Efter en ovanligt sen frukost har dagen flutit på med en hel del plock och städning varvat med funderingar över förrådsinredning alt. upprustning. Det tål att fundera ett tag till , nya idéer dyker upp som tål att överväga.
Den sena frukosten kom sig av att jag sov länge och det i sin tur var beroende av att jag hade vaknat strax efter klockan 03.00 och det kändes nästan som om det inte skulle gå somna om. Det var inte något problem eftersom jag absolut inte hade något emot att läsa en stund i den pågående boken, en julklappsdito med titeln Konsten att höra hjärtsslag, en underbar bok om kärlek. Inte enbart en ren kärleksroman, mer om allmän kärlek till medmänniskorna, ödmjukt och mycket vackert skildrad. Rekommenderas på det varmaste! Troligen blev det inte många sidor lästa förrän den uteblivna sömnen kom och varade säkert fyra-fem timmar!
Varvat med lite städning har jag stannat upp vid datorn och bland annat tagit en titt på släktforskningen. Jag är just nu helt fångad i DNA-forsknngens nät och har själv fått ett prov analyserat och som om det inte var nog beställde jag en uppgradering som det heter. Den analysen ska visa på min moderslinje genom tiderna. Det intresserar mig att få kunskap om hur och var den delen kommer ifrån osv. Jag har så långt jag känner till samisk bakgrund på min mors sida och det bekräftas till viss grad av de "träffar" jag redan fått. Både namn och geografisk läge tycks höra hemma i norra Sverige, Norge och Finland. De finska träffarna överrepresenterade tillsammans med massor med värmlänningar, och se det hade jag inge aning om, inte heller träffar i Hälsingland och Dalarna. Om dessa går att härleda får väl framtiden utvisa. Men ett litet aber var meddelandet jag fick att ny topsning behövde göras för fortsatt analys, så i förrgår kom nytt kit och provet har skickats in. Det betyder bortåt ett par månaders ytterligare väntetid och jag som är så himla nyfiken!
I samband med med det här riktade intresset kom det upp en helt annan sak i minnet. Under en lång följd av år hade Börje och jag en jultradition som till sist fick ett abrupt slut. Vi gjorde själva julkorv strax före jul och bjöd in alla i närmaste släktkretsen på middag någon gång under jultiden. Det som bjöds på var då ett begränsat julbord och som huvudrätt kokt julkorv, senapssås, potatismos och ibland kålrotslåda. Efterrätt var obligatoriskt saffranspannkaka med sylt och vispad grädde. Det kunde vara varierande många men nog hände det att det var bortåt 20 personer, den där sista gången var vi nog bara hälften så många. Som vanligt alltid lika roligt att ställa till med det kalaset men den här gången gick samtalet överstyr, från min sida betraktat. Två av gästerna kom in på ämnet samer, rösterna blev högre och högre och invektiven haglade. Jag upplevde det hela som mycket obehagligt, oförskämt och kränkande, så pass att jag till slut valde att lämna bordet. Jag tror inte att de båda insåg vidden av det hela men jag ansåg att detta skulle jag inte behöva lyssna till i mitt eget hem så beslutet att avsluta traditionen var självklart för mig.
Tanken går vidare till min uppväxt då jag tillbringade mycket tid tillsammans med morfar och mormor bl a alla sommarlov till jag fyllt 12 år. Sommaren därpå gick jag själv till Sixten Eriksson på Arbetsförmedlingen och sökte sommarjobb, vilket jag också fick, kökspiga på hotellet i samhället, ganska snart i serveringen. Ofattbart egentligen, jag varken visste eller kunde något, och efter ett tag insåg nog min mamma att det inte var ett arbete för en barnrumpa så hon såg till att jag fick sluta ganska snart.
Jag berörde mitt fritidspluggande i ett tidigare inlägg och under en kurs i svenska fick till uppgift att skriva en upppsats med rubriken En ödegård berättar. Med risk för att ni kära läsare blir uttråkade tar jag mig ändå friheten att publicera min kria.
EN ÖDEGÅRD BERÄTTAR
- Stanna vid gården, så får jag plocka smörbollar, ber jag maken när vi vid midsommartid åker upp till mina föräldrars grav. Det känns riktigt att få plocka en bukett av denna paranta, solkyssta blomma som en hälsning från barndomshemmet till mamma. En handling som jag tror hon skulle uppskatta.
