LÄTTJA

Nu saknar jag den rätta glöden, har faktiskt inte någon glöd alls, är totalt initiativlös och får inte det minsta lilla gjort. En mycket sorglig harang men det är precis så jag känner, allting är ju i min värld just nu totalt meningslöst, undrar bara var jag ska finna någon enda liten morot som jag går igång på. 

Efter min utflykt till storstaden med alla dess äventyr och möten tog det tid att återhämta sig, jag var faktiskt riktigt trött, men då har jag ju mitt soffhörn och min stickning att ägna hela min uppmärksamhet åt. Och eftersom jag började sticka av det i Uppsala inköpta garnet blev det en utmaning, jag som inte så ofta stickat mönster med flera färger ansåg mig behöva öva upp den förmågan. Övat och övat och dragit upp några gånger för antingen har jag stickat fel eller också blev det inte tillräckligt bra, så det har inte blivit så lång bit stickat. Nu är det vantarnas tur, den tillhörande mössan är klar sånär som på montering. Med tiden ska väl mönsterstickningen bli bättre hoppas jag.

Någon som kan urskilja katterna, tycker den ena ser ut som en flodhäst

Nå i alla fall har jag krupit ihop i det där hörnet så till den milda grad att skämsluvan nästan vuxit fast, så lat kan man bara inte vara (tur att ingen kom på mig). Men ingenting så ont att det inte finns med något gott med! Mitt knä har de senaste dagarna känts bra, nära nog helt och hållet, och det vill jag tro att vilan åstadkommit!

De senaste dagarnas halka har varit fullständigt livsfarlig, att gå ut efter tidningen i arla morgonstund en skräckupplevelse då tom gräsmattan var halkig! Men änglar finns ju som bekant så en morgon kom en på traktor med grusfylld skopa och grusade garageuppfarten och det var synnerligen välkommet. Och igår slog jag till och köpte ett par ice-bugs efter moget övervägande så att säga. I dag skulle jag testa dem och tog en promenad till affären. Vad är då det första jag gör? Jo, stiger snett på trottoarkanten och mitt onda knä fick sig en törn! Obs, jag föll inte. Allt enligt Murphy's law, är det inte halkan så finns det alltid något annat som kan ställa till det och innan jag var hemma igen var båda knäna lite ledsna. Återstår att se om det stannar vid bara förskräckelsen - det är vad jag tror också.  Skorna fungerade helt perfekt så nu är det bara att sätta igång med promenerandet! 

Det som också hände tillfälligtvis under promenaden hem var att all belysning plötsligt slocknade under några minuter och jag kunde då konstatera att det mörker jag tycker råder hela dagarna inte är så totalt kompakt. Jag hade också tidigare under dagen med ett halvt öra hört någon som i radion pratade om möjligheten för illasinnade krafter att mygla sig in på eltrafikens område och störa elproduktionen nu när mer och mer av elen hanteras via datorsystem. Skrämmande tanke och man får hoppas att det hela tiden pågående säkerhetsarbetet ligger i framkant.

Återigen måste jag ta upp tråden om självbestraffning som jag ibland tror att jag ägnar mig åt. Det är alltså helt omedvetet och sker inombords men jag undrar om inte mitt ovillighetstillstånd för tillfället handlar just om detta. Det är i så fall helt emot min  "normala" uppfattning. nämligen att bestraffning inte alls har någon positiv inverkan utan i stället föder och göder andra störande och begränsande tillstånd som t ex rädsla och otrygghet. Kontrasten mellan utflyktens alla positiva möten och upplevelser och den kommande julhelgen kan ha en viss del i det hela. Helst skulle jag vilja blunda och när jag öppnar ögonen igen kunna läsa 17 januari 2015 på almanackan. Då har då åtminstone ljuset synbarligen börjat komma tillbaka!

ADVENT

Ännu en gång ett jättelångt uppehåll i bloggen men det har sina naturliga orsaker. Redan i slutet av september bokade jag biljetter  för tio dagars vistelse i huvudkommunen, kändes väldigt länge kvar då men rätt var det var så skulle adventsstakar och annat som hör till ställas i ordning, ville ju ha det mesta=allt klart innan jag åkte iväg. Var redo för att åka fredag kväll den 28 november och sen rullade intensiva och innehållsrika dagar igång, till en början i Sollentuna hos underbara Eva och Torwald. 

Första av allt lördagens adventsbasar i Edsbergskyrkan där Eva var engagerad. Försäljning, gott fika och lotterier men inte minst de traditionella julsångerna som kyrkokören stod för bidrog till julstämningen, däremot gjorde inte vädret det med sol och gröna gräsmattor. 

Strax innan jag åkte hemmifrån hade jag fått veta att min västkustske kusin samtidigt skulle befinna sig i Stockholm några dagar på besök hos äldsta dottern. Eftersom det dessutom fanns en biljett över för mig till söndagens Adventskonsert i Katarina kyrka fick vi ett bra tillfälle att träffas. Det blev rena släktträffen, då jag också hann träffa mellandottern med sina två flickor innan de åkte tillbaka till 

Göteborg. Hennes man Christian, som samtidigt hade en spelning i Stockholm,  fick jag dock bara se på bild! Konserten var en storartad upplevelse, underbart vacker sång av många välsjungande körer, sällan har väl julsångerna klingat bättre och högre, och med pukor och trumpeters hjälp lyfte nästan kyrktaket. Kusinens dotterdotter Alva sjöng i en av körerna och jag hann också få krama om henne i pausen innan nästa konsert. På väg från kyrkan passerade vi Kim Anderssons rikligt blomsterfyllda grav och kvällen avslutades med middag på en liten grekisk restaurang. Testade  min förmåga att ta mig fram på egen hand via tunnelbana och pendeltåg i Stockholmskvällen. Så det var en Dag det!

Dagen efter hade min värdinna Eva bjudit min kusin Åke med sin fru Birgitta på lunch så vi fick tillfälle umgås ännu en trevlig eftermiddag vilket vi verkligen uppskattade väldigt mycket. På kvällen syjunteträff med Evas trevliga väninnor. Sen kom tisdagen då jag var bjuden på lunch till en klasskamrat bosatt i Solna. Vi gick tillsammans i åtta år i skolan och under sitt sista skolår bodde hon hemma hos mina föräldrar. Vi har inte träffats efter vår realexamen 1953 så det kändes spännande och skulle vi känna igen varann? Hon såg mig först, bakifrån, och sa att hon genast såg nåt bekant! Det finns någonting speciellt med människor man känt under barn- och ungdomen, det var alldeles uppenbart även vid detta möte. Samtalet flöt precis som vi träffats igår trots alla år och ett helt liv gått sedan sist, det var så fantastiskt trevligt att ses och lunchen var jättegod. Tusen tack för det Astrid! Ser fram emot att träffas igen!

Onsdag eftermiddag var det så dags för byte av värdfamilj. Dagarna i Sollentuna bara flög iväg och samvaron där är absolut den bästa tänkbara, naturlig, okomplicerad och mycket varm gemenskap. Min brorsdotter Marianne kom och hämtade mig för resa till hennes hem och resten av familjen i Östesrkär. Hon hade en arbetsuppgift att klara av på torsdag fm men sen shoppade vi lite och sen på kvällen var det dags för teater; Livet är en schlager på Cirkus. Den var fantastiskt bra och han, den där Gardell, är en underfundig mästare att med ord ge upphov till fortsatta tankar, konstens innersta budskap! Förpackningen var glittrig och storslagen, Helen Sjöholms och Peter Jöbacks röster är aldrig fel att lyssna till och Johan Glans med sina ordvitsar ett smått galet inslag.

På fredag en ny shoppingdag, nu till Fullerö handel utanför Uppsala, som inte såg så märkvärdig ut från parkeringen men inomhus tog utrymmena aldrig slut, alltid ett nytt rum fyllt med allehanda vackra saker öppnade sig. Som tur var hade jag att tänka på min  resväskas begränsade utrymme! Passade på att luncha där, bakad potatis med skagenröra och en riktigt smarrig skapelse till efterrätt. Sen en snabbtur in till Uppsala, köpte garn på Yll och Tyll till mössa och vantar. Mönstret som var oemotståndligt för mig hittade jag i Allers nr 50 och i går kväll började jag med uppläggningen till mössan. Estnisk fläta som är en helt ny, spännande utmaning för mig. På hemvägen svängde vi förbi Steninge slott utanför Märsta och julmarknaden i Stenladan, och det var inte så liten marknad heller. Två stora våningar fyllda med oemotståndliga, vackra saker. Det blev lite plågsamt att hela tiden tänka på resväskan men den räddade väl mig från att dra hem allt jag lockades av. 

Slutligen sista dagen, lördagen, då vi drog iväg till Drottningsholms slott. Det var julmarknad utomhus där med massor av stånd och hantverkare från olika delar av Sverige. Köpte vällagrad ost och getmese från Valsjöbyn, vad annars, och mitt värdfolk fick tillfälle tala sitt hemlands jämtska! Slottet var öppet för visning, vi gick en runda i de delvis rätt skumma gemaken med på sina håll gungande golv men med imponerande målningar, både jättestora tavlor och vägg/takmålningar. Vi avslutade dagen där  i slottskapellet med en halvtimmes vacker a capella-sång som stillade sinnet, mycket mäktigt. Fantastiskt att fyra  röster kan låta så stort! Det var redan mörkt när vi kom ut och vägen till parkeringen var upplyst av brinnande marschaller, det var så stämningsfullt och känslan från kapellet stannade kvar trots att det delvis var vattenpölar och lite geggigt på vägen.

Söndag, hemresedag, och  utmaningen att packa väskan och kunna dra igen dragkedjan men det gick det också. Den såg dock ut att kunna kalva när som helst. Vi hade en skön och avslappnad förmiddag, jag är verkligen glad att ha den här familjen att komma till. Hemma möttes jag av en katt som högljutt hälsade mig välkommen? hem, inte visste jag att hon hade sådana röstresurser. Sen var det kel och närhet hela kvällen och natten. Hennes mjölktrampande tar visst aldrig slut, undrar lite om katter kan gå i barndom!

Det har varit en jättetrevlig resa och jag kan ännu en gång konstatera att jag har fått världens bästa människor runt mig, så mycken varm omtanke, kärlek, medmänsklighet och allmän vänlighet har jag aldrig kunnat drömma om att få del av. Tack alla för allt, jag känner mig både omtumlad och så väl omhändertagen. Längtar till nästa tillfälle jag får att träffa alla igen. Men jag tror att alla intryck trängs i mitt huvud och gjort att jag haft lite svårt att koppla av, det har varit lite svårt att få till nattsömnen. Natten till igår somnade jag först på morgonsidan så jag i stället för att promenera tog bussen ut till Skeria där promenadgruppens höstsäsong avslutades med julbord på Älvy. Klämde till och med in min veckohandling på eftermiddagen och även "dramaten" blev välfylld och riktigt tung. 

Men nu är ordningen återställd, jag fick till och med fart på datorn igen. Den la av på måndag, eller det var egentligen routern som trasslade till det och jag blir så panikslagen och kan inte tänka alls när den inte svara på mina knapptryck.Jag saknar mitt ofödda barn! I natt har jag sovit både länge och gott och följt av en skrivande förmiddag känns allt i sin ordning igen. Lite lunch på det här och ett korsord bäddar för en nobelprisfylld eftermiddag och kväll.  

ÅTERIGEN SNÖ!

Efter senaste snöfallet, då vi faktiskt hade helt snötäckt mark, har vi en tid förunnats gröna gräsmattor och en och annan solstrimma tills i går kväll då de sötaste små flingor började falla igen. Nu på morgonen är allt åter helt vitt och trädgrenarna julkortsvackert vita.

Hoppas det ligger kvar, nu det är tillåtet med snö till Advent men vädermänniskorna pratar om ev regn i kustlandet och det är sannerligen inte välkommet. Man kan ju tycka att väderprat är oväsentligt, det som kommer det kommer oavsett tyckandet men faktum är ändå att den här morgonen upplever jag som stilla och avspänd tillhopa med att också vara mycket vacker. 









Under de senaste veckorna har  tiden galopperat iväg och tur är väl det. Jag har nämligen tagit mig an ett arbete som inte gillas speciellt mycket och som jag dessutom gruvat mig för, har känts som en växande snöboll faktiskt. Till den där snöbollens fördel kan jag ändå konstatera att genom att undvika den har tagit till mig möjligheten att gå igenom skåp, lådor och i stort sett husets alla hörn tills bara det otrevligaste väntande fanns kvar. Och det är det s k mitt rum, min lilla oas där symaskin, tyger, garn, mönster, ja helt enkelt allt som är min roligaste sysselsättning, hobby och framför allt fantasistimulans finns tillgängligt, eller har varit tillgängligt. När köksombyggnaden en gång satte igång fick det rummet bli ett "tillfälligt förråd" men alla planer gick helt  oväntat i stöpet och förrådet blev bestående och t o m utökat. Men till slut fanns ingen återvändo, jag ville inte längre ha dörren stängd. Började i sakta mak röja och tog ett skift på en timme eller två varje dag och inte gick det väl som en dans men resultat uteblev inte. Så pass att fönstret blev putsat och julgardinerna och adventsljusstaken är på plats. Och jag kan återigen gå in i rummet. Nu har jag planer på en del förändringar som jag nog tar itu med efter årsskiftet, nu framöver ska jag bara gotta mig i förjulstiden. 

Under veckan som gick kom jag mig också äntligen för att kontakta hälsocentralen och pratade med en sjukgymnast för att få råd om behandling av mitt knä som fortfarande inte är helt bra.
Svullnaden kvarstår men nu kan jag böja det näst fullt ut och det går bra att promenera utan men. Så det blev ett apoteksbesök för inköp av kylkudde, knästöd/skydd och ormsalva. Ska kanske också damma av motionscykeln som stått oanvänd över ett år. 



Men jag fortsätter massera in det liniment jag hittade i ett skåp, väldigt gammalt, väldigt stark lukt men kanske ändå att det har  gjort verkan efter en veckas användning

Fast en kväll när jag smorde strax innan jag gick till sängs protesterade Lila. Hon gjorde tre försök att krypa ner i sängen plus att hon testade ligga ovanpå täcket, men det var en förfärlig stank överallt tyckte hon tydligen, för hon valde an annan sovplats den natten. Är det inte så att det värsta som finns är det katten släpar in? Och jag måtte ha varit ordentligt under den nivån, just då!


Jag har till och från skrivit om mina veckomatsedlar här i bloggen och oförmågan att hålla mig till dem, men veckan som gått har jag faktiskt tagit ett steg framåt. Har hållit mig till ordningen med bara ett enda litet snesteg. Igår hade kvartersbutiken=MAXI Lilla julafton och ett erbjudande om jultallrik i restaurangen mot att man handlade för minst etthundra kronor. Lyckligtvis fann jag en "onöda" som tillsammans med några reservlampor till advenstljusstaken fixade beloppet. Genom att lämna in kvittot deltog man dessutom i en lotteri där vinsten var kvittobeloppet. Men det bästa av allt, affären skänker 50 kronor per varje inlämnat kvitto till stadsmissionen. Fint initiativ tycker jag, bara av den anledningen värt att också avsmaka det traditionella julbordet, gravad lax, sill, kalv- och pressylta, rökt korv, köttbullar och skinka mm. Det blev alltså min oplanerade lunch.



 Om jag vann? Tror knappast det, fast det lilla beloppet skulle väl ha varit vinst för affären också.


 Onödan förresten var en termometer monterad i en silikonsked avsedd för bl a knäck-och kolakok. Jag som inte kokat knäck på de senaste årtiondena. Börje skötte med glädje att koka knäck och göra marmelad innan varje jul. Har inte riktigt bestämt mig ännu men kanske jag kokar kola ändå, Sandbergs kola, om någon gammal stadsbo fortfarande har den i minnet. Den var på sin tid en höjdare!



Nog är det förunderligt att känna harmoni, lugn och trygghet även om det inte tiden är fylld av stora upplevelser, det är kanske den djupa innebörden av att fånga dagen. Fast tryggheten kanske är något rubbad just den här hösten här i min närmiljö på grund av alla bostadsinbrott som vi har drabbats av. Det känns obehagligt när polisen i vår lilla stad talar om ett 50-tal inbrott och inbrottsförsök häromkring under höstmånaderna. Länge sen den tiden då ytterdörrarna var olåsta, åtminstone i byarna, och nu vågar man inte ens ha olåst dörr dagtid. Eller öppna sent på kvällen t o m!

Jag tror att idag blir en skrivande dag, har några brev/mail att besvara efter att jag filat lite på det här inlägget. Dessutom ska jag se reprisen av Så mycket bättre som tyvärr krockade med Dawnton Abbey i går kväll. Inte för att TVn styr mitt liv men ett och annat program går faktiskt inte att missa. 

Hittade en liten dagsvers av Alf Henriksson som på sitt sätt beskriver årstiden:

                            Olust står målad i dragen
                            Man håller sig lätt för skratt
                            Vaknar man till framåt dagen
                            Så är det redan natt

Det är en anledning till välkomna alla julbelysningars intåg både inom- och utomhus.

