Efter en intensiv dag i går känns det dessutom lite dagen efter, lite trött och avslagen.
Jag gav mig av hemifrån redan strax efter klockan åtta i går morse för att delta i en temadag kring ämnet DNA som verktyg i släktforskningen. Jo jag har nog snöat in lite i den fållan nu och tog därför chansen att höra och lära mer på det området. Då jag dessutom går en kurs i samma ämne kändes det som en bra komplettering och jag går dessutom i spänd väntan på testresultatet på det prov jag själv skickat in. Testresultatet var planerat att skickas ut i dagarna men det har blivit fördröjt ca 14 dagar, men då startar den spännande sökningen efter sk matchningar och när i tiden man kan hitta en gemensam ana, dvs om det går. Hur som helst spännande blir det. Föreläsningen var också fängslande intressant, jag blev smått imponerad av mig själv som inte tappade focus på hela dan. Med huvudet fullt av funderingar drog jag hemåt vid 15-tiden, tänkte väl att jag somnar säkert när jag slappnar av men det blev tvärtom egentligen, så jag följde även förvecklingarna på Downton Abbey, läste några sidor i den pågående boken innan jag släckte lampan för gott.
Under sensommar och höst har jag fått ett par trevliga kontakter via min forskning. Dels genom den kvinna som ringde och efter presentationen ställde några frågor om min familj och konstaterade att ; jamen då är vi släkt! Samtalet slutade med att hon rekommenderade mig att ringa hennes far vilket jag lovade göra senare under hösten och för ca tre veckor sen var det äntligen dags men då jag inte fick något svar ringde jag istället till henne igen. Beskedet då var att fadern just den dagen åkt in akut på sjukhuset och hur det kunde gå för honom var ovisst. Men sa hon då att jag kunde ringa hennes faster som nog hade en del att berätta. Sent på eftermiddagen som det var tänkte jag att det passar kanske passar bättre ringa tidigare på dan. Efter ett par dagar gör jag det, kvinnan-fasterns man svarar och när jag talat om mitt ärende och bett att få tala med henne får jag ett minst olycksbådande svar. Hon var inte hemma utan hade samma dag hjärtopererats! Tablå. Vad är det för familjehemligheter som jag inte får ta del av kan man ju undra eftersom någon makt styr över händelserna till min nackdel.Nåja, jag gör ett nytt försök om drygt en vecka igen, förhoppningsvis med bättre resultat. För övrigt famlar jag mig fram genom kyrkböckerna utan nya fynd som kan ge ljus över historien. Största fördelen hittills är att tiden blir aldrig lång, möjligen glömmer jag mig kvar alltför länge på kvällarna. Att dessutom handskas med en fortsatt trilskande dator gör mig smått frustrerad, jag måste tillbaka till datafirman igen för det här eländet tar bort en del av glädjen.
Idag när det ändå är så mulet och grått och hela världen smått förlamad efter Paris-dåden gjorde jag mig en skön söndagsförmiddag som startade med frukost i vanlig ordning och sen placerade jag mig i soffan under en pläd och fortsatte läsningen av min bok. Författarinnan har en nästan kuslig förmåga att skriva så att man tycker sig komma huvudperson nära inpå livet och i synnerhet lida med i svårigheterna. Glädjescenerna är inte lika ingående beskrivna, eller jag kan inte leva mig in i dessa lika intensivt.
De tre senast lästa romanerna har fängslat på olika sätt men Sandra Browns Vittnet var en kuslig läsning som nästan inte gick att ta sig igenom. Oförsonligheten hos Ku Klux Klan har en skrämmande likhet med en del händelser i vår tid. Hur kan ondskan och våldet vinna terräng, ingen människa föds ond och hur kan det fåtal korrumperande maktelitisterna tillåtas fortsätta dra i trådarna. Var finns motpolerna som avväpnar?
Apropå böcker har jag en liten diktbok liggande framme, placerad i kläm mellan Sorgegondolen av Thomas Tranströmer och Dan Anderssons Vackra visor. Diktarens namn är inte lika brett känt men mycket har flödat ur hans penna och jag hoppas familjen förlåter att jag dristar mig till att citera en av dikterna
MIN ARVEDEL
Min arvedel, en vandring är emot en soluppgång
Var morgon när jag startar den, känns vägen betryggande lång
När målet skyms av molnens flykt så finns det ändå där
Något närmare än i går, i ovisshetens sfär
Att dröja något, vänta, vila, stanna till
Sekunderna de blir till år emot det jag icke vill
Men målet syns ju fjärran än, var morgon långt, långt bort
Men vägen mot en soluppgång kan måhända ändå vara kort
Den gamle mannen har nått sin soluppgång, en personlighet som gått ur tiden och hemmahörande i byn Önnesmark där han levt och verkat under sitt liv.
Vila i frid Henry Lindgren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar