MINNESDAGAR OCH ANDRA DAGAR

Fullmatade dagar, tröttsamma dagar trevliga dagar och dagar som jag sett fram emot med något som närmast liknar ångest men alla har runnit iväg. Efter en lång natt med god sömn (duntäcket på plats igen) känns det som jag landat på en behaglig nivå och med skrivarlusten uppväckt! Det långa uppehållet efter föregående inlägg har alltså sin förklaring, dessutom vill jag inte att bloggandet ska bli ett ok, ett absolut måste utan vara spontant. Jag vill kunna känna mig totalt närvarande i skrivandets stund. 

Det är närmast omöjligt redogöra för innehållet i de sjutton dagarna som förflutit, det får bli små inhopp i minnet och delvis mina tankar i tiden, som jag antyder i rubriken har det funnits dagar då tillbakablickarna dominerat. 

Fyraårsdagen efter min käre sambos bortgång den 12 oktober var den dag då jag återigen (en undran som aldrig lämnar mig någon ro) försökte förstå vad som egentligen hände. Jag inser att det kan jag fortfarande inte, inser inte att det som hände överhuvud kunde hända. Allt kom så fullkomligt oväntat, vi som pratade om framtiden eller egentligen sköt upp planerandet av den kommande födelsedagen eftersom åtminstone jag var helt övertygad om att han då skulle vara hemmavid igen. Vi hade aldrig något särskilt firande, vi ägnade i stället större uppmärksamhet och omtanke åt den som fyllde år. Vi uppskattade särskilt sjukhusbeslutet att behålla honom kvar över helgen, det fanns gott om plats och tillfället var välkommet för mer ingående inställning och kontroll av medicineringen.  Det som därefter hände innebar att hälften av mitt liv samtidigt försvann. Idag har jag ändå kommit fram till en nivå då jag har intresse och lust att ta tillbaka små delar av det förlorade. Nya vänner, nya aktiviteter, bejakande av mina alldeles egna personliga intressen  gör tillvaron mer innehållsrik trots att den riktigt djupa känslan av glädje inte infunnit sig än. Uppfylld av glädje är ett önsketillstånd fortfarande dolt i framtiden. 

Eftermiddag! 

Jag tog en paus för att lyssna på Söndagsintervjun i radion, något som jag sällan missar. I dag med David Lagerkrantz som intervjuoffer, nervig, skör och skuggad av sin far den store Olof som fick honom att känna sig otillräcklig och att han inte tog skrivandet på allvar. Moderns transparens var en uppskattad ventil i hans liv. Hans slutord tyckte jag var både insiktsfullt och tänkvärt, att tvivlet är viktigare än självförtroendet. Han menar att personer med stort  självförtroende, uppfyllda av sin egen kunskap och prestation, stagnerar  medan den som tvivlar på sin egen förmåga  hela tiden utvecklas. Kanske något att tänka på för stora egon, Den som intervjuar, Martin Wicklin, är mycket skicklig i den rollen, inte långt efter den alldeles lysande Ann-Marie Rauer,  som är en annan favorit, en lågmäld intervjuteknik med djupt trängande frågor. 

Efter radiolyssnande blev det en långpromenad, det har blivit lite glest mellan gångerna senaste tiden och i dag var det ett underbart senhöstväder. Rimfrost som solen raskt smälte bort och många människor hade också sökt sig ut.

När jag kom tillbaka hem efter 100-minutersrundan smakade det särskilt gott med ugnsomelett med räkstuvning. Efterföljande vila med korsord och sen en snabbutflykt till djuraffären för inköp av kattsand och mat till den gamla damen, det var lockpriser idag så det var bäst passa på. Pyntade lite utomhus, hämtar hem gran- och enris troligen kommande helg. Ska också försöka att för en gångs skull sätta upp ljusslingorna innan snö och kyla gör det hela mycket besvärligare. En bra dag so far!

Men tillbaka till tiden som gått. Ett par dagar efter minnesdagen, då jag för övrigt gick till kyrkogården med blomma och ett ljus, kom dagen då sambon skulle fyllt 81 år och ytterligare ett par dagar senare var det dags att fira den gamla kattdamen som bor och residerar här. Lila fyllde 15 år eller omräknat till människoår skulle det också bli 81 år för henne!

15-årsdagen den 16 oktober

Hon poserade ........

... villigt en lång stund

Hon visar inga tecken på ålderdomssvaghet, får dagligen sin medicin som håller artrosbesvären borta, sover långa pass men gör dagligen (nästan) sina ofattbart snabba rusningar genom hela huset. 

Senaste veckan fick jag lov ta mig samman och noga hålla reda på allt som var på gång och tacksamt nog klaffade det hela utan mankemang. Städade och fejade så långt jag bara kunde inför ett avtalat besök, jag hade gruvat mig en hel del men kände mig väl förberedd och det gick så bra. Omtumlad och lite trött men efter en stunds vila kunde jag i lugn och ro förbereda mig för mina matgäster som dök upp under eftermiddagen. Jag bjöd på palt, en smuldegspaj med päron och mandelmassa  och slutligen kaffe med  kolakaka. Avspänt och trevligt som alltid i det sällskapet var det en värdefull avslutning av veckan och jag kände mig rofylld  och tacksam på kvällen. 

Det blev i och för sig en mycket tidig kväll och trots god sömn var jag ändå lite seg på lördag förmiddag som fick passera i lugnt tempo. På eftermiddagen dags för teaterbesök; Projekt Mamma! En enmansföreställning som i slutminuten resulterade i tårar och en totalt tyst och djupt berörd publik. Alla växer inte upp i dockskåp med tomtebolycka och att någon enda av dessa människor orkar leva vidare och göra något av sitt liv är starkt. Denna skådespelerska kunde på ett mycket imponerande sätt  förmedla sin historia, levande och närgånget. Det efterföljande publiksamtalet fungerade som en fin avslutning på föreställningen.

På mina promenader funderar jag ofta på vad jag skulle kunna skriva om och producerar manus i mitt huvud som dock inte går att återupprepa. Kanske jag måste ta till mig det råd jag en gång fick att tala in mina tankar. Många människor går ju och pratar i telefonen och att jag kan ha  ett annat syfte med mitt pratande märks ju knappast. Det var så under dagens promenad också men nu är den hårddisken rensat på sitt innehåll och det blir ett platt skrivande. 

Övergången till mer handfast matlagning blir således ganska lätt. Det blir lax, sockerärter, purjo, tomater och kokt potatis.

Mitt senaste stickalster som troligen knäckte min axel

En stund i soffan med stickningen, kan inte låta bli trots att min axel protesterar hej vilt,

och förberedelse för morgondagen innan sänggåendet då jag kanske läser några sidor innan jag tillåter John Blunds besök.