BEFRIANDE REGN

En årsgammal bild men alltjämt min längtans mål 

Vaknade till ljudet av regn som föll mot altantaket och konstigt nog blev jag glad åt det jag hörde. Tror bestämt att kroppen signalerade en fridag i sikte och det känns som om jag behöver den.

Det har ju dröjt väldigt länge sedan mitt senaste inlägg här och anledningen är att tiden verkligen inte har räckt till och inte orken heller för den delen. Efter fotograferingen av huset som jag då skrev om har hela husförsäljningsprocessen gått på rulle så att säga. Den följdes av annonsering både Hemnet och i lokaltidningen den 2 juni med två planerade visningar som dock till slut blev fyra. Trots att jag inte fysiskt var närvarande där så tror jag att mitt psykiska deltagande var åtskilligt mer än 100% så totalt utmattad som jag kände mig efteråt. Efter första visningen hade anspänningen varit så hög att det tog flera dagar innan jag kände mig någorlunda balanserad igen. 

Det största besväret var egentligen att hålla hemmet i välstädat och presentabelt skick vilket gjorde att packning mm var mindre lämpligt att syssla med just då men jag hade ändå sysselsättning hela tiden. Parallellt pågick-pågår renovering av lägenheten och samtidigt  försöker jag tänka mig in i vad som är mest nödvändigt och ändamålsenligt i mitt nya hem. Koll på affärer och inköp eller beställningar har tagit en stor del av tiden. I planeringen ingick också inköp från Ikea, en lista har legat till grund för det och den har redigerats hela tiden.

I fredags var det till sist dags för en tur till Umeå för Ikeabesök. Det var skönt att med listan i hand gå runt mellan avdelningarna där, bestämma och beställa. All heder åt personalen som verkligen var tillmötesgående, hjälpsamma  och trevliga. Inte nog med det, de som jag träffat tidigt på dagen återkopplade senare på eftermiddagen när man möttes genom att både heja och fråga hur det gick! Det om något är en vinnande affärspolicy! Nu återstår bara leveransen, skruvandet och den slutliga granskningen av resultatet som jag hoppas bli nöjd med. Spännande är det hela tiden nu.

Stugan har fått vila i godan ro på en andra plats i mitt sinne. Min längtan efter försommarens 'vita nätter'  har nog aldrig varit större än i år när det dessutom varit önskeväder. I lördags morse blev det äntligen dags för en tur dit ner, gräsmattan har fått stå i träda hela våren och med bitvis alldeles för långt gräs såg den "gräslig" ut men gräsklipparen gjorde ett bra jobb. Delar av tomten har dessutom lidit av svår torka, bruna fläckar vittnade om det. Sen jag kört slut på två tankningar gav jag upp och lämnade en stor del kvar att klippas vid senare tillfälle. 

I går blev stugan dessutom ordentligt uppstädad, jag fick en god väninnas välvilliga hjälp och efter dagens möda kunde vi lämna det sommardoftande huset med gott samvete. Nu väntar jag bara till midsommar och första övernattningen där. Dessvärre ser inte väderprognosen lovande ut men jag hoppas att den för en gångs skull inte slår in vilket annars alltid bruka vara fallet när det förutspås regn. 

I dag har jag inte planerat så noga vad som ska göras men det verkar vara en god idé att ta hand om tvättstugan. Jag hann tvätta en maskin i går kväll, och maskinen hade redan startat när jag steg upp och ännu en omgång går nu. Dessutom har jag inte riktigt hunnit med att ta hand om någon tidigare tvätt. Med regnet smattrande mot altantaket bör det vara en given sysselsättning. 

Det är inte bara regnet som befriar, än mer befriad känner jag mig att husaffären gick så pass snabbt. När jag var i Umeå så passade jag också på att skaffa lite nya kläder och när jag var i provhytten kom det efterlängtade samtalet från mäklaren och jag kunde att med glädje ha ropat ut att 'jag har sålt huset' Jiipiii!! Däremot bubblade jag över och berättade för biträdet som servade mig. Jag blev inte så lite uppeldad och vimsig.

Dagen blev alltså upplevelserik och fortsatte så. Efter jag kommit hem fick jag ett telefonsamtal som också var smått euforiskt. Det var en kvinna som jag i släktforskningssammanhang tidigare varit i kontakt med, då med avsikt att kontakta hennes far. Den samtalet blev aldrig av, han gick bort innan vi hann pratas vid och den tråden kändes tråkigt nog avslutad. Nu hade hon DNA-testat sig, funnit att vi är mycket nära släkt och vill absolut att vi får träffas för att närmare analysera släktskapet. Som läget är nu måste jag hur intressant det än är skjuta på det mötet till senare under hösten. Efter en snabbtitt jag gjort verkar det som gemensamma anor finns i Ragunda på flera linjer via min farmor. 

Kontentan av allt som händer är ändå en känsla av närvaro och aktiv delaktighet i ett hela tiden pågående liv, att den egna världen blivit större, att det helt enkelt är roligt att leva och att en spännande framtid väntar.