Ännu en sent, bara för en halvtimme sen, avslutad frukost och nu känns det som en stunds skrivande vore en bra fortsättning av den starten av dagen. En dag som äntligen har mer normal temperatur, strax under nio minusgrader känns också skönt efter senaste dagarnas isande kyla, igår runt minus 25. Man kan bara hoppas att kallperioden är över för den här vintern, det var många år sen vi hade ihållande kyla så länge och jag kände mig både oförberedd och lite främmande inför lång och omständlig påklädning för att tåla utekylan. Men veckan efter förra inlägget har ändå fort sprungit iväg.
Jag har försökt att med visst förnuft sätta mig in i vad jag ska ägna min tid åt under de närmaste månaderna och som det nu ser ut så är planen klar. Det blir Må bra gympa måndag och torsdag och ett pass på gymmet på onsdag förmiddag. Sen har jag satsat på en datakurs för att ordentligt sätta mig in i funktionerna i Windows 10, det operativsystemet ställer till en aning oreda för mig. Fast igår vid första kurstillfället var inte oredan bara på min sida, endast en dator i kurslokalen fungerade fullt ut så om man nu kan glädja sig åt annans olycka så måste jag erkänna att det kändes bra på ett sätt men absolut inte tillfredsställande.
Dessutom blev det den här veckan ett extra kurstillfälle av den släktforskningskurs med temat DNA-forskning som jag gick under hösten. Det innebar att både onsdag och torsdag blev sk fullmatade dagar så jag känner för att ta det lilla lugna idag. Eftersom jag då var inne i stans centrum passade jag på att gå runt i affärer både för att klara av några ärenden och så naturligtvis lite shopping. En rund matta med ett spännande mönster följde med hem och får efter granskning lov att stanna kvar här. Kylan bet ju i kinderna också den dagen så jag kikade på varma jackor, den jag helst ville ha, en dunjacka, var dessvärre i minsta laget men jag hittade en annan som passade, dock inte dun utan tyvärr inte lika värmande syntet.
Bägge dagarnas kvällar har jag suttit som klistrad vid datorn för att få ordning på de hjälpmedel jag behöver för att tolka mina DNA testresultat. Med min egen kännedom av mig själv så visste jag ju att allt skulle ta lång tid men med envishet, uthållighet och tillkallad hjälp har jag nu nästan tillfullo löst allt. En detalj återstår så jag kanske lägger lite mer krut på att lösa den också under dagen. Detta intresse har så till den milda grad fångat mig att det är bara med stor självövervinnelse jag gör nåt annat, nödvändiga transportgrejer i livet så att säga.
Som redan nämnts blir det lugna gatan idag, måste nog erkänna att de senaste två dagarnas intensitet kräver det, energin är naggad i kanten. Jag borde kanske ta en promenad, det ser ut att vara underbart vackert utomhus, rent, vitt snötäcke, t o m gatorna ser vita och rena ut, vit snö ligger på träden och över allt detta börjar så smått solen lysa, i den bästa av världar.......................finns ändå sorgliga inslag.
Förra helgen avled en av mina kusiner, en som kom att ha en stor del av min barndom och uppväxt, en känsla som fanns kvar även i vuxen ålder och hela hans familj fick så småningom en särskild plats i mitt hjärta. Vi som hade kommit överens om att när vi en gång i framtiden satt på "hemmet" inneslutna i dimman, skulle ringa till varann och försöka reda ut omvärlden. Nu är han borta och vem kan jag då ringa till som delar så mycket av min barndom, för det är väl just det som stannar kvar längst i minnet. Det är det sorgliga som jag skrivit om tidigare att när en livslång bekantskap går ur tiden, då försvinner också möjligheten att dela de gemensamma minnena. Man kan givetvis berätta för andra människor men ingen, absolut ingen kan med sin version av det hela berika, förstärka och ge liv åt berättelsen och det är oerhört ledsamt. Minnet haltar i fortsättningen.
Jag svslutar det här inlägget med ett stycke ur senaste boken jag läst, Jan-Philipp Sendker Konsten att höra hjärtslag. Det är sonen som förlorat båda föräldrarna som svarar på frågan: Hur lång tid tog det för dig att komma över sorgen?
"Komma över den? Jag ser inte saken på det viset. När vi kommer över någonting så går vi vidare och lägger det som hänt bakom oss. Lämnar vi de döda efter oss eller tar vi dem med oss? Jag tror att vi tar dem med oss. De gör oss sällskap. De stannar hos oss, om än i en annan form. Vi måste lära oss att leva med dem och deras död. --- När jag väl insåg att jag inte hade förlorat dem återhämtade jag mig snabbt. Jag tänker på dem varje dag. Jag undrar vad de skulle ha sagt vid vissa tillfällen. Jag frågar dom till råds än i dag vid min ålder när det snart är dags att tänka på min egen död. Jag har inget behov av att sörja mina föräldrar." Han avslutar med att säga sig vara övertygad om att föräldrarna var lyckliga i det ögonblick deras hjärtan slutade slå, mot bakgrund av att de var gamla och trötta och beredda på att dö, att de bägge haft ett rikt liv, inte kände någon dödsångest eller hade några smärtor. "Kan man tänka sig en skönare död än denna?" är hans avslutningsreplik. Som jag ser det handlar det hela om att så småningom försonas med det som hänt och finna tröst i den tanken.
Jag som dagligen läser stjärnorna i dagstidningen har på senaste tiden inte fått några glädjebudskap men i dag ser det ut som om en ljusning är på gång. Avslutningen på dagens horoskop går i positiv riktning då tecken nu visar på att kunna ta en vändning till det bättre! Kan man annat än se framåt, va?
I brist på nytagna bilder plockar jag upp nåt gammalt ur minnenas ateljé.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar