ÅRSDAG

Inte idag, men väl i söndags var det ett år sen den där lördagsmorgonen  när jag väcktes av ett ödesdigert telefonsamtal och då allt som egentligen var lugnt, hanterbart och nästan bara som vanligt totalt förändrades. Den morgonen då jag för ovanligheten både sov länge och hade mobilen liggande på nattduksbordet, påslagen. Men allt  blev på några ögonblick ovanligt! Efter ett antal signaler vaknade jag till slut så pass att jag förstod att jag skulle ta telefonen, en främmande röst presenterade sig och omständligt gjorde klart för sig att jag var jag. Jag fattade nästan inte alls budskapet utan till slut blev jag riktigt irriterad och frågade vad rösten försökte tala om för mig, svaret "Börje avled för tjugo minuter sen" var alldeles omöjligt att förstå. Jag hade ju som hastigast talat med honom vid niotiden på kvällen, så kan det väl ändå inte vara . Men.......

Gick upp, kände mig som en vålnad, skickade ett nödvändigt sms, ringde ett lika nödvändigt samtal och sen rullade en fullkomligt osannolik dag på, vet inte var jag befann mig själsligt, huvudet och kroppen var på något sätt självgående. Besök på lasarettet, goda människor höll mig sällskap då och resten av dagen som gick. Tiden som följde saknar jag ord att beskriva mer än att jag kände mig chockerad och fullständigt utslagen. Endast det praktiska som måste ordnas drev mig framåt, kände mig oerhört forcerad men somnade så fort jag satte mig ner. Det tillståndet fortsatte under lång tid samtidigt som jag var rastlös och  stressade, måste hela tiden hålla mig sysselsatt. Mina goda vänner var en stor tillgång, "vårdade" mig på bästa sätt, respektfullt och medmänskligt, vilket också samtidigt grundlade min fortsatta tillvaro. Matlagning och mina disciplinerade rutiner var som bortblåsta, tack vare havregrynsgröt och ägg höll jag mig mätt. Fortfarande har jag inte lyckats hålla mig till uppgjorda veckomatsedlar trots riktigt allvarliga försök men tids nog kommer det också tror jag. Begravningsdagen  som blev så ljus och vacker,  med så oväntat många gäster som hedrade Börjes minne, kände en otroligt stor värme runt mig även om stora delar av dagen är i ett töcken. Sen kom vardagen smygande, julen, ett nytt år och en ensam tillvaro, men på något sätt går allt framåt, då det enda som gäller är att försöka befinna sig i nuet, begränsa tillvaron till det hanterbara och leva i det pågående livet. Upptäckte också hur läkande någon dags tystnad och fullkomlig stillhet kunde vara,  för att inte tala om att tillåta sig göra något som bryter vardagen. Jag har kommit fram till att för mig har det varit välgörande att en gång i månaden göra det, en dagsutflykt, en längre resa eller någonting annat som innebär miljöbyte, stimulans och möte med människor. Känner mig alltid lite gladare och tillfreds efteråt. 

Så småningom började jag tänka efter hur jag ville ordna för att min fortsatta tillvaro skulle bli så bekväm och fungerande som möjligt. Både hemma och i stugan och nu efter sommaren ser jag att resultatet i stort sett blivit som jag tänkt mig. Tomten är upprustad och planerad, stugans påbörjade renovering avslutad bara detaljer kvar till nästa sommar. Den varma sommaren och all tid jag varit där ute vid havet har på något sätt fört med sig ett nytt lugn och det unika inträffade att jag kände det skulle bli skönt av avsluta säsongen där och vintra för att kunna ägna mig å kaoset här hemma. Jag som alltid velat stanna därute i den lugna miljön ännu längre på hösten. Dessutom har jag upptäckt att jag numer håller mig vaken när jag sätter mig ner och kan faktiskt se ett TV-program till slutet!

Kaoset som jag kallar det här hemma är i själva verket fördröjningen av den renovering vi började planera strax efter julen 2012. Ombyggnaden av köket under våren fick till följd att vi skulle fortsätta med uppfräschning av vardagsrum och matrum. Bara de nödvändiga kökskartongerna packades upp och köket ställdes i ordning, och vi bestämde att göra ett uppehåll över sommaren för att fortsätta när hösten kom.  Vi hade bestämt med målarfirman när de skulle komma men då var det katastrofläge och jag fick flytta fram tiden ett par veckor, leva med ett dussin packade flyttkartonger och tömda rum.  Avslutande arbeten gjorden första veckan i Advent och jag julpyntade faktiskt, kände att jag ska väl inte straffa mig själv bara för att jag är omgiven av kaos. Julpyntandet är i min värld det nödvändiga avbrott som behövs i den allra mörkaste vintern. Allting annat har efter det fått stå i princip orört men nu känns det som jag har energi och lust att ställa allt tillrätta och det blir ett nytt julpyntande så småningom, tiden går som vanligt väldigt fort nu. Men ibland undrar jag hur det är med närvarokänslan och hur mycket självkontrollen driver, hela tiden gäller det att vara vaksam på sig själv att det man gör känns riktigt inombords, att ifrågasätta varför och vad jag vill nå fram till. 

I lördags inför årsdagen  pyntade jag graven, tände ljus både där och här hemma, mindes med tacksamhet alla år jag fick tillsammans med Börje, år som innebar så mycken glädje och djup gemenskap. Han var en god människa som lämnat ett stort tomrum efter sig. Jag saknar honom vid min sida.