Töväder

DAGSAKTUELLT

Under morgonens vandring gick mina tankar till min misskötta blogg och kände en svag längtan att skriva igen. De fyra månadernas avhållsamhet har växt till ett hinder, har känt mig helt utan tankar som gått sätta ord på. Jag gillar egentligen inte att skylla ifrån mig vare sig det ogjorda eller sådant som av en eller annan anledning blir felgjort. Men nu ligger den gränsen väldigt nära, tycker mig ha viss anledning. 

Som jag påpekade i mitt senaste inlägg var sommaren med separationen från stugan vid havet mer känslomässigt krävande än jag kunde förstå och hela hösten gick egentligen åt till att slicka såren. De lyckligaste 25 åren i mitt liv lever länge i mitt undermedvetna samtidigt som jag är helt klar över besluten jag fattat är det enda riktiga. Förresten så känner jag mig nu mycket trygg över att vara billös, ingen ångest för att börja köra efter vinteruppehållet och jag är helt tillfreds med att åka buss både lokalt och vid smärre utflykter. 

Jag var också tillfreds och road att pyssla om min lägenhet inför julen, jag sparar inte på krutet då utan tycker den högtiden är ljusglimten som behövs i svartvintern. Fick en inbjudan att fira julaftonen hos en familj vilket jag accepterade, ärligt talat efter viss tvekan. Men det blev så att säga en vändpunkt. Tredje dag jul kändes halsen lite sträv, det utvecklade sig till hosta och snor som i färgen närmast såg ut som stark julsenap och så kom febern som kronan på verket. Halvsittande nätterna igenom eftersom hostan inte lämnade mig någon ro och nyårsaftonen blev morgonrocken festblåsa. Vaknade till lagom till tolvslaget på teven och skålade svagt det vill säga med ett glas vatten i handen. Efter att fått tag i hostmedicin, slemlösande och luftrörsvidgande, kom jag mig upp på svaga ben. Någon annan nöd gick inte på mig eftersom jag både handlat mat och planerat för att njuta livets goda under helgerna. Tyvärr uteblev den njutningen. Ett misstag var väl att jag inte testade mig, blev egentligen totalt överrumplad och efteråt tycker jag inte det spelade någon roll vad jag var drabbad av, jag vet att jag var riktigt sjuk och att det dränerat mig på all kraft och ork, blev nedstämd och trött, trött, trött. Många är de kvällar jag sovit bort när jag slagit mig ner i soffan framför teven. Försöker ta mig tillbaka och varje framsteg har varit av största glädje. Det har gått framåt så bra att jag idag orkade hålla god fart på morgonpromenaden och avverkade hälften av min dagsdos av promenad. I afton fyller jag upp med en timmes Må-bra-gympa. Sedan början av februari startade jag om med två pass i veckan som också känns skönt.

Jag har naturligtvis inte ömkat mig själv hela tiden utan försöker fylla upp tiden med aktiviteter som numer är frisläppta från restriktioner av olika slag. Således har lördagarnas jazzcafé kommit igång och nu i lördags underhöll lokala musiker på bästa sätt. Om en vecka kommer Bengan Jansson på besök som enligt påannonsörens vokabulär har en hel rävfarm bakom öronen, vet inte om det stämmer men han är ju en välkänt trevlig underhållare.  

Under hösten läste vi i en läsecirkel P O Enqvists Musikanternas uttåg, som Västerbottensteatern satte upp som premiärföreställning på nya Kulturhuset Sara. Mycket bra och berörande  och så värdefullt ha boken i färskt minne. Sen har det blivit en del andra teater- och musikföreställningar, nu senast för en vecka sedan pjäsen Rotterdam. En undran slår mig just nu, hur kunde det på etthundra år utvecklas på detta sätt, jag menar i jämförelse med den kamp Enqvist beskriver början av i sin bok och ungdomarnas rotlöshet och  identitetssökande som åskådliggörs i Rotterdam. Mitt sällskap och jag konstaterade att vi nog var för gamla för att förstå situationen. Min spontana reaktion efter slutscenen är att kärleken mellan människor vinner, förhoppningsvis också solidaritet och respekt. 

För övrigt har jag plöjt igenom en del andra böcker utöver bokcirkelns pågående Pölsan av Torgny Lindgren. I julklapp fick boken Mord och ingen julefrid,

en novellsamling av de främsta detektivförfattarna i landet. Det var en absolut passande bok för mitt då för tillfället sjuka och trötta huvud. Som julklapp till mig själv köpte jag Karin Smirnoffs bok Sockerormen

och den var berörande på ett vidrigt sätt och helt annorlunda mot författarens tidigare romanserie. Den stora läsupplevelsen blev Kerstin Ekmans Löpa Varg, 

den lilla boken hade allt man kan begära, välberättad med värme och människokännedom, porträtten så detaljerat närgångna och respektfulla. En höjdare. Ett helt annat innehåll i den just idag på morgonen avslutade Boken om Eva av Constance Beresford-Howe,

som handlar om en kvinnas helt irrationella beslut som leder till både total livsförändring och självkännedom plus insikten om att hon gjort rätt val som hon håller fast vid och fullföljer. Läsandet går också långsamt nu, läser endast när jag ligger i sängen och tyvärr överraskar sömnen alltför ofta. Har ännu inte bestämt vilken bok jag hädanefter ska hålla i handen men jag försåg mig med några intressanta volymer på bokrean att välja ur    . Som vanligt sedan mycket lång tid även en kattbok fast enligt baksidestexten är det en berättelse om förlust och försoning, om en mans resa till insikt om vad som verkligen betyder något i livet. Författarens namn är japanen Genki Kawamura. Kanske blir det den jag tar tag i då, det verkar som innehållet tilltalar mitt intresse.

Naturligtvis har jag handarbetat-stickat under tiden också, dessutom startade vi om stickcaféet för ett par månader sedan. Jag är inne i ett slags vantträsk  efter de fyra julstrumporna jag stickade under hösten. Dels ett par lingonvantar

efter design av Jenny Alderbrant "JennyPenny"  Passade samtidgt på att koka lingonsylt.

Efter det gav jag mig på att göra ett eget hittepå mönster med inspiration av det jag fann på Pinterest. Först ett par vantar med ett hästhuvud

och nu fortsätter jag med häst igen, den här gången en stegrande häst.  

Testade för skojs skull dubbelstickning och Muminpappan fick stå modell men mer än en provlapp blir det inte för tillfället

Men att inte ha mönster att följa innebär att det blir väldigt många upprepningar och omtag för att komma fram till något som är värt färdigställa, dessutom är möjligheten att sticka fel i mönstret uppenbar, egentligen nöter jag nästan upp garnet innan jag får till något som duger i mina ögon, fast det roar mig så till den grad att jag tycker det är intressant fortsätta. Men fort går det inte.

Nu tror jag att det får räcka för den här gången med rabblande. Om mitt välmående inte bara är en tillfällighet utan fortsätter så kan skrivande kanske också fortsätta. Det ogillar jag ju  inte direkt men måste kunna stanna upp i sinnet  och lite grann befinna mig i en bubbla för att få ordning på bokstäverna och få något på pränt. Nu dags för lunch, lyckligtvis väntar en burk vegetarisk ärtsoppa  i kylen. Efter maten ska veckans meny totas ihop för morgondagens veckohandling, Det är bekvämt att ha framtiden säkrad, vad beträffar födan åtminstone, mycket annat är ju för närvarande i gungning.