FULL BAKDAG - BAKISDAG

Missförstå inte den tvetydiga rubriken men enligt Jantelagen ska man ju inte förhäva sig, inte tro sig vara nåt (vilket jag definitivt inte heller tror) igår tog jag nog ändå för mig alltför stort stycke. Jag som inte bakar särskilt ofta numer, särskilt småkakor inskränker sig till en gång per år  ungefär. 

Tecken i skyn

Det så kallade Stora Julbaket stod på tur. Recepten hade valts ut och plockats fram, och tanken kom att det var nog i minsta laget, nog smakar det säkert med en kaka till osv. Specerilådan skövlades och ingredienser som saknades hade inhandlats dagen innan så det var bara att sätta igång och degarna sattes. Naturligtvis hade jag inte fått med mig allt jag behövde ändå från MAXI så det blev en blixtutryckning ner till Moröhallen för inköp av folieformar. Slut i hyllan men de fanns i dagens leverans så problemet löste sig. Ett långt telefonsamtal mitt i allt ihop blev det dessutom och matlagningen till lunch inskränkte sig till att koka potatis. Tursamt nog hade jag köpt hem en form kalvsylta som snabbt kom fram på bordet.

Bakningen gick framåt, glömde visserligen att sätta till kanel i degen till sirapskakorna som jag tänkte skulle få lite extra julsmak, men det får duga som det blev. När sjöslaget=kakbaket var över och köket var i fullständigt kaos var en bänk nästan full av kakor som väntade på "burkning". Sockerdrömmar, som inte blev som de ska, sirapskakorna  utan kanel , korintkakor, saffransbiscotti som blev något mörka av för lång torkning, fruktkaka och rimbobullar. Den lilla gnista som fanns kvar gick åt till att röja köket nöjaktigt.

Litet kök fort fullt

En limpdeg trasslade jag mig ur genom att sätta in del i kylen för kalljäsning över natten, någon måtta fick det lov att vara, dagen närmade sig sitt slut och jag var redan där, jag menar jag hade nått den gräns då jag ville komma mig ut ur köket så fort som möjligt. Sen väntade böndernas kärlek på tvn och det är med nån slags form av hatkärlek jag tittar på det. Programmet lär ju ha sänts i tio år och det borde väl räcka . Jag längtar faktiskt efter nån form av förnyelse i programutbudet, alltför många sk underhållningsprogram går ju efter i stort samma koncept. Är det verkligen så underhållande med utslagningar i alla upptänkbara sammanhang, går det inte tänka tvärt om eller nåt ditåt. Näe men nu börjar jag visst spåra ur och tappa fokus på baket. 

Efter en natt med dålig sömn, kanske blev det för många avsmakningar, och mycket läsning följde en svårt tidig morgon. Limpdegen hämtades in från kylskåpet i garaget och fyra maffiga limpor placerades på plåten. Efter gräddningen såg de verkligen genuint hemgjorda ut, spruckna och utsvällda, inga skönheter med andra ord. Men man ska inte döma hunden efter håren, mackan smakade till belåtenhet. Jag behövde återigen upp till MAXI för komplettering, äggen tog slut och hyacinterna i köksfönstret behövde bytas ut. men sen gick luften ur gumman. Jag tror mina storhetsdagar flytt sin kos, jag erinrar mig den gången när upptäckte att jag blev trött efter en dags storstädning, så förvånad jag blev då. Nu blir jag inte det längre, nu rasar jag bara ihop och tar mig den vila jag behöver. I dag blev det bortåt ett par timmar på soffan med en bok som jag ömsom läste i och ömsom fick den falla ner medan jag slumrade.

Efter att ha läst ut Nora Roberts Vittne till ett mord läser jag ännu en Danielle Steel.


När jag kände mig tillräckligt utvilad igen tappade jag upp badvatten och kröp ner i karet med förhoppning om att inte somna där vilket hände en gång för ett tag sen. Ja det gick väl inte så långt att jag sov men jag var på väg eftersom när jag öppnade ögonen kändes det nästan som jag var i en obekant miljö!

I går när jag var mitt uppe i baket såg jag att adventsstjärnan slocknat men med degiga händer kunde jag inte åtgärda det just då utan det fick anstå till på kvällen. Men då fick jag mig en riktig funderare, lampan var borta! När jag skulle sätta in den nya gick inte det och jag fann att sockeln från gamla lampan satt kvar, men var fanns själva lampgloben? Inget splitter på golvet vad jag kunde se, stort mysterium allihop!

Slutligen fann jag  lampglaset som kilat ner sig i blomkrukan som stod rakt nedanför stjärnan och sen jag mixtrat ut sockeln ur lamphållaren fick jag återigen en lysande stjärna. Apropå belysning så sjunger den ljusgardin som varje år monterats upp utanför altanen på sista versen nu. Till en början ersattes någon sektion som slocknat varje år, sen slutade det finnas ersättningsdelar och den blev årligen en sektion kortare. I år lyste tre sektioner när jag satte upp den men nu har den mittersta slocknat, förhoppningsvis lyser de kvarvarande julen ut men sen blir det tack och farväl. 

Det får det väl bli med det här inlägget också, Lila har börjat sin nattmangling, dvs hon försöker locka mig till sängs nu, hon kommer och titttar på mig, bölar en aning och gör snabba rusningar, allt för att fånga min uppmärksamhet. Snart hoppar hon nog upp på tangentbordet och då blir det bara tokigheter som hon skriver och det vill jag om möjligt bespara er från. God Natt!

OOOPS! 08.14

Tredje Advent

Det var med förvåning jag såg hur mycket klockan var när jag kisade mot klockradion. Katten hade buffat och ganska hårt kört in sitt huvud under min haka så det var bara att ge henne kred, det vill säga lyfta på huvudet som tecken på att jag förstått vinken. Det blev ett uppvaknande, i dubbel bemärkelse kan jag säga, hur kunde det vara möjligt att jag sovit så länge i godan ro. Nåväl, fort upp och det var brutalt, egentligen skulle jag just vid den tiden börjat göra mig klar för att gå ut till busshållplatsen för att åka ner till stan. En träff med släktforskningskursen halv tio var planerad men snart nog insåg jag att det skulle gå i stöpet så jag messade om mitt dilemma. Jag som behöver två timmar på morgonen för att vara fit for fight skulle ju inte kunna vara där annat än för att säga hej då och önska God Jul! 

Försova mig, näe det är ingenting som hör till mina vanor men troligen byggde jag upp det redan i går kväll när jag såg till att komma mig i säng vid 22-tiden, mest för att hinna läsa några sidor och sen sova gott. Jo, pyttsan, vaknade strax efter tolv, omöjligt somna, en mugg varm mjölk kanske hjälper, näe, mera läsa och släckte lampan id tretiden. Brukar såna gånger sova ca fyra timmar så det var i princip ingen fara på taket. Meen.... På det här sättet fick jag ju en alldeles förträffligt skön förmiddag, dagen var ju egentligen för späckad  med kursen och fika med gympagänget. Dessemellan skulle jag ju egentligen hunnit vara på gymmet också men det inser väl alla att jag så att säga tagit vatten över huvudet. Nu blir det bara att se till att jag passar tiden för fika på Stigs kl 14.00! Så det får bli min dag.

Om jag fortsätter hålla mig till försovningen så slår mig tanken att den också är ett tecken på att jag börjar slappna av lite inombords. Tömningen av snickarboa pågår för fullt, det är oväntat jobbigt och sliter i hjärtat fast jag försöker verkligen att inte vara där i onödan. Tacksamt nog så arbetar gubbarna mycket lugnt och varsamt med respekt och jag får väl tillstå att det var tursamt att de just nu drabbats av förkylning och inte kunde komma idag. Man får göra valet att se de små positiva tingen i tillvaron! Det nya året  får visa hur fortsättningen blir.

För övrigt så är mitt fokus fullt ut  på släktforskningen nu, harvar vidare i den jämtländska myllan, många och långa telefonsamtal med nyupptäckt släkt ar väldigt trevligt fast om jag når mitt mål står ändå fortfarande i stjärnorna. Jag gjorde dessutom ett DNA-test under hösten och fick analysresultat för drygt en vecka sen. Det som var överraskande var den stora inblandningen av finska anor, det hade  jag inte räknat med men det kan ju vara mitt samiska arv plus att jag lagt märke till hur många skogsarbetare som under slutet av 1800-talet kom från Värmland (=skogsfinnar?) till Jämtland. Man vet ju inte alltid var haren har sin gång! Spännande om än tidskrävande och jobbigt att bearbeta analysresultatet. Men å andra sidan kan man säga att jag passar in i bilden av vad man kan förvänta sig. Antingen kommer anorna i stort från Skelleftetrakten ... eller Finland. Anledningen lär vara en sk "begränsad genpol"  p g a många nära ingiften. Eftersom allt fler testar sig kommer också nya träffar d v s ev släktingar, men släktskapet kan ligga onåbart lång tid tillbaka, de skrivna källorna före 1600-talet finns i ytterst begränsad omfattning om man inte har präster och adel i släkten. Det fascinerande är ändå att få den historiska insikten om folkvandringarna som pågått och fortfarande pågår. I dessa dagar till stor förtret för en del. Karin Boijs bok ligger på önskelistan nu.

Men åter till verkligheten, med tio dagar kvar till Julafton bör jag väl tänka JULBAK. Ska göra en liten lista och handla i morgon det som behövs för kak- och bullbak. Jag har tittat igenom mina julrecept och jag som är en listmänniska fann listan för förberedelserna inför sista julen tillsammans med Börje. Så länge sedan det känns och som en helt annan tid och värld som aldrig kommer tillbaka. Det är ledsamt att inse och kunde man vrida tillbaka tiden finns det ingenting hellre jag skulle vilja göra. Jag har med andra ord fortfarande anpassningssvårigheter att tampas med. Samtidigt som jag är så oändligt tacksam för  underbara och omtänksamma människor som finns för mig i omgivningen. 

Framtidshopp

SENA KVÄLLAR, STRULIGA NÄTTER OCH.........................

............ lite annat smått och gott.

Det blir långa uppehåll mellan inläggen, en anledning är att jag tycker mig ha en del annat som tar min tid i anspråk och som jag blir så in i nordens trött av och inspirationen att skriva uteblir. Gör sålunda ett försök att att samla mig nu och ta en snabbtitt på en del som inträffat senaste tiden. Alltså .............. i mitt liv är det tomt på stora sensationella händelser och jag tror inte heller att livet i allmänhet är fyllt av ett sådant ständigt race. Vardagen kan vara nog så underbar ändå om man håller sinnet och korpgluggarna öppna för det pågående livet.

Julgardin 1

Julgardin 2

Dessutom har ju den heliga julstädningen tagit fart och det gällde att få upp gardiner, adventsstjärnor och dito ljusstakar före första Advent. 





I går var en sån dag när egentligen ingenting hände men som ändå slutade med en mycket god känsla inombords. Dagen började med att jag tog bussen in till centrum för ännu en kursdag, släktforskningsföreningens kurs som handlar om DNA i släktforskningen. Det är ett ämne som är enastående intressant inte enbart  som hjälp i släktforskningen utan ännu mer historiskt sett och det är så oerhört mycket att ta in att jag känner mig dränerad på kraft efter varje kurstillfälle. En promenad genom hela stan var uppfriskande skön, jag besökte ännu en gång datafirman och utgöt min frustration över den krånglande datorn. Jag ger snart upp och skaffar en bärbar som ersättning fast det känns också väldigt fel men jag tycker nog att jag alltid ska kunna känna mig trygg och belåten  när jag använder datorn inta bara när jag lägger patiens! Vad det hela utmynnar i har jag ingen uppfattning om. 

När jag så småningom satte mig på bussen hem var jag ordentligt trött och dessutom hungrig. Den sena lunchen och vilan på soffan med det sedvanliga korsordet gjorde gott. Lite fortsatt pyssel med utebelysningarna som jag fortfarande inte fått på plats, en del fick kasseras men jag bryr mig inte om att kompletteringsköpa i år. Idag ska iaf allt komma på plats medans det är dagsljus. 


Under sena eftermiddagen ringde en bekant, mannen till min väninna som gick bort tidigare under hösten, och undrade om det passade att han tittade in. Han ville visa bilder från begravningen och får säga om det tillåts, att det var trevligt se men det blev också upphov till ett bra samtal runt allt det tråkiga. Jag tycker att det initiativet var ett fantastiskt fint tillfälle att tillsammans få prata om tankar och reaktioner man upplever i tomrummet efter en  närstående som gått ur tiden. Dessutom i högsta grad ett värdefullt steg för honom i hans sorgebearbetning. Han hade även varit hemma hos de andra personerna som varit med på begravningen och visat bilderna vilket jag tycker var både klokt och starkt gjort av honom.  Bönderna på TV fick sen sin beskärda uppmärksamhet, pauserna och resten av kvällen i släktforskningens tecken vid datorn och då går klockan väldigt fort, sent om sider blev nattsömnen god.

I natt fick jag dessutom sova utan avbrott. Jag tror Lila ha funnit ett nytt sätt att överlista mig  när hon vill ha uppmärksamhet under nätterna. Jag brukar alltid låta sovrumsdörren stå på glänt så att hon kan gå en nattrunda när hon vill. Men se det passar inte damen ifråga, ibland tror jag hon tycker sällskap är uppiggande, alltså vaket sällskap! Dörren är inåtgående och fast hon utan hinder kan passera har hon tagit sig för att hoppa på handtaget med följd att dörren åker igen en lite bit och hon kan då inte bruka vare sig tassen eller huvudet för att få upp dörren utan fortsätter hoppa tills jag vaknar!! Hon har nått sitt mål, överlistat mig och fått mig att tro att hon behöver gå på lådan eller nåt annat för henne livsviktigt. Jag vacklar upp och tar mig hela vägen till hennes toa och det är fritt fram hela vägen men då visar hon sin plan fullt ut och rusar i racerfart med svansen i vädret genom hela huset i glädje över att ha fått upp mig på benen. Tillbaka i sängen kommer hon och kryper ner fort igen spinnande i högan sky som tack för uppmärksamheten. Jag är helt och fullt i tassarnas våld!

Annat som stör nattsömnen för mig som annars inte har några som helst sömnproblem, tvärtom sover jag som en stock utan problem men jag tror ändå att månen triggar igång mig. Jag tycker mig se ett mönster, emellanåt blir en natt helt galen, en eller två timmars sömn och sen helt klarvaken, måste upp för att bryta tankemönstret, lägger mig igen, somnar så småningom till ett par timmar och vaknar återigen vilket också betyder en oherrans tidig morgon och dimmig dag. När jag sen ser tillbaka  så har jag nu förstått att detta inträffar de nätter då det är fullmåne. Mångalen alltså!

Nå det blir ju en del läsning också de där långa nätterna som extra plus till kvällsläsningen. Ännu en Danielle Steel-bok har hamnat i den lästa högen, Blixt från klar himmel.

Nu ligger en spänningsroman av Nora Roberts på nattduksbordet, men det är med pirr i magen jag läser i oro för vad som komma skall i handlingen, jag vill egentligen aldrig att människor om än fiktiva, ska utsättas för våld, olycka eller andra otrevligheter.

För snart fjorton dagar sen gjorde jag ett kort besök hos min svägerska i Sundsvall eller egentligen i Timrå där hon nu fått tag på en liten trivsam lägenhet. Då hon dessutom fyllde år blev det kalas och hennes barn, barnbarn och två barnbarnsbarn var där. Ett glatt och spontant öppet gäng som det alltid är roligt att träffa.

Födelsedag

Amelia yngsta gästen

Det kändes skönt att det ordnat sig så bra för henne, att jag sen lurade henne när jag skulle åka hem blev en extra krydda.

Tack för den här gången

Vi hade egentligen tillräcklig tid på oss när vi åkte iväg men en nödvändig tankning av bilen tog sin tid, värre ändå var dock en felkörning, ända ner till Birsta för att vända, innebar uppenbar tidsnöd, och det gick fort tillbaks efter motorvägen, gas i botten med andra ord.. Vi kom dock fram till tåghållplatsen i tid, i mycket god tid till och med. Det var jag som orsakade den utmaningen, jag hade tagit fel på avgångstiden med tio minuter som i slutändan blev till vår fördel och vi kunde andas ut i väntan på tåget. Tablå! Och ett gott skratt, rallydrottningen klarade biffen väl!

De här veckorna har det dessutom varit en del annat också som tagit min tid i anspråk och jag har valt att skippa både träningen på gymmet och motionsgympan. Det får jag nu betala för, min höft gör sig illa påmind och jag vet nu att tre veckor mellan träningstillfällena är för lång tid. Jag har under hösten tydligt märkt att det ger resultat med regelbunden rörelseträning och kände nästan inte alls av något från höften. Kunde börja röra mig både obesvärat och snabbt, men nu är jag på ruta ett igen. Som tur är vet jag nu också var hjälpen finns.

Träningen ger omedelbar energi också, när jag kom hem i måndags satte jag igång med den planerade fiskgratängen, alla pannor fick sig en rejäl omgång för att förvälla purjo, koka fisk, ägg, potatis till moset och slutligen såsen

Det tog sin rimliga tid med mycket grytdisk som följd,  men gott blev det. Dagen efter toppade jag med purjo-och potatissoppa, eller om man nu ska fjädra sig, Vichyssoise. I och med det var också några dagars måltider framöver avklarade, numera heter det kanske restfester. God hjälp hade jag också av min nyförvärvade vän.

Som extra krydda i tillvaron håller dessutom snickarboa på att tömmas på sitt innehåll och det är väl ändå vad man brukar säga ett fall framåt.

Lite ångestfyllt dock, men mest ändå hopp om att få till stånd ett välbehövligt förråd för att i fortsättningen slippa vindsstegen. Fast egentligen tänker jag också att det finns en liten risk att jag hängt upp mig på den tanken så mycket att när jag  till slut har nått målet inte  känner mig tillfreds. Att jag ändå inte blivit av med min inre stress och kan landa i det tillstånd av lugn och trygghet som jag vill komma tillbaka till. 

Fast hoppet är att jag hittar moroten till framtidstro, till naturlig och självklar delaktighet av och intresse för livet i allmänhet. Jag tycker mig ha tappat tillräckligt mycket hår från mitt huvud nu.

Stjärnorna ger hopp!

UR DJUPET AV EN SKURHINK.......

........alternativt skurhinkens lov. Min skurhink fick inte lov idag utan fick lov att göra en lov in till badrummet och min lov fick tillfällig gymnastik. Jag roade mig med att kolla upp i SAOL hur många betydelser som finns för ordet lov och jag snickrade ihop ovanstående mening med de olika varianterna; lov-beröm, lov-ledig, lov-tillåtelse, lov-gir,sväng, lov-(hand)lov. Dessutom finns ett stort antal sammansatta ord varav ett var för mig helt obekant nämligen lovbardun, men som varande landkrabba tillhör det inte vardagsspråket. Det är namnet på en flyttbar stötta som har sin plats på lovarts sida så nu har mitt ordförråd ökat. Frågan är väl om jag vare sig kommer ihåg det någon längre tid eller över huvud taget kommer att använda det.

Nu har man ju kommit in i en årstidsstädning som inte går hoppa över, den heliga julstädningen! Jag började så sakteliga med badrummet och hann med en del av tvättstugan också. Väggar, skåp och golv fick sin beskärda del av skurvattnet och allt avslutades med nygamla julgardiner som kom på plats. I badrummet hittade jag en del av mitt borttappade hår och jag önskade att det gått återanvända. Jag har under sensommaren fällt hår i mängder, tycker det verkar som halva mitt innehav försvunnit. Det hände när jag duschade att jag tyckte mig få munnen full av hår och till slut inhandlade jag en förpackning Silicea på apoteket och har snart käkat upp den, jag tror  jag kör en omgång till när jag ändå håller på. Hos frissan kompletterade jag med ett specialschampo som skulle vara verkningsfullt så jag får väl se vad som händer. Jag kan väl tycka att det inte har slutat falla helt men perukhotet känns inte lika påtagligt nu. Då jag inte kan hitta på någon anledning så skyller jag på stress. Men förhoppningsvis blir den plågan mindre vad tiden lider,. Jag ser faktiskt med spänning framtiden an.

Det ser nästan ut som om vi kan få lite mer vinter nu, snön som fallit under natten, ligger faktiskt fortfarande kvar både på gräsmattor och gator

Höstens första, riktiga snö

 Så milt som det ändå är blir de ju aningen slaskigt men hellre det än en snabb temperatursänkning, då har vi halka som ett brev på posten. Mera snö om jag får be, som ligger kvar och packar sig till ett fast och fint vinterväglag.

Nu har jag fått mig en snabb och enkel middag, köttbullar och färsk fettuccine smaksatt med tomat, inte helt fel men en liten höjdare finns i kylen,en saffranssemla  väntar på att få komma ut! Sen blir det en tidig kväll eftersom jag måste gå upp i svinotten för att bli klar att äntra den tidiga lokalbussen kl 05.15. Kan bara hoppas att Lila håller tiden och väcker sin vana trogen vid fyratiden.. Hennes väckningsmetod är synnerligen effektiv, hon buffar eller egentligen stångar med all sin kraft sitt lilla huvud på min käke ända till jag vaknar och pratar med henne. Då ger hon sig och kryper ner  hos mig och somnar till och med en stund innan nästa attack kommer. Troligtvis less  att vänta på mat, hon mjölktrampar för fulla muggar högt spinnande och då är det bara att gå upp och servera drottningen frukost. Den varianten blir troligen inte aktuell i morgon.

SÖNDAG GRÅ OCH KALL

Efter en intensiv dag i går känns det dessutom lite dagen efter, lite trött och avslagen.