 Vill sova idag

ÄNNU EN ÅRSDAG

I söndags var det på dagen för ett år sen begravningsdag - avskedsdag då det för mig var helt ofattbart att inse  det som hänt. Fortfarande har inte den insikten nått mitt innersta, känner ibland som jag står vid en mur där ingen öppning finns men att där bakom finns förklaringen till min tveksamma ovisshet. Jag gick till graven, tände ljus, mindes, stod kvar i min lilla privata bubbla utan att få svar på mitt eviga varför.

Det är också den sista gången jag kan säga för ett år sen med koppling till livet tillsammans med Börje. Redan nu har jag för andra året ensam börjat adventsförberedelserna, och så blir det ju även hädanefter. Jag är på väg in i fortsättningen av mitt liv och nu får jag också tänka mig in i hur det livet ska se ut, vad jag vill - och kan göra av livet. Det är trots allt en form av befrielse att se framåt och jag kan inte förneka att en viss aptit finns som i kombinaation med rimlig fantasi kan ge en godtagbar livskvalitet. Det är ju det här med det egna ansvar man har för sitt liv som jag tror är helt grundläggande, genom bejakande av sina innersta tankar ger man sig själv en trovärdighet  som kanske resulterar i större inre trygghet. Nirvana!

Året som gått har dessutom fört med sig så många och oväntade kontakter med andra människor, vänskap som jag nästan inte trodde fanns till för mig, och det vill jag verkligen ta vara på och fortsätta utveckla, hoppas jag finner en väg till gemenskap människor emellan och att jag inte bara förblir en sörjande person, att jag har något som kan vara värdefullt för någon annan. Är det inte så vänskap utvecklas, att i det goda samtalet byta tankar med varann , inte bara djupa och allvarstyngda utan även det enkla om vardagens små trivialiteter och ibland tillhopa med lekfylld glädje?

Inför den här årsdagen kom en del tankar på de allra sista minuterna då vi för sista gången sågs i livet. Den väna, glada blicken, armarna som sträcktes mot mig i en kram och mina ord fyllda med tillit och förväntan: jag kommer i morgon. Den dagen grydde men när jag kom fann jag bara slutna ögonlock, ett stilla, rofyllt ansikte, stumma läppar. Nu tänkte jag att om jag bara fick möjligheten att kramas en enda gång till så skulle jag aldrig släppa taget mer! Men samtidigt; jag har ju livet och jag vill fortsätta leva och klara mig utan alla hans uppmuntrande, bekräftande och positiva goda ord.  Aldrig har jag behövt höra ett förnedrande, ironiskt, kränkande eller förminskande ord och jag hoppas att allt detta tillsammans räcker för att  i fortsättningen ge mig lugn och inre stabilitet. Memories of love!

Ett snabbt kast till det verkliga nuet, igår började jag rigga utomhusbelysningarna. Ljusgardinen  som har rätt många år på nacken har nästan årligen kompletterats men fr o m ifjol finns inte längre  kompletterande slingor att köpa och naturligtvis så hade även i år en sektion slocknat så det är möjligt att efter den här säsongen måste den kanske skrotas och ersättas. Frågan är väl bara om jag ska satsa på något takhängt då! Å andra sidan kommer hela tiden nyheter i mängd och för mig är det nästan en nödvändighet att få ljusa upp utomhus under den här perioden när dagsljuset varar så få timmar. Inte blir det bättre när vädret dessutom som i dag är mulet och regnet hänger i luften. Fortfarande ingen snö, det är faktiskt på både gott och ont. Snön som ljusar upp känns också förlänga vintern onödigt om den kommer för tidigt. För min egen del tycker jag att snö till Lucia är lagom!

Tisdag och promenaddag idag, ska trotsa regnet och försöka gå idag, en hel månad har jag fegat ur och vilat mitt knä. Det känns riktigt bra nu och några korta promenader senaste dagarna har inte satt några besvärande spår, hoppas det fortsätter så. Sen är veckohandlingen på tur, listan ligger klar, matsedeln likaså. Ska verkligen försöka hålla den också, men det är inte lätt att hitta tillbaka till den fasta rutinen, fast jag har ändå hela tiden hållit mattiderna men menyn har inte hållit sig till planerna.  

När jag läser igenom detta blir jag lite störd av det egocentriska innehållet men det är samtidigt en spegling av mitt "bubbleliv".  Bearbetningen som fortgår, och målet jag har, att kunna lägga det här bakom mig med vetskapen att inte medvetet flytt från någonting besvärligt, något jag inte vågat eller kunnat ta till mig, är och har hög prioritet. Även på den knöligaste stig går det att komma framåt.

OUT OF TOWN

Eftersom jag sedan en tid planerat resa bort över Allhelgona åkte jag redan i torsdags (oj vad tiden gått fort) ner till Lövånger för att tända ljus på gravarna där, med 110-timmarsdito skulle de ju ändå räcka över hela helgen. Samtidigt gjorde jag en sväng till stugan, hade en del nytvättat som skulle lämnas där och bara att åka förbi och titta till där är väldigt trevligt.

Det var en vacker höstdag och allt var i sin ordning.

Spår efter högvattenlinje

Högvattnet, ca 60-70 cm över medelvattenståndet, någon vecka tidigare hade lämnat tydliga spår efter sig.  Hemvägen gick över Hökmark, några stolar som så småningom ska hamna vid mitt köksbord fick följa med hem.

Väl hemma var det bara att göra sig i ordning för den planerade resan till Sundsvall och ett besök hos svägerskan där. Startade 06.00 på fredagsmorgonen med buss för att sedan byta till tåg i Umeå och var framme i Sundsvall strax före kl 12. Soligt och vackert väder hela resan och lika fint där just då men sen blev det regn och blåst nästan alla dagar fram till hemresan på tisdag förmiddag. 

En liten present till svägerskan

Det blev som vanligt mysiga dagar och mycket prat tillsammans. Minnesgudstjänsten i Sköns kyrka var fantastiskt stämningsfull och prästens trumpetspel, Amazing Grace, en riktig höjdare. Men med tanke på det stora antal avlidna där under året var inte besökarnas antal särskilt stort.  Tände ett ljus på Stefans grav, ingen hade väl för drygt ett år sedan kunnat ana att vi skulle stå vid båda brödernas gravar nu. Obesvarad är den ständiga frågan varför det ofattbara hänt, hur kunde detta ske? Ibland upplever jag att jag helt enkelt inte vill ta till mig insikten att Börje är borta, inte längre kommer tillbaka.

På måndagen blev det lite shopping på Birsta och på kvällen var vi bjudna på kaffe till de trevliga grannarna Rana och Amir. De är båda från Iran och bjöd bl a på olika fem olika sorter baklava men för att göra det lite mer svenskt också bullar och Ballerinakex! Jag har inte vad jag vet smakat baklava tidigare och provade intresserat alla olika. Överraskande var att det söta inte var sockersött fastän några formligen dröp av sötat rosenvatten. Som lite tilltugg dukades sedan fram färska pistagenötter. Samtalet som flöt mycket bra hela tiden kom naturligtvis att till stor del röra sig runt den pågående Syrienkrisen. 

Måndagens väderprognos varnade för kraftigt snöfall längre norrut och halvvägs hem var marken snötäckt och snöfallet fortsatte till Umetrakten men upphörde sen och närmare Skellefteå fanns inte ett enda snökorn.

Inget vitt, bara grönt

Det är fortfarande helt snöfritt här och en strålande sol fast nattens temperatur gick ner till 12,5 minus. 

Novemberkaktus på gång

Under gårdagen överraskade jag mig själv genom att städa linneskåpet, allt ordnades upp vilket behövdes då det liksom nästan allt annat här i huset stått i träda. Men känslan över att ha åstadkommit detta var väldigt skön, idag har jag ett annat litet projekt att roa mig med och troligen känner jag samma tillfredsställelse i kväll också!! Inbrottsvågen som drar fram efter Norrlandskusten stör ju friden här också. I det här huset har det en gång varit inbrott, jag vet ju vilket trauma som följer och står inte ut med tanken på ytterligare påhälsning så nu är ett larm på gång att installeras. 

BRA JOBBAT

Och de orden ska komma från en med så total brist på  självkänsla som jag har men ibland slår det över liksom. Fast jag känner mig så belåten med att ha åstadkommit en mycket grundlig rengöring av både badrumm och tvättstuga. Ev silverfiskar har fått sin miljö helt saboterad och de änglatofflor jag väntade mig finna under och bakom maskinerna i tvättstugan var inte  så stor mängd jag hade trott men avlägsnade ändå. Däremot hade jag inte förstått att gamla maskiner ökar i vikt liksom vi tvåbenta varelser som kommer en bit upp i åren. Tvättmaskinen var åtminstone dubbelt så tung nu jämfört med förra gången jag drog fram den och därmed  avslöjar jag att det var ett bra tag sen. Nu är det i alla fall så rent det kan bli, allt som legat och väntat på mangling och strykning är borta men det lilla som fanns i tvättkorgen får ligga kvar där. Om jag hör någon sucka nu så är det såhär att .... jag manglar lakanen och stryker kläder, dock inte  trosorna nu längre. Men ... det gjorde jag i unga år! 

 Att mangeln finns kvar är enbart till följd av min envishet, därom var det många och långa diskussioner och ett tag förpassades den också ut ur huset men när vi hade byggt om tvättstugan och utrymmet blev större då blev det dags att återbörda den. Men då var jag tvungen att komma med "ett enda skäl varför den skulle vara kvar".  Jag fick t o m ta till en liten listighet och dra till med att manglade lakan tog mycket mindre plats i linneskåpet. Eftersom inget motargument fanns så fick mangeln förlängd livstid - och jag använder den alltså. Jag vet att det går att släthänga och rulla dessa lakan med fullgott resultat men det kan aldrig överträffa känslan av att lägga sig på manglade, släta och svala lakan. 

Nymanglat

En annan fördel med mangla kom jag också på idag och det gäller faktiskt även andra rutinmässiga göromål, som exempelvis hacka och skära grönsaker. Det går väldigt bra att låta huvudet jobba med annat istället och kanske tänka smått filosofiska tankar, grönsakshackandet ser jag nästan som en terapi. Idag var min stukade självkänsla på genomgång och utan att gå för djupt in på detta faktum kom jag på att jag samtidigt utvecklat en oerhört stark känsla att till varje pris klara av det mesta själv och att aldrig ge upp och det känns verkligen inte som någon belastning. Nästa konstaterande jag kom fram till är att människans starkaste drivkraft måste vara motivationen, att ha klart för sig vad det är man vill uppnå och möjligtvis också varför. Det är svårare men först och främst att man är så pass trygg i sig själv att man bildar sig en egen uppfattning som man kan stå för och inte att genom att anpassa sig och tillfredsställa omgivningens förmodade förväntningar, tro sig bli en bättre människa och passa in bättre. Till detta kommer dessutom respekten för medmänniskorna, lyssna och analysera, andra infallsvinklar kan också vara till värdefull självinsikt. Ja inte är det lätt att vara människa men ack så stimulerande. Mötet med människor, stora som små och olika kategorier, är fantastiskt givande, och det kan hända vid de mest oväntade tillfällen. 

Det där blev kanske ett obegripligt rundsnack, men under året som gått har jag funderat en hel del över tillvaron. Till följd av det som hände hamnade jag i ett tillstånd där jag kände att ska jag kunna komma vidare har jag att finna styrkan inom mig själv, skala av allt som jag uppfattade som oväsentligt och bara vara i tillvaron, vara trovärdig mot mig själv helt enkelt. Runt mig har funnits människor, vänner, som stöttat, respekterat och på ett helt fantastiskt sätt burit mig framåt. Det kan också verka banalt men tänk att varje gilla på Facebook och Instagram har värmt och varit som en virtuell kram liksom alla positiva kommentarer till mitt enkla skrivande. Vad jag kan tycka ibland är att jag inte helt och fullt kan visa den uppskattning och glädje jag känner  framför allt till människor som säger berömmande ord till mig. Lite Jantemästrad är jag allt, men innerst inne blir jag både glad, stolt och upprymd.

Ny tycks det vara dags att avsluta det här inlägget, Lila börjar trampa fram och tillbaka över tangentbordet och hon har ju ingen koll på vad hon åstadkommer, det passar inte mig i alla fall. Hennes enda intresse just nu är att middagsmålet ska serveras, själv festar jag på gårdagens uppvärmda pizza, inte mycket att hurra för men hemgjord i alla fall och det får räcka.

Sluta skriv nu Matte!

SOMMARTIDEN ÖVER

Till natten är det dags att ställa tillbaka klockorna igen och man kan sova en timme längre - troligen mest på kvällen till att börja med. I dagens tidning publicerades resultatet av en lokal omröstning om sommar- och vintertid, där den övervägande delen, 73 %, röstade mot vintertid, alltså att sommartid ska råda året om. Jag googlade på sommartid och fann otaliga argument mot införande av sommartid, bl a kostnads- och hälsoskäl, men om jag själv ska tycka något så borde det råda sommartid året om. Smått egoistiskt tänker jag att  med hänsyn till det geografiska läget råder under vintern mörker till stor del av dagen och då saknar det betydelse om dagsljuset kommer en timme tidigare eller senare. Man längtar bara ändå efter att ljuset ska komma tillbaka och då ju tidigare desto bättre, man vill ju möta morgonsolen så tidigt som möjligt. Men ......................

"Never argue with idiots. They'll bring you down to their level and beat you with experience."

Apropå att sova längre på morgonen så har min kropp troligen redan ställt om sig, jag har de senaste dagarna inte vaknat förrän strax efter klockan sex och det är minst en timme senare än förut, konstigt med tanke på att jag försöker ändra kvällsvanan och gå till sängs tidigare plus att även släcka sänglampan. Det gillas framför allt av katten som tydligt markerar när det är sängdags och hoppar upp i sängen på en gång. Det är ganska mysigt när hon kryper ner under täcket med huvudet på kudden och att känna hennes lilla varma tass på kinden. Men nu när jag sovit längre på morgnarna har hon blivit lite otålig och använt sig av ett effektivt vapen att väcka mig, de sk burmabuffarna. Hon kör med en helt otrolig kraft sitt huvud in mellan  min haka/axel och lyckas få önskat resultat. Jag vaknar!

I början av veckan hade jag stickat klart ännu ett par syltasockar som jag lovat göra och eftersom det där med att fästa trådar är så otroooligt tråkig sysselsättning, letade jag istället fram garn till ett par projekt jag haft i tankarna och som jag längtade att börja med.  

Jag var alltså helt enkelt tvungen att genast på morgonen dagen efter gå till verket. Naturligtvis åt jag frukost först men sen började jag testvirka. Men se det var något som inte gillades av katten Lila, hon ska nämligen ha en gosestund innan hon går för att sova efter hon fått sitt morgonmål. Hon tog till sitt bästa knep för att få fram sin vilja, tassen bakom en tavla och sen släpp av!! Självklart fick hon sitta tryggt utsträckt med tassarna på min axel. Det är faktiskt något som hon är van sen husses tid, då det var en daglig sed och sen följdes de båda åt till sängen där hon bäddades ner. Jag går inte med henne till sovrummet men när hon väl är där, sitter hon på sängen och ropar; Kom och bädda ner mig! Vanedjur eller inte, men nog har hon en hel del charm i sitt beteende och dessutom ser man ju det man vill se.

Testvirkningens resultat, en ljuslykta och en dito manchett, ska testa några variationer innan jag fortsätter med fler.











Snön som tidigare kom under veckan har legat kvar tills i natt, nu är allt borta och med drygt åtta plusgrader kommer väl eventuell nederbörd som regn. Undrar bara oroligt om marken nu är så kall att det resulterar i halka på vägarna.  

Första snön och sista körsbären

Igår var det dags för mig att provåka lokalbuss igen. Det har ju blivit en genomgripande ändring av tidtabeller och bussturer, man får numera mycket åka för pengarna så att säga. Men det gick bra, jag kom mig lyckligt hem också. Däremot fick jag ännu ett bevis på hur väl vi behöver att Norrbottniabanan byggs, det går inte ens att köpa tågbiljetter på busstationen i Skellefteå längre - vilket tidigare varit enkelt. Det som nu gäller är att köpa biljett antingen i Umeå eller via nätet. Självklart förnekar jag inte att det enklaste är ju nätet och biljett i telefonen men ändå tycker jag att det är en försämring. Fortfarande är det inte alla som har dator och tillgång till internet och alternativet att be någon köpa biljett på orter där det går och sen skicka med snigelpost är väl en minst sagt omständlig väg. Samtidigt som rabatter via pensionärsorganisationerna kan vara svårutnyttjade.

Gårdagens stadstur var egentligen "ett litet hopp ur selen". Det känns emellanåt som jag försummat mitt hem och ligger efter ett helt år  men försöker ta tag i bristerna allt eftersom. Det är ingenting jag gör särskilt entusiastiskt, brukar försöka intala mig själv att göra en viss del varje dag men igår  - nope! Jag kunde hitta några små ärenden som var alldeles nödvändigt att göra inne i stan just igår bl a måste jag ju fylla godiskorgen inför kommande Halloween, även om det är kvar en hel vecka! Under årens lopp har det alltid kommit barn ett par gånger om året och det har ju varit så roligt med dessa besök. Just nu pågår en generationsväxling i området och det är glest med barnbesöken, i påskas var det bara grannens två barn som kom. Men jag vill ändå undvika busrisken och eftersom jag aldrig har godis hemma var ett besök på godisbutiken ett måste. Problemet för mig är att jag inte vet vad jag ska köpa heller, enligt utsago är jag helt värdelös på att köpa godis. Så den här gången gick jag på färg och slevade ner sånt som såg vackert ut i påsen! Samtidigt tänkte jag att eftersom det ändå till 100% handlar om  onyttigheter blir det väl inte värre om godbitarna bildar en harmonisk färgsymfoni! Hahaha vem köper det? I vilket fall valde jag också några kulor till mig också! En dög dock inte och det var den färggrannaste!

Färggrant godis

Nu kanske jag ägnar mig åt en del av gårdagens planerade och uppskjutna otrevligheter, det kan ju åtminstone bara bli bättre! Kan eventuellt skjuta upp det en liten stund till eftersom det snart är lunchtid och det vore förödande att göra ett avbrott om jag kommit igång. En kalkylerad risk bör man i möjligaste mån väja för!

SNÖ

Så kom den då till slut. Den första snön, ganska tunt täcke på marken i morse och som nu närmar sig slask, med plusgrader är inte annat att vänta. Enligt väderprognosen för närmaste dagarna kommer först regn som går över till snöblandat och slutligen snö  - ett helt dygn till och med, men sen får vi hela dygn med plusgrader och sol.  Troligen snöfritt också. Det är lite märkligt med första snöfallet som man går och väntar på , vet ju att det oundvikligen kommer och man både fasar för det och välkomnar att det trots allt ljusar upp tillvaron. Jag upplever ett stilla lugn som infinner sig, känns på något sätt som man slappnar av. Men - väntan på våren blir alldeles för lång.

Först av allt vill jag verkligen tacka er alla som läser min blogg, och då särskilt mitt senaste inlägg, för all respons. Det var till och med besöksrekord på bloggen!  Jag vill bara tala om att all er uppmuntran värmer, jag som aldrig tycker att jag får till det skrivna så innehållsrikt som jag skulle önska och att jag nog borde ägna längre tid åt mina inlägg. Å andra sidan, inte tror jag att det skulle bli mycket  då heller, så det får även fortsättningsvis bli spontana anteckningar helt utan anspråk på märkvärdigheter. Jag är så glad för att ni läser och att jag kan få det skrivna att vara somliga till tröst och att det kanske också finns en igenkänningsfaktor som stärker. 

Veckan som gått har varit fylld av påminnelser, jag har vårdat minnena så att säga. Förutom den sorgliga årsdagen, en födelsedag då jag tände ljus på graven igen. Kattens födelsedag går heller inte bara förbi men hon är nog omedveten om högtidsdagen fast hon får lite godare mat,  som jag tror då. Fast, helt ärligt, tror jag definitivt inte att koständringar uppskattas av vanedjuret katten.

Lila 12

Lila 12

 

















Naturligtvis skulle hon avporträtteras särskilt nu då hon gått in i pensionärsåldern! Hoppas bara att den blir lång!!

Pensionärsföreningen hade en dag under veckan ordnat en eftermiddagssammankomst med jazz och köttsoppa. Det blev riktigt trevligt, soppan smakade bra om än något avsvalnad och det svängde bra om musikanterna och en sångare med bra  jazzfeeling. Eftersom de inte presenterade sig var det troligen en konstellation enbart för dagen men välkända godbitar serverades. 

På vägen till den sammankomsten passade jag på att gå till antikvariatet Nordbok, hade lovat skaffa en bok som skulle finnas där. Det blev verkligen ett intressant besök i en helt annan värld. Det visade sig att den efterfrågade boken fanns i lagret dit jag fick följa med på snirklig väg. Upp och medför trappor och genom många dörrar kom man så till skattkammaren, där det enligt ägaren fanns mer än etthundra tusen böcker, mer än vad som finns i Skellefteå stadsbibliotek. Mitt i allt stod ett piano med uppfällt lock och notblad framme! På frågan hur det gick att hitta någonting där fick jag ett något svävande svar; det kunde bli mycket letande särskilt efter böcker som "hamnat" på fel ställe. Jag fick tag i den sökta boken, ett kort men trevligt samtal med ägaren och lite kel med butikshunden som dock inte var särskilt antik, endast fem år gammal men otroligt lugn och social.

Annars har jag inte så mycket att orda om, fortsätter dyka in i oredan så sakteliga och städa upp, det är inte kul att ta sig an men varje litet steg känns som ett fall framåt och bra. Lagat lite mat, lång- och storkok för frysen som är bekvämt att ta till vid många tillfällen. Kvällarna viker jag oreserverat för TV-soffan och för tillfället sockstickning. En beställning som jag hade klar blev till stor belåtenhet, överbivet garn blir så småningom ännu ett par. 

Varje morgon och kväll smörjer jag dessutom fortfarande mitt onda knä, som ännu inte är helt bra och nu är jag på gränsen till överkänslig, men jag vill inte ha det här besväret tillbaka. Överväger i tankarna ett läkarbesök när jag snart tömt den andra  tuben Voltaren. Jag vill ju börja om med mina morgonpromenader som jag anser vara en bra grund till att på ett enkelt sätt hålla hälsan god.

ÅRSDAG

Inte idag, men väl i söndags var det ett år sen den där lördagsmorgonen  när jag väcktes av ett ödesdigert telefonsamtal och då allt som egentligen var lugnt, hanterbart och nästan bara som vanligt totalt förändrades. Den morgonen då jag för ovanligheten både sov länge och hade mobilen liggande på nattduksbordet, påslagen. Men allt  blev på några ögonblick ovanligt! Efter ett antal signaler vaknade jag till slut så pass att jag förstod att jag skulle ta telefonen, en främmande röst presenterade sig och omständligt gjorde klart för sig att jag var jag. Jag fattade nästan inte alls budskapet utan till slut blev jag riktigt irriterad och frågade vad rösten försökte tala om för mig, svaret "Börje avled för tjugo minuter sen" var alldeles omöjligt att förstå. Jag hade ju som hastigast talat med honom vid niotiden på kvällen, så kan det väl ändå inte vara . Men.......

Gick upp, kände mig som en vålnad, skickade ett nödvändigt sms, ringde ett lika nödvändigt samtal och sen rullade en fullkomligt osannolik dag på, vet inte var jag befann mig själsligt, huvudet och kroppen var på något sätt självgående. Besök på lasarettet, goda människor höll mig sällskap då och resten av dagen som gick. Tiden som följde saknar jag ord att beskriva mer än att jag kände mig chockerad och fullständigt utslagen. Endast det praktiska som måste ordnas drev mig framåt, kände mig oerhört forcerad men somnade så fort jag satte mig ner. Det tillståndet fortsatte under lång tid samtidigt som jag var rastlös och  stressade, måste hela tiden hålla mig sysselsatt. Mina goda vänner var en stor tillgång, "vårdade" mig på bästa sätt, respektfullt och medmänskligt, vilket också samtidigt grundlade min fortsatta tillvaro. Matlagning och mina disciplinerade rutiner var som bortblåsta, tack vare havregrynsgröt och ägg höll jag mig mätt. Fortfarande har jag inte lyckats hålla mig till uppgjorda veckomatsedlar trots riktigt allvarliga försök men tids nog kommer det också tror jag. Begravningsdagen  som blev så ljus och vacker,  med så oväntat många gäster som hedrade Börjes minne, kände en otroligt stor värme runt mig även om stora delar av dagen är i ett töcken. Sen kom vardagen smygande, julen, ett nytt år och en ensam tillvaro, men på något sätt går allt framåt, då det enda som gäller är att försöka befinna sig i nuet, begränsa tillvaron till det hanterbara och leva i det pågående livet. Upptäckte också hur läkande någon dags tystnad och fullkomlig stillhet kunde vara,  för att inte tala om att tillåta sig göra något som bryter vardagen. Jag har kommit fram till att för mig har det varit välgörande att en gång i månaden göra det, en dagsutflykt, en längre resa eller någonting annat som innebär miljöbyte, stimulans och möte med människor. Känner mig alltid lite gladare och tillfreds efteråt. 

Så småningom började jag tänka efter hur jag ville ordna för att min fortsatta tillvaro skulle bli så bekväm och fungerande som möjligt. Både hemma och i stugan och nu efter sommaren ser jag att resultatet i stort sett blivit som jag tänkt mig. Tomten är upprustad och planerad, stugans påbörjade renovering avslutad bara detaljer kvar till nästa sommar. Den varma sommaren och all tid jag varit där ute vid havet har på något sätt fört med sig ett nytt lugn och det unika inträffade att jag kände det skulle bli skönt av avsluta säsongen där och vintra för att kunna ägna mig å kaoset här hemma. Jag som alltid velat stanna därute i den lugna miljön ännu längre på hösten. Dessutom har jag upptäckt att jag numer håller mig vaken när jag sätter mig ner och kan faktiskt se ett TV-program till slutet!

Kaoset som jag kallar det här hemma är i själva verket fördröjningen av den renovering vi började planera strax efter julen 2012. Ombyggnaden av köket under våren fick till följd att vi skulle fortsätta med uppfräschning av vardagsrum och matrum. Bara de nödvändiga kökskartongerna packades upp och köket ställdes i ordning, och vi bestämde att göra ett uppehåll över sommaren för att fortsätta när hösten kom.  Vi hade bestämt med målarfirman när de skulle komma men då var det katastrofläge och jag fick flytta fram tiden ett par veckor, leva med ett dussin packade flyttkartonger och tömda rum.  Avslutande arbeten gjorden första veckan i Advent och jag julpyntade faktiskt, kände att jag ska väl inte straffa mig själv bara för att jag är omgiven av kaos. Julpyntandet är i min värld det nödvändiga avbrott som behövs i den allra mörkaste vintern. Allting annat har efter det fått stå i princip orört men nu känns det som jag har energi och lust att ställa allt tillrätta och det blir ett nytt julpyntande så småningom, tiden går som vanligt väldigt fort nu. Men ibland undrar jag hur det är med närvarokänslan och hur mycket självkontrollen driver, hela tiden gäller det att vara vaksam på sig själv att det man gör känns riktigt inombords, att ifrågasätta varför och vad jag vill nå fram till. 

I lördags inför årsdagen  pyntade jag graven, tände ljus både där och här hemma, mindes med tacksamhet alla år jag fick tillsammans med Börje, år som innebar så mycken glädje och djup gemenskap. Han var en god människa som lämnat ett stort tomrum efter sig. Jag saknar honom vid min sida.

BARA VANLIG TISDAG

Promenaddag med gågänget och eftersom det är första tisdagen i månaden går vi "ut", det vill säga vi går på annat än det vanliga lunchstället och äter. Idag blir dt Rinkside, Skellefteå Kraft Arena, och där brukar man inte bli besviken på maten som serveras. Eftersom jag ömmar för mitt ömmande knä avstår jag även idag från promenaden och åker bil dit. Knäet behandlar jag sen förra tisdagen regelbundet med Voltaren gel, det onda har fortfarande inte släppt men är betydligt bättre och den här gången tänker jag inte göra något påfrestande innan det släppt helt. Vad det nu är men min egen diagnos är att någon forma av inflammation pågår eftersom det förutom svullnad  både ömmar och är varmt och som jag tror resultat av överansträngning.  I soffhörnet överanstränger man väl sig inte fast nog kan det vara förenat med vissa besvär att sitta där för långa stunder också. 

I mitten av förra veckan åkte jag ner till stugan med avsikt att stanna där till och med söndag och under tiden avsluta sommarsäsongen och göra stugan i ordning för vintervila. Dagen jag kom ner var det lämpligt väder för att elda, svag västlig vind och soligt, så jag tände på den rishög jag samlat nere på stranden. Himlar vad torrt ris brinner bra, snart var det bara aska kvar och som extra säkerhetsåtgärd hällde jag över hinkvis med vatten, inga problem eftersom jag bara hade ett par meter till vattnet. Önskade nästan att det varit valborgsmässoafton men ville inte lämna högen kvar med risk för att höststormar och högvatten skulle dra iväg med allt  och kanske ställe till förtret för de som fiskar med nät. 

Före soluppgången

och Here comes the Sun

Morgonen därpå och efter höstens första frostnatt började jag tänka över mina planer, ifrågasätta varför jag skulle dra ut på det som skulle göras och stanna längre än nödvändigt. Märkligt, eftersom jag alltid varje år har velat stanna kvar där längre, men nu kändes det som om jag var beredd för att avsluta säsongen. Det känns också som om sommaren gett mig harmoni och trygghet med råge och jag kan belåten med allt förbereda min vinter hemmavid.

Vinterberedd

Visserligen går tankarna särskilt mycket nu till motsvarande tid för ett år sedan, till sista gången vi var där ute tillsammans. Den lördagen ville Börje göra en tur dit ner, jag kände inte någon direkt längtan men han vidhöll och vi åkte ner och tittade till att allt var i ordning. Minnesbilden av honom där han stod på tomten, till synes i sin egen värld, avspänd och lugn, finns för alltid på min näthinna. Det var på något sätt speciellt och jag stannade upp och iakttog honom alldeles klart omedveten om att han en vecka senare ofattbart nog lämnat jordelivet.

Jag bestämde mig alltså för att packa ihop och åka hem samma dag, har turen att ha hjälpsamma sommarstugugrannar som ställer upp, jag fick den hjälp jag behövde, och det var nödvändigt eftersom det är första gången jag skulle fixa allt på egen hand och har väl inte heller riktigt klart för mig alla detaljer, har ju liksom inte behövt engagera mig i detta. Men allt gick så smidigt och på eftermiddagen kunde jag med fullastad bil ge mig av hemåt. 

Det kändes skönt komma hem i vetskapen att nu kan jag koncentrera mig på mitt hem. Allt stannade egentligen upp för ett år sen, jag har varken haft tid eller lust att ta mig an detta stora kaos jag känner mig leva i. Men allt har sin tid och nu är rätt tid inne tycks det. Dessutom hann jag nästan inte hem så ringde telefonen och det var den man/firma jag under vintern kontaktat för försäljning av snickeri- och andra maskiner som finns i snickarboden. Han kom och inventerade vad som fanns med löfte att höra av sig så småningom, det känns bra att få en öppning och kanske kunna bli av med sånt som nu bara står helt oanvänt. Jag längtar efter att kunna återställa förrådet till just förråd och slippa springet i stegen upp till vinden. det är både tungt och jobbigt att ha förrådsgrejor där uppe, att dessutom hålla någon form av ordning där är nästan ouppnåeligt. Det man inte ser stör inte och så fort jag går dit upp blundar jag för röran men att det är ohållbart inser jag till fullo. 

Troligen håller den förlamande chocken på att släppa för under sista tiden har jag dels känt att det blir skönt avsluta i stugan och att ägna mig åt hemmet och dessutom kommer en märklig känsla av närvaro i nuet, en trygghet att vara här hemma och att ordna min egen tillvaro. Det är många som jag träffar som ger mig komplimanger för att se så fräsch och pigg ut och det är ju i sig uppmuntrande men jag undrar om självkontrollen kanske håller på att släppa lite nu, den gråt som jag inte kunnat släppa fram tycks komma närmare. Ofta när jag får frågan hur det går svarar jag numera att livet pågår ju och jag får lov att inordna mig i det på mitt eget sätt, men egentligen finns det inget riktigt uttömmande svar. Det går inte sätta ord på känslor, tankarna går många gånger sina oväntade vägar och det är bara jag själv som kan bearbeta dem. Andra har svårt att sätta sig in i den världen och om man då vid något tillfälle avslöjar tankegången får rådet att så får man inte tänka känns inte som något större uttryck för empati. För det första tror jag inte att någon enda tanke kan vara förbjuden och för det andra är väl just förmågan att möta tanken det viktiga, att inte hänga upp sig och älta utan försöka inse verkligheten och gå vidare. Det ger i sista hand också en djupt känd trygghet. 

Jag råkade se Stefan Einhorn, Helle Klein som pratade om de nya dödssynderna  på morgon TVn och i diskussionen  om egenskaper och inställning höll Helle Klein på att vår inställning var påverkningsbar och jag tror jag kan hålla med  henne. Jag tänker på den harmoniska och osjälviska anda som fanns omkring Börje och inte minst hans far som påverkat mig mycket och genom det nära umgänget landade jag i en ny, fullständigt tillitsfull trygghet. Jag har känslan av en bestående god utveckling.

Syltasockor på G.

14 DAGAR

Ibland kan tiden kännas lång - jag tänker på att det idag är precis två veckor sen mitt senaste inlägg och det är 14 dagar som verkligen haft varierat innehåll, sett ur min synvinkel. I väntan på att det blir dags ge sig iväg till frissan ska jag försöka tänka efter vad det är som gjort dagarna fyllda av olika aktiviteter. 

Naturligtvis var jag ut till stugan lördag-söndag, blev bara lite småstök och vila, vädret var fint sensommar-höstväder, lite kyligt men mycket sol. Det var fortfarande folk i stugorna på "min sida" och på lördagen hade jag som vanligt besök av 5-årige Gustav ett par gånger. Han kom farande med andan i halsen efter klockan sex på kvällen och sa att han skulle bjuda mig på godis, dukade upp på bordet med en flaska dricka och karamellpåse. "Varsegod, ta en godis"! Satte fram en stol så han fick sätta sig, glas för drickan och festen kunde börja! 

Men..... ute började det det skymma en aning och plötsligt var festen över, Gustav skulle gå hem och den vanliga frågan kom: "Kan du följa mig hem?" Naturligtvis gör jag alltid det, tror att de stora granarna vid sidan av vägen kan göra den passagen lite för spännande för femåringssinnet. En gång när vårt samtal var alltför intensivt och jag hade följt med lite längre än vanligt, påpekade det,  fick jag svaret "Ja det har du"! 

Men tanken var god/jättegullig faktiskt, enl mamman hade han hela dagen planerat för lördagsmys med mig!!!! Jag kan väl säga att vår bekantskap präglas av öppenhet och som jag tror total tillgivenhet från hans sida. Det är bl a det som gjort den här sommaren särskilt innehållsrik, spännande se vartåt hans utveckling går. 

När jag kom tillbaka hem tog jag itu med höststädning av först och främst garderoberna, de låga temperaturerna kräver snart nog något varmare kläder, shortslivet är avslutat för detta år. En garderop kunde jag ändå inte tömma än, öppnade dörren men stängde den igen. Och när jag väl kommit igång följde fönsterputsning, gardinbyte och annat höstgöra med inte minst att rensa bort sommarblommorna som visserligen fortfarande blommade men med inskränkt vattning vissnar de och gör det lättare att tömma amplar och krukor. Höstljungen pryder istället. 

Ett efterlängtat besök var också planerat till månadens sista helg och bl a skulle en släktmiddag anordnas. De som kom och hälsade på är en familj från Oslo, där bara mamman i familjen varit här tidigare en gång för 25 år sedan. Hon, Pamela, är född i USA med rötterna i Önnesmark där fortfarande släktanknytningen finns. Börje och jag var gäster på hennes bröllop i Minneapolis 1995 och sen dess har vi inte träffats. Mannen är norrman. Det blev tre intensiva dagar som jag hoppas ger mersmak till ytterligare besök, hela familjen är mycket trivsam att umgås med. 

De anlände sent på fredagkväll och åkte direkt till hotellet och jag hade sagt att jag skulle komma för att träffa dem till frukost och då planera de tre dagarnas besök. Först av allt direkt till Lövånger där kyrkan och familjegraven besöktes plus en liten vandring bland kyrkstugorna, där det tydligen pågick vintring/avstängning av vattnet. Vidare en sväng förbi stugan och så till Önnesmark för lunchfika och besök i släktgården, dvs den gård där kvinnan som kom att bli Pamelas mormors mor vuxit upp och bott innan hon utvandrade till USA. Väl hemma igen skyndade jag att åka iväg för att plantera och göra höstfint på graven, regnet dagen innan hade hindrat mig, sen var det bara att klä om för middagen, då det plötsligt ringde på dörren och jag fick ännu ett besök, denna gång verkligen oväntat och överraskande. Tyvärr var jag tvungen säga att jag inte hade tid med det två herrarna men jag hoppas att det kommer fler tillfällen. 

Middagen blev gemytlig med mycket skön stämning och maten var superb, svampsoppa, reninnanlår med rotfruktsgratäng och glass. Sen väntade för min del sängen.

Söndagen började vi med en promenad genom stan bort till bonnstan och tillbaka, kollade snabbt shoppingutbudet och ät lunch innan vi delade på oss. De, gästerna, gab sig iväg till  Boda Borg med annat sällskap och jag till ett födelsedagskalas. När jag till slut landade hemma i TV-soffan var jag ganska mör och mitt knä började ge sig till känna, det blev en orolig natt med lite sömn och jag anklagade mig själv för dåligt omdöme. 

Måndagen blev det en utflykt till Piteå för gästerna, jag nötte hela förmiddan på soffan, trött med ett ömmande knä. På kvällen avskedsmiddag med gästerna, ett mycket trevligt besök var tillända och jag hoppas att de hade njutit av dagarna här. 

Jag slickar fortfarande mina sår, efter besöket hos frissan bara vila idag, måste försöka vara varsam med mitt knä, smörjer med Voltaren och hoppas på lindring,  framför allt när jag ska till att vintra i stugan behövs full rörlighet. 
 

UPPDATERING

Nu igen, ny uppdatering, inte har jag ännu fått ordning på bloggandet, skriver när jag tycker att jag lämnat det allt för länge och det blir svårt att hålla sammanhanget levande, men nu får det handla om senaste aktiviteterna. Eftersom jag ännu inte avslutat stugsäsongen delar jag min tillvaro mellan båda ställena, hemmet och stugan. Det behagliga vädret har fortsatt med soliga, varma dagar fast en nattemperatur låg så lågt som drygt fyra grader vid havet förra veckan. Natten till igår här hemma  0,9 plusgrader och bilen täckt med frost, ett litet förebud om vad som väntar. 

Jag gick ett tag och grunnade på vad jag skulle ta mig för på min födelsedag och tanken på ett kalas var lockande. Jag höll koll på väderprognoserna och allt pekade på vackert väder så jag började planera för bjudning. Vanligt kaffekalas alltså. Mina sommarstugugrannar var upptagna men en av dem kunde komma. Mina närmaste, vänner och släktingar, inbjöds också och sen började jag baka kakor mm. Lite återupplivning skulle jag kunna säga för till allt annat som det senaste året legat nere hör också bakning. Och inte har jag heller riktigt bekantat mig med den mer än ett år gamla ugnen, det har bara blivit några sockerkakor. Inte för att jag någonsin varit "storbagerska" men nu blev det i alla fall några kaksorter, drömmar, kolakakor. esterbröd och hallongrottor, rulltårta fylld med jordgubbssylt+grädde och jättestora bullar. Pinocciotårta med körsbärssylt och grädde och en variation på densamma med choklad, fylld med banan och grädde. 

De snälla och positiva gästerna lovordade allt men själv tyckte jag nog att vissa missar fanns. Bland annat de övergräddade bullarna; simultanförmågan försvann tillfälligt och eftersom jag diskade samtidigt som bullarna var i ugnen så .... ja, ja jag ägnade  inte någon uppmärksamhet åt dem, tiden gick fort med mindre lyckat resultat som följd. Men goda bullar var det i alla fall. Sen var det där med tårtorna! Allt flöt på riktigt bra, lyckades få fram hela gästningen (nåja nästan då), njöt av allt beröm och satt själv tryggt och avspänt och umgicks med mina gäster. Härligt.

Eftersom väder var soligt och vackert hade jag dukat ute, kalaset började närma sig slutet och jag skulle bära in några kakfat och porslin. Då fick jag syn på tårtbesticket som låg framlagt och med skammens rodnad var jag tvungen påpeka att det det kommer mera, det finns tårta i kylskåpet också! Allmän munterhet över födelsedagstårtan som glömdes bort men aldrig har väl någon tårta blivit större överraskning. Fick rådet att vid nästa födelsedagskalas börja med tårtan, och varför inte, det förekommer ju middagar som börjar med efterrätten! 

Hade lite tankar på förra årets födelsedag, då jag också var ensam i stugan, men den ensamheten var självvald. Hade en del höstarbete kvar att göra och Börje stannade hellre kvar och sov hemma, men han ringde tidigt på morgonen och gratulerade, kom sen och hämtade mig på eftermiddagen och vi fick kvällen tillsammans hemmavid. Veckorna som följde var oroliga med flera läkarbesök. De är svårt att tänka på den tiden, var ju så helt övertygad att allt skulle ordna sig. Det känns som om jag inte helt tagit till mig att han är borta för alltid,  ibland, under mycket korta ögonblick, blixtrar det förbi att han kommer aldrig tillbaka och den tanken gör så oändligt ont.  Den ständiga frågan varför som jag inte får svar på. Min övertygelse att vi hade många framtida år tillsammans kvar var så stark och så naiv, kan jag tycka så här i efterhand. Jag som upplevde att förhållandet blev bättre och bättre, att det växte fram en djup kärlek. Det är idag en smärtfylld lycka att tänka på. Jag tror också att stressnivån fortfarande är ganska hög, det alla tycker att jag är så aktiv och hinner så mycket, tror jag faktiskt är en följd av den eftersom jag somnar nästan omedelbar jag sätter mig ner. Det beror knappast på narkolepsi som jag ibland skämtar om, jo,  jag tog ju tyvärr den där svinsprutan som ju nästan provocerades fram av expertisen och all påverkan. 

Nu har jag också börjat den sedvanliga höststädningen eller kanske det hellre ska kallas vinterförberedelser. Sommarkläderna ska packas undan och varmare kläder ska fram, provas och sorteras. har sen många år tillbaka för vana att inför varje säsong se till att endast kläder som jag kan och vill ha kvar finns i garderoben och resten kastas eller går till insamlingar. Nu blir det väl kanske en garderob till som måste tömmas.

