BARA VANLIG TISDAG

Promenaddag med gågänget och eftersom det är första tisdagen i månaden går vi "ut", det vill säga vi går på annat än det vanliga lunchstället och äter. Idag blir dt Rinkside, Skellefteå Kraft Arena, och där brukar man inte bli besviken på maten som serveras. Eftersom jag ömmar för mitt ömmande knä avstår jag även idag från promenaden och åker bil dit. Knäet behandlar jag sen förra tisdagen regelbundet med Voltaren gel, det onda har fortfarande inte släppt men är betydligt bättre och den här gången tänker jag inte göra något påfrestande innan det släppt helt. Vad det nu är men min egen diagnos är att någon forma av inflammation pågår eftersom det förutom svullnad  både ömmar och är varmt och som jag tror resultat av överansträngning.  I soffhörnet överanstränger man väl sig inte fast nog kan det vara förenat med vissa besvär att sitta där för långa stunder också. 

I mitten av förra veckan åkte jag ner till stugan med avsikt att stanna där till och med söndag och under tiden avsluta sommarsäsongen och göra stugan i ordning för vintervila. Dagen jag kom ner var det lämpligt väder för att elda, svag västlig vind och soligt, så jag tände på den rishög jag samlat nere på stranden. Himlar vad torrt ris brinner bra, snart var det bara aska kvar och som extra säkerhetsåtgärd hällde jag över hinkvis med vatten, inga problem eftersom jag bara hade ett par meter till vattnet. Önskade nästan att det varit valborgsmässoafton men ville inte lämna högen kvar med risk för att höststormar och högvatten skulle dra iväg med allt  och kanske ställe till förtret för de som fiskar med nät. 

Före soluppgången

och Here comes the Sun

Morgonen därpå och efter höstens första frostnatt började jag tänka över mina planer, ifrågasätta varför jag skulle dra ut på det som skulle göras och stanna längre än nödvändigt. Märkligt, eftersom jag alltid varje år har velat stanna kvar där längre, men nu kändes det som om jag var beredd för att avsluta säsongen. Det känns också som om sommaren gett mig harmoni och trygghet med råge och jag kan belåten med allt förbereda min vinter hemmavid.

Vinterberedd

Visserligen går tankarna särskilt mycket nu till motsvarande tid för ett år sedan, till sista gången vi var där ute tillsammans. Den lördagen ville Börje göra en tur dit ner, jag kände inte någon direkt längtan men han vidhöll och vi åkte ner och tittade till att allt var i ordning. Minnesbilden av honom där han stod på tomten, till synes i sin egen värld, avspänd och lugn, finns för alltid på min näthinna. Det var på något sätt speciellt och jag stannade upp och iakttog honom alldeles klart omedveten om att han en vecka senare ofattbart nog lämnat jordelivet.

Jag bestämde mig alltså för att packa ihop och åka hem samma dag, har turen att ha hjälpsamma sommarstugugrannar som ställer upp, jag fick den hjälp jag behövde, och det var nödvändigt eftersom det är första gången jag skulle fixa allt på egen hand och har väl inte heller riktigt klart för mig alla detaljer, har ju liksom inte behövt engagera mig i detta. Men allt gick så smidigt och på eftermiddagen kunde jag med fullastad bil ge mig av hemåt. 

Det kändes skönt komma hem i vetskapen att nu kan jag koncentrera mig på mitt hem. Allt stannade egentligen upp för ett år sen, jag har varken haft tid eller lust att ta mig an detta stora kaos jag känner mig leva i. Men allt har sin tid och nu är rätt tid inne tycks det. Dessutom hann jag nästan inte hem så ringde telefonen och det var den man/firma jag under vintern kontaktat för försäljning av snickeri- och andra maskiner som finns i snickarboden. Han kom och inventerade vad som fanns med löfte att höra av sig så småningom, det känns bra att få en öppning och kanske kunna bli av med sånt som nu bara står helt oanvänt. Jag längtar efter att kunna återställa förrådet till just förråd och slippa springet i stegen upp till vinden. det är både tungt och jobbigt att ha förrådsgrejor där uppe, att dessutom hålla någon form av ordning där är nästan ouppnåeligt. Det man inte ser stör inte och så fort jag går dit upp blundar jag för röran men att det är ohållbart inser jag till fullo. 

Troligen håller den förlamande chocken på att släppa för under sista tiden har jag dels känt att det blir skönt avsluta i stugan och att ägna mig åt hemmet och dessutom kommer en märklig känsla av närvaro i nuet, en trygghet att vara här hemma och att ordna min egen tillvaro. Det är många som jag träffar som ger mig komplimanger för att se så fräsch och pigg ut och det är ju i sig uppmuntrande men jag undrar om självkontrollen kanske håller på att släppa lite nu, den gråt som jag inte kunnat släppa fram tycks komma närmare. Ofta när jag får frågan hur det går svarar jag numera att livet pågår ju och jag får lov att inordna mig i det på mitt eget sätt, men egentligen finns det inget riktigt uttömmande svar. Det går inte sätta ord på känslor, tankarna går många gånger sina oväntade vägar och det är bara jag själv som kan bearbeta dem. Andra har svårt att sätta sig in i den världen och om man då vid något tillfälle avslöjar tankegången får rådet att så får man inte tänka känns inte som något större uttryck för empati. För det första tror jag inte att någon enda tanke kan vara förbjuden och för det andra är väl just förmågan att möta tanken det viktiga, att inte hänga upp sig och älta utan försöka inse verkligheten och gå vidare. Det ger i sista hand också en djupt känd trygghet. 

Jag råkade se Stefan Einhorn, Helle Klein som pratade om de nya dödssynderna  på morgon TVn och i diskussionen  om egenskaper och inställning höll Helle Klein på att vår inställning var påverkningsbar och jag tror jag kan hålla med  henne. Jag tänker på den harmoniska och osjälviska anda som fanns omkring Börje och inte minst hans far som påverkat mig mycket och genom det nära umgänget landade jag i en ny, fullständigt tillitsfull trygghet. Jag har känslan av en bestående god utveckling.

Syltasockor på G.