Jag gav mig av hemifrån redan strax efter klockan åtta i går morse för att delta i en temadag kring ämnet DNA som verktyg i släktforskningen. Jo jag har nog snöat in lite i den fållan nu och tog därför chansen att höra och lära mer på det området. Då jag dessutom går en kurs i samma ämne kändes det som en bra komplettering och jag går dessutom i spänd väntan på testresultatet på det prov jag själv skickat in. Testresultatet var planerat att skickas ut i dagarna men det har blivit fördröjt ca 14 dagar, men då startar den spännande sökningen efter sk matchningar och när i tiden man kan hitta en gemensam ana, dvs om det går. Hur som helst spännande blir det.  Föreläsningen var också fängslande intressant, jag blev smått imponerad av mig själv som inte tappade focus på hela dan. Med huvudet fullt av funderingar drog jag hemåt vid 15-tiden, tänkte väl att jag somnar säkert när jag slappnar av men det blev tvärtom egentligen, så jag följde även förvecklingarna på Downton Abbey, läste några sidor i den pågående boken innan jag släckte lampan för gott. 

Under sensommar och höst har jag fått ett par trevliga kontakter via min forskning. Dels genom den kvinna som ringde och efter presentationen ställde några frågor om min familj och konstaterade att ; jamen då är vi släkt! Samtalet slutade med att hon rekommenderade mig att ringa hennes far vilket jag lovade göra senare under hösten och för ca tre veckor sen var det äntligen  dags men då jag inte fick något svar ringde jag istället till henne igen. Beskedet då var att fadern just den dagen åkt in akut på sjukhuset och hur det kunde gå för honom var ovisst. Men sa hon då att jag kunde ringa hennes faster som nog hade en del att berätta. Sent på eftermiddagen som det var tänkte jag att det passar kanske passar bättre ringa tidigare på dan. Efter ett par dagar gör jag det, kvinnan-fasterns man svarar och när jag talat om mitt ärende och bett att få tala med henne får jag ett minst olycksbådande svar. Hon var inte hemma utan hade samma dag hjärtopererats! Tablå. Vad är det för familjehemligheter som jag inte får ta del av kan man ju undra eftersom någon makt styr över händelserna till min nackdel.Nåja, jag gör ett nytt försök om drygt en vecka igen, förhoppningsvis med bättre resultat. För övrigt famlar jag mig fram genom kyrkböckerna utan nya fynd som kan ge ljus över historien. Största fördelen hittills är att tiden blir aldrig lång, möjligen glömmer jag mig kvar alltför länge på kvällarna. Att dessutom handskas med en fortsatt trilskande dator gör mig smått frustrerad, jag måste tillbaka till datafirman igen för det här eländet tar bort en del av glädjen.  

Idag när det ändå är så mulet och grått och hela världen smått förlamad efter Paris-dåden gjorde jag mig en skön söndagsförmiddag som startade med frukost i vanlig ordning och sen placerade jag mig i soffan under en pläd och fortsatte läsningen av min bok. Författarinnan har en nästan kuslig förmåga att skriva så att man tycker sig komma huvudperson nära inpå livet och i synnerhet lida med i svårigheterna. Glädjescenerna är inte lika ingående beskrivna, eller jag kan inte leva mig in i dessa lika intensivt. 

De tre senast lästa romanerna har fängslat på olika sätt men Sandra Browns Vittnet var en kuslig läsning som nästan inte gick att ta sig igenom. Oförsonligheten hos Ku Klux Klan har en skrämmande likhet med en del händelser i vår tid. Hur kan ondskan och våldet vinna terräng, ingen människa föds ond och hur kan det fåtal korrumperande maktelitisterna tillåtas fortsätta dra i trådarna. Var finns motpolerna som avväpnar?

Apropå böcker har jag en liten diktbok liggande framme, placerad i kläm mellan Sorgegondolen av Thomas Tranströmer och Dan Anderssons Vackra visor. Diktarens namn är inte lika brett känt men mycket har flödat ur hans penna och jag hoppas familjen förlåter att jag dristar mig till att citera en av dikterna

MIN ARVEDEL

Min arvedel, en vandring är emot en soluppgång
Var morgon när jag startar den, känns vägen betryggande lång

När målet skyms av molnens flykt så finns det ändå där
Något närmare än i går, i ovisshetens sfär

Att dröja något, vänta, vila, stanna till
Sekunderna de blir till år emot det jag icke vill

Men målet syns ju fjärran än, var morgon långt, långt bort
Men vägen mot en soluppgång kan måhända ändå vara kort

Den gamle mannen har nått sin soluppgång, en personlighet som gått ur tiden och hemmahörande i byn Önnesmark där han levt och verkat under sitt liv.
Vila i frid Henry Lindgren.

PÅ MORGONKVISTEN

Stilla hav

Vy från badstranden

Nu blev det alldeles för tidig morgon med åtföljande frukost och jag kände att sömnen pockade efter tidningsläsningen så jag drog mig tillbaka till sovrummet!!!!, kröp ner under täcket med katten och den pågående boken. Tror nästan att ögonen var slutna längre tid än jag läste. Varför jag skriver om detta är därför att min inställning är att i sängen sover man eller ligger där när jag är febersjuk vilket i mitt fall tacksamt nog är synnerligen sällsynt. Å andra sidan vid sådana tillfällen vill jag bara dra mig tillbaka som ett skadat djur och gömma mig tills allt är över. Det verkar det som jag regrederar, har ett omättligt behov av omsorg och inte verkar det särskilt vuxet men jag kan anse det som moget att erkänna. Boken då, ja den är ryslig, handlar om Ku Klux Klan och jag har faktiskt försökt lägga bort den, men fortsätter läsa trots allt. Mörkrets makter är svåra att tacklas med.

Det har gått cirka en vecka sen jag fick tillbaka min uppfräschade dator, håller på att bekanta mig med Windows 10 men har fortfarande vissa tveksamheter. Jag hoppas dock att mailen ska fungera i fortsättningen, jag vet inte hur mycket som försvunnit hittills under året men jag vet med bestämdhet att en del gjort det, bara det är väldigt otryggt. Inte vet jag var problemet ligger men det är inte särskilt kul när vänner undrar vad som blivit av en eller tror att jag struntar i att besvara mail. 

Jag har nu på allvar sparkat igång min släktforskning och kör för fullt, försöker tyda skriften i gamla kyrkböcker, inte helt enkelt särskilt som det är stor skillnad mellan olika skrivare. Dessutom går jag en kurs i DNA-forskning för släktforskare och har t o m skickat in ett eget prov för test och väntar med spänning på resultatet. Det jag med säkerhet vet är att om jag inte tar mig i kragen kommer all min vakna tid att kunna tillbringas vid datorn.

Den där kragen har jag dessutom ändå varit tvingad att ta tag i senaste veckan. Jag har under en tid känt mig väldigt moloken, tycker inte att jag kan se meningen med och i tillvaron, delvis på grund av att jag inte har hittat någon riktig öppning på problemet jag försöker lösa. Tömningen av snickarboden! Det känns som jag stångar huvudet mot en mur av svikna löften och brustna förhoppningar, blir alldeles handlingsförlamad och dränerad på initiativkraft. Fast ibland kan också det komma stimulans på oväntat sätt, ett långt och stillsamt telefonsamtal från en god vän i söndags var förlösande. Vi talade helt kravlöst om sånt som vardagen består av, utan vare sig överdrifter eller märkvärdigheter men ändå storslaget och samtidigt  förtroligt  med stor värme. 

Hjalmar Gullbergs dikt säger allt

Människors möte

Om i ödslig skog

ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.

Giva om vägen besked,
därpå skiljas ifred:
sådant var främlingars möte
enligt uråldrig sed.

Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.

Det såddes ett frö av lugn och jag kunde förmå mig till börja dra i en liten tråd som lyckligtvis födde mer aktivitet. Jag vet ju att jag måste göra saker och ting omedelbart, att lägga på hög blir till slut ohanterligt. Det bygger i onödan på den inre stress som jag hela tiden känner, som jag helst vill bli av med eller åtminstone minska, inte cementera. Nu har jag en svag förhoppning om en öppning under den närmaste tiden.

Under tiden jag inte hade datorn tillgänglig hade jag tänkt skriva om sista gångerna jag var i stugan för säsongen, ena helgen fick jag vattnet avstängt och helgen därpå stängde jag butiken för gott inför vintern. Båda tillfällen i ett helt otroligt fint senhöstväder. Det blev helt naturligt att dela upp arbetet på två tillfällen eftersom jag var bjuden till Önnesmark på surströmmingskalas den senare helgen. Då åkte jag ner på lördag morgon med avsikt att bara ha en skön dag innan kalaset så när jag kom ner började jag med att tända en brasa och äta lunch. Sen blev det en timmeslång promenad i det underbara vädret, havet låg nästan helt stilla och så gott som alla stugor var tomma på folk.

Dags hala vimpeln 

 Jag blev lovad hämtning eftersom jag ogärna eller egentligen inte alls kör bil när det mörknat. Det var så fint dukat och ordnat i byastugan, kalaset jättetrevligt och tiden gick jättefort. Rätt vad det var var det dags för mig att bryta upp. Tusen tack till alla som bjöd på denna varma gemenskap och till min chaufför som så välvilligt ställde upp. Ni anar inte hur stor betydelse allt har för mig och jag är så glad att ni finns.

Vissnad kärleksört

Lågvatten

Vissen fägring

Långa skuggor

Höstvädret har hittills varit helt otroligt vackert, inte en enda snöflinga har visat sig, visserligen några kalla nätter, jag tror jag sett bortåt åtta minusgrader men idag är det "säcken", mulet, fuktigt dis-regn och lätt dimma. Riktigt sorgeväder som kan gå över till snöblask om det vill sig illa. Min dag lär jag ändå kunna fylla med någon form av aktivitet vid datorn!  Det tycks vara det enda jag har i huvudet just nu, mina handarbeten har fått vila länge nu och jag känner mig inte helller i stånd att sätta mig ner varken med en stickning eller virkning. Det är den här stressen som hindrar mig nu, kan inte förmå mig känna ro och avslappning. Det enda positiva är att det kan bara bli bättre tider så småningom.

Våran playa nästan tom .......

.......så när som på de sista entusiasterna (20:e oktober)

LJUSTÄNDNING

frostiga fönster

Frostiga stenar och.........

Hej alla, nu är jag tillbaka "på banan" igen, det tycks vara 19 dagar sen mitt senaste inlägg och nästan hela tiden har min dator i princip varit inlagd på sjukan! Den har konstrat ända från början för ett och ett halvt år sedan, varit in  på kontroll - utan anmärkning - ja att CD spelaren var väck var ju egentligen inte datorns fel men problem var det också och allt blev till sist ohållbart och jag själv blev smått hysterisk. Det ändade i att en tekniker kom hem för att på plats kolla läget och upptäckte! att det var fel på datorn, tog in den igen för genomgång och igår var så dags för ny inmontering och test. Nu hoppas jag bara att det går bra i fortsättningen för det har verkligen varit påfrestande, mail har försvunnit och till slut gick det överhuvud inte skicka något heller. Jag gick nästan sönder själv också, jag kände mig till slut alldeles tillintetgjord.  Det bästa av allt var egentligen att teknikern försäkrade att det var absolut inte mitt fel det som hänt för egentligen var jag ju lite osäker på mig själv, jag menar en desperat kvinnas handlingar kan skena iväg. Dessutom kan jag absolut inte tänka mig att vara helt utan dator heller, jag gillar faktiskt den samvaron. Nog om detta, nu ska här skrivas.

Jag kan ju inte skriva om tiden som varit, det får väl komma små inslag framöver, utan jag gör som det ofta rekommenderas; gräv där du står. Alltså hade jag planerat att åka ner till Lövånger för att tänsa ljus på gravarna där, och begav mig iväg vid 10-tiden i morse. Det var inte kanonväder så att säga , dimmigt och frostigt, men så småningom kunde solen trassla sig fram genom molnen och det blev riktigt vacker väder till slut. I Lövånger började jag med att äta lunch på Hemgården, morotssoppa och kladdkaka till efterrätt. Sen jag tänt ljusen åkte jag upp till stugan, dels för att hälla glykol i vattenlåsen, eftersom jag inte hade någon tillgänglig när jag stängde för vintern, och dels lämna det jag tagit hem tidigare för tvätta.

Igenbommat för vintern....

 Allt gick som en dans, men lite vemodigt var det att åka ifrån stugan efter ett så kort besök.

..... men Kalle vaktar!

 Hemma igen vid 3-tiden och då hade jag under min gravrunda tänt åtta ljus, sju för nära och kära och det åttonde för alla mer eller mindre bekanta som gått bort under året, först och främst för väninnan som begravdes för en vecka sen. Det börjar kännas som om det är alldeles för många som lämnar jordelivet nu. 

Vid den här tiden på året så kommer många tankar kring liv och död, det är nu två år sen min Börje så oväntat gick bort och frågan är om jag fortfarande helt har tagit det till mig. Ibland tänker jag att sorgen suddas ut lite i kanten allt eftersom men saknaden den är fortfarande ofattbar och stor. Jag hade för ett tag sen en känsla att under en nanosekund kunna tänka på dödsögonblicket men det gick inte, en massiv dörr stängde effektivt av mitt medvetande inför den tanken. Vilket i sin tur förklarar varför jag till fullo inte heller kan förstå. Där kommer kanske den barmhärtiga tiden att göra sitt. En bidragande orsak just nu är väninnans bortgång tror jag, den begravningen var i sig en skön upplevelse också. Att tillsammans med vänner förenas i psalmsång och bön i saknanden  efter en uppskattad och god vän kändes  tryggt och meningsfullt.

Nu har det redan mörknat och det börjar bli dags för middagsmat som idag blir bakad potatis med någon slags röra, sliskig efterrätt har jag ju redan ätit i dag så det får väl bli frukt i en skön blandning. 

Inga bilder idag, jag har ju till råga på allt uppgraderat till Windows 10 och fixar inte det här med bilderna, jag har fått in dem i datorn i en app, men sen då? Nästa steg får jag väl lista ut så småningom.  Har mycket att lära än förstår jag!

Tillägg den 4 november; äntligen har jag lyckats med bildöverföring också!

GRÄVANDE

Eller ännu närmare verkligheten, dags snart att gå i ide! Nätterna blir oundvikligen kyligare och kyligare och frosten ligger kvar långt in på förmiddagen. Idag kan jag bara visuellt anta vilken temperatur det varit, det verkar vara dags byta batteri i termometern men gräsmattorna är ostört gröna idag och man får väl hoppas att det fortsätter så ett tag. Jag rensade nyss telefonen från en massa gamla foton och såg då att första snön i fjol kom tydligen 20 oktober och det är inget önskemål att det ska upprepas.

Rubriken kanske ändå kräver en närmare förklaring, jag gräver i den jämtländska myllan så att säga. Släktforskningen får mig sakteliga i ett allt starkare grepp och jag vet inte om jag ska kalla mig jordbrukare eller dödgrävare. Det är ju bland bondebefolkningen i socknarna Revsund, Sundsjö och Bodsjö jag befinner mig, men eftersom jag rör mig bland människor som är döda sen ungefär 300 år eller åtminstone föddes då, så är väl den senare benämningen mer rättvisande. I det här skedet har jag i alla fall stor beundran för de stackars människor som lärde sig skriva då, bokstäverna ser i det närmaste ut som slingrande maskar och dessutom skrevs vissa anteckningar på latin, och då kan jag ju säga att det är tämligen kört.  Sysselsättningsproblem obefintliga, tidsbrist kan vara ett resultat! Det blir i alla fall spännande se vart det hela leder.

Apropå kyligare väder så fick jag lite kalla fötter i tisdags när det andra natten varit en bit under noll och efter en titt på kommande prognos bestämde jag i all hast att åka ner till stugan. Grannen som lovat hjälpa mig med avstängningen av vattnet fanns också där och efter torsdagen fanns inget vatten i kranen till stor förtret för Lila som MÅSTE drick rinnande vatten genast efter frukost. Hon slickade intensivt vattenkranen utan resultat men fick hålla tillgodo med en hel sjö, en hink vatten stod till hennes förfogande i diskhon. Men nog sjunker standarden betydligt i det läget även för mig!

Lägsta nattemperaturen därute hade varit -4,5 men blomlådorna med margueriterna stod nästan lika fräscha som tidigare, deadline var dock bestämd  så de tömdes och placerades inomhus för vinterförvar.

Jag hade sköna och mysiga kvällar i stugan och eldade för skön värme. Det magiska skådespelet på himlen fick jag dock inte uppleva, det var tyvärr molnigt så inget norrsken var synligt. Jag hade trott att skulle bli något alldeles extra eftersom mörkret var så kompakt, det var bara i min lilla stuga det lyste. I stället fick jag hålla tillgodo med magiska soluppgångar.

8/10 kl 07.02

9/10 kl 07.05

Det var soliga och fina höstdagar och jag längtade absolut inte att åka hem men hade heller inte nåt mer att sysselsätta mig med där så något vemodig lämnade jag stugan på fredag förmiddag.



Vemodig hade jag också känt mig när jag kom dit ner och det fanns anledning. Min väninnas bortgång fanns i mina tankar, och det kändes som om ännu en del av mitt liv försvunnit. På kvällen i min ensamhet blev också saknaden efter så Börje påtaglig, det är fortfarande nästan ofattbart att han inte finns längre annat än i mina tankar. I morgon är det på dagen två sen chockbeskedet kom.

Jag avslutade också då den bok jag senast läst, Danielle Steel Ljus och skugga. En av bokens huvudpersoner blir allvarligt sjuk  med dödlig utgång. Hela sjukdomsförloppet, familjens reaktioner både under tiden och efteråt, är mycket ingående skildrat och berörde mig djupt. Det förstärkte min vemodskänsla, jag kände faktiskt igen en del egna reaktioner som jag i det närmaste betraktat som oförståeliga. Jag har också gått och begravt näsan i garderobens kläder!!!


En ny bok ligger nu på mitt nattduksbord Jean-Christophe Grangé I djävulens spår, och den utlovar spänning till sista bokstaven. Jag försöker varva olika kategorier av böckerna, och i den senaste  utspelade sig en kärlekshistoria utan gräns i ett par omgångar. Det är också spännande att genom böckerna nosa på olika miljöer, Den senaste boken utspelade sig i New York och San Fransisco och nu ska jag nog befinna mig i Paris ett tag. I boken dessförinnan var jag i Canada så livet är ett evigt nomadiserande. I verkligheten ska jag nu under några månader i stort sett hålla mig på plats hemmavid, ja med några planerade utflykter förstås!

Inte vet jag vad som händer men just nu kan jag inte lägga in bilder i inlägget. Jag väljer att publicera och kollar senare om problemet går att lösa. Jag är inte så pigg på att trassla för mycket med risk att jag ännu en gång raderar ett inlägg, jag kan inte med nån större belåtenhet upprepa mig igen.

LIVETS GÅNG, MINNEN, SAKNAD

En dag då många tankar och återblickar trängts i mitt huvud, en dag då jag fick kännedom att en av mina allra äldsta väninnor gått ur tiden. Äldst både med hänsyn till fysisk ålder och vänskapens längd, vänskap av allra högsta kvalitet, trofast och rejäl.  Det var inte helt överraskande, senaste gången vi sågs fick jag en aning om att sista fasen i livet i viss grad hade börjat för hennes del, hon var svag, trött och gav ett skört intryck och det var smärtsamt att se. 

När vi lärde känna varann var jag nyss fyllda tjugo år, jag hade ännu inte träffat min blivande man och det hade inte hon heller. Kort därefter blev jag bekant med killen som jag kom att fastna för och han hade en kompis. Det som hände var att så småningom blev kompisen och väninnan ett par. Vi trivdes bra tillsammans och vänskapen växte, så mycket att när vi gifte oss samma år med en månads mellanrum åkte vi tillsammans för första gången i livet utomlands, kan väl kalla det för bröllopsresa. Fjorton dagar i Rumänien i Constanza vid Svarta havskusten, som var stor upplevelse för oss. Besöket i Bukarest, dit vi åkte tåg där salongsvagnen hade säten med vinröd (välnött) sammetsklädsel  och vi blev bjudna på solmogna tomater av ett par medpassagerare. Den enklare delen av tåget hade träbänkar och var fullpackad med folk som medförde allehanda varor t o m levande fjäderfän. Besöket på den fina skivbutiken där det fanns ett speciellt lyssningsrum med stora öronlappsfåtöljer i läder med inbyggda högtalare. Besöket på Casinot i Constanza där rumänska specialitéer serverades, bl a fårhjärna!!!! Den stora behållningen var ett musikuppträdande, en till synes gammal man som till sin skepnad i högsta grad påminde om självaste tomtefar och spelade panflöjt, Nai, på ett hänförande sätt. Då kvittrade skogens alla fåglar från scenen inklusive alla andra toner han fick fram ur det enkla instrumentet. Långt om länge fick man dessvärre kännedom om att den stora förväntan på den blivande nye ledaren som fanns hos folket skulle bli en ofattbart stor tragedi.