Åtminstone ytterligare en helg kommer jag att vara ute i stugan, på något sätt känns som om att just där hämtar jag kraften och framför allt lugnet. Älskar att gå omkring där och pyssla med olika saker på tomten, att sitta på en bänk och bara titta ut över havet och lyssna på havsbruset, uppleva soliga morgnar och den totala tystnaden, se en ekorre eller hare skutta förbi, allt en fullständig idyll. Det är en oändlig lycka och det pågående livet.

HÖSTPROMENAD

Ett hösttecken lika säkert som de naturen bjuder på, tisdagspromenaden med gågruppen. Det är idag dags för säsongens första träff, några tycks utebli därför att deras sommar har ännu inte riktigt tagit slut. Själv befinner jag mig väl i ett mellanläge än så länge men eftersom jag är hemma i stan så vandrar jag iväg, det är ju faktiskt så att man längtar ju efter att träffas. Ska fördriva tiden fram tills det är dags ge sig iväg med skrivande.

I fredags åkte jag ner till stugan, dels för att vädret såg ut att bli skapligt och dessutom väntade lite arbete på att bli gjort. Det blev fina dagar med sol men nattemperaturen sjönk en av nätterna ner till 4,8 grader så signalerna är tydliga, hösten är på väg.



Arbetet som väntade var en gammal torr och risig al som hade fällts av kraftverket, den stod alldeles intill ledningen och har troligen inte stående klarat av höststormarna.

 Mycket ris var det och mycket kunde jag såga upp, men med min lilla "damsåg" blev det grövsta delarna för stora, där behövs både större såg och kraftigare armar. 

Man skulle väl också kunna säga att Fru Alstam tog tillfället i akt för en stunds vila, men hon tycks ha ett horn i sidan  till någon!

Efter dagens arbete och en stunds vila gav jag mig iväg till grillfesten i Önnesmark. Börjes jaktlag ordnar som inledning på jaktveckan gemensam grillfest lördagen innan och jag blev faktiskt inbjuden att delta i år. Jag är verkligen hedrad, det visar på kamratskap och god omtanke. Kvällen blev solig och  enastående vacker, men det var skönt att ha ett stort partytält att bänka sig i för att äta. När skymningen började falla tackade jag för mig och åkte iväg från festen som var mycket trevlig på ett familjärt sätt. På hemvägen -till stugan- var jag glad att slippa träffa någon älg, det finns ett ställe efter vägen som är en känd älgpassage, strategiskt nog står där också ett älgtorn. 

           






Solig söndsgsmorgon i lugn och ro, 
städade undan och åkte hem till nästa begivenhet, 
3-åringskalaset.

Festföremålet hade en hel del bestyr med paketöppning och den stora överraskningen, brevet som låg i postlådan från Tomten i Rovaniemi, för att inte tala om presenten i garaget, men den gladde för dagen nog mest de vuxna, men hon har ju tiden på sig.  

Söte lillebror tog all uppståndelse med godan ro

Efter kalaset blev det bara en lättare middag och en mycket slappt tillbringad kväll, tror  att det är inte uteslutet att mina tunga ögonlock föll ner vid något tillfälle. För första gången på ca 25 år var det heller inga förberedelser för kommande älgjakt, nog känns det att någonting saknas. De senaste åren valde älgjägaren att sova hemma i den egna sängen, det rör sig om ca en halvtimmes körning till jaktområdet, men övriga gångna år har många varianter i boendet under jaktveckan prövats, i föräldrahemmet, i stugan, i husvagn i skogen och hyrda stugor, allt mycket trevligt men det var nog allra mysigast inne i skogen. Det som också radikalt förändrats över tiden är vädret. Från början, i slutet av 80- början 90-talet var det ingen ovanlighet med minusgrader och isiga bilrutor som fick skrapas på morgonen att jämföras med senare år då det varit snudd på för varmt väder för jakt. I år har det fortfarande inte ens varit minusgrader.




På måndagsmorgonen när jag öppnade ytterdörren fick jag syn på en påse som hängde på räcket, innehållande några garnnystan. Inte hade jag hört att någon varit på besök (alltså avslöjad) men jag visste ju vad det rörde sig om, hade tidigare lovat ta hand om garnet och sticka sockar. Fyra nystan i tre färger, det var en trevlig utmaning att försöka räkna ut ett sätt att kombinera dem. 




Naturligtvis satte jag igång i går kväll och hittills bara en upprepning/tillbakastickning, oftast blir inte det man tänkt fullt så bra i verkligheten - och då är det bara att göra nya försök tills man känner sig belåten med resultatet.

Längtar till i kväll för fortsättning.

SOLSKENSDAG

Som det är sagt, efter regn kommer solsken och idag tycks det stämma, både enligt meteorologerna och i verkligheten. Så nu är det nog bäst jag skyndar ut för en date med gräsklipparen, jag avbröt ju abrupt i onsdags när jag började vingla fram bakom den. Det är inte bara bensin som den maskinen behöver, samarbetspartnern behöver vara på bettet också - och det uppstod en förödande brist på ork hos mig. 

Gårdagen gick åt till att ta hand om de bär- och äppelfyllda hinkarna som stod i garaget, dessutom hängde regnet i luften så jag ansåg att jag kunde få ledigt från gräsklippningen. När jag kollade sockerförrådet såg jag att jag nog var tvungen fylla på  det och stack iväg upp till MAXI. Med lapp i handen gick jag runt och lite tvärt emot min vana plockade jag med en del andra ting som jag kom på jag behövde, betalade, gick ut och tog en sväng till Ö&B för inköp av engångstallrikar och åkte hem för att börja saftkokningen. Strax innan jag var hemma slog en tanke mig med förfärlig kraft - Sockret! Inte hade jag fått med mig det och detta trots att det mycket ordentligt stod allra överst på lappen. Rallarsväng på gatan och tillbaka till ruta ett. Flera sockerpaket blev det, både vanligt strösocker, syltsocker och ekologiskt syltsocker. Det är inte klokt, sockerkonsumtionen som borde minska och så utökas t o m sockersorterna och tar upp flera hyllmetrar. Två icke samarbetande intressen handlar det om och vinnaren är, inte konsumenten i alla fall! Men sen så kan jag bli bekymrad över koncentrationsbristen och den uteblivna läsförmågan, för det kan väl ändå inte med ett enda ord heta glömska? 

Nåja, hem kom jag och fick fart på bärgrytan, allt gick på rulle, jag drog fram bunkar och assistenten, passerade och kokade äppelmos och till slut fanns nästan inte plats för de flaskor och burkar som skulle fyllas med både saft och äppelmos. Under tiden passade jag på att göra den italienska pastagratäng som jag skulle gjort dagen innan, middag ville jag ju också ha. Vid halv tiotiden hade jag röjt köket och kunde sätta mig ner för att se slutet av programmet om Whitney Huston. Vilket öde, en stor världsstjärna i sådan förnedring, vilken tragedi, begåvningens baksida? 

Resultatet av mina ansträngningar blev ca sju liter äppelmos och bortåt nio liter saft. Vad i Herrans namn ska jag göra med den, jag som aldrig dricker saft, men god blev den. Det kan väl ändå inte röra sig om förspilld kvinnokraft som grannen till mina föräldrar, provinsialläkaren, sa när han en gång kom in i vårat kök där jag satt och virkade - på en lakansspets. Det hörs förfärligt gammaldags men i början av 1950-talet var inte det någon ovanlighet. Och förresten är inte gamla virkade spetsar eftertraktade, dock icke till överlakan som inte heller existerar längre! Mina spetsar hamnade aldrig på några lakan, de ligger och gulnar i någon låda någonstans, förspilld var kanske ändå just den mödan.

Såja nu har jag lyckats få hela förmiddagen att gå och det har plötsligt blivit lunchdags, pastagratäng i dag också. Jag har snart kommit tillbaka till min ordinarie vana med veckomatsedlar och dessutom att så gott det går följa den förutbestämda menyn. Det fungerar rätt så bra att laga två portioner, så får den ena dagens middag bli lunch följande dag. Maträtter som går att frysförvara i portioner lagar jag större mängder av, då finns alltid räddningsplankor att ta till.

Har rört ihop en marinad till köttet jag ska ha med till grillfesten i morgonkväll, jag fick en inbjudan från Börjes jaktlag att komma, det uppskattar jag verkligen så det blir trevligt åka dit! Och på söndag stundar ett treårs-kalas, vad mer kan man begära när dessutom solen skiner. Önskar alla en skön helg, ta hand om varann!

En fråga i selfiens tidevarv; är det dags byta profilbild?