NYA TAG

Vid Storvindels strand

Ett årsskifte brukar ju förutom löften, innebära ny start och revidering av gamla ingrodda vanor, bortrensning av diverse skräp inklusive den nyligen avslutade julen mm. För egen del hade jag väl nyårslöftet klart redan innan jul, att ge mig själv en språngbräda till livsaptit i positiv bemärkelse. 

Efter fjolårets sjukdomsperiod under helgtiden kändes det som det också var en vändpunkt för mig men året som följde var inte lättare för det, snarare tvärtom.  Så min erfarenhet är att första sorgeåret har sin struktur dels av den djupa saknaden, känslan av att vara avhuggen halva sin själ, ett enda stort tomrum plus att allt praktiskt som hör ihop med ett dödsfall obönhörligen måste ordnas upp (inte helt fel men synnerligen jobbigt och tillsynes ändlöst). Andra året är känslornas år i ännu större omfattning, saknaden ännu mer påtaglig och tomrummet ännu större, men nu känns det som om det är ett skede som inte heller går komma undan. För mig kom dessutom en inre stress fram som jag inte visste fanns men som jag blev varse genom fysiska reaktioner. Lite självgod tillåter jag mig att vara med mina slutsatser eftersom jag tror mig vara specialist på mina egna reaktioner, i vilket fall tror jag på den bearbetningen. Det känns dessutom som om jag nu nått fram till en nivå när jag är redo för att ta del av ett fortsatt eget liv fullt ut. 

Under julhelgen fick jag i ett lättsamt sammanhang efter en levererad perfekt sk one liner en överraskande och oväntad fråga som jag inte hade något svar på: Majbritt, var har du fått din terapeututbildning? Svaret har jag nu, LS, den skola vi alla har tillgång till och som pågår hela tiden, nämligen Livets Skola. Samlade erfarenheter man bär med sig med möjlighet att omsätta kunskapen i olika sammanhang, eller i andra ord, låta ett öppet sinnelag bli den kopiator som man hela tiden bär med sig.

När jag (i badet) tänkte i de här banorna kom jag osökt in på min egen skolgång och hur drömmar och planer helt gick om intet på grund av omständigheter jag inte själv rådde över. Jag vet inte vad som hände med min gymnasieansökan som jag själv postade. Något svar fick jag aldrig kännedom om men vad det än var så vet jag att pengarna inte fanns, föräldrarna såg troligen absolut ingen möjlighet bekosta mig tre år på annan ort. Det var med en svag känsla av skam jag satt hemma den hösten, sökte och fick ett jobb efter jul och smidde planer på fortsatt utbildning. Jag som hade stickat, sytt och handarbetat sen barnsben (enligt grannen provinsialläkaren: förspilld kvinnokraft)  tänkte mig att jag skulle passa som handarbetslärarinna. För att komma in på utbildningen i Uppsala krävdes förberedande kurser, två terminer, i sömnad och vävning. Jag hade sökt och kommit in på sömnadskursen, sagt upp mig från jobbet och hemkommen för att göra mig i ordning för åka iväg hände det ofattbara, katastrofen. Min mamma satte tvärstopp för mina planer, jag skulle stanna hemma och hjälpa till! Fyllde 18 år på hösten och kände mig helt ställd och såg ingen som helst framtid att gå hemma som oavlönad piga något som dessutom låg långt ifrån min aptit på utbildning. Under den hösten kunde jag dock övertala pappa att hjälpa mig så jag fick låna pengar och åka till Umeå för att gå en kontorsutbildning under våren. 

Sen började mitt arbetsliv och de första egna inkomsterna kom. Tanken på fortsatt utbildning fanns men jag råkade få jobb där jag tjänade förhållandevis bra, jämfört med jämnåriga affärsanställda ca 25% mer. Det blev i viss mån ett hinder för mig, jag kunde spara och köpa det jag önskade, dessutom betala mitt lån och vågade inte avstå. Så när jag själv kunde bestämma över min framtid hade jag inte modet och styrkan men när jag efter bortåt tjugo år pratade med min mor som då var en gammal kvinna och berättade vilka planer jag haft fick jag till svar: Men att du var så fåfäng! I förlängningen hade jag tänkt mig att efter något år som lärare gå vidare till någon form av textil vidareutbildning på ingenjörsnivå. Dels fanns det då fortfarande en levande textilindustri i landet och dels var allt kring kläder mitt stora intresse men i min mors värld hade kläder en helt annan betydelse. 

Jag har också förståelse för framför allt min mors ställningstagande, för henne gällde i första hand överlevnad genom eget arbete oftast hårt kroppsarbete. Jag är också medveten om att tack vare hennes oerhörda arbetskapacitet kunde jag växa upp i ett gott hem trots avsaknad av pengar mer än till det nödvändigaste. Min Far då? Jo visst han fanns ju där hela tiden, körde bil, först sk turbil, taxi och sjukbil/ambulans med den äran. Han var en omtalat skicklig bilförare som alltid skulle ta sig fram trots dåliga  och urusla vägförhållanden men alla dessa bilar slukade nästan lika mycket pengar som de inkommande. Mamma var den som genom sitt idoga arbete såg till att hemmet fungerade. Han var kan man säga en mer jovialisk natur i motsats till mamma som var starkt ansvarstagande och målinriktad. 

Men ändå, mina grusade planer har trots allt gett mig ett bra liv som jag absolut inte är besviken över, hur kan man vara besviken över livet, särskilt om man fått en god hälsa? Möjligen kan uteblivna framgångar ses som en brist, men vilket sorts liv har jag gått miste om? Finns absolut inget svar. Dessutom fortsatte jag för mitt eget helt privata intresse ända fram till pensioneringen skaffa mig kunskap genom kvällskurser i varierande ämnen, den kommunala vuxenutbildningen har hela tiden varit en ovärderlig tillgång.. Som pensionär håller jag fortfarande intresset vid liv på olika sätt dock mindre strukturerat, det är det som kommer i min väg och väcker mitt intresse som jag snappar upp.

Ett sista minne som dyker upp och delvis pekar på olika generationers uppfattning om utbildning. Som tämligen nygift råkade jag nämna nån studieidé jag hade och fick mig till livs att jag borde tänka på att jag hade ju ett hem att sköta! För det första tänker jag nu att hur gick det ihop att två personer som under relativt lång tid jobbat och haft ett eget liv inte också i fortsättningen skulle kunna klara sig själv, för det andra misstänker jag en viss avundsamhet, ett jantelagstänkande i stil med att inte ska väl du om inte jag  osv. 

Ett långrandigt epos närmar sig sitt slut men jag vill samtidigt dela med mig en liten del av vad den alltjämt pågående utbildningen i LS givit mig, en kunskap som jag hoppas kunna förvalta efter bästa förmåga. Stor tacksamhet finns också till övriga deltagare i LS, mina medmänniskor som ger mig glädje och kärlek tillika med insikten att vi alla behöver varandra. Se med kärlek på omvärlden och se, den ger mångfalt tillbaka!