Jag har näven full av blommor och blir stående i stum högaktning och beundran inför denna naturens tavla som ligger framför mig. Fjället som en vägg mot norr, guldgula blommor som en heltäckningsmatta, ladugården, gammal och grå, verkstaden i en gyllenbrun nyans och högst uppe på backen, gården, stolt och röd men med neddragna gardiner för fönstren.
Barndomssomrarna, lyckoåren, dyker upp i minnet. Liv och rörelse. Och så annorlunda det såg ut här. Då, när jag på lätta barnafötter sprang nedför backen från huset, passerade jag mjölk- och fiskbodarna, som låg på var sin sida av vägen. I mjölkboden där det luktade rent och gott, förvarades mjölkprodukter, och i fiskboden som inte hade lika angenäma doft, gravad, saltad och torkad fisk. En liten bit från boningshuset låg rökbastun och sedan. inte att förglömma, en bod intill den stora aspen, med många spännande saker på vinden. Av allt detta finns inte ett spår. Inte ens aspens rasslande blad hörs längre. Potatislandet kan inte anas under ogräset, syrenbusken ser risig ut och nyponrosorna har snart brett ut sig framför hela huset.
I tankarna går jag in i huset och där sitter mormor vid sin stickmaskin. Det kanske är ett par strumpor på gång till något barnbarn. Intet hantverk tycks ha varit främmande för henne. Alla barn och många barnbarn hade nog någon gång fått skor hon hade sytt. Hon hade under första världskriget, när det rådde brist på det mesta, med framgång odlat lin som sedan förädlades av henne själv. Det berättas också att hon vid ett tillfälle födde upp hundvalpar. Av skinnet som hon sedan beredde, sydde hon en päls till sin son.
Morfar är väl som vanligt ute, arbetsuppgifterna är många på denna ensligt belägna gård. Under sommartid skulle ladorna fyllas med djurens vinterfoder, nya tegar kanske behövde tas upp och allt skulle ske med handkraft. Morfars stora livsverk var väl ändå att förse gården med elektrisk ström, en otrolig idé i väglöst land som det var då. Nu ligger vattentunneln ruttnad och turbinen från Trollhättan är nog helt i gravrosten våld. Tänka sig att numera är detta enda stället som saknar elektrisitet här i trakten.
Jag tänker på sysslornas mångfald, brödbaket som började med att alla skalade potatis i stora tråg och sedan eldades ugnen upp i bagarstugan, som fortfarande finns kvar och baket kom igång. Eller vårtvätten, när tvättgrytan kokade flera dagar i sträck nere vid Åkertjärn. Det var lite dunkelt och skrämmande där nere och antagligen för att skrämma oss barn sa de vuxna att det fanns blodiglar i vattnet.
Sköna sommarkvällar bar till iväg ut på älven för att dra not. Fångsten skulle alltid avsmakas genast och morfar var mycket noga med passningen av fiskgrytan. Den fick inte stå stilla under kokningen och nog var de en lyxmåltid som sedan serverades i all enkelhet. Och då berättades det kanske om svunna tider, när bebyggelsen på gården såg annorlunda ut. Om mormor, hennes syskon och föräldrar som bodde där då, om vilddjur t ex varg och lo som hade smugit runt knutarna. Eller att någon nyligen hört björnens visslande i ramarna och kanske hittat något rivet djur. Allt mycket fantasieggande för barnaöron.
Idag förundrar sig många över hur folk levde och överlevde på ett sådant ställe. Ensligt var och är det, men när vägen blev färdig och började trafikeras stannade många till och blev intressanta avbrott i vardagen. Eller också gjorde man resor själv från gården. En sådan som det länge talades om, var besöket i Stockholm 1930 på den epokgörande funkisutställningen.
Minnena, som kommer för mig där jag står, är som karameller i tankevärlden, underbara att suga på men tar ändå slut på en liten stund. Kvar är den milda smaken, där jag står i den absoluta stillheten, där tystnaden nästan hörs, kan jag bara känna tacksamhet och glädje över att få bära detta med mig och att få komma hit emellanåt för återkoppling med tider som passerat. Och använda Trollius, Smörbollen, som orsak att stanna upp i vardagen.
PS. Jag fick 5 i betyg + kommentaren: Fina beskrivningar, mycket bra skrivet!
Jag tror inspirationen hjälpte mig att komma in i ett sk flow. Det är många som till min mycket stora glädje lovordar det jag skriver men bättre än så här kan jag nog inte pressa fram.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar