ASFALTVANDRING

Sensommarens fägring

Måndagsförmiddag med en bra start på dagen , frukost, lite koll på sk sociala medier och promenad. Har nu intagit datorstolen, nyduschad och med förstärkning i magen klar för i första hand skrivande. 

Efter det häftiga och rikliga regn som föll i går kväll gav jag mig inte iväg uppåt berget, troligen ganska blött där och till råga på allt halkiga stenar och hällar. Det fick bli gångvägarna  och det gäller att göra de rätta valen, det finns otaliga möjligheter  vare sig man vill gå en lång eller kort sträcka och för mig i de åtråvärda 10 000 stegen. Den runda jag tog gav11300 steg, inte så illa och dessutom var jag torr om fötterna när jag kom hem. 

Under helgen var jag i stugan och det blev inget promenerande, regnet hängde i luften tidigt på lördag och då borde jag kunnat ge mig iväg för regnet kom först långt senare. I kombination med kraftig blåst var det verkligen inneväder, Satt i korgstolen och stickade, mysigt och skönt men det blev en aning långsamt. Till råga på allt var jag helt utestängd från den virtuella världen, av någon för mig oförklarlig anledning hade jag inte tillgång till  internet. Troligen följden av en kontakt med Telias kundtjänst tidigare under veckan. Idag ska jag besöka Teliabutiken och försöka få det hela tillrättalagt. Den här incidenten visar bara hur stor betydelse det har fått att man är uppkopplad, jag har sällan känt mig så isolerad som de här dagarna när inte ett enda litet plingande hördes från telefonen!


Nåja, det blev promenad i sällskap med gräsklipparen, passade på igår när det var soligt, men fortfarande blåsigt, att klippa  gräset med förhoppning att det inte blir någon fler klippning i år. Klippte överallt, tyckte jag, och det tillsammans med plockning av blåbär som fanns på tomten landade stegmängden på 11300.





När jag var klar att åka hem upptäckte jag att mulltoan stannat, och då blev det lite spänt läge så att säga. Vad skulle jag tag till nu då? Läste bruksanvisningen, inget att finna om felsökning där. Förmodligen är tingesten så driftssäker att det inte behövs. När jag kom till grannen för att säga hej då fick jag förklaringen; Strömlöst. Det hade jag vare sig lagt märke till eller ens tänkt på, men det var i alla fall en upplysning som befriade mig från fortsatt oro för ''skithuset'. Det kraftiga stormen hade kanske knäckt något träd som fallit på olämpligt sätt. 

En annan mycket synbar effekt av stormen var det ovanligt höga vattenståndet, säkert runt en halv meter över medel, ovanligt den här tiden på året. Det var nästan risk att platsen för den kommande höstbrasan försvann under vatten!

Högvatten och...

...vita gäss

Vid mina vandringar ser jag ett och annat som triggar igång funderingar, idag t ex la jag märke till att vid grusvägen som går bl a bakom Maxi tycks den  användas som parkeringsplats eller liknande, hela vägkanten fylld av skräp. Så enkelt att öppna bildörren och slänga ut, fast ännu enklare kan man ju tycka det vara att INTE öppna bildörren utan ta med sitt skräp till närmaste soptunna - eller helst den egna. 





Alldeles vid utkanten av kvarteren där jag bor går en stig, egentligen en genväg till ett elljusspår. Där har under många år byggts lite till och från på en trädkoja. Den har med åren blivit större och större och kanske också ett svartbygge. Byggandet har stannat upp och gått över till rivning eller rent av förstörelse. Idag såg jag att den högt belägna terrassen inte fanns kvar längre. Av allt att döma med tanke på de dynor som låg på marken kanske varit avsedd för övernattning eller annat kvällsmys. 
Nedskräpning, helt klart.


Äppelträdet som inte blev beskuret denna vår tackar med en enorm kartmängd, ser mer urt som en bärbuske på stam!

I slutet av morgonens promenad träffade jag en gammal kompis och en sak är säker, våra fyrfota vänner glömmer aldrig en god vän. Återseendets glädje var stor, svansviftande och kråmande hälsade hon på mig. Efter att jag pratat med husse en stund och skulle gå vidare chansade jag och lockade på henne, hon följde glatt med men när jag skickade henne tillbaka till husse, kom blicken, den där oemotståndliga blick som bara hundar kan ge; vad menar du nu då? skulle vi inte gå tillsammans? du lovade ju! Men det är nu många år sedan vi gick tillsammans, Ronja och jag, upp på berget, gångvägarna på området och på vintern in i skogen på skoterspår, hon alltid lika troget vid min sida.