Efter den resan blev det om ett tiotal år, en annan resa som också var speciell på sitt sätt. Vi åkte till Portugal, till bad- och jetsetorten Caiscais utanför Lissabon. Jag fyllde 40 år och själva födelsedagsmiddagen åt vi på Casinot med både fantastiskt god mat och förnämlig service, både vinkypare och andra kypare, det var storstilat. Efter middagen höjdes golvet i mitten av restaurangen och vi fick se en internationell floorshow som inte heller gick av för hackor. Som om inte det var nog avslutade vi kvällen på nattklubben som bjöd på en alldeles utsökt striptizshow. Det kanske låter avancerat men jämfört med dagens många gånger vulgära uttryck så var det mycket vackert. Det börjar ju närma sig 40 år sen, men nog var man ute i stora världen då. Det fanns dock ett litet aber. På nedresan blev hälften av passagerarna på planet matförgiftade, av oss fyra var det bara jag som höll mig på benen och kunde besöka Farmacia för att få tag på passande läkemedel. Det var stor skandal,  omnämndes i pressen och det var dagliga besök av sjukvårdspersonal på hotellet. Det gick inte heller över så fort, symptomen fanns fortfarande kvar efter hemkomsten. 

De båda var mycket trofasta vänner och vi umgicks flitigt och trivdes bra i varandras sällskap. Och jag har nog aldrig varken förr eller senare haft så många och läckra bikinis som medan hon hade sin underklädesshop, hon var en mycket bra säljare och jag nappade gärna på hennes beten! Hon var lågmäld och försiktig på alla sätt men utrustad med en mycket god känsla för det vackra. stilsäker som få.  Med tiden kommer förändringar som man inte räknar med, min man gick ur tiden och jag blev ensam, vi fortsatte umgås som de goda vänner de var för mig. Det blev dock med tiden inte lika tätt umgänge när jag träffade min kommande sambo, som alltid är det fråga om kemi för att man ska hitta en gemensam nämnare. Kontakten har ändå aldrig varit helt bruten bara mer sporadisk om man så säger.

 Jag och den efterlämnade mannen har i dag pratat länge och ingående i telefon, kontakten är ju inrotad sen så lång tid att det känns så okomplicerat att prata med varann. Jag känner djupt för hans smärta nu, det är en svår väg att ta sig fram på men med stöd av goda vänner går det steg för steg. Saknaden kommer man väl aldrig över men så småningom tränger sig det pågående livet på, stegvis  känns det också naturligt att det får släppas in.

RIP Gullan!

GOD MORGON

Sitter och tittar ut genom fönstren, ja där jag sitter har jag ett fönster som vätter norrut och det andra mot söder, och ser två olika himlar. Ljusare på norra sidan men i söder växer en mörkt blå skugga upp, månne vad den innehåller. Enligt dagens prognos halvklart men med kraftiga vindar och blåsten har redan börjat vad jag kan se.  Men etter värre är att detta tycks vara de sista soliga dagarna på ett tag, med redan tidig snö i fjälltrakterna och framöver betydligt lägre temperaturer i kustlandet. 

Då är det akut läge att ta de sista fönstren en omgång och göra lite mer utearbete medan tid är. Äppelträdet blir nog av med sina sista frukter nu i blåsten och i går kom min hjälpsamma granne och lastade traktorskopan med fyra säckar fallfrukt. I år har jag inte gjort en enda burk äppelmos, jag har konstaterat att åtgången är obetydlig och jag har fortfarande kvar en burk av fjolårets mos. Det är absolut inte gott längre och jag tror mig kunna köpa den lilla mängd jag gör av med. 

Dessvärre tycks det också vara dags att göra avslut för säsongen i stugan, åtminstone stänga av vattnet. Någon enstaka dag går ändå vara där om vädret är på topp, det går ju ha med vattendunkar, men i och med att dagarna blir kortare och kortare, faller det sig till slut naturligt att stänga dörren för gott till det våras igen.

En dag när energin tog över lite i överkant såg jag över komposthäckarna som står väl gömda i hörnet av tomten. komposten som fått vila i fred många år, såg både övervuxen och risig ut så jag skottade om hela alltet och i botten fann jag fin jord som kommer väl till pass när en gång vårarbetet kommer igång. Då ska häcken få sig en näringschock. Det ser frisk och fin ut redan  nu, efter total nedsågning förra sommaren fick den i år behålla tio centimeter mer och så blir det nästa år också. Så småningom ska den bli både högre och tätare är det tänkt. Nu går jag också och ältar frågan om total nedsågning av några buskar som verkar vilja ta över här men men min tvekan beror delvis på om de ska få stå kvar på sin plats även i fortsättningen och om inte, var ska i så fall deras nya plats bli. Man löser inte världsproblem på ett enda ögonblick så att säga. 

Det har väldigt god lust bli långbänk av mina beslut, ska jag eller ska jag inte ställer jag mot varann när det blir fråga om förändringar eller ska jag kalla det förbättringar kanske. Jag saknar verkligen ett bollplank i min närhet som jag kunde vända och vrida på saker och ting med, som kunde belysa mina funderingar från en annan synvinkel. Det är penibelt att när ett projekt gått i mål konstatera hur fel det blev! Det mesta hänger ofta upp sig på problemet snickarboa! Dessa stora maskiner som jag vill ha ut ur huset, det rör sig om ca 15 olika objekt, och det verkar omöjligt få kontakt med någon som kan ta sig an det hela och tiden bara går. Själv känner jag mig mer och mer stressad av att inte få respons från vidtalade personer.

Snart dags att göra sig klar för ett besök hos frissan men nu har jag under ett tag tappat så mycket hår så jag vet inte om hon får så mycket att klippa egentligen. Det är väl inte så att jag sliter mitt hår i bekymmer om framtiden men tanken kommer att det bland annat kan vara anledning till att det händer. Nu har jag ändå köpt Silicea som ska hjälpa håret att växa tillbaka så får väl se framåt jul om jag fått nya pigga strån på skalpen.

FRIHELG

Eller ska det kallas helgfritt eller helgledigt? Hittar inte riktigt rätt ord men när jag var på väg ner till stugan på fredagseftermiddagen kom plötsligt en känsla av total frihet över mig. Delvis kanske den känslan bottnade i vetskapen att jag tidigare hade haft en arbetsdag där med mycket gott resultat, allt jag tänkt göra var undanstökat och själva avslutningen av stugsäsongen får anstå åtminstone en vecka till. Allt helt och hållet beroende på vädret.

När jag åkte ner var vädret soligt och fint efter en liten skur mitt på dagen och det var åtminstone soligt när jag kom fram men starka vindar gjorde att havet var ordentligt upprört. Jag vet inte exakta vindstyrkan men enligt prognos kunde det i vindbyarna gå upp till 17 m/s och det kändes helt perfekt att stanna inomhus och betrakta skådespelet från korgstolen!.

Sommarens sista blommorna från tomten

Lagade lite mat, ugnsrostade rotfrukter med kotlett satt bra, sen blev det en kombinerad virk- , läs-och TVkväll. Hade först inte tänkt se Skavlan men en lockande påannonsering gjorde att jag ändrade mig och han hade ett bra manskap på sin skuta. Intressanta samtal som vart och ett berörde men det som fängslade mest var ändå Lina Axelsson Kihlboms, superrektorn kallad, avslöjande könskorrigering. Jag har tidigare sett och imponerats av hennes ledarskap, hon var lika lysande nu , hennes berättelse berörde djupt, 

Under den här helgen har det pågått en skördemarknad i Lövånger och på lördag åkte jag ner dit. Jag tror nästan aldrig jag sett så mycket bilar där, det var t o m ett litet bekymmer att hitta nåt ställe att ställa bilen på, Trängsel i det vackra vädret runt alla marknadsstånd som fanns i kyrkstan och lite svårt ta sig fram. Efter kaffe och våfflor som serverades i Församlingshemmet hade jag fått nog av själva marknaden och åkte till kyrkogården och höstplanterade på ett par gravar som avslutning på dagen i Lövånger. 

Kvällen liksom föregående men nu tänkte jag att försöka avsluta den bok jag hållit på med ett tag. Passande nog ställde jag in TVn på program 2 där den sedvanliga musikkvällen sändes,bl a en scenshow med Tony Bennet och Lady Gaga, Cheek to Cheek. Sträckläste och vid ettiden i natt var det klart men si då ville inte sömntåget komma, det var totalt omöjligt att somna. Lila kunde inte fatta vad det var frågan om, hon gav sig inte ro att sova. Klockan slog både två och halv tre, sen hörde jag inte mer men strax efter fem var den natten över. Ingen bra början på dan  och efter min tidiga frukost blev det stund till i sängen och kanske försvann jag bort i nån liten slummer ändå. Så småningom kom jag mig upp, slängde ut mattorna och dammsög, torkade golvet så det var lite fräschare när jag åkte hem igen. 

Boken jag läste med underrubriken Ett familjedrama är ännu en tjockis, 748 sidor, och mastig så det förslår. Kalla kriget och efterdyningarna till kommunistjakten i USA, maktspelet kring utvecklingen av Apolloraketen som bakgrund till den här familjens liv och leverne där en del händelser som var och en för sig tycks betydelselösa har oanade konsekvenser under lång tid och för många människor. Det sofistikerade sätt som en pedofil går tillväga för att snärja sina offer år synnerligen magstarkt. Läsvärd men lite mycket av allt fast igenkänningsfaktorn tidsmässigt är stor, obekant dock för mig var motsättningarna mellan Canada och USA som kommer fram när historien om 2:a världskriget kommer på tal.(Canada gjorde jobbet, USA tog åt sig äran är deras syn på saken) Geografiskt utspelar sig dramat till största delen på en flygbas i Canada.

Det var sköna dagar som gjorde gott i kropp och själ, kände att jag landade lite extra i tillvaron och att det behövdes. Det jag kallar kaoset hemma stressar mig alldeles för mycket och jag har inte hittat den konstruktiva lösningen än. Att inte helt kunna koppla av och känna ro är märkligt nog också handlingsförlamande, det är nästan meningslöst att överhuvud göra något så länge som jag bara ser olösta hinder framför mig. Vissa dagar känns som en liten lägenhet anpassad för min ensamma tillvaro skulle vara drömmen, där ingenting mer än det som behövs för ett drägligt liv finns och där jag har full kontroll på min omgivning. Är också rädd att den här stressen i längden t o m är hälsofarlig fast jag har nu försökt strukturera upp dagarna med regelbunden motion, promenader, gympa och gymträning, det visar sig dessvärre att min kondition är långt ifrån vad den varit. Men om det kan man ju säga att det kan bara bli bättre! Om en vecka startar dessutom en kurs i släktforskning som jag hoppas ska bli extra gas till mitt projekt som jag tänker driva den här vintern.

Och ikväll blir det att börja en ny bok från den stora kasse med böcker som jag fick i våras. Tusen tack Anna, det var en fantastisk gåva till stor glädje för mig. Att läsa är nödvändigt!!!

NÄR REGNET KOM.........

........ åkte jag hem från stugan, redan vid 10-tiden. Jag hade min vana trogen varit uppe med tuppen och fick då vara med om ett sagolikt skådespel vid soluppgången.

 

Det varade blott 10-15 minuter sen tog dagsljuset över och från och med idag under kortare och kortare del av dagen. Och om tre månader är vi nästanhelt utan dagsljus men-------------så vänder det och man börjar leva upp igen. 

I måndags såg väderprognosen lovande ut och jag bestämde snabbt en spontanutflykt till stugan för lite höstarbete. varmt och skönt ute, över 15 grader, fast inomhus en grad svalare.

Det blev till att tända en brasa i kaminen, något arbete blev det inte tal om utan jag höll mig inomhus, lagade lite mat, värmen steg  och jag bara njöt av tillvaron. Igår blev det som vanligt en tidig morgon och redan före klockan åtta hade jag börjat tömma blomkrukorna. Sen fortsatte jag städarbetet hela dagen och efter lunchen var det nästan stiltje och bra vindriktning.

 

Jag tog mod till mig och tände på, det var rishögen på stranden som jag satte fyr på och det brann friskt så snart var den ett minne blott. 

Men man har ju något begränsad ork eller är det månne uthållighet? Vad än det nu berodde på så var jag tvungen lämna lite skräp kvar, jag satte mig på en bänk och tittade på elden i stället!

Jag har en egen strategi när jag vill åstadkomma lite extra, det vill säga först bestämmer jag vad som kan vara rimligt att göra, sen delar jag upp det i små beting med lämpliga vilopauser emellan och då funkar det utomordentligt bra. När jag avslutade dagens  uppgift var gräsmattan klippt, en del större växter i rabatterna nerklippta och bortkärrade

och utemöblerna magasinerade. En bra dag med bra resultat. 


                                                     Överlevarna som fick vara kvar ett tag till:

Blomningen snart över men den har varit riklig och gett god utdelning , 10 st inköpta för 27 kronor!!!

Här under den gamla alen ligger kompostlimpan täckt av sista gräsklippet

Lila ville ju också vara ute i det sköna vädret men inte vet jag om det var elden eller något annat som skrämde men plötsligt fick jag sen en tom kattsele

och katten som lugnt promenerade iväg. Fastän jag vet hur lönlöst det är så försökte jag genskjuta henne men hon hade bestämt en annan riktning på sin upptäcktsfärd. Den här gamla damen har aldrig gått locka på, hon är totalt koncentrerad på att gå sin väg så jag provade ett nytt knep och sida vid sida vandrade vi efter vägen. Jag följde försiktigt med dit hon gick men när hon stannade upp en minut slog jag snabb som en kobra till och hon satt fast i mitt grepp. Under protest fick hon finna sig i att vi vände hem igen men hon var störd över det misslyckade utbrytningsförsöket och gnällde gällt på mig hela kvällen. 

Varför får jag inte gå ut?

Jag protesterar!

  





















Jag stannade kvar och sov över fast jag hade gjort klart det jag föresatt mig, och hade en skön morgon innan hemfärden. Regnet kom smygande väldigt sakta, jag såg att det utfärdats en klass 1-varning för bl a Norra Kvarken och Bottenviken på grund av stora regnmängder och kraftig vind hela 16 m/s. En av mina drömmar är att få uppleva en riktig höststorm där ute, med skräckblandad förtjusning skulle jag tro. Fast jag vet en man som berättade hur mäktigt det kunde vara, hur han njöt av att då få vara i sin stuga,  elda och ha varmt och skönt inne och på nära håll uppleva vädrets makter. 

När jag kom hem möttes jag ett utkylt hus, jag har faktiskt inte haft någon värme på hittills, som allra första åtgärd slog jag på värmen men det tar sin tid att få varmt så nu sitter jag här ordentligt påklädd, har druckit hett te och lyssnat på regnet som faller. Lila har dragit sig tillbaka till sin säng uppe på värmecentralen och inte på minsta sätt begärt att få gå ut till sitt favoritställe, inglasningen.

Nu återstår bara en fråga: Vad blir det för mat? Pannkaka med ajvar relish och getost eller soppa, jag lutar nog åt en värmande soppa i alla fall.