En dag då många tankar och återblickar trängts i mitt huvud, en dag då jag fick kännedom att en av mina allra äldsta väninnor gått ur tiden. Äldst både med hänsyn till fysisk ålder och vänskapens längd, vänskap av allra högsta kvalitet, trofast och rejäl. Det var inte helt överraskande, senaste gången vi sågs fick jag en aning om att sista fasen i livet i viss grad hade börjat för hennes del, hon var svag, trött och gav ett skört intryck och det var smärtsamt att se.
När vi lärde känna varann var jag nyss fyllda tjugo år, jag hade ännu inte träffat min blivande man och det hade inte hon heller. Kort därefter blev jag bekant med killen som jag kom att fastna för och han hade en kompis. Det som hände var att så småningom blev kompisen och väninnan ett par. Vi trivdes bra tillsammans och vänskapen växte, så mycket att när vi gifte oss samma år med en månads mellanrum åkte vi tillsammans för första gången i livet utomlands, kan väl kalla det för bröllopsresa. Fjorton dagar i Rumänien i Constanza vid Svarta havskusten, som var stor upplevelse för oss. Besöket i Bukarest, dit vi åkte tåg där salongsvagnen hade säten med vinröd (välnött) sammetsklädsel och vi blev bjudna på solmogna tomater av ett par medpassagerare. Den enklare delen av tåget hade träbänkar och var fullpackad med folk som medförde allehanda varor t o m levande fjäderfän. Besöket på den fina skivbutiken där det fanns ett speciellt lyssningsrum med stora öronlappsfåtöljer i läder med inbyggda högtalare. Besöket på Casinot i Constanza där rumänska specialitéer serverades, bl a fårhjärna!!!! Den stora behållningen var ett musikuppträdande, en till synes gammal man som till sin skepnad i högsta grad påminde om självaste tomtefar och spelade panflöjt, Nai, på ett hänförande sätt. Då kvittrade skogens alla fåglar från scenen inklusive alla andra toner han fick fram ur det enkla instrumentet. Långt om länge fick man dessvärre kännedom om att den stora förväntan på den blivande nye ledaren som fanns hos folket skulle bli en ofattbart stor tragedi.
Efter den resan blev det om ett tiotal år, en annan resa som också var speciell på sitt sätt. Vi åkte till Portugal, till bad- och jetsetorten Caiscais utanför Lissabon. Jag fyllde 40 år och själva födelsedagsmiddagen åt vi på Casinot med både fantastiskt god mat och förnämlig service, både vinkypare och andra kypare, det var storstilat. Efter middagen höjdes golvet i mitten av restaurangen och vi fick se en internationell floorshow som inte heller gick av för hackor. Som om inte det var nog avslutade vi kvällen på nattklubben som bjöd på en alldeles utsökt striptizshow. Det kanske låter avancerat men jämfört med dagens många gånger vulgära uttryck så var det mycket vackert. Det börjar ju närma sig 40 år sen, men nog var man ute i stora världen då. Det fanns dock ett litet aber. På nedresan blev hälften av passagerarna på planet matförgiftade, av oss fyra var det bara jag som höll mig på benen och kunde besöka Farmacia för att få tag på passande läkemedel. Det var stor skandal, omnämndes i pressen och det var dagliga besök av sjukvårdspersonal på hotellet. Det gick inte heller över så fort, symptomen fanns fortfarande kvar efter hemkomsten.
De båda var mycket trofasta vänner och vi umgicks flitigt och trivdes bra i varandras sällskap. Och jag har nog aldrig varken förr eller senare haft så många och läckra bikinis som medan hon hade sin underklädesshop, hon var en mycket bra säljare och jag nappade gärna på hennes beten! Hon var lågmäld och försiktig på alla sätt men utrustad med en mycket god känsla för det vackra. stilsäker som få. Med tiden kommer förändringar som man inte räknar med, min man gick ur tiden och jag blev ensam, vi fortsatte umgås som de goda vänner de var för mig. Det blev dock med tiden inte lika tätt umgänge när jag träffade min kommande sambo, som alltid är det fråga om kemi för att man ska hitta en gemensam nämnare. Kontakten har ändå aldrig varit helt bruten bara mer sporadisk om man så säger.
Jag och den efterlämnade mannen har i dag pratat länge och ingående i telefon, kontakten är ju inrotad sen så lång tid att det känns så okomplicerat att prata med varann. Jag känner djupt för hans smärta nu, det är en svår väg att ta sig fram på men med stöd av goda vänner går det steg för steg. Saknaden kommer man väl aldrig över men så småningom tränger sig det pågående livet på, stegvis känns det också naturligt att det får släppas in.
RIP Gullan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar