PÅ MORGONKVISTEN

Stilla hav

Vy från badstranden

Nu blev det alldeles för tidig morgon med åtföljande frukost och jag kände att sömnen pockade efter tidningsläsningen så jag drog mig tillbaka till sovrummet!!!!, kröp ner under täcket med katten och den pågående boken. Tror nästan att ögonen var slutna längre tid än jag läste. Varför jag skriver om detta är därför att min inställning är att i sängen sover man eller ligger där när jag är febersjuk vilket i mitt fall tacksamt nog är synnerligen sällsynt. Å andra sidan vid sådana tillfällen vill jag bara dra mig tillbaka som ett skadat djur och gömma mig tills allt är över. Det verkar det som jag regrederar, har ett omättligt behov av omsorg och inte verkar det särskilt vuxet men jag kan anse det som moget att erkänna. Boken då, ja den är ryslig, handlar om Ku Klux Klan och jag har faktiskt försökt lägga bort den, men fortsätter läsa trots allt. Mörkrets makter är svåra att tacklas med.

Det har gått cirka en vecka sen jag fick tillbaka min uppfräschade dator, håller på att bekanta mig med Windows 10 men har fortfarande vissa tveksamheter. Jag hoppas dock att mailen ska fungera i fortsättningen, jag vet inte hur mycket som försvunnit hittills under året men jag vet med bestämdhet att en del gjort det, bara det är väldigt otryggt. Inte vet jag var problemet ligger men det är inte särskilt kul när vänner undrar vad som blivit av en eller tror att jag struntar i att besvara mail. 

Jag har nu på allvar sparkat igång min släktforskning och kör för fullt, försöker tyda skriften i gamla kyrkböcker, inte helt enkelt särskilt som det är stor skillnad mellan olika skrivare. Dessutom går jag en kurs i DNA-forskning för släktforskare och har t o m skickat in ett eget prov för test och väntar med spänning på resultatet. Det jag med säkerhet vet är att om jag inte tar mig i kragen kommer all min vakna tid att kunna tillbringas vid datorn.

Den där kragen har jag dessutom ändå varit tvingad att ta tag i senaste veckan. Jag har under en tid känt mig väldigt moloken, tycker inte att jag kan se meningen med och i tillvaron, delvis på grund av att jag inte har hittat någon riktig öppning på problemet jag försöker lösa. Tömningen av snickarboden! Det känns som jag stångar huvudet mot en mur av svikna löften och brustna förhoppningar, blir alldeles handlingsförlamad och dränerad på initiativkraft. Fast ibland kan också det komma stimulans på oväntat sätt, ett långt och stillsamt telefonsamtal från en god vän i söndags var förlösande. Vi talade helt kravlöst om sånt som vardagen består av, utan vare sig överdrifter eller märkvärdigheter men ändå storslaget och samtidigt  förtroligt  med stor värme. 

Hjalmar Gullbergs dikt säger allt

Människors möte

Om i ödslig skog

ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.

Giva om vägen besked,
därpå skiljas ifred:
sådant var främlingars möte
enligt uråldrig sed.

Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.

Det såddes ett frö av lugn och jag kunde förmå mig till börja dra i en liten tråd som lyckligtvis födde mer aktivitet. Jag vet ju att jag måste göra saker och ting omedelbart, att lägga på hög blir till slut ohanterligt. Det bygger i onödan på den inre stress som jag hela tiden känner, som jag helst vill bli av med eller åtminstone minska, inte cementera. Nu har jag en svag förhoppning om en öppning under den närmaste tiden.

Under tiden jag inte hade datorn tillgänglig hade jag tänkt skriva om sista gångerna jag var i stugan för säsongen, ena helgen fick jag vattnet avstängt och helgen därpå stängde jag butiken för gott inför vintern. Båda tillfällen i ett helt otroligt fint senhöstväder. Det blev helt naturligt att dela upp arbetet på två tillfällen eftersom jag var bjuden till Önnesmark på surströmmingskalas den senare helgen. Då åkte jag ner på lördag morgon med avsikt att bara ha en skön dag innan kalaset så när jag kom ner började jag med att tända en brasa och äta lunch. Sen blev det en timmeslång promenad i det underbara vädret, havet låg nästan helt stilla och så gott som alla stugor var tomma på folk.

Dags hala vimpeln 

 Jag blev lovad hämtning eftersom jag ogärna eller egentligen inte alls kör bil när det mörknat. Det var så fint dukat och ordnat i byastugan, kalaset jättetrevligt och tiden gick jättefort. Rätt vad det var var det dags för mig att bryta upp. Tusen tack till alla som bjöd på denna varma gemenskap och till min chaufför som så välvilligt ställde upp. Ni anar inte hur stor betydelse allt har för mig och jag är så glad att ni finns.

Vissnad kärleksört

Lågvatten

Vissen fägring

Långa skuggor

Höstvädret har hittills varit helt otroligt vackert, inte en enda snöflinga har visat sig, visserligen några kalla nätter, jag tror jag sett bortåt åtta minusgrader men idag är det "säcken", mulet, fuktigt dis-regn och lätt dimma. Riktigt sorgeväder som kan gå över till snöblask om det vill sig illa. Min dag lär jag ändå kunna fylla med någon form av aktivitet vid datorn!  Det tycks vara det enda jag har i huvudet just nu, mina handarbeten har fått vila länge nu och jag känner mig inte helller i stånd att sätta mig ner varken med en stickning eller virkning. Det är den här stressen som hindrar mig nu, kan inte förmå mig känna ro och avslappning. Det enda positiva är att det kan bara bli bättre tider så småningom.

Våran playa nästan tom .......

.......så när som på de sista entusiasterna (20:e oktober)