BRA JOBBAT

Och de orden ska komma från en med så total brist på  självkänsla som jag har men ibland slår det över liksom. Fast jag känner mig så belåten med att ha åstadkommit en mycket grundlig rengöring av både badrumm och tvättstuga. Ev silverfiskar har fått sin miljö helt saboterad och de änglatofflor jag väntade mig finna under och bakom maskinerna i tvättstugan var inte  så stor mängd jag hade trott men avlägsnade ändå. Däremot hade jag inte förstått att gamla maskiner ökar i vikt liksom vi tvåbenta varelser som kommer en bit upp i åren. Tvättmaskinen var åtminstone dubbelt så tung nu jämfört med förra gången jag drog fram den och därmed  avslöjar jag att det var ett bra tag sen. Nu är det i alla fall så rent det kan bli, allt som legat och väntat på mangling och strykning är borta men det lilla som fanns i tvättkorgen får ligga kvar där. Om jag hör någon sucka nu så är det såhär att .... jag manglar lakanen och stryker kläder, dock inte  trosorna nu längre. Men ... det gjorde jag i unga år! 

 Att mangeln finns kvar är enbart till följd av min envishet, därom var det många och långa diskussioner och ett tag förpassades den också ut ur huset men när vi hade byggt om tvättstugan och utrymmet blev större då blev det dags att återbörda den. Men då var jag tvungen att komma med "ett enda skäl varför den skulle vara kvar".  Jag fick t o m ta till en liten listighet och dra till med att manglade lakan tog mycket mindre plats i linneskåpet. Eftersom inget motargument fanns så fick mangeln förlängd livstid - och jag använder den alltså. Jag vet att det går att släthänga och rulla dessa lakan med fullgott resultat men det kan aldrig överträffa känslan av att lägga sig på manglade, släta och svala lakan. 

Nymanglat

En annan fördel med mangla kom jag också på idag och det gäller faktiskt även andra rutinmässiga göromål, som exempelvis hacka och skära grönsaker. Det går väldigt bra att låta huvudet jobba med annat istället och kanske tänka smått filosofiska tankar, grönsakshackandet ser jag nästan som en terapi. Idag var min stukade självkänsla på genomgång och utan att gå för djupt in på detta faktum kom jag på att jag samtidigt utvecklat en oerhört stark känsla att till varje pris klara av det mesta själv och att aldrig ge upp och det känns verkligen inte som någon belastning. Nästa konstaterande jag kom fram till är att människans starkaste drivkraft måste vara motivationen, att ha klart för sig vad det är man vill uppnå och möjligtvis också varför. Det är svårare men först och främst att man är så pass trygg i sig själv att man bildar sig en egen uppfattning som man kan stå för och inte att genom att anpassa sig och tillfredsställa omgivningens förmodade förväntningar, tro sig bli en bättre människa och passa in bättre. Till detta kommer dessutom respekten för medmänniskorna, lyssna och analysera, andra infallsvinklar kan också vara till värdefull självinsikt. Ja inte är det lätt att vara människa men ack så stimulerande. Mötet med människor, stora som små och olika kategorier, är fantastiskt givande, och det kan hända vid de mest oväntade tillfällen. 

Det där blev kanske ett obegripligt rundsnack, men under året som gått har jag funderat en hel del över tillvaron. Till följd av det som hände hamnade jag i ett tillstånd där jag kände att ska jag kunna komma vidare har jag att finna styrkan inom mig själv, skala av allt som jag uppfattade som oväsentligt och bara vara i tillvaron, vara trovärdig mot mig själv helt enkelt. Runt mig har funnits människor, vänner, som stöttat, respekterat och på ett helt fantastiskt sätt burit mig framåt. Det kan också verka banalt men tänk att varje gilla på Facebook och Instagram har värmt och varit som en virtuell kram liksom alla positiva kommentarer till mitt enkla skrivande. Vad jag kan tycka ibland är att jag inte helt och fullt kan visa den uppskattning och glädje jag känner  framför allt till människor som säger berömmande ord till mig. Lite Jantemästrad är jag allt, men innerst inne blir jag både glad, stolt och upprymd.

Ny tycks det vara dags att avsluta det här inlägget, Lila börjar trampa fram och tillbaka över tangentbordet och hon har ju ingen koll på vad hon åstadkommer, det passar inte mig i alla fall. Hennes enda intresse just nu är att middagsmålet ska serveras, själv festar jag på gårdagens uppvärmda pizza, inte mycket att hurra för men hemgjord i alla fall och det får räcka.

Sluta skriv nu Matte!