TIDEN GÅR

Uttröttad hjälp i garderobsstädningen

Det mesta i tillvaron numera styrs av själva pesten, viruset som ödelägger, som  fullkomligt  eller till stor del förändrat dagen och tiden. Förutsättningarna bestäms till stor del av de förhållningsregler - restriktioner - som FHM ställt upp för att hålla smittspridningen på en hanterbar nivå. Målet i första hand att sjukvården fortsättningsvis ska kunna leverera vård. 

Nu börjar det dyka upp berättelser från personer som efter sin sjukperiod återvänt till 'livet'. Det jag senast läste handlade om en man i yngre medelålder, vältränad och frisk som insjuknade och efter under en veckas tid sökt kontakt med vården och ordinerats vila, så småningom antibiotika. Då tillståndet förvärrades åker han till sjukhuset med ambulans, Covid 19 konstateras efter prov, en intensiv vårdperiod följer med intensivvård och respirator och efter närmare tre veckors sjukhusvistelse får åka hem. Den insats som gjorts från sjukvården är enastående och själv berättar han om en fruktansvärt svår och plågsam period. 

Berättelsen visar bl a de stora förutsättningar en yngre människa har att klara den intensiva vården och jag kommer att tänka på ett uttalande av prof. Agnes Wold som svar på en fråga om riskgruppen 70-åringar och om nödvändigheten av begränsningar för en i övrigt frisk person. Hon framhöll att p g a organ med tilltagande ålder försämras och en äldre person (i frågan i jämförelse med en 25-åring i dålig kondition mm) har svårt klara av en påfrestande intensivvårdsinsats till och med i jämförelse med en dylik 25-åring  Det svaret fick åtminstone mig att förstå begränsningen, att jag tillhör en riskgrupp vilket jag inte till fullo insett tidigare. 

Jag är fullständigt medveten om att jag nu för tiden blir fortare trött och inte orkar som tidigare, sörjer inte särskilt mycket bristande förmågor och inser att det inte är möjligt att livet ut surfa på goda gener. Glömmer dock aldrig den sura kommentar jag fick en gång i samband med en slags konditionstest då bl a min syreupptagningsförmåg jämställdes med en 18-åring och jag närmade mig 40 år. Kontentan av kommentaren var att det inte berodde på god kondition utan var 'konstistutionellt' .  Kondition sägs ju vara färskvara, generna bär man med sig och får vara ytterst tacksam för åtminstone då man ser till fördelarna.

Å andra sidan, att förhålla sig till ålder är inte alltid lätt, beror många gånger så att säga på sändare och mottagare. Om jag får höra att jag i något sammanhang ska tänka på min ålder kan det förhålla sig i motsatt förhållande, kanske jag säger vid en gratulation att *du har nått en mogen ålder' får höra' Äsch, ålder är bara en siffra!! 

Just nu i dessa tider känner jag mig i förhållningen till rekommenderade begränsningar ibland som den lilla flickan i Synsams reklam, hon som fått nya glasögon som ska tåla lek och tuffa tag - 'och så säger de vuxna Du ska vara rädd om glasögonen'. Jag har fått livet med några goda förutsättningar, och är trots det en riskgrupp men det är i det sammanhanget Wolds ord fick mig till insikt. Jag kan säga att det fick mig att gå från att vara riskgrupp till en slags tillgång. Genom att iaktta begränsningarna kanske jag frigör en intensivvårdsplats för en yngre människa och på så sätt blir jag en lydigare 70+are. Jag fortsätter med mina 10 000-stegs dagliga promenader och känner mig tillfreds därmed. Än så länge,  idag dock blir det inte något av med det det, regn och fallande små vita flingor har hittills fått mig att stanna inne. Det får bli gympa med Sofia framför teven till att börja med, om det blir uppehåll senare under dagen får promenaden bli av då.

Det är inte särskilt mycket folk ut på gångvägarna, särskilt inte de tidiga morgnarna då jag oftast möter jag hundägare. En morgon då det snöat en hel del under natten, tror det var första dagen efter påskhelgen då det inte var en hund utan ett katt i koppel som muntert travade fram i snön och satte sig t o m ned och väntade medan jag bytte några ord med ägaren. 'Som en tiger' sa han när jag berömde katten.







Det rikliga snöandet gjorde också att en snögubbe, möjligen säsongens sista, såg dagens ljus och stod kvar ca en hel vecka innan den sista fläcken snö försvann. 









En annan dag stod en arbetsstol mitt på vägen, helt omotiverat kan man tycka och den fanns kvar, kullvräkt, dagen efter men var borta den tredje dagen. 

Vädret har växlat en del som för att bekräfta uttrycket 'aprilväder' , häromdagen hade vi t o m varmast i länet med närmare 13 plusgrader,  och många soliga dagar har gjort det skönt ute på terrassen. Lämpligt nog fick jag också hem ett passande sk caféset som står väntande så fort jag känner för att sitta ute i solen.

Lila njuter oxå av solen

Fast om sanningen ska fram har jag inte ro i kroppen att sitta särskilt långa stunder utan sysselsättning men som tur är finns korsord, handarbete, för närvarande virkning av grytlappar, och naturligtvis njuta kaffetåren och en bok att läsa.

Just nu läser jag Ett Jaktdrama av Anton Tjechov med stor behållning, roas bl a drastiska personbeskrivningar, humor och poetiska uttryck. Vid ett tillfälle då huvudperson en afton vandrar ute i naturen tillsammans med sin värd och påpekar att han är oförmögen att hålla tyst till och med en stilla vårkväll när människorösten är som obehagligast. Värden som orolig för sin gäst vill uppmuntra med menyn för den kommande supén får följande omdöme: Liksom förargade över dessa prosaiska ord började de poetiska furorna plötsligt susa i sina kronor och ett lågt mummel drog genom skogen. En frisk vindil for över gläntan och lekte i gräset. 

Eller vad sägs om kommentaren när han försöker få igång ett samtal och hånsamt tilltalar en av sina vänner utan gensvar; Ansiktena svarar inte mot hjärnorna! För att kunna ljuga måste man se ut som en idiot, men ni ser ut som en grekisk filosof!

Själva dramat har jag inte ännu kommit fram till.

Det glesa snöfallet som fick sätta stopp för morgonpromenaden fortsätter och snart är det dags för Sofia-gympan. Fortsättningen av dagen blir det nog lite städning,  kanske baka ett bröd och självklart promenad om vädret tillåter. Jag är inte så fast i rutinen att jag trotsar alla väder men det  som främst gäller är att sysselsätta sig. Jag kan tycka att livet känns lite enformigt just nu och försöker se till att inte bara bli sittande i väntan på 'bättre tider'  vilket kan vara en fara.  I och för sig har jag så smått påbörjat den heliga vårstädningen, tvättar vinterkläder som troligen inte längre ska användas. Fast ibland känns t o m det som ett slags nödhjälpsarbete. 

Till sist, när förra inlägget skulle avslutas och kompletteras med några bilder fanns inga bilder att 
tillgå. troligen på någon pågående uppdatering hos Google för ett par dar fanns allt vara tillbaka och har kompletterat det inlägget en aning.

                                        

ANDRA DAGAR

Den 6 april började jag skriva på ett inlägg som blev vilande tills nu och eftersom de tankar jag hade då fortfarande gäller får det hänga med i dagens inlaga. 

Då, 6 april, var det fortfarande vinter

 När någonting oväntat händer  föreställer jag mig oftast att det är positivt eller till och med något som gör en glad och uppåt. I dessa tider när vi lever mitt uppe i det oväntade är det bara ovisshet, för många oro och rädsla, för andra något som ändar i stor sorg eller som för min egen del att bara leva i nuet, hålla sig informerad och i stort sett 'hålla andan' och vänta ut det som kommer efteråt. Jag tycker att uttrycket Carpe Diem fått kläder på sig, 

När allt detta började tänkte jag mig in i vad som skulle vara naturligt att sysselsätta sig med för att fördriva tiden. Bland det första jag tänkte på var att nu skulle det väl passa väldigt bra att gå de där 10 000 stegen dagligen som rekommenderas. Att vara ute i friska luften och samtidigt hålla den sociala distanseringen som rekommenderas skulle kännas riktigt. Nu har jag försökt skaffa den vanan och hållit på ca 14 dagar. En bekräftelse att jag är på rätt väg fick jag när jag läste statistiken över föregående veckas steg, medeltalet 10 939 steg/dag. Jag delar upp vandringarna på morgon och eftermiddag, har gått varje dag och fortsätter så. Jag vet att sägs det tar ca 23 dagar att etablera en vana så det känns som jag nu är i fasen då det kan ligga nära till att fuska  eller dra sig undan och behöver hålla fast vid motivation och målsättning. 

En oplanerad komplettering har gympandet framför teven blivit, varje morgon sliter jag mig svettig med Sofias hjälp. Det är ett schangtilt drag att lägga in det i TVtablån, Sofia är rak och trevlig i instruktionerna och jag önskar att det blir ett stående inslag framöver, så bra är det. Och den där Sofia, jag säger bara det, hon är perfekt och gympandet blir fullkomligt naturligt. BRAVO!

Det har ju redan vid några tillfällen varit personer som i radion talat om vad som händer i människan i samband med isolering, eller  i karantän som det väl inte längre är fråga om eftersom smittan finns i samhället utan nu gäller att i största möjliga mån undvika kontakter med andra människor för undvikande att sprida smitta, att undvika bli smittad. 

Där slutade tidigare skrivande och
------------------------------------------------------------
här fortsätter jag i nutid, den 18 april!

Det är nästan ofattbart att vi nu har levt i den här underliga situationen i nära nog en och en halv månad. Det känns inte så länge men på något sätt upplever jag att tiden nästan står stilla - i väntan på förändring, att det ska slut på restriktioner och annat som är förknippat med pandemin eller vad det nu kan vara, kanske återgång till den alldeles vanliga vardagen.  Man är ute på ett gungfly som man och ingen annan heller har någon som helst vetskap om var det landar.

Jag har tänkt på att vi eller de flesta har inte några referenser när de gäller stora  kriser, vare sig vilka reaktioner som följer eller hur man hanterar situationen. Jag har en känsla av att allt som hittills inträffat i ens liv på något sätt hör till vardagen och kan förankras där. Jag tänker på olyckor av olika slag, förluster av nära och kära, katastrofer på större eller mindre avstånd  som bara ytligt berör, allt kan bearbetas och finns på sätt och vis som en tänkbar verklighet. Nu är allt så totalt överraskande, ingen kunde väl tro eller tänka i dessa banor, viruset är oberäkneligt och aggressivt,  en mardröm som vi inte vet när vi vaknar upp från. 

Den sociala distans som FHM rekommenderar kan ha det goda med sig att möjligheten att träffas är begränsad för att mer eller mindre upphetsat diskutera om vad som görs och inte görs, hur allt skulle ha gjorts för att inte tala om den kompletta vetskapen om virusets framfart kan frodas och inte alltid  särskilt kompetent obehindrat sprids.  Jag hörde en intervju med en professor vid Göteborgs universitet som pratade om faran med att sprida olika lösa teorier. Han tyckte det då verkade vara mest angeläget att finna syndabockar där de värsta för närvarande tycktes vara 70+arna, stockholmare och skidåkare. Han varnade för att det kunde växa fram en slags vi- och domkänsla som i sin tur skapar motsättning mellan grupper av människor. Och i ett politiskt perspektiv skulle kunna medföra att vissa grupper hamnar i underläge.

Så min tanke är att katastrofen pågår för fullt och med tillräcklig oreda utan att egenkonstruerade teorier behöver spridas. Man behöver bara lyssna på en del av världens ledare för att inse vådan. Jag såg bl a att Ukrainas president totalt förnekar faran med viruset och rekommenderar vodka och bastubad som effektiva botemedel. Att lyssna på den medicinska kunskapen tycks i vissa kretsar vara värdelöst.

Hela världen med alla former av medier  fullkomligt svämmar över av information och utveckling och jag har inte behov att mer orda om detta, alla befinner sig i samma läge ´*all over the world*

Alltså vad har jag då sysslat med och vad fördriver jag tiden med i allmänhet?

Ja, jag har ju mitt beting för min egen del nämligen  10 000 steg varje dag och efter första veckans inkörning har jag fått in vanan. Jag delar upp såtillvida att tidigt på morgonen går jag 2/3 och på eftermiddagarna resten. Började också följa morgongympan på teven och får lov se till att jag hunnit pusta ut lite innan den börjar. Nu äntligen är alla gångvägar isfria och jag tror mig kunna ställa undan mina Ice Bugs för den här säsongen. Ovädret som kom under påskhelgen får man väl tro satte punkt för vintern men fyra morgnar var allt snötäckt trots att det kvällen innan nästan tinat bort helt. På Annandagen var det värst, jag öppnade aldrig ytterdörren den dagen. Så fort jag klätt mig för promenad antingen regnade det eller var snöstorm.

Några böcker jag läst på sistone är bl a en novellsamling av Anna Gavalda.

Trots att jag gillar hennes berättarförmåga, att få liv i de mest obetydliga vardagshändelserna gillade jag inte boken. Kom på att det var formen, alltså noveller jag inte kom överens med. 

Nästa bok blev Ängels på sjunde trappsteget, en biografi av  Frank McCourt som skildrar en hopplöst fattig och eländig uppväxtmiljö i Limerick på Irland.

Det är en enastående berättelse om människans överlevnadsförmåga i en miljö där man kan tycka att förutsättningarna är totalt frånvarande. På något sätt också en värdefull bok just nu i tiden. Författaren skriver realistiskt, sakligt utan minsta tillstymmelse till beklagande eller bortförklaringar. Det är stort tycker jag. 

Efter att ha avslutat den sökte jag återigen i min egen bokhylla efter något läsbart och ögonen föll på Anton Tjechov  Ett jaktdrama, något så oväntat som en kriminalroman. Den publicerades första gången 1884-85 och således ett par år innan Sherlock Holme invaderade deckarlitteraturen. Norrmännen har ju sitt påskekrim så jag tänkte varför inte lägga an på den här. Jag tycker om stilen och berättandet och översättningen är modern.

Jag har dessutom försökt blåsa liv i min avsomnade släktforskning. Har känt mig väldigt ringrostig men nu börjar det lossna lite. Hur som helst att sätta sig vid datorn med den sysslan innebär att tiden försvinner väldigt fort. Jag brukar tänka att man hamnar i ett slags beroendeläge. 

Har alltid nåt att virka eller sticka i händerna framför teven men resultatet av det  tar lång tid, det är mest känslan att inte sitta helt overksam. Apropå det så är jag värdelös när det gäller att bara sitta rätt upp och ner, jag blir rastlös då. Idag var hade jag inga planer för dagen och det fick bli som det gav sig. Satt länge ute i solen med korsord, kaffe och en virkning nära till hands men jag blev så himla less och lite olustig, rastlös, initiativlös. Det löste jag med att gå ut på eftermiddagsrundan och nu sitter jag här mycket bättre till mods. 

Som jag nyss antytt stjäl datorn tid fort som attan, nu hög tid för att tänka middag. Det får bli den rökta laxen som är kvar efter påsken, en ädelostsås och färsk pasta får duga.

Men nu måste jag avsluta i förtvivlan. Har många bilder tagna senaste tiden och nu har något hänt. Finns ingen tillstymmelse till foton någonstans, t o m de gamla i bloggarkivet är försvunna, jag behöver all hjälp i världen nu för att komma tillrätta med "bildandet".

EN HEL MÅNAD SEN SIST

17 mars gapade redan tomma hyllor här för bönor

Och vilken månad sen, omvälvande, turbulent och om inte helt oväntat så var det här nog inte något som någon förutom ett fåtal personer i ledande ställningar kunde förvänta sig om ens de. Men nu är det som det är och man får försöka lyssna på de dagliga rapporterna och anpassa sig till rådande  begränsningar.  Det är bara det att eftersom man tillhör en riskgrupp baserad på ålder och just den gruppen har gjort sig känd för olydnad gäller det att respektera rekommendationerna - lite svårt  ska erkännas, Men man får inte tänka bara på sig själv det är ju också  detta med  undvikande av smittspridning. Viruset är lömskt och helt hur det  uppträder är heller inte till fullo känt. 

För utomhusvistelse finns inga begränsningar annat än sk social distans och i dag gjorde jag min sedan länge påtänkta vandring i ytterkanterna av bostadsområdet.  Det som jag kallar mitt Morö Backemaraton tog mig lång tid att genomföra och blev snudd på en mil eller 15700 steg, en härlig utomhusdag i strålande sol.

 Trots att det under senaste tiden töat mycket var långa sträckor fortfarande isiga, minst en tredjedel av längden som dock kändes minst som hälften och tog dessutom dubbelt så lång tid som  de helt snö- och isfria delarna. Men det var bara att kämpa på, det jag gett mig in i måste  jag också ta mig ur

 

På en blankt isig del som gick i väst-östlig riktning tog den västliga vinden ett ordentligt tag och det var inte min dröm att åka kana på isen. Ice Bugsen var inte heller till mycken hjälp där men det bekräftade också hur riktigt mitt skoval var för dagen. Ingen bild i världen kan till fullo visa hur halt det var, men så här såg det ut 

"Mördarbackens" slut

Sista sträckan på vandringen, en lång stigning som jag kallar"Mördarbacken" , känns oändlig när bénen börjar ha fått nog men det känns desto bättre när man tagit sig upp och är framme vid platsen där cirkeln är sluten. Total längd blev i det närmase en mil och ca 15 000 steg


Efter hemkomsten lunch och soffhäng-vila med korsord och en liten powernap och det var dagen så långt. En välbehövlig dag efter gårdagen med fullt ös. Har de senaste dagarna bytt gardiner i fönstren och bara köksfönstret återstod så det var gårdagens uppgift tillika med limpbak. Degen som fått nattjäsa gjorde jag kvällen innan och när allt var över gick luften ur och jag slöade resten av dagen.

Så kallad förklädd jäst

Kanske hörde jag till de allra första jästhamstrarna utan att veta om det, men limpbaket hörde till de jag planerat i god tid innan. Däremot visas inte limporna, kan antas ha skyddad identitet i nuläget.


Sent på kvällen strax innan läggdags passade jag på att skiva och förpacka brödet för frysen och då väcktes mina slumrande andar till liv igen. När datorn skulle stängas fastnade jag kvar där och det var låååånngt över midnatt innan jag till sist kröp i säng och med förlusten av en timme var klockan långt gången när jag klev upp. Hann nästan inte frukosten klar innan det var dags för Söndagsintervjun som jag sällan missar. Sen var det promenaddags!

Det märkliga med den rådande situationen är att jag ger mig full frihet att med gott samvete göra vad jag vill och det inkräktar inte på något annat som jag också skulle ha gjort. Alla aktiviteter och tillställningar jag normalt ägnar mig åt är ju numer inställt och jag har som jag anser ett tidsöverskott att gotta mig i. Karantän eller inte, men brist på  sysselsättning ställer inte till problem.
Redan i månadsskiftet när jag började ana att det skulle kunna bli ändringar i vardagen började jag tänka över hur jag skulle tackla mina dagar. Inskränkningarna kom ju så sakteliga liksom ovissheten om hur och vad som kunde hända. Senaste gången jag var på bio för fjorton dagar sedan var vi två personer i salongen och för säkerhets skull bad jag flickan som kollade biljetten att titta till mig om jag blev ensam, för som jag sa `'jag kan ju dö'. Hon lovade! Tisdagen därpå var sista gången jag åkte buss så jag försöker verkligen hålla mig i skinnet. Att jag känt mig som en bov när jag handlat är en annan sak, men Maxi öppnar redan klockan 07.00 och då är bara pensionärsligan i farten.

En liten orosunge fladdrade förbi i mitt huvud strax innan allt det här drog igång, nämligen att jag är ensam, att inte ha någon intill sig att vädra tankar med, att 'krypa ihop och vara liten' tillsammans med, alltså att för en sekund eller två få släppa på garden. Den tanken fick definitivt inte stanna kvar och jag ser  till att den heller inte kommer tillbaka. Min filosofi är att ingenting tärande får förekomma, mer än någonsin gäller att hålla sig till regelbundna vanor, hålla uppe kondition och konsumera utomhusluft.

Jag hör på radion massor med idèer vad folk sysselsätter sig med , någon tyckte att det handlar om verklighetsflykt. Bl a tycker jag mig förstå ett stigande intresse att läsa Marcel Proust främst På spaning efter den tid som flytt. Det har alltid varit min tanke att läsa den, jag började faktiskt en gång för kanske 40-50 år sedan med då blev jag bara uttråkad och avslutade snabbt den första boken utan att läsa mer än några sidor. Just nu läser jag  Frank McCourt Ängeln på sjunde trappsteget. Bibliotekets utgallrade böcker  reades för 5 kr/st och jag fann boken som jag en gång påbörjat men aldrig läste klart . Den är så bra, skildringen av den bekymmersamma, fattiga tillvaron i Limerick på Irland under 1930-40talen är trovärdigt beskriven med mycken kärlek.

Barmark i hästhagens lunchrestaurang

JAG FOR NER TILL STAN

Halkans ansikte

Ännu ett inlägg på mindre än en vecka, känner för att göra ett försök att skriva när andan faller på och inte skjuta upp till nåt tillfälle då jag med nöd ska klämma fram oordnade ord. Dessutom kom rubriken farande som ett påtagligt bevis på hur mina senast lästa böcker påverkar mig.

I går morse när jag avslutat min frukost kände jag mig inte helt utsövd och eftersom min pågående bok inte var utläst fann jag en god anledning att återvända till sängen. 

Senast lästa, längtar efter nästa del

Läste ut boken och kunde ändå komma igång med morgonstök  och göra mig klar för att ta busen in till stan 09.50. Det hade jag redan planerat tidigare, ärendet var att äntligen köpa teaterbiljetter. 

Västerbottensteaterns säsong är redan i full gång men jag har varit lite sen i vändningarna efter jul och inte kommit mig för att planera för vad jag vill se. Det är i första hand soppföreställningarna mitt på dagen som lockar, konceptet passar mig jättebra , passar med dagtid och passar bra åka buss. Biljetter till tre lunchföreställningar inköpta plus till till teaterns egna produktion för säsongen, Tre systrar, som går av stapeln kl 14.00 idag. 

Det gick snabbt med de inköpen och jag fortsatt ut till Coop dit det var länge sen jag varit. Det var ett lyckokast, strålade samman med goda vänner som jag inte träffat på över ett halvt år.  Tyckte att vi hade en hel del att prata om och undrade om det inte kunde passa med ett hemmahosfika, vilket det gjorde. Väl hemma  och med tanke på att det var lunchtid gjorde sig ärtsoppan från dagen innan 

påmind och det blev soppa av fikat! Spontant, passande och väldigt trivsamt samvaro. Fortsatte dagen i en avslappnad känsla, korsord, stickning och på kvällen teve, de vanliga fredagsfavoriterna. Lagade middag bestående av ugnslagad kassler med äpple, inlagd ingefära och lite andra godsaker plus pressad potatis. Ny bok påbörjad, Anna Gavaldas Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans. 

I veckans TV-program Gokväll tipsades det om böcker på bokrean och bl a Bodil Malmstens dikt Det här är hjärtat.

Eftersom jag har den liggande i bokhyllan plockade jag fram den och bläddrade fram den här strofen

                                     Det ringer aldrig

                                     Inte så här tidigt

                                     Inte hos mig

                                     Jag svarar inte

                                     Svara inte

                                     Men så svara inte då

                                     Det är för tidigt

                                     Vad som helst kan ha hänt

                                     Du kan ha blivit död

                                     Vänta på mig

                                      ------------------------

                                     Jag ser ditt ansikte framför mig

                                     En ram av lysdioder omkring det

                                     den första gång jag såg dig

                                      Den sista minns jag inte

                                      Jag visste ju inte

                                       Det ringde

                                    

                                

Den första och sista strofen av dikten och så mycket igenkännande för mig, Det ofattbara som inte fick hända, men such is life.                       

Väcktes idag av en utsvulten katt som tog i med tassen, fällde ut klorna och jobbade en lång stund för att få gehör för sitt dilemma. Sånt får man tåla och går heller inte komma undan, nu vilar den lilla prinsessan i djupet av det dubbelvikta duntäcket. 

Livsnjutare

Den tidiga klara och vackra morgonen med drygt 13 minusgrader mulnade snabbt och nu snöar det, vädret varierar men halkan består. Det går i och för sig hitta fördelar med det och en god anledning till att hålla sig inomhus. I torsdags fick det av den anledningen bli städdag och jag var lycklig över att ha fullgjort mitt uppdrag innan jag gick iväg till gympan. men.... jag kan också så här i efterhand konstatera att orken inte är att känna igen. Jag var riktigt trött vid dagens slut, kastade bara slöa blickar på stickningen och som sagt, var fortfarande trött efter nattens sömn. Kändes som jag inte var återhämtad förrän i går kväll men idag är balansen åter på rätt nivå. Det är tydligen sånt man får lära sig inse med tiden och inte anklaga sig själv för lättja. Svårt är det! 

Fast jag har fått en extra energikick  efter att ha fått en liten uppfräschning av köket med nytt kakel som gjorde att köket känns både större och ljusare.  

Nykaklat

Förutom att städningen blev roligare blev det också limpbak en dag. 

Gott matbröd till frysen

Apropå stickningen så går det så sakteliga framåt, en och annan tillbakastickning blir det, det är den s k kvalitetskontrollen som är anledningen. Det hela är ju ett eget påhitt och jag prövar mig fram tills jag tycker det duger. 

Halvvägs

Veckan som kommer ser det blankt ut i kalendern bara bio i morgon då jag tänker se Min pappa Marianne och Jazzcafè  på lördag. Jag har nu några lördagar inklusive idag skolkat därifrån av olika anledningar så det blir kul gå dit igen. Dessutom kan det vara spännande att se vad som kan överraska, det är tacksamt att kunna vara öppen för spontana händelser.  

DITT OCH DATT

Kulturhuset Sara i vardande

I mitt senaste inlägg, tre veckor sedan, skrev jag om gnistan som inte ville infinna sig och nu får jag nog tillägga att jag är tämligen gnistfri. Trots det tar jag mod till mig att sätta mig här vid tangentbordet, trycker på knapparna i hopp om att se att något läsbart kommer ut, om det dessutom finns ett uns läsvärt i det hela vore inte heller helt fel. OBS! går inte med håven, bedömningen i det här fallet är helt och hållet min egna reservation.

I vilket fall, det är som man alltid säger full fart på tiden som rinner iväg.  Ibland känns det som några av veckans dagar över huvud inte funnits.  Söndag kväll tycker jag att nu ligger en hel vecka framför som ska fyllas med allehanda aktiviteter och en del nödvändigheter. Plötsligt är det torsdag kväll, gympan avklarad och då, ja då ligger strax en hel, lång helg inom räckhåll. Är'e inte märkligt, vad händer med de där borttappade dagarna? När jag tänker tillbaka kan jag "armest" redogöra för något alls (armest=knappast!)

Det lilla dialektala ordet leder mig just nu in på böckerna som jag lustfyllt konsumerar. Karin Smirnoffs 

Jag for ner till min bror avverkades förrförra veckan och när jag lämnade tillbaka den antecknade jag mig för lån av den andra boken i sviten, Vi for upp med mor. Läsning pågår nu med stort nöje, hon är en god berättare, håller ett bra tempo med småroliga inslag av igenkännande slag. Jag kan också tycka att jag har en fördel att vara västerbottning med tanke på de dialektala ord som blandas in i texten. De stannar mentalt upp läsningen för eftertanke en microsekund. Samma sak med avsaknaden av versaler och hopskrivningen av personnamnen, tankepauserna gör något med lästanken. Jag gillar verkligen böckerna och ser fram emot den avslutande tredje delen, Sen for jag hem. 

När jag läst ut en bok och saknar något att fortsätta med brukar jag ta till en till formatet liten bok av Anna Gavalda, En dag till skänks, som jag tycker är en helt underbar ögonblicksskildring som går att läsa om och om igen. Det gjorde att jag just nu också lånat en roman av henne, Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans, en titel som talar till mig. Med andra ord, jag har fullt upp just nu på läsfronten. 

Den situationen har också gjort att jag lagt mig till med en vana som jag aldrig i mitt liv kunnat föreställa mig att jag skulle falla för. Det har dess bättre bara inträffat under helgerna så än så länge kan jag väl tillåta mig göra det också. Jag, som normalt har tidiga morgonvanor veckans alla dagar, har nu under den här intensiva läsperioden  efter att lördag-söndagsfrukostens kaffemugg är tömd gått tillbaka till den goa sängvärmen - - - och fortsatt läsa en timme eller lite längre. I söndags dock, körde det ihop sig för mig och jag fick väldigt bråttom upp. Jag är en ivrig lyssnare på Söndagsintervjun i radion P1 som börjar efter 8-nyheterna, klockan var plötsligt tio minuter över och intervjun med Peter Hammar var redan i full  gång. Programledarens, Martin Wicklin, intervjuer är i en klass för sig och tursamt går allt lyssna på i efterhand.

Fortsättningen på söndagen, som var löst planerad, blev inte helt som jag tänkt mig men det blev ändå en bra dag. Som vanligt  gick jag först iväg med återvinningssoporna men väglaget var en fullständigt hisnande övning, halkan så att säga av högsta art. De fina promenadvägarna ett par dagar tidigare var som bortblåsta, eller rätt och slätt bortregnade och med hjälp av en natt med några ynka minusgrader var isgatan ett faktum.

Blankare is får man leta efter och inte ens med Ice bugs gick det att gå avslappnat. fy och fy och fy. Det blev inte aktuellt att promenera ner till centrum som jag planerat för att gå på bio. Buss båda vägarna. Då filmen slutade samma minut som avgångstiden för bussen hem fick jag en hel timme att slå ihjäl inne i stan. Inte kul och inte på något sätt spännande heller men under helgerna går bussen en gång i timmen så det sura äpplet var i det närmaste citron. 

Men ---- filmen Cat Walk var helt fantastisk, tårarna rann och glädjeskratten pockade växelvis fram. Hudiksvallsrevyn gör ett fantastiskt arbete och sprider en människosyn som det borde finnas i mycket större mängd av i vårt samhälle. Tyvärr är jag rädd att motsatsen växer över lag, kyla, avståndstagande och något som kan antas vara översitteri frodas. Men se filmen!

I dag den 24 februari är namnsdagen Mattias och jag minns ramsan om Mattias som med sitt milda skägg lockade barnen bakom stuguvägg. För 151 år sedan föddes min mormor och ramsan  nämndes ofta då i samband med hennes födelsedag. Ett och ett halvt sekel sedan, stor hungersnöd i landet efter svåra missväxtår. Hon föddes som nr fyra  i en syskonskara på nio. Två små bröder hade redan dött när hon föddes och sen kom fyra  bröder  till att avlida i späd ålder. Enda systern dog i 20-års-åldern och slutligen fanns bara min mormor och hennes bror kvar till hög ålder. Min mormor dog ca ett halvt år innan hon nådde 90 år.  Jag minns ju henne mycket väl men önskar att jag bett henne berätta om sin barndom och uppväxt, som  jag även som barn borde ha tyckt vara spännande. Jag inser ju nu att det hon hade kunnat berätta skulle vara som taget ur sagorna utan att handla om något sagolikt liv. Troligen fyllt av umbäranden, hårt arbete och en allmänt kärv tillvaro. Hon var dock en mångkunnig människa, sydde skor, framställde många alster vid sin stickmaskin, odlade lin - mycket ofattbart uppe i fjälltrakterna - vävde tyg av olika slag som behövdes i hushållet. När familjens ende son, min morbror blev något år, sydde hon en päls till honom av hundskinn som hon själv framställt genom uppfödning av valpar och beredning av deras skinn efter slakt. Det berättas också om henne att när hon vandrade upp till en fiskesjö som låg högt upp ovanför gården, hade garn och stickning i förklädesfickan. Hon stickade under tiden hon gick, ingen tid fick förspillas. Men jag gillade inte hennes hemstickade strumpor av garn som hon själv spunnit av ull från gårdens får. De kliade fruktansvärt och troligen fälldes många tårar  för den skull. Det berättades också att hon var glad och skämtsamt full av skratt. I sina unga år en mycket vacker dansant flicka på Lycksele-marknaden.  Apropå hennes skämtlynne hade hon även vid ett besök hos den legendariske lappmarksdoktorn Wallqvist sagt något på skämt till honom som han tog på allvar varpå hon svarade : Nej jag skojar bara med doktorn. Men nu gled jag iväg långt bort i väLa (Helmer Grundström). Får nog samla ihop mig  för att komma fram till nutid och fixa till en lämplig avslutning. 

I morgon promenaddags med gruppen, hur vi ska kunna ta oss helskinnade fram på de glashala gångvägarna. Tyvärr är det så att de flesta gånger som det sandats har det kommit regn som frusit in gruset till en förrädisk yta.

Tisdag morgon! Fettisdag och bagarnas nationaldag.

Det kom lite TV-tittande i vägen för mitt skrivande. Programmet Husdrömmar gillar jag att se och igår bygget av en ultramodern villa i Hovås, Göteborg, produktionskostnaden 13 millar, inte var mans villa med andra ord. 

I dag återigen fler minusgrader, hade varit ner till drygt nio under natten, halkan lär ändå finnas kvar. Såg i dagens tidning att vinterns grusning kraftigt överstiger budget, men är fullkomligt nödvändigt på gångvägarna bl a.  Efter promenad med efterföljande lunch sedvanlig veckohandling, en kort träff med SPF-pensionärerna och Filmstudions kvällsvisning, den ryska filmen Och tranorna flyga, ett drama från 1958. Som vanligt en packad tisdag som följs av en helt tom onsdag.

Som rubriken antyder, ditt och datt och kanske onödigt långt, men det blir följden av långa uppehåll i skrivandet. Det dagsaktuella försvinner in i minnesbanken likaså tankarna därikring. Jag är inte heller bra på att återuppliva mina funderingar som kommer bland annat under promenerandet. Jag vet inte heller om jag någonsin kommer tillbaka till korta, täta inlägg. Jag har som det känns lång laddningstid för att sätta mig ner och samla ihop min tillvaro till dessa skriverier. Fast när jag väl kommer igång är det ren  och skär njutning.

Men nu, först av allt emellertid, dags att förbereda sig för en vinterdag, ev solig, med promenad i glada vänners sällskap.

VÅRSOL IGEN

Himlens enda moln producerat av fjärrvärmeverket

Strålande morgonsol

Återigen, länge sen sist, även om min tanke på skrivande funnits har inte den rätta gnistan dykt upp. Däremot har mina kontakter till stor del upprätthållits av den bekante JB. Många trötta dagar då jag nästan somnat där jag suttit vare sig det varit dag eller kväll, och förresten särskilt då. Nätterna har däremot varit  lite si och så, till en del har jag själv bäddat för det. I dag som ett uppvaknande, tidig morgonpromenad i sol och härligt vinterväder gjorde susen.

Det har också blivit lite si och så med promenerandet, kanske jag till och med helt mot min vana ska skylla på vintermörkret men en annan verklig orsak har varit halkan, detta vedervärdiga gissel som vintrarna bjuder på och den här vintern har hittills slagit alla tidigare rekord. Trots inget annat än Ice Bugs har varit tänkbart på fötterna har det varit en utmaning att ta sig fram gåendes. Nu har de senaste veckornas snöfall och framför allt åtminstone några minusgrader åstadkommit härliga gångvägar. Och det kan inte förnekas att ljusets återkomst uppskattas, lyser dessutom solen blir man lycklig och glad.

När jag tänker tillbaka på januaritiden som gått kan jag inte komma på att jag gjort särskilt mycket annat än det vardagliga. Promenadgrupp och Stickcafé har startat om likväl gympan. Jag gjorde ett uppehåll under senhösten med gympan eftersom både axlarna och ryggen protesterade men efter nyåret går jag en kväll i veckan. Inte helt bra i varken med det en eller andra men har tyckt mig märka att vila i lagom stora portioner inte skadar. Och av dagens promenad kom ingen efterverkan.

Filmstudion har också börjat om för terminen, gick och såg första filmen Villebråd, en polsk dramathriller som var både spännande, otäck och vacker med ett underbart slut där man fick med sig tanken att allting till slut landar i den bästa av världar. Jag hade inte tillräcklig geist att se filmen därefter men i morgon är blir det nog av att se Woman at War., en isländsk-ukrainsk dramakomedi.

Det tog sin rundliga tid att plocka bort allt krafs jag drog fram inför julen, köksgardinerna satt kvar till i fredags då andra, ljusare längder numera pryder köksfönstret. Nu finns allt mer samlat nedpackat och förvarat i förrådet klart för nästa jul. Jag gillar ju att pynta inför julen och det kändes bra med att alla välbekanta gamla saker fick sina platser här i lägenheten för första gången. Julen blev annorlunda jämfört med de senaste åren då jag haft mina nära och kära runt mig hela tiden, det blev raka motsatsen så att säga. Helt ensam efter julaftonen till trettondag men å andra sidan upplever jag att mycket av tiden sov jag bort, kände mig fullständigt utmattad. Jag ska försöka ransonera mina aktiviteter framöver men vill inte falla in i något lättjetillstånd heller. 

Gjorde en dag ett kort besök inne i stan, men kände inte suget efter förströelse så tog första bästa buss hem igen och somnade nästan på bussen, så det blev en stilla eftermiddag hemmavid. passade på att dokumentera framfarten på stans stora bygge, Kulturhuset Sara. Mycket prat, diskussioner och lång beslutstid innan det kom igång, och budgetplaner som tycks spricka med besked. Men spännande att följa och ännu mer intressant se det slutliga resultatet. Den lägre byggnaden i bakgrunden är hotellbygget som sker samtidigt.

Jag tycker ju om att alltid ha en stickning för händer när jag sitter framför teven men inte ens det har jag lyckats särskilt väl med, det har bara blivit nån enstaka liten grej klart,

Pulsvärmare

allt har gått i segt tempo. Jag har lyckats hålla på riktigt länge med ett par vantar som det nu bara återstår slutfinishen på, men det var å andra sidan ett eget påhitt så det blev en och annan upprepning innan jag fick till ett acceptabelt resultat, bild kommer  framöver.

