ANDRA DAGAR

Den 6 april började jag skriva på ett inlägg som blev vilande tills nu och eftersom de tankar jag hade då fortfarande gäller får det hänga med i dagens inlaga. 

Då, 6 april, var det fortfarande vinter

 När någonting oväntat händer  föreställer jag mig oftast att det är positivt eller till och med något som gör en glad och uppåt. I dessa tider när vi lever mitt uppe i det oväntade är det bara ovisshet, för många oro och rädsla, för andra något som ändar i stor sorg eller som för min egen del att bara leva i nuet, hålla sig informerad och i stort sett 'hålla andan' och vänta ut det som kommer efteråt. Jag tycker att uttrycket Carpe Diem fått kläder på sig, 

När allt detta började tänkte jag mig in i vad som skulle vara naturligt att sysselsätta sig med för att fördriva tiden. Bland det första jag tänkte på var att nu skulle det väl passa väldigt bra att gå de där 10 000 stegen dagligen som rekommenderas. Att vara ute i friska luften och samtidigt hålla den sociala distanseringen som rekommenderas skulle kännas riktigt. Nu har jag försökt skaffa den vanan och hållit på ca 14 dagar. En bekräftelse att jag är på rätt väg fick jag när jag läste statistiken över föregående veckas steg, medeltalet 10 939 steg/dag. Jag delar upp vandringarna på morgon och eftermiddag, har gått varje dag och fortsätter så. Jag vet att sägs det tar ca 23 dagar att etablera en vana så det känns som jag nu är i fasen då det kan ligga nära till att fuska  eller dra sig undan och behöver hålla fast vid motivation och målsättning. 

En oplanerad komplettering har gympandet framför teven blivit, varje morgon sliter jag mig svettig med Sofias hjälp. Det är ett schangtilt drag att lägga in det i TVtablån, Sofia är rak och trevlig i instruktionerna och jag önskar att det blir ett stående inslag framöver, så bra är det. Och den där Sofia, jag säger bara det, hon är perfekt och gympandet blir fullkomligt naturligt. BRAVO!

Det har ju redan vid några tillfällen varit personer som i radion talat om vad som händer i människan i samband med isolering, eller  i karantän som det väl inte längre är fråga om eftersom smittan finns i samhället utan nu gäller att i största möjliga mån undvika kontakter med andra människor för undvikande att sprida smitta, att undvika bli smittad. 

Där slutade tidigare skrivande och
------------------------------------------------------------
här fortsätter jag i nutid, den 18 april!

Det är nästan ofattbart att vi nu har levt i den här underliga situationen i nära nog en och en halv månad. Det känns inte så länge men på något sätt upplever jag att tiden nästan står stilla - i väntan på förändring, att det ska slut på restriktioner och annat som är förknippat med pandemin eller vad det nu kan vara, kanske återgång till den alldeles vanliga vardagen.  Man är ute på ett gungfly som man och ingen annan heller har någon som helst vetskap om var det landar.

Jag har tänkt på att vi eller de flesta har inte några referenser när de gäller stora  kriser, vare sig vilka reaktioner som följer eller hur man hanterar situationen. Jag har en känsla av att allt som hittills inträffat i ens liv på något sätt hör till vardagen och kan förankras där. Jag tänker på olyckor av olika slag, förluster av nära och kära, katastrofer på större eller mindre avstånd  som bara ytligt berör, allt kan bearbetas och finns på sätt och vis som en tänkbar verklighet. Nu är allt så totalt överraskande, ingen kunde väl tro eller tänka i dessa banor, viruset är oberäkneligt och aggressivt,  en mardröm som vi inte vet när vi vaknar upp från. 

Den sociala distans som FHM rekommenderar kan ha det goda med sig att möjligheten att träffas är begränsad för att mer eller mindre upphetsat diskutera om vad som görs och inte görs, hur allt skulle ha gjorts för att inte tala om den kompletta vetskapen om virusets framfart kan frodas och inte alltid  särskilt kompetent obehindrat sprids.  Jag hörde en intervju med en professor vid Göteborgs universitet som pratade om faran med att sprida olika lösa teorier. Han tyckte det då verkade vara mest angeläget att finna syndabockar där de värsta för närvarande tycktes vara 70+arna, stockholmare och skidåkare. Han varnade för att det kunde växa fram en slags vi- och domkänsla som i sin tur skapar motsättning mellan grupper av människor. Och i ett politiskt perspektiv skulle kunna medföra att vissa grupper hamnar i underläge.

Så min tanke är att katastrofen pågår för fullt och med tillräcklig oreda utan att egenkonstruerade teorier behöver spridas. Man behöver bara lyssna på en del av världens ledare för att inse vådan. Jag såg bl a att Ukrainas president totalt förnekar faran med viruset och rekommenderar vodka och bastubad som effektiva botemedel. Att lyssna på den medicinska kunskapen tycks i vissa kretsar vara värdelöst.

Hela världen med alla former av medier  fullkomligt svämmar över av information och utveckling och jag har inte behov att mer orda om detta, alla befinner sig i samma läge ´*all over the world*

Alltså vad har jag då sysslat med och vad fördriver jag tiden med i allmänhet?

Ja, jag har ju mitt beting för min egen del nämligen  10 000 steg varje dag och efter första veckans inkörning har jag fått in vanan. Jag delar upp såtillvida att tidigt på morgonen går jag 2/3 och på eftermiddagarna resten. Började också följa morgongympan på teven och får lov se till att jag hunnit pusta ut lite innan den börjar. Nu äntligen är alla gångvägar isfria och jag tror mig kunna ställa undan mina Ice Bugs för den här säsongen. Ovädret som kom under påskhelgen får man väl tro satte punkt för vintern men fyra morgnar var allt snötäckt trots att det kvällen innan nästan tinat bort helt. På Annandagen var det värst, jag öppnade aldrig ytterdörren den dagen. Så fort jag klätt mig för promenad antingen regnade det eller var snöstorm.

Några böcker jag läst på sistone är bl a en novellsamling av Anna Gavalda.

Trots att jag gillar hennes berättarförmåga, att få liv i de mest obetydliga vardagshändelserna gillade jag inte boken. Kom på att det var formen, alltså noveller jag inte kom överens med. 

Nästa bok blev Ängels på sjunde trappsteget, en biografi av  Frank McCourt som skildrar en hopplöst fattig och eländig uppväxtmiljö i Limerick på Irland.

Det är en enastående berättelse om människans överlevnadsförmåga i en miljö där man kan tycka att förutsättningarna är totalt frånvarande. På något sätt också en värdefull bok just nu i tiden. Författaren skriver realistiskt, sakligt utan minsta tillstymmelse till beklagande eller bortförklaringar. Det är stort tycker jag. 

Efter att ha avslutat den sökte jag återigen i min egen bokhylla efter något läsbart och ögonen föll på Anton Tjechov  Ett jaktdrama, något så oväntat som en kriminalroman. Den publicerades första gången 1884-85 och således ett par år innan Sherlock Holme invaderade deckarlitteraturen. Norrmännen har ju sitt påskekrim så jag tänkte varför inte lägga an på den här. Jag tycker om stilen och berättandet och översättningen är modern.

Jag har dessutom försökt blåsa liv i min avsomnade släktforskning. Har känt mig väldigt ringrostig men nu börjar det lossna lite. Hur som helst att sätta sig vid datorn med den sysslan innebär att tiden försvinner väldigt fort. Jag brukar tänka att man hamnar i ett slags beroendeläge. 

Har alltid nåt att virka eller sticka i händerna framför teven men resultatet av det  tar lång tid, det är mest känslan att inte sitta helt overksam. Apropå det så är jag värdelös när det gäller att bara sitta rätt upp och ner, jag blir rastlös då. Idag var hade jag inga planer för dagen och det fick bli som det gav sig. Satt länge ute i solen med korsord, kaffe och en virkning nära till hands men jag blev så himla less och lite olustig, rastlös, initiativlös. Det löste jag med att gå ut på eftermiddagsrundan och nu sitter jag här mycket bättre till mods. 

Som jag nyss antytt stjäl datorn tid fort som attan, nu hög tid för att tänka middag. Det får bli den rökta laxen som är kvar efter påsken, en ädelostsås och färsk pasta får duga.

Men nu måste jag avsluta i förtvivlan. Har många bilder tagna senaste tiden och nu har något hänt. Finns ingen tillstymmelse till foton någonstans, t o m de gamla i bloggarkivet är försvunna, jag behöver all hjälp i världen nu för att komma tillrätta med "bildandet".