DITT OCH DATT

Kulturhuset Sara i vardande

I mitt senaste inlägg, tre veckor sedan, skrev jag om gnistan som inte ville infinna sig och nu får jag nog tillägga att jag är tämligen gnistfri. Trots det tar jag mod till mig att sätta mig här vid tangentbordet, trycker på knapparna i hopp om att se att något läsbart kommer ut, om det dessutom finns ett uns läsvärt i det hela vore inte heller helt fel. OBS! går inte med håven, bedömningen i det här fallet är helt och hållet min egna reservation.

I vilket fall, det är som man alltid säger full fart på tiden som rinner iväg.  Ibland känns det som några av veckans dagar över huvud inte funnits.  Söndag kväll tycker jag att nu ligger en hel vecka framför som ska fyllas med allehanda aktiviteter och en del nödvändigheter. Plötsligt är det torsdag kväll, gympan avklarad och då, ja då ligger strax en hel, lång helg inom räckhåll. Är'e inte märkligt, vad händer med de där borttappade dagarna? När jag tänker tillbaka kan jag "armest" redogöra för något alls (armest=knappast!)

Det lilla dialektala ordet leder mig just nu in på böckerna som jag lustfyllt konsumerar. Karin Smirnoffs 

Jag for ner till min bror avverkades förrförra veckan och när jag lämnade tillbaka den antecknade jag mig för lån av den andra boken i sviten, Vi for upp med mor. Läsning pågår nu med stort nöje, hon är en god berättare, håller ett bra tempo med småroliga inslag av igenkännande slag. Jag kan också tycka att jag har en fördel att vara västerbottning med tanke på de dialektala ord som blandas in i texten. De stannar mentalt upp läsningen för eftertanke en microsekund. Samma sak med avsaknaden av versaler och hopskrivningen av personnamnen, tankepauserna gör något med lästanken. Jag gillar verkligen böckerna och ser fram emot den avslutande tredje delen, Sen for jag hem. 

När jag läst ut en bok och saknar något att fortsätta med brukar jag ta till en till formatet liten bok av Anna Gavalda, En dag till skänks, som jag tycker är en helt underbar ögonblicksskildring som går att läsa om och om igen. Det gjorde att jag just nu också lånat en roman av henne, Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans, en titel som talar till mig. Med andra ord, jag har fullt upp just nu på läsfronten. 

Den situationen har också gjort att jag lagt mig till med en vana som jag aldrig i mitt liv kunnat föreställa mig att jag skulle falla för. Det har dess bättre bara inträffat under helgerna så än så länge kan jag väl tillåta mig göra det också. Jag, som normalt har tidiga morgonvanor veckans alla dagar, har nu under den här intensiva läsperioden  efter att lördag-söndagsfrukostens kaffemugg är tömd gått tillbaka till den goa sängvärmen - - - och fortsatt läsa en timme eller lite längre. I söndags dock, körde det ihop sig för mig och jag fick väldigt bråttom upp. Jag är en ivrig lyssnare på Söndagsintervjun i radion P1 som börjar efter 8-nyheterna, klockan var plötsligt tio minuter över och intervjun med Peter Hammar var redan i full  gång. Programledarens, Martin Wicklin, intervjuer är i en klass för sig och tursamt går allt lyssna på i efterhand.

Fortsättningen på söndagen, som var löst planerad, blev inte helt som jag tänkt mig men det blev ändå en bra dag. Som vanligt  gick jag först iväg med återvinningssoporna men väglaget var en fullständigt hisnande övning, halkan så att säga av högsta art. De fina promenadvägarna ett par dagar tidigare var som bortblåsta, eller rätt och slätt bortregnade och med hjälp av en natt med några ynka minusgrader var isgatan ett faktum.

Blankare is får man leta efter och inte ens med Ice bugs gick det att gå avslappnat. fy och fy och fy. Det blev inte aktuellt att promenera ner till centrum som jag planerat för att gå på bio. Buss båda vägarna. Då filmen slutade samma minut som avgångstiden för bussen hem fick jag en hel timme att slå ihjäl inne i stan. Inte kul och inte på något sätt spännande heller men under helgerna går bussen en gång i timmen så det sura äpplet var i det närmaste citron. 

Men ---- filmen Cat Walk var helt fantastisk, tårarna rann och glädjeskratten pockade växelvis fram. Hudiksvallsrevyn gör ett fantastiskt arbete och sprider en människosyn som det borde finnas i mycket större mängd av i vårt samhälle. Tyvärr är jag rädd att motsatsen växer över lag, kyla, avståndstagande och något som kan antas vara översitteri frodas. Men se filmen!

I dag den 24 februari är namnsdagen Mattias och jag minns ramsan om Mattias som med sitt milda skägg lockade barnen bakom stuguvägg. För 151 år sedan föddes min mormor och ramsan  nämndes ofta då i samband med hennes födelsedag. Ett och ett halvt sekel sedan, stor hungersnöd i landet efter svåra missväxtår. Hon föddes som nr fyra  i en syskonskara på nio. Två små bröder hade redan dött när hon föddes och sen kom fyra  bröder  till att avlida i späd ålder. Enda systern dog i 20-års-åldern och slutligen fanns bara min mormor och hennes bror kvar till hög ålder. Min mormor dog ca ett halvt år innan hon nådde 90 år.  Jag minns ju henne mycket väl men önskar att jag bett henne berätta om sin barndom och uppväxt, som  jag även som barn borde ha tyckt vara spännande. Jag inser ju nu att det hon hade kunnat berätta skulle vara som taget ur sagorna utan att handla om något sagolikt liv. Troligen fyllt av umbäranden, hårt arbete och en allmänt kärv tillvaro. Hon var dock en mångkunnig människa, sydde skor, framställde många alster vid sin stickmaskin, odlade lin - mycket ofattbart uppe i fjälltrakterna - vävde tyg av olika slag som behövdes i hushållet. När familjens ende son, min morbror blev något år, sydde hon en päls till honom av hundskinn som hon själv framställt genom uppfödning av valpar och beredning av deras skinn efter slakt. Det berättas också om henne att när hon vandrade upp till en fiskesjö som låg högt upp ovanför gården, hade garn och stickning i förklädesfickan. Hon stickade under tiden hon gick, ingen tid fick förspillas. Men jag gillade inte hennes hemstickade strumpor av garn som hon själv spunnit av ull från gårdens får. De kliade fruktansvärt och troligen fälldes många tårar  för den skull. Det berättades också att hon var glad och skämtsamt full av skratt. I sina unga år en mycket vacker dansant flicka på Lycksele-marknaden.  Apropå hennes skämtlynne hade hon även vid ett besök hos den legendariske lappmarksdoktorn Wallqvist sagt något på skämt till honom som han tog på allvar varpå hon svarade : Nej jag skojar bara med doktorn. Men nu gled jag iväg långt bort i väLa (Helmer Grundström). Får nog samla ihop mig  för att komma fram till nutid och fixa till en lämplig avslutning. 

I morgon promenaddags med gruppen, hur vi ska kunna ta oss helskinnade fram på de glashala gångvägarna. Tyvärr är det så att de flesta gånger som det sandats har det kommit regn som frusit in gruset till en förrädisk yta.

Tisdag morgon! Fettisdag och bagarnas nationaldag.

Det kom lite TV-tittande i vägen för mitt skrivande. Programmet Husdrömmar gillar jag att se och igår bygget av en ultramodern villa i Hovås, Göteborg, produktionskostnaden 13 millar, inte var mans villa med andra ord. 

I dag återigen fler minusgrader, hade varit ner till drygt nio under natten, halkan lär ändå finnas kvar. Såg i dagens tidning att vinterns grusning kraftigt överstiger budget, men är fullkomligt nödvändigt på gångvägarna bl a.  Efter promenad med efterföljande lunch sedvanlig veckohandling, en kort träff med SPF-pensionärerna och Filmstudions kvällsvisning, den ryska filmen Och tranorna flyga, ett drama från 1958. Som vanligt en packad tisdag som följs av en helt tom onsdag.

Som rubriken antyder, ditt och datt och kanske onödigt långt, men det blir följden av långa uppehåll i skrivandet. Det dagsaktuella försvinner in i minnesbanken likaså tankarna därikring. Jag är inte heller bra på att återuppliva mina funderingar som kommer bland annat under promenerandet. Jag vet inte heller om jag någonsin kommer tillbaka till korta, täta inlägg. Jag har som det känns lång laddningstid för att sätta mig ner och samla ihop min tillvaro till dessa skriverier. Fast när jag väl kommer igång är det ren  och skär njutning.

Men nu, först av allt emellertid, dags att förbereda sig för en vinterdag, ev solig, med promenad i glada vänners sällskap.