Dagens promenad är också avklarad, och nu har jag hittat den perfekta rundan vad stegmängden beträffar, lite drygt om man nu ska vara så gnidig. Det blir ganska precis 7 km som avverkas till största delen dock på asfalt men ändå, en bra bit grusväg också. Om sanningen ska fram så har jag fuskat några dagar, en dag tänkte jag åka till stugan och avstod från att promenera, det blev inte någon resa av, det blev regn och hemmapyssel i stället. Nästa dag åkte jag iväg och då blev det inte heller något promenerande, I stugan fanns det en del att fördriva tiden med dagen därpå, ingen promenad då och dessutom hemfärd samma dag. Igår blev det bara en minivariant, laddade energi till ett första yogapass på eftermiddagen. Så lätt är det att hitta undanflykter men då kan man ju trösta sig med undantaget som bekräftar regeln.
Yogapasset var nog bra, jag har då i alla fall sovit hela natten utan att vakna någon gång, vilket som regel alltid annars händer. Det kändes en aning i kroppen direkt efteråt och jag var förberedd på lite dagen efter också, men icke. Fast jag brukar inte heller känna av mina muskler efter nya övningar och ansträngningar. Fortsättningen blir väldigt intressant.
Som jag nämnde strulade vädret till det en aning innan jag kom mig iväg till stugan under helgen, men väl där njöt jag fullt ut av de härliga soltimmarna. Det kändes en aning kyligt och rått inomhus, började med att tända en brasa som värmde både kropp och själ. Själv gjorde jag något som sällan blir av, jag satte mig i altanhörnet med en ny bok och bekantade mig med huvudpersonerna, mästaren och hans adept, det blir spännande följa med på den färden. Oftast, för att inte säga alltid, läser jag en stund på kvällen innan jag somnar och tycker mig hinna med de böcker jag vill konsumera. Hörde en gång ett uttalande av någon med insikt som påstod att en med kvarts läsning varje kväll skulle man tillgodogöra sig tillräckligt. Detta tog jag till mig till fullo och har genom alla år skött min läsning på så sätt. Men nu håller det inte riktigt lika bra längre. Jag somnar fortare! Med den fyrbenta sömnmedicin jag har är det omöjligt hålla sig vaken. Hon, katten, kryper ner i min bädd, lägger sig vid mitt hjärta, sträcker ut sig längs min kropp i hela sin längd (en katt kan bli otroligt lång) och spinner mig till sömns. Troligen, när jag somnat, försvinner hon till en egen sovplats för att när det är dags för uppvaknande komma tillbaka. Hon hör säkert när jag börjar röra på mig, och då är hennes beteende annorlunda. Hon placerar sig sig vid mitt huvud, lägger en tass på min haka och spinner, jag kan dessutom känna en liten,liten lätt tendens av klorna på tassen som hon rör ytterst sakta. I själva verket handlar det hela troligen om att hon vill ha sin frukost så fort som möjligt, uthungrad som hon är efter nattfastan. Min skönmålning av beteendet är mer romantisk än realistisk.
En tanke som jag då och då försöker bearbeta handlar om mitt skrivande, min modell är ju skriva om det alldeles vanliga, vardagliga livet, då ingenting händer som man ofta uttrycker det, då det till och med är tråkigt, alltså långsamt. Faran med det, som jag upplever, är att allt blir så självcentrerat eller till och med egoistiskt. Jag vet inte heller hur jag annars ska hantera detta, det är ju min egen tillvaro och mig själv i denna begränsade tillvaro som är ämnet.
Sen är ju ett tidens tecken egentligen, att i stort sätta sig själv i första rummet. Det är i och för sig inte så nytt, jag tänker på tendenserna sen 60-talet om självförverkligande, frigörelse osv. Allt med de allra bästa avsikter fast för egen del kändes det inte särskilt nytt med tanke på att jag uppfostrats till att till varje pris klara mig på egen hand, dock i en begränsad omgivning och miljö och inte lita till att andra människor står beredda att fixa. Mantrat var att man kan det man vill. I en dunkel backspegel kan jag önska något annat men var tid har sin uppfattning hur ett liv kan se ut och levas. Sen ändras också språkbruket det som nu är hetast tycker jag mig märka är att man talar mer och mer om narcissism i olika sammanhang. Vackert ord för självupptagenhet för att inte tala om den värsta varianten, narcissistisk personlighetsstörning, som man tyvärr ibland kan tycka sig ana. Och faran med detta gör åtminstone mig skärrad om tillräckligt mäktiga personer är drabbade. Då är nog mitt banala skrivande om min händelselösa dag kanske till och med en befrielse.
Dagens filosofier från min horisont får väl anses avhandlade, och i stället kan jag mer koncentrera mig på bl a vägkantens fägring som jag ser på mina promenader, till och med det man annars betraktar som ogräs att rycka upp så fort det visar sig kan i den miljön vara en prydnad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar