ÄNNU EN ÅRSDAG

I söndags var det på dagen för ett år sen begravningsdag - avskedsdag då det för mig var helt ofattbart att inse  det som hänt. Fortfarande har inte den insikten nått mitt innersta, känner ibland som jag står vid en mur där ingen öppning finns men att där bakom finns förklaringen till min tveksamma ovisshet. Jag gick till graven, tände ljus, mindes, stod kvar i min lilla privata bubbla utan att få svar på mitt eviga varför.

Det är också den sista gången jag kan säga för ett år sen med koppling till livet tillsammans med Börje. Redan nu har jag för andra året ensam börjat adventsförberedelserna, och så blir det ju även hädanefter. Jag är på väg in i fortsättningen av mitt liv och nu får jag också tänka mig in i hur det livet ska se ut, vad jag vill - och kan göra av livet. Det är trots allt en form av befrielse att se framåt och jag kan inte förneka att en viss aptit finns som i kombinaation med rimlig fantasi kan ge en godtagbar livskvalitet. Det är ju det här med det egna ansvar man har för sitt liv som jag tror är helt grundläggande, genom bejakande av sina innersta tankar ger man sig själv en trovärdighet  som kanske resulterar i större inre trygghet. Nirvana!

Året som gått har dessutom fört med sig så många och oväntade kontakter med andra människor, vänskap som jag nästan inte trodde fanns till för mig, och det vill jag verkligen ta vara på och fortsätta utveckla, hoppas jag finner en väg till gemenskap människor emellan och att jag inte bara förblir en sörjande person, att jag har något som kan vara värdefullt för någon annan. Är det inte så vänskap utvecklas, att i det goda samtalet byta tankar med varann , inte bara djupa och allvarstyngda utan även det enkla om vardagens små trivialiteter och ibland tillhopa med lekfylld glädje?

Inför den här årsdagen kom en del tankar på de allra sista minuterna då vi för sista gången sågs i livet. Den väna, glada blicken, armarna som sträcktes mot mig i en kram och mina ord fyllda med tillit och förväntan: jag kommer i morgon. Den dagen grydde men när jag kom fann jag bara slutna ögonlock, ett stilla, rofyllt ansikte, stumma läppar. Nu tänkte jag att om jag bara fick möjligheten att kramas en enda gång till så skulle jag aldrig släppa taget mer! Men samtidigt; jag har ju livet och jag vill fortsätta leva och klara mig utan alla hans uppmuntrande, bekräftande och positiva goda ord.  Aldrig har jag behövt höra ett förnedrande, ironiskt, kränkande eller förminskande ord och jag hoppas att allt detta tillsammans räcker för att  i fortsättningen ge mig lugn och inre stabilitet. Memories of love!

Ett snabbt kast till det verkliga nuet, igår började jag rigga utomhusbelysningarna. Ljusgardinen  som har rätt många år på nacken har nästan årligen kompletterats men fr o m ifjol finns inte längre  kompletterande slingor att köpa och naturligtvis så hade även i år en sektion slocknat så det är möjligt att efter den här säsongen måste den kanske skrotas och ersättas. Frågan är väl bara om jag ska satsa på något takhängt då! Å andra sidan kommer hela tiden nyheter i mängd och för mig är det nästan en nödvändighet att få ljusa upp utomhus under den här perioden när dagsljuset varar så få timmar. Inte blir det bättre när vädret dessutom som i dag är mulet och regnet hänger i luften. Fortfarande ingen snö, det är faktiskt på både gott och ont. Snön som ljusar upp känns också förlänga vintern onödigt om den kommer för tidigt. För min egen del tycker jag att snö till Lucia är lagom!

Tisdag och promenaddag idag, ska trotsa regnet och försöka gå idag, en hel månad har jag fegat ur och vilat mitt knä. Det känns riktigt bra nu och några korta promenader senaste dagarna har inte satt några besvärande spår, hoppas det fortsätter så. Sen är veckohandlingen på tur, listan ligger klar, matsedeln likaså. Ska verkligen försöka hålla den också, men det är inte lätt att hitta tillbaka till den fasta rutinen, fast jag har ändå hela tiden hållit mattiderna men menyn har inte hållit sig till planerna.  

När jag läser igenom detta blir jag lite störd av det egocentriska innehållet men det är samtidigt en spegling av mitt "bubbleliv".  Bearbetningen som fortgår, och målet jag har, att kunna lägga det här bakom mig med vetskapen att inte medvetet flytt från någonting besvärligt, något jag inte vågat eller kunnat ta till mig, är och har hög prioritet. Även på den knöligaste stig går det att komma framåt.