Det har varit segt även på läsningsfronten men idag lämnade jag åter låneboken som p g a kort lånetid fick all min uppmärksamhet under gårdagen. Inser att jag nog måste ändra mina läsvanor. Jag har hittills endast läst när jag lagt mig  på kvällen, till att börja med egentligen som avkoppling för att kunna somna. Så har det varit hela mitt liv hittills med undantag för en tioårsperiod när jag inte kunde få något sammanhang i läsningen.Lyckligtvis övervann jag den svackan men nu trasslar det igen eftersom jag somnar mitt i läsningen, vaknar och läser igen, somnar och drämmer att jag fortsätter att läsa bara för att sen inse att det jag läst inte stämmer överens med den bok jag håller på med. En annan följd är att jag läser samma sidor och och om igen och det blir inget flyt i läsningen. I går placerade jag mig i läsfåtöljen där det fungerade perfekt trots att jag för det första inte hade någon aning om vari boken jag skulle befinna mig och upptäckte att det jag till en början läste var bekant. Nåväl boken blev utläst i tid. Lyckligtvis hade jag anmält mig för nästa bok som kommit in idag och jag fick med mig den hem. 

Boken jag lämnade tillbaka var Matilda Gustavssons Klubben. En mycket läsvärd bok som väcker många tankar, också populär. När jag anmälde mig för lån var de 50 pers före i kön och idag var omkr 60 pers. i kö. Dagens lån var Jag for ner till min bror av Karin Smirnoff, det är också korttidslån och den ska läsas i fåtöljen.

För övrigt har mina tavlor äntligen kommit upp på väggarna i vardagsrummet och jag befinner mig i ett riktigt Sisyfosjobb. Efter flytten har ett ok legat över mig, nämligen att ordna upp allt jag dragit med mig för hobbyverksamhet. Det blev fullständigt oorganiserat nedpackat och flyttkartongernas innehåll stuvade jag in i skåp och hyllor lika oorganiserat. Nu rensas allt, nya pärmar och annan förvaring har införskaffats och tanken är att en nyordning som jag har någorlunda koll på ska uppstå. Tråkigt, tråkigt, tråkigt och bara en oändlig envishet ska hjälpa mig fram till det åtråvärda målet. Men dit ska jag, det är så att den här oredan begränsar mig och den fantasi som jag tror mig ha inombords får inte komma till tals. Kan också kallas stress.

Nu har jag bränt lite av arbetstiden och låtit skrivandet få ta den delen, kände bara att det var på tiden att rätta upp tankeverksamheten. Det är ju så att genom att skriva kommer jag närmare verkligheten och uttrycket 'att sätta ord på något'  stämmer väldigt bra. Nu närmar sig middagstid, blir mikrad rest av helgens renskavsgryta och i morgon väntar promenad och 'ute'-lunch med gänget. Första tisdagen varje månad byter vi ut kyrkans lättlunch mot något annat matställes utbud. Nu blir det Maxis ombyggda restaurang som ska testas, där finns ju för övrigt kändiskocken-vilda kocken Eric Brännström, blir spännande se vad deras morgondagsmeny erbjuder. 

NYTT DECENNIUM

......välförsett matbord

Köar till ett ..........................

Det blev lite trögt i portgången så att säga för mig när jag i dagens början var på gång att skriva. Problemet var ett mycket irriterande och krånglande tangentbord, men med hjälp av vänner på den fantastiska uppfinningen Facebook löste det sig men då var min energi  bortsprungen och det blev i stället lunchförberedelse, bakad potatis med keso-kaviarröra. 

Det märkliga var dock att det råd jag fick hade jag själv tipsat om en gång. From the begining; tipset var att kolla batterierna! För ett tag sedan var jag in på en av känd telefon-data butik och den kille som skulle serva mig gick  just på sitt pass och det strulade för honom med inloggningen. När han plockade ur batterierna från tangentbordet tipsade jag att han bara skulle låta dem byta plats. Jag kan ärligt säga att hans blick på mig var allt annat än uppskattande men han tog mig i alla fall på orden. Och voilà, det funkade! 

Faktum är att jag praktiserar det ofta på köksvågen och tror mig därigenom skjuta upp batteribytet ett tag. Men med eftertanken som infinner sig ställer jag mig frågan om inte detta med batterier som återfinns i fler och fler funktioner inte är lite osäkra kort.

Nåja det var inte vad jag tänkt mig skriva om, det har ju gått ett tag sen senaste inlägg och när jag skrev det hade jag lite mer funderingar runt julen och dess firande över tid. Det vill säga den för mig överskådliga tiden. Det tidigaste julminne jag har kan ha varit  från 1940, nyss fyllda fyra år då. Jag var för tillfället ensam inne i köket och promenerade fram och tillbaka på köksmattan. Pappa hade försökt lära mig marschera så det var mitt sätt att fördriva tiden. Då plötsligt bankade det på dörren och in kom en främmande farbror, stor och konstigt klädd, och frågade efter snälla barn!  Jag talade om att jag var ensam hemma och att mamma hade gått till vedboden och pappa till garaget!!! Lyckligtvis kom mamma omedelbart in och den där främmande gubben hade en säck som han ställde på golvet  och plockade fram paket som jag fick. Det gjorde att jag glömde den första rädslan. Det jag fick var en docksäng som mamma snickrat och som fortfarande är i orginalskick och i användning, nu som sovplats för Lila.

Jag fick också en lastbil i trä men det var nog så att pappa deltog mer i leken med den.

Kommande jul minns jag inte så mycket från men då fick jag en pall, egentligen ett mjölksäte som min morbror snickrat. Jag kommer inte alls ihåg något om maten från dessa jular. Men påbudet om mörkläggning hade kommit, jag minns hur mamma täckte för fönstren. Dessutom pratet om spökflygaren som var spännande men också skrämmande. Jag har aldrig fått något belägg för vad det handlade om men det ryktades om flygplan som flög och landade uppe på fjället, Det var ju brinnande krig och Norge ockuperat. I det sambandet kommer jag också ihåg den stora världskartan som på väggen där pappa och morfar markerade och pekade ut frontlinjerna så för mig blev kriget påtagligt och skrämmande. Jag tror rädslan satt kvar mycket, mycket länge.

Men det var ju minnen runt barnaårens jular jag tänkte berätta om. Julen 1942 bodde vi på ett nytt ställe, i ett gårdshus till hus där det förutom smedja även fanns bostad för smeden och hans familj plus arbetskraft både i smedjan och hushållet. Julklappar från den julen kommer jag inte ihåg annat än att på kvällen öppnades dörren hastigt och ett paket kastades in. Det visade sig vara från smedens familj, en ishacka som han smitt och utanför köksdörren stod en dunk med ren bensin. Det var hårdvaluta för min far som fick sig välbehövlig startbensin till bilen som då drevs med gengas. Ishackan fanns länge i mina tillhörigheter men någon gång försvann den tråkigt nog ur min ägo. Smeden var en erkänt yrkesskicklig man och det berättades att han en gång skickat in en yxa av egen produktion till en hantverksutställning men fått den tillbaka med besked  att de tog inte emot fabrikstillverkat gods.

Det märkliga med mina julminnen är dock att jag inte har matminnen. Verkligheten var nog den att det troligen inte fanns pengar till  extrainköp. Jag har ett minne av ett litet paket med skivad kokt skinka, kan ha varit  julen 1942. Året därpå delades det ut frukt, bananer till barnfamiljer som var en misslyckad aktion. Krigsvintrarna, omtalat kalla och i Sorsele 40-gradig kyla var katastrofalt, bananerna svarta och oätliga. Julgran med levande ljus hade vi men ljusen fick bara tändas under uppsikt. 

För några dagar sen hörde jag på radion om bl a julgransplundringar som knappas lär förekomma längre och som hade sin höjdpunkt kanske på 1950-talet. Mitt första skolår var jag ideligen sjuk och bl a missade jag kamraten Ullas julgransplundring men hon skickade godispåsen som var obligatorisk, hem till mig. Det blev väldigt uppskattat, jag var ju så ledsen att inte få gå till henne. 

Jularna som sedan följde under uppväxten var ju alla minnesvärda på sitt sätt men de antog ju också en mer och mer traditionell ton. Spännande var ju att så fort det var möjligt/lovligt att höra och jämföra antalet julklappar med kamraterna. 

Den vackert belägna kyrkan i sommarskrud

En tradition varje jul var juldagsmorgonens julotta som min mamma och jag gick till, vi bodde nära intill kyrkan som var en fördel eftersom det 'alltid' var svinkallt. Men kyrkan var fylld med folk, i tidiga år värmde en kamin och levande ljus i de mäktiga ljuskronorna. I mina öron var höjdpunkten när överlärarens son spelade trumpet i kyrkan vilket så småningom upphörde.

Jag värderar dessa minnen högt, det finns en harmoni och enkelhet bevarat som det är svårt översätta i text, de finns i mitt hjärta som glimmande små julgransljus. Att under vuxen ålder förstå hur oerhört begränsade tillgångar som fanns påverkar på intet sätt mina minnen, jag uppskattar att mina föräldrar aldrig överförde sin ängslan och oro på mig fast i minnenas backspegel kan jag konstatera att det ändå krävdes stor anpassning till rådande förhållanden. Men var tid har sin egen anda och dåtiden går inte vare sig jämföra eller jämställa med nutiden, var tid formar sina människor tror jag, var och en har på sitt ansvar att följa med tiden och låta erfarenheterna vara till nytta. 

Jag hade också tänkt passa på att nämna de böcker jag läst under fjolåret som jag inte tidigare talat om. Ingen recension utan närmast bara en uppräkning. Jag tar numera så lång tid på mig för varje bok, jag läser endast när jag lägger mig på kvällen och en god sömn ställer till en del trassel , jag somnar, tappar bort var jag är i boken och dubbelläser långa stycken. Ibland när jag somnat drömmer jag att jag läser men si, det stämmer inte alltid med den skrivna boken. 

Under sommaren hade jag lånat den senare August belönade Osebol. De 800 sidorna kändes övermäktigt men det var snabblästa sidor med tanke på den lilla textmassa varje sida innehöll. Jag kunde dock inte låta bli att under tiden rekommendera den till alla som kom i min väg, tyckte den var ett bra tidsdokument för efterkrigstiden och ett strålande grepp citera korta meningar av de intervjuades uttalanden. Det gav närhet, kändes som att höra deras röster. 

Efter det tog jag mig an Jane Austins Emma som jag inte läst tidigare och vi höll inte på att komma ifrån v arandra. Jag blev så otroligt less på hennes ordnande och planer för alla människor som kom i hennes väg, men till sist kunde jag slå igen boken, färdigläst. Men eftertankens kranka blekhet drabbade mig, boken var ju egentligen fängslnde och kan kräva en omläsning när jag nu tror mig kunna företa mig det. Den finns ju i min bokhylla så chansen finns. 

När jag äntligen kom mig ur Emmas grepp fortsatte jag med Majgull Axelssons Jag heter inte Mirjam som också fanns i min bokhylla. Sen tidigare hade jag börjat med den  och tog åter tag i den igen. En fantastisk bok med ett oerhört tungt ämne om än hyperaktuellt.

Då kändes som jag behövde varva med något lättsammare och lånade jag en bok på biblioteket.  Råkade höra rekommendation om Jojo Moyes senaste bok och då jag läst henne tidigare med god behållning tänkte jag mig läsa någon av hennes första böcker och fick i min hand Toner i natten. Den var ett bottennapp i mitt tycke, Fick ingen känsla för det jag läste och kunde inte hitta någon tråd att hålla mig till. Hur som helst slet jag mig igenom den, det var tungt men på ett annorlunda sätt.

En annan bok som skulle ställa allt till rätta och bara vara en skön läsning var Kathryn Hughes Brevet men efter den tänkte jag först att jag gillar nog inte feelgood romaner längre. Behållningen blev tunn men den var nog läsvärd, det var nog bara jag som inte var upplagd just då

När jag lämnade den åter ställde jag mig i kö till Matilda Gustavssons Klubben, bara 50 pers före mig i kön och jag fördriver nu tiden med ännu ett par publikationer från min bokhylla Lena Mellgrens Fläskpackarbaronen och Rallarstan.

De handlar om tiden runt förra sekelskiftet då Norra Stambanan byggdes. Berättelser om folk och företeelser, uppräkningar om vad som fanns att köpa av mat- och specerier, hur folk bodde och rallarnas framfart. Det är otroligt tänka sig att det fanns 3-4000 personer sysselsatta i Vännästrakten när banan drogs fram över myrar och urskog och broar byggdes över de stora älvarna. 

Jämför med den stora nutida satsningen i Skellefteå, Batterifabriken som ska sysselsätta som mest ett par tusen personer. Nu krattas manegen för dem på alla upptänkliga sätt men sådana förberedelser fanns knappast tillgängligt för dubbelt så många människor som dessutom inte fick något som helst erkännande när hela spektaklet stod klart och Kung Oskar invigde  och berömde de ledande skiktet. Dessutom, stambanans betydelse har inte tillräckligt uppskattats och underhållits till förfång för nutida trasslande tågtrafik. 

Det känns som jag bör sluta nu, ångar börja komma upp i tryck och det finns inte anledning och tid att utnyttja den kraften. Bör i stället ägna mig åt min kommande middag som tydligen blir lite sen eftersom skrivandet fick blomma ut en del.