VÅREN DRÖJER

Påskhararna på besök 

Ja så borde det väl egentligen inte vara nu, men det räcker med att titta ut genom fönstren för att konstatera att snötäcket är både heltäckande  - och djupt. Den här dagen börjar mulen och enligt prognos ska det dessutom komma mer snö på eftermiddagen och snöfallet tycks ska fortsätta för att på fredag bli ymnigt men nästa vecka, då kommer solen - och värmen. Läser man in det dåliga vädret i prognosen så får väl det vackra i än högre grad komma med. 

Den här väderbetraktelsen påminner mig om ett av Mark Lewengoods alltid lika humoristiskt allvarliga och träffande kåserier som handlade om svenskarnas besatthet av väder som dessutom ganska snart avslöjar nationaliteten när svensken befinner sig utomlands. Hans tanke var att om solen lyser kan man kanske förutsätta att den lyser på alla eller om snön faller kanske samma förhållande gäller medmänniskan ävensom att mängden är ungefär densamma. Inte kan väl den fallande snön bli en personlig kunskap och möjlighet att säga sig veta mer?

Själv kan jag bara hålla med, samtalsutbyten om väder och vind kan ibland bli rena fäktningsmatchen om vem som kan komma med den mest målande beskrivningen av vädersituationen. Kan bara tycka att vi alla kanske förhåller sig på ett eget och ganska privat sätt, antingen får vädret stå skott för missnöje och en evig klagan eller så väljer man att vara i nuet. Själv kan jag ha en speciell och lite udda känsla för riktig låg kyla, blir lite triggad och uppåt, bara man byltar på sig tillräckligt med varma kläder. Det kändes på ett sätt befriande när jag en gång hörde en person som i radion berättande om en liknande reaktion, kände mig tacksamt bekräftad i mitt annars så ifrågasatta uttalande.

Igår var den regelbundna gängprommenaden och som månadens första tisdag dags för lunch på annat matställe än kyrkans café, det blev Rinkside, hockeyborgens restaurang. När jag hämtade tidningen på morgonen såg jag att gatan utanför var en enda lång isbana som glänste i fullmånens sken.

Isgata

Promenaden gick oväntat smärtfritt om än svettigt, själv var jag försedd med mina Ice-bugs, flitigt använda så fort jag går utanför bron. Stavarna följde inte med, de kändes  bara bli i vägen när  jag efter lunchen skulle fortsätta ner till centrum för inköp av teaterbiljetter  till sommarens utomhusföreställning. Jag fick tag i de önskade biljetterna samtidigt som det var glädjande se hur mycket som redan sålts. Föreställningen, ja det är Rickard Lejonhjärta. som spelas i den naturskäna miljön vid Medlefors Folkhögskola.

På väg hem i bussen läste jag om Lill-Babs bortgång, det kändes overkligt på något sätt, hon är och har varit en så stor del av vårt artistliv och alltid funnits där, skulle liksom vara bestående. Jag råkade surfa in på sista avsnittet av Bonusfamiljen kvällen innan, har inte följt serien, och såg hela avsnittet. Överraskad av hennes övertygande insats, verkade lika naturligt som för övrigt hennes uppträdanden alltid verkade vara.

Det var också dags för Filmstudions filmkväll  och jag hoppade över veckohandlingen, vilade lite, åt middag och gav mig iväg ner till centrum igen, denna gång bussåkandes. Filmen som visades var Den syriska förlovningsringen, bra och trevlig film som visade på motsättningar mellan människor med ett konserverat hat till den andra sidans människor, allt och alla över en kam. 

Det kom mig att tänka på min nyss och äntligen utlästa bok Snö, som bl a har samma tema. Den boken är en av det mest intressanta och 'svårlästa' böcker jag kommit kontakt med. Läsningen har tagit oerhört lång tid och ibland avbruten av andra mer lättillgängliga böcker, hela tiden har jag i stort sett regelbundet repeterat senast lästa sidan för att fånga kärnan, meningen som dolde sig i texten.

Äntligen avslutad

Den kommer helt klart att ligga öppen för en omläsning. Ordet snö är i boken magiskt, förekom i stort sett på varje sida i oändligt många beskrivningar, dessutom titeln på huvudpersonens, poetens, sista diktsamling. Miljön är en liten stad i Turkiet och beskrivningen av det turkiska tankesättet oerhört ingående, med känslan av total oförståelse för omvärlden.

Nu har jag för första gången tagit tag i Sara Lidman, Nabots sten, och hon är inte heller särskilt lättillgänglig, mest beroende på språkrytmen och meningsbyggandet. Jag hör hela tiden för mitt inre hennes högläsning och tror nästan att boken skulle vara lämplig för just det för att bättre kunna förstå. Spännande är det dialektlexikon som finns i bokens slut, många ord behöver verkligen sin förklaring/översättning.

Påskhelgen rann förbi, vädret var verkligen ett riktigt önskeväder, sol från klar himmel och någon plusgrad mitt på dagen. Jag har nog aldrig längtat så intensivt ut till stugan som detta år. Det är i år trettio år sen jag för första gången var där, en påskhelg då det var mycket snö, som nu, vackert väder och luften tidiga morgnar fylld av orrspel. Istäcket var kraftigt och lämpligt för långa promenader. Vi hade satt på värmen en vecka tidigare i gamla stugan så det var varmt och skönt att komma dit. Det fanns ingen upplogad väg ända fram, och vi t o m drog dit teven på en snökälke. Min gamla katt Emma var också med och eftersom det när stugan stängts hösten innan satts ut råttfällor ville jag ta bort dem. De var orörda och jag tänkte att katten kunde råka illa ut om hon ville inspektera. Börje hade större bekymmer för att någon råtta kunde komma på besök. Jag litade mer på kattens jaktinstinkt och kontrade med att om något jaktbyte dök upp skulle hon säkert slå till. Jag vann! På morgonen efter låg ett villebråd nedanför Börjes säng som om hon ville tala om att 'jag gjorde jobbet'!

På Påskaftonen kom Börjes far på besök och han gladdes åt att se vår sysselsättning just då, vi båda sittande vid köksbordet jag med ett handarbete och Börje täljde i trä, en fågel. En örn som sedermera blev dekoration på väggklockorna han tillverkade. Efter att ha framställt en gjutform gjöt han fåglar i ett material han fått tips om av museet. Pappan hade med sig godis och en veckotidning till mig, en tidning som jag av nostalgiska skäl aldrig gjort mig av med.

Symbol för nostalgi, allt hänger ihop som hjärtan på en tråd

Detta med nostalgi är till viss del förödande, men det som väcker minnen och tankar kan också vara synnerligen värdefullt. Jag är ju nu den mesta tiden  sysselsatt med att gå igenom allt som sparats i åratal och som delvis är totalt bortglömt eller som nu senast obekant. Det har funnits en portfölj med innehåll från mitt föräldrahem som jag bävat för att öppna, varför kan jag inte sätta fingret på, men den har stått uppe på vinden helt orörd. På annandagen tog jag mod till mig, hämtade den för genomgång, som allt annat rensande är nödvändigt. Innehållet var synnerligen intressant då det bl a fanns tillhörigheter i form av brev från min morfars tid och några få från min farmor med en del tillägg av mina fastrar. Morfars brev var från hans två yngsta barn, min moster och morbror, som enligt min morfars mening inte var någon tillgång som hjälp i jordbruket på gården och fick åka iväg på utbildning. Min moster blev barnmorska och min morbror slöjdlärare, mostern i Göteborg och morbrodern i en förberedande finsnickarutbildning i Västervik. Han hade innan det gått en handelsutbildning vid Karlskoga Praktiska läroverk, men som han sa 'Nån kamrer ville jag inte bli'.

Så intressant läsa, dels glädjen i utbildningssituationen dels de ständigt närvarande penningbehoven. Antingen var det pengar till terminskostnader eller nödvändiga kläder. Bl a mosterns vita förkläden som slets hårt i tvätten och eleverna rekommenderades att skaffa sig många.  Morbroderns dröm om en ny kostym, 'det fanns så många fina i affärerna' en vädjan som han upprepade i ett par brev. De var ju unga då, mostern fyllde 29 och morbrodern var ca 25, tiden mitten av 1930-talet. Arbetet på respektive skolor var hårt och ansträngande men glädjen lyser igenom när mostern berättar om när hon för första gången  på eget ansvar  fick förlösa en kvinna, eller morbrodern berättar om inköp av träsnidarverktyg och jobbet med examensarbetet, en silverkista med många utskärningar. Men det fanns ändå tid för nöjen, bio- och cafébesök eller morbroderns beskrivning av den kommande julfesten på skolan, där han bl a skulle sjunga. Han berättar också att han lär sin rumskamrat att dansa.  Ungdomsglädjen är rolig att förnimma, jag är så glad över att  ha fått behålla en nära kontakt med båda under hela deras livstid. Uppskattar också att min mor behöll allt detta, mycket har ändå förlorat främst av min morfars omfattande korrespondens.

Den gamla portföljen blev till sist en riktig glädjekälla som höll mig sysselsatt långt ut på kvällen, men ska jag ägna så mycket tid åt alla tillhörigheter tar den här utrensningen alldeles för mycket av min tid. Jag springer på upprepade lägenhetsvisningar, som ständig trea i kön får jag finna mig i att åtråvärda lägenheter glider mig ur handen men jag önskar verkligen att jag hittar min pärla snart. Dels vill jag ha ett reellt mål att arbeta mot, just nu känns det som att famla i stort vakum, dels vill jag helst av allt få hela detta jobb, rensning, försäljning, flytt och allt som hör ihop med hela processen avklarat under sommaren innan hösten är här.

Nu har jag trots allt ändå förbrukat en stor del av dagen till skrivande, på något sätt en normaliserande handling, jag stannar upp, ordnar tankarna och känner mig på något sätt befriad. Apropå gårdagens gående så blev resultatet till slut icke föraktliga ca 13000 steg och snudd på en mil!  Det var inte illa med tanke på underlaget, ishalka, ojämnt och fruset här uppe där jag bor, inne i centrum med snö-och isfria uppvärma gator inga problem, i utkanten slask och tövatten som dock kan vara lurigt. 

I mitt sökande efter visdomsord fastnar jag idag för lite kattpoesi om kattens arbetet: Det sägs att ett dygn har tjugofyra timmar men jag är bara vaken tre och två av dem är övertid.

Skulle jag tillägna mig den tanken går allt överstyr. Som motvikt får jag se till att dra igång dagens aktivitet - genast!

Tackar för denna Påskhelg