EN HEL MÅNAD SEN SIST

17 mars gapade redan tomma hyllor här för bönor

Och vilken månad sen, omvälvande, turbulent och om inte helt oväntat så var det här nog inte något som någon förutom ett fåtal personer i ledande ställningar kunde förvänta sig om ens de. Men nu är det som det är och man får försöka lyssna på de dagliga rapporterna och anpassa sig till rådande  begränsningar.  Det är bara det att eftersom man tillhör en riskgrupp baserad på ålder och just den gruppen har gjort sig känd för olydnad gäller det att respektera rekommendationerna - lite svårt  ska erkännas, Men man får inte tänka bara på sig själv det är ju också  detta med  undvikande av smittspridning. Viruset är lömskt och helt hur det  uppträder är heller inte till fullo känt. 

För utomhusvistelse finns inga begränsningar annat än sk social distans och i dag gjorde jag min sedan länge påtänkta vandring i ytterkanterna av bostadsområdet.  Det som jag kallar mitt Morö Backemaraton tog mig lång tid att genomföra och blev snudd på en mil eller 15700 steg, en härlig utomhusdag i strålande sol.

 Trots att det under senaste tiden töat mycket var långa sträckor fortfarande isiga, minst en tredjedel av längden som dock kändes minst som hälften och tog dessutom dubbelt så lång tid som  de helt snö- och isfria delarna. Men det var bara att kämpa på, det jag gett mig in i måste  jag också ta mig ur

 

På en blankt isig del som gick i väst-östlig riktning tog den västliga vinden ett ordentligt tag och det var inte min dröm att åka kana på isen. Ice Bugsen var inte heller till mycken hjälp där men det bekräftade också hur riktigt mitt skoval var för dagen. Ingen bild i världen kan till fullo visa hur halt det var, men så här såg det ut 

"Mördarbackens" slut

Sista sträckan på vandringen, en lång stigning som jag kallar"Mördarbacken" , känns oändlig när bénen börjar ha fått nog men det känns desto bättre när man tagit sig upp och är framme vid platsen där cirkeln är sluten. Total längd blev i det närmase en mil och ca 15 000 steg


Efter hemkomsten lunch och soffhäng-vila med korsord och en liten powernap och det var dagen så långt. En välbehövlig dag efter gårdagen med fullt ös. Har de senaste dagarna bytt gardiner i fönstren och bara köksfönstret återstod så det var gårdagens uppgift tillika med limpbak. Degen som fått nattjäsa gjorde jag kvällen innan och när allt var över gick luften ur och jag slöade resten av dagen.

Så kallad förklädd jäst

Kanske hörde jag till de allra första jästhamstrarna utan att veta om det, men limpbaket hörde till de jag planerat i god tid innan. Däremot visas inte limporna, kan antas ha skyddad identitet i nuläget.


Sent på kvällen strax innan läggdags passade jag på att skiva och förpacka brödet för frysen och då väcktes mina slumrande andar till liv igen. När datorn skulle stängas fastnade jag kvar där och det var låååånngt över midnatt innan jag till sist kröp i säng och med förlusten av en timme var klockan långt gången när jag klev upp. Hann nästan inte frukosten klar innan det var dags för Söndagsintervjun som jag sällan missar. Sen var det promenaddags!

Det märkliga med den rådande situationen är att jag ger mig full frihet att med gott samvete göra vad jag vill och det inkräktar inte på något annat som jag också skulle ha gjort. Alla aktiviteter och tillställningar jag normalt ägnar mig åt är ju numer inställt och jag har som jag anser ett tidsöverskott att gotta mig i. Karantän eller inte, men brist på  sysselsättning ställer inte till problem.
Redan i månadsskiftet när jag började ana att det skulle kunna bli ändringar i vardagen började jag tänka över hur jag skulle tackla mina dagar. Inskränkningarna kom ju så sakteliga liksom ovissheten om hur och vad som kunde hända. Senaste gången jag var på bio för fjorton dagar sedan var vi två personer i salongen och för säkerhets skull bad jag flickan som kollade biljetten att titta till mig om jag blev ensam, för som jag sa `'jag kan ju dö'. Hon lovade! Tisdagen därpå var sista gången jag åkte buss så jag försöker verkligen hålla mig i skinnet. Att jag känt mig som en bov när jag handlat är en annan sak, men Maxi öppnar redan klockan 07.00 och då är bara pensionärsligan i farten.

En liten orosunge fladdrade förbi i mitt huvud strax innan allt det här drog igång, nämligen att jag är ensam, att inte ha någon intill sig att vädra tankar med, att 'krypa ihop och vara liten' tillsammans med, alltså att för en sekund eller två få släppa på garden. Den tanken fick definitivt inte stanna kvar och jag ser  till att den heller inte kommer tillbaka. Min filosofi är att ingenting tärande får förekomma, mer än någonsin gäller att hålla sig till regelbundna vanor, hålla uppe kondition och konsumera utomhusluft.

Jag hör på radion massor med idèer vad folk sysselsätter sig med , någon tyckte att det handlar om verklighetsflykt. Bl a tycker jag mig förstå ett stigande intresse att läsa Marcel Proust främst På spaning efter den tid som flytt. Det har alltid varit min tanke att läsa den, jag började faktiskt en gång för kanske 40-50 år sedan med då blev jag bara uttråkad och avslutade snabbt den första boken utan att läsa mer än några sidor. Just nu läser jag  Frank McCourt Ängeln på sjunde trappsteget. Bibliotekets utgallrade böcker  reades för 5 kr/st och jag fann boken som jag en gång påbörjat men aldrig läste klart . Den är så bra, skildringen av den bekymmersamma, fattiga tillvaron i Limerick på Irland under 1930-40talen är trovärdigt beskriven med mycken kärlek.

Barmark i hästhagens lunchrestaurang