LÄTTJA

Nu saknar jag den rätta glöden, har faktiskt inte någon glöd alls, är totalt initiativlös och får inte det minsta lilla gjort. En mycket sorglig harang men det är precis så jag känner, allting är ju i min värld just nu totalt meningslöst, undrar bara var jag ska finna någon enda liten morot som jag går igång på. 

Efter min utflykt till storstaden med alla dess äventyr och möten tog det tid att återhämta sig, jag var faktiskt riktigt trött, men då har jag ju mitt soffhörn och min stickning att ägna hela min uppmärksamhet åt. Och eftersom jag började sticka av det i Uppsala inköpta garnet blev det en utmaning, jag som inte så ofta stickat mönster med flera färger ansåg mig behöva öva upp den förmågan. Övat och övat och dragit upp några gånger för antingen har jag stickat fel eller också blev det inte tillräckligt bra, så det har inte blivit så lång bit stickat. Nu är det vantarnas tur, den tillhörande mössan är klar sånär som på montering. Med tiden ska väl mönsterstickningen bli bättre hoppas jag.

Någon som kan urskilja katterna, tycker den ena ser ut som en flodhäst

Nå i alla fall har jag krupit ihop i det där hörnet så till den milda grad att skämsluvan nästan vuxit fast, så lat kan man bara inte vara (tur att ingen kom på mig). Men ingenting så ont att det inte finns med något gott med! Mitt knä har de senaste dagarna känts bra, nära nog helt och hållet, och det vill jag tro att vilan åstadkommit!

De senaste dagarnas halka har varit fullständigt livsfarlig, att gå ut efter tidningen i arla morgonstund en skräckupplevelse då tom gräsmattan var halkig! Men änglar finns ju som bekant så en morgon kom en på traktor med grusfylld skopa och grusade garageuppfarten och det var synnerligen välkommet. Och igår slog jag till och köpte ett par ice-bugs efter moget övervägande så att säga. I dag skulle jag testa dem och tog en promenad till affären. Vad är då det första jag gör? Jo, stiger snett på trottoarkanten och mitt onda knä fick sig en törn! Obs, jag föll inte. Allt enligt Murphy's law, är det inte halkan så finns det alltid något annat som kan ställa till det och innan jag var hemma igen var båda knäna lite ledsna. Återstår att se om det stannar vid bara förskräckelsen - det är vad jag tror också.  Skorna fungerade helt perfekt så nu är det bara att sätta igång med promenerandet! 

Det som också hände tillfälligtvis under promenaden hem var att all belysning plötsligt slocknade under några minuter och jag kunde då konstatera att det mörker jag tycker råder hela dagarna inte är så totalt kompakt. Jag hade också tidigare under dagen med ett halvt öra hört någon som i radion pratade om möjligheten för illasinnade krafter att mygla sig in på eltrafikens område och störa elproduktionen nu när mer och mer av elen hanteras via datorsystem. Skrämmande tanke och man får hoppas att det hela tiden pågående säkerhetsarbetet ligger i framkant.

Återigen måste jag ta upp tråden om självbestraffning som jag ibland tror att jag ägnar mig åt. Det är alltså helt omedvetet och sker inombords men jag undrar om inte mitt ovillighetstillstånd för tillfället handlar just om detta. Det är i så fall helt emot min  "normala" uppfattning. nämligen att bestraffning inte alls har någon positiv inverkan utan i stället föder och göder andra störande och begränsande tillstånd som t ex rädsla och otrygghet. Kontrasten mellan utflyktens alla positiva möten och upplevelser och den kommande julhelgen kan ha en viss del i det hela. Helst skulle jag vilja blunda och när jag öppnar ögonen igen kunna läsa 17 januari 2015 på almanackan. Då har då åtminstone ljuset synbarligen börjat komma tillbaka!