SISTA JANUARI

Ja tänk att nu är det sista dagen i den långa månaden januari och faktiskt tycker jag att tiden har gått tämligen fort. Kanske till följd av den omväxlande temperaturen med både riktigt kallt ovanligt många dagar i följd och gårdagens plusgrader. Det  oväder, stormen Tor, som det varnades för, miste nog sin kraft mot Norges kust, upp till 50 m/s, och vi fick bara ett tunt lager blötsnö och vindsten kom inte upp till någon kraftigare styrka. I dag ännu en vintervacker dag, all snö i träden har försvunnit, men markens vita täcke gnistrar fint när solen kommer fram och lyser klart. 

Det känns inte som jag har nåt speciellt att  orda om men kan väl känna mig nöjd över att äntligen bära den sista rullen med julgardiner upp på vinden och förhoppningsvis är det sista gången. Nästa år kanske hela förrådet är nedflyttat och installerat  i därför avsett utrymme och springet i stegen är ett minne blott. Allt tar sin tid och dessutom kan jag inte forcera fram någonting men nog känner jag en lycka över att allt går framåt  i min lilla värld.  När jag ändå är dit upp passar jag på att plocka ner en resväska  inför min lilla utflykt till Sveriges framsida!

För ungefär en vecka sen började jag ett smått filosofiskt inlägg  som jag inte fullföljde, tror  att det var på gränsen till alltför självutlämnande och att jag inte ännu har styrkan att skriva ner mina tankar. Det förhåller sig så att jag som älskar att bada och åtminstone en gång i veckan ligger i karet och njuter ........... och tänker. Tillfället är synnerligen lämpligt för tankekedjor som kan vara välbehövliga och kanske till och med befriande. Oftast stannar den processen av när jag duschat och kliver upp. Kan ju verkligen sakna en medmänniska som vågar och kan ägna sig åt det goda samtalet, jag menar där taket är tillräckligt högt för att oprövade tankar och funderingar ska rymmas med obefintliga pekfingrar och besserwisserkommentarer. I god medmänsklig samvaro. 

Nåväl, vad som stör mig ibland när jag skriver inlägg är att det känns ofta som det blir alldeles för självcentrerat, till och med kanske egoistiskt, men å andra sidan är det ju jag som skriver om min egen tillvaro där jag värderar  friheten att ha egna tankar och uppfattningar. Andras göranden och låtanden eller värderingar som ibland också berikar, kan jag gärna lyssna på och ta till mig, men aldrig göra till mina egna. Anser det egentligen vara privatgods som inte är min uppgift att torgföra eller förfasa mig över. Andra människors integritet och värdighet bör i möjligaste mån respekteras även om allt inte sammanfaller med den egna personliga uppfattningen.

I går var jag bortbjuden på middag och bjöds på en delikat anrättning, trevligt att sitta till bords tillsammans med flera, de ensamma måltiderna blir framför allt snabbt avklarade. Eftertanken som slog mig var att under de här dryga två åren av ensamhet, i synnerhet första året när det kändes som om jag saknade fast mark under fötterna, vilken lycka ett telefonsamtal varit med budskapet att nu har vi maten klar och vi kommer och hämtar dig så får du äta med oss. Så här i efterhand vet jag ju hur kraftlös jag egentligen var, det gällde att klara dagen som den var och nära nog ingenting därutöver. Jag råkade höra på radion ett sammanhang där det talades om sorg mm och någon som sa att hon ofta fick höra att det bara var att höra av sig om hon behövde hjälp, men att inte ens orken att be om hjälp fanns, vilket också bekräftades av någon annan som deltog i samtalet. Jag kan bara stämma in i att uppmaningen att bara säga hur man ville ha det till en början var övermäktig. Och inte förstod man det själv heller utan känslan av otacksamhet  plågade. Sorgen har heller inget mönster som man kan följa utan det gäller som jag ser det att i möjligaste mån lyssna inåt och bejaka känslan som finns, släppa fram sina tankar och inte stänga inne de svåraste ens. Jag känner ödmjukhet inför det livet ger, döden tog en stor bit av även mitt liv, men tacksamheten över allt jag fått del av i fråga om kärlek och omtanke gör mig varm inombords. Jag vet att jag absolut inte ska ifrågasätta om jag kan vara värd allt detta men nog kommer tanken ibland. Hur kan det vara möjligt att just jag.......

Vad blev det här för inlägg egentligen? Det är väl små tankar som ligger och tumlar i mitt inre förstås, på intet sätt störande men kanske vill de ändå ut och luftas. För övrigt så fortsätter mitt datormissnöje. I onsdags efter jag varit på gymmet tog jag mod till mig och besökte datafirman igen, jag gruvade mig men det kändes som jag inte kan fortsätta så här heller. Mitt klagande tog så att säga skruv, nu ska den arma maskinen in igen för genomgång och ev kontakt med tillverkaren för att finna lösningen till det onda. Utan kostnad för mig den här gången och det behövs verkligen eftersom jag till dags dato kostat på den så mycket så det hade varit bättre jag köpt en värstingmaskin när det begav sig. 

Till sist, jag har överlistat Lila! Efter jag börjat lämna sovrumsdörren på vid gavel har hon inte hoppat en enda gång på handtaget, eller nåt annat som kan väcka mig, utan ligger snällt och sover i min säng. Men hon är snabb på tassen om hon hör nåt litet ljud, det finns ju andra katter som kan stryka runt knuten och även rådjuren har senste tiden visat sig bland husen. Hon blir å andra sidan lite otålig på mig om jag ligger  och läser på morgonen, hon vill gärna att jag kommer upp och serverar hennes frukost genast och försöker olika tricks, buffar hårt, ställer sig med hela sin kropp framför boken osv men jag är ju vaken då så det är mer lite av giganternas kamp, som hon säkert i slutet tror sig vinna.