Söndagsmorgonen började väldigt fint, det ljusnar tidigt nu och idag kom också solen tidigt. Det lockade ut mig på långpromenad, bestämde det redan i starten, och med Mannerheim och Tengby i öronen gick tiden fort. Jag tycker faktiskt att det är bästa morgonprogrammet på söndagsförmiddagarna, roligt, omväxlande, underhållande och så lär man sig lite smått och gott. Alltså gick jag längst ner mot Taxi, bort mot Ridhuset, fortsatte skjutbanevägen och ridhusvägen, avvek mot Degermyran och Nordic Light där jag slutligen vände hemåt.
Min avsikt var att undvika möjligheten att avvika tidigare och på så sätt förkorta promenaden, däremot tog jag inte den extrasväng som jag ev tänkt göra. Efter nästan två timmar stampade jag av snön från skorna på hemmabron. Sambon trodde att jag gått bort mig eftersom det dröjde längre än vanligt innan jag kom hem.
Det vackra vädret höll tyvärr inte hela dagen ut, en dag helt utan snö tycks inte vara möjlig denna vinter, men snart ska det väl ändå vara över, hoppas man.
Efter lunchens hamburgare blev det en stund på soffan med dagens korsord och sen gjorde vi en sväng på Maxi. Fastän vi inte är så stora mjölkkonsumenter så klarar man sig inte utan heller, och sen behövs flera flyttkartonger. Har redan packat många och jag förstår inte alls vem som stoppat in så mycket prylar i våra köksskåp. Sen vid uppackningen igen börjar den stora utrensningen, men en del saker kan jag nog ändå inte göra mig av med. T ex min egen barnservis som är så nött och som samtidigt väcker minnen och funderingar. Varför mina föräldrar köpte en pojkservis, alltså motivet är bl a en pojke i flygmaskin. Inte tror jag att jag önskades vara en pojke utan snarare att det skulle väcka andra intressen än rent sk flickintressen. Självklart fick jag både en lastbil i trä och en mekanisk personbil som leksaker, men någon liten docka fick jag nog också och den docksäng mamma snickrade till mig har jag fortfarande kvar. Den tillhör också sånt som det är svårt att skiljas från. Mitt intresse för handarbeten och textil utvecklades ändå utan extra yttre stimulans.
Det var fler ärenden som skulle uträttas bl tankning av bilen, ett besök på posten på ICA och så skulle jag passa på att gå till bankomaten, i börsen fanns bara ett par tior och några enkronor. När jag satte i kortet sa det bara slurk och kortet försvann och på displayen kom det på nytt upp "Välkommen till Nordea Sätt in ditt kort" Jag kunde inte förstå vad som hände, hur kunde mitt kort vara så begärligt att han (automaten) slök det på en gång? Nå. jag var ju tvungen att inse att där kunde jag ju inte stå kvar och vänta på att kortet skulle komma ut igen, det var bara att slokörad knalla därifrån - utan pengar.
Som en liten uppmundran från sambons sida lovade han att stå för middagen, det blev en sväng bort till Junibackens pizzeria på hemvägen, så nu sitter man här mätt och belåten.
Ja, naturligtvis ringde jag banken för att få nytt kort och han som tog emot mitt ärende var ytterst förstående och bekymrade sig för hur jag skulle klara mig fram till jag hade ett nytt kort i handen. Jag hade ju beklagat mig över mina tior som skramlade i börsen, så han sa om jag gick in på bankkontoret i morgon skulle jag få pengar så jag klarar mig!!! Jag antar att jag får lov att göra ett uttag men nog skulle det vara klädsamt för banken om jag verkligen fick pengar, jag menar att bara sno ett bankkort utan förvarning är ju inte så snyggt gjort. Allvarligt trodde han att antingen var det nåt fel på bankomaten eller nån skada på kortchipet. Det senare tror jag kan vara förklaringen, eftersom det på senare tid några gånger inte gått alt varit besvärligt använda kortet i kortläsare.
Nu ska jag fortsätta med sockstickningen, måste snabbt göra den klar, för i morgon ska jag gå till garnaffären och skaffa garn till en ny, rolig stickning, som tills vidare får vara en hemlighet. Men det är ett gammalt mönster som jag visste skulle finnas någonstans i mina gömmor och som jag letat och letat och nästan gett upp tanken på att hitta, och så plötsligt, i morse fann jag, till min stora lycka, det, efter åtminstone ett par månaders letande. Beviset för att man aldrig ska ge upp!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar