Alternativa stavningar Fete accompli och Fait accompli mynnar ut i fullbordat faktum vilket var gårdagens allt överskuggande händelse. Husaffären skrevs fast med avtal om tillträde den 13 augusti 2018,
Det som jag trodde skulle bekräfta min känsla av befrielse och tillfredsställelse över att allt gått i lås visade sig vara en skör dröm. Vid det affärsavslutande handslaget bröt min gråt helt oväntat ut. Det var jag verkligen inte förberedd på, överraskad försökte jag ursäkta mig, kändes smått pinsamt att det i övrigt helt korrekta mötet stördes. Men ursäkten kan kanske vara att den stora anspänning som jag känt under den här förberedelsetiden plötsligt krävde sitt pris och att jag hellre tacksamt ska ta emot och bejaka mina känslor.
Jag var dock berörd av allt resten av dagen, kände mig nerstämd, till och med rent ut deppig och inte alls vid gott mod. Hade absolut behövt en varm famn att gråta ut i och där ligger också min stora saknad, att i alla livets skeden vara helt ensam är inte lätt för människan att uthärda. Frusen ända in i själen, tom i huvudet och oförmögen att tänka positivt gick jag till sängs, sov en god natt och håller nu på att rulla igång en alldeles vanlig dag. Inte helt modlös men än så länge lite låg.
Vilken litania det här blev, borde väl hellre ha varit en glädjefylld tacksamhetsberättelse men helt övertygad om glädjens återkomst går jag hellre uppför stegen mot ett mer harmoniskt tillstånd. Det kommer helt visst!
Hur som helst så var jag också väldigt nyfiken på hur långt renoveringsarbetet i lägenheten kommit. Det skulle ju varit klart redan i fredags men då återstod en hel del. Nu var alla tapeter uppsatta, jag godkände mitt eget val! Målaren var i full gång med avslutande måleriarbeten, arbetade på övertid och skulle behöva någon timme till idag.Den beställda städningen framflyttad motsvarande tid. Sen återstår att sätta in de nya dörrarna och skåpluckorna så efter midsommar kan jag nog börja 'belamra' lägenheten med mina prylar. Ska idag också boka dag för den kommande flytten.
Gårdagens ljuspunkt var den kommentar jag fick av målaren när jag berättade hur fantastiskt väl allt fungerat under den här tiden, så glad och tacksam jag är över att allt gått i lås helt utan problem och mankemang. "Du har säkert förtjänat det" Tänk, det var andra gången jag fick den kommentaren och båda gångerna av män, okända män! Man kan väl säga att det finns hopp för mänskligheten.
Ett annat hopp, för mig, är att skriva ut det som ligger på hög inombords, mitt sätt att prata av mig i min ensamhet, det neutraliserar och känns som att slänga skräp på sophögen, man blir av med det och saknar det inte.
Avslutningsvis, jag brukar ju nu och då försöka hitta 'kloka ord' som understryker innehållet i det jag skrivit. I dag fann jag, som så ofta, en fråga med svar i Bodil Jönssons bok Vad är tid.
Frågan är: Hur kan man hålla ihop sitt jag över tid?
Det korta svaret: Ja det kan man verkligen undra.
I det långa svaret citerar hon Tomas Tranströmer (i Minnena ser mig)
Inom mig bär jag mina tidigare
ansikten, som ett träd har sina
årsringar. Det är summan av dem
som är "jag". Spegeln ser bara
mitt senaste ansikte, jag känner av
alla mina tidigare
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar