NYTT DECENNIUM

......välförsett matbord

Köar till ett ..........................

Det blev lite trögt i portgången så att säga för mig när jag i dagens början var på gång att skriva. Problemet var ett mycket irriterande och krånglande tangentbord, men med hjälp av vänner på den fantastiska uppfinningen Facebook löste det sig men då var min energi  bortsprungen och det blev i stället lunchförberedelse, bakad potatis med keso-kaviarröra. 

Det märkliga var dock att det råd jag fick hade jag själv tipsat om en gång. From the begining; tipset var att kolla batterierna! För ett tag sedan var jag in på en av känd telefon-data butik och den kille som skulle serva mig gick  just på sitt pass och det strulade för honom med inloggningen. När han plockade ur batterierna från tangentbordet tipsade jag att han bara skulle låta dem byta plats. Jag kan ärligt säga att hans blick på mig var allt annat än uppskattande men han tog mig i alla fall på orden. Och voilà, det funkade! 

Faktum är att jag praktiserar det ofta på köksvågen och tror mig därigenom skjuta upp batteribytet ett tag. Men med eftertanken som infinner sig ställer jag mig frågan om inte detta med batterier som återfinns i fler och fler funktioner inte är lite osäkra kort.

Nåja det var inte vad jag tänkt mig skriva om, det har ju gått ett tag sen senaste inlägg och när jag skrev det hade jag lite mer funderingar runt julen och dess firande över tid. Det vill säga den för mig överskådliga tiden. Det tidigaste julminne jag har kan ha varit  från 1940, nyss fyllda fyra år då. Jag var för tillfället ensam inne i köket och promenerade fram och tillbaka på köksmattan. Pappa hade försökt lära mig marschera så det var mitt sätt att fördriva tiden. Då plötsligt bankade det på dörren och in kom en främmande farbror, stor och konstigt klädd, och frågade efter snälla barn!  Jag talade om att jag var ensam hemma och att mamma hade gått till vedboden och pappa till garaget!!! Lyckligtvis kom mamma omedelbart in och den där främmande gubben hade en säck som han ställde på golvet  och plockade fram paket som jag fick. Det gjorde att jag glömde den första rädslan. Det jag fick var en docksäng som mamma snickrat och som fortfarande är i orginalskick och i användning, nu som sovplats för Lila.

Jag fick också en lastbil i trä men det var nog så att pappa deltog mer i leken med den.

Kommande jul minns jag inte så mycket från men då fick jag en pall, egentligen ett mjölksäte som min morbror snickrat. Jag kommer inte alls ihåg något om maten från dessa jular. Men påbudet om mörkläggning hade kommit, jag minns hur mamma täckte för fönstren. Dessutom pratet om spökflygaren som var spännande men också skrämmande. Jag har aldrig fått något belägg för vad det handlade om men det ryktades om flygplan som flög och landade uppe på fjället, Det var ju brinnande krig och Norge ockuperat. I det sambandet kommer jag också ihåg den stora världskartan som på väggen där pappa och morfar markerade och pekade ut frontlinjerna så för mig blev kriget påtagligt och skrämmande. Jag tror rädslan satt kvar mycket, mycket länge.

Men det var ju minnen runt barnaårens jular jag tänkte berätta om. Julen 1942 bodde vi på ett nytt ställe, i ett gårdshus till hus där det förutom smedja även fanns bostad för smeden och hans familj plus arbetskraft både i smedjan och hushållet. Julklappar från den julen kommer jag inte ihåg annat än att på kvällen öppnades dörren hastigt och ett paket kastades in. Det visade sig vara från smedens familj, en ishacka som han smitt och utanför köksdörren stod en dunk med ren bensin. Det var hårdvaluta för min far som fick sig välbehövlig startbensin till bilen som då drevs med gengas. Ishackan fanns länge i mina tillhörigheter men någon gång försvann den tråkigt nog ur min ägo. Smeden var en erkänt yrkesskicklig man och det berättades att han en gång skickat in en yxa av egen produktion till en hantverksutställning men fått den tillbaka med besked  att de tog inte emot fabrikstillverkat gods.

Det märkliga med mina julminnen är dock att jag inte har matminnen. Verkligheten var nog den att det troligen inte fanns pengar till  extrainköp. Jag har ett minne av ett litet paket med skivad kokt skinka, kan ha varit  julen 1942. Året därpå delades det ut frukt, bananer till barnfamiljer som var en misslyckad aktion. Krigsvintrarna, omtalat kalla och i Sorsele 40-gradig kyla var katastrofalt, bananerna svarta och oätliga. Julgran med levande ljus hade vi men ljusen fick bara tändas under uppsikt. 

För några dagar sen hörde jag på radion om bl a julgransplundringar som knappas lär förekomma längre och som hade sin höjdpunkt kanske på 1950-talet. Mitt första skolår var jag ideligen sjuk och bl a missade jag kamraten Ullas julgransplundring men hon skickade godispåsen som var obligatorisk, hem till mig. Det blev väldigt uppskattat, jag var ju så ledsen att inte få gå till henne. 

Jularna som sedan följde under uppväxten var ju alla minnesvärda på sitt sätt men de antog ju också en mer och mer traditionell ton. Spännande var ju att så fort det var möjligt/lovligt att höra och jämföra antalet julklappar med kamraterna. 

Den vackert belägna kyrkan i sommarskrud

En tradition varje jul var juldagsmorgonens julotta som min mamma och jag gick till, vi bodde nära intill kyrkan som var en fördel eftersom det 'alltid' var svinkallt. Men kyrkan var fylld med folk, i tidiga år värmde en kamin och levande ljus i de mäktiga ljuskronorna. I mina öron var höjdpunkten när överlärarens son spelade trumpet i kyrkan vilket så småningom upphörde.

Jag värderar dessa minnen högt, det finns en harmoni och enkelhet bevarat som det är svårt översätta i text, de finns i mitt hjärta som glimmande små julgransljus. Att under vuxen ålder förstå hur oerhört begränsade tillgångar som fanns påverkar på intet sätt mina minnen, jag uppskattar att mina föräldrar aldrig överförde sin ängslan och oro på mig fast i minnenas backspegel kan jag konstatera att det ändå krävdes stor anpassning till rådande förhållanden. Men var tid har sin egen anda och dåtiden går inte vare sig jämföra eller jämställa med nutiden, var tid formar sina människor tror jag, var och en har på sitt ansvar att följa med tiden och låta erfarenheterna vara till nytta. 

Jag hade också tänkt passa på att nämna de böcker jag läst under fjolåret som jag inte tidigare talat om. Ingen recension utan närmast bara en uppräkning. Jag tar numera så lång tid på mig för varje bok, jag läser endast när jag lägger mig på kvällen och en god sömn ställer till en del trassel , jag somnar, tappar bort var jag är i boken och dubbelläser långa stycken. Ibland när jag somnat drömmer jag att jag läser men si, det stämmer inte alltid med den skrivna boken. 

Under sommaren hade jag lånat den senare August belönade Osebol. De 800 sidorna kändes övermäktigt men det var snabblästa sidor med tanke på den lilla textmassa varje sida innehöll. Jag kunde dock inte låta bli att under tiden rekommendera den till alla som kom i min väg, tyckte den var ett bra tidsdokument för efterkrigstiden och ett strålande grepp citera korta meningar av de intervjuades uttalanden. Det gav närhet, kändes som att höra deras röster. 

Efter det tog jag mig an Jane Austins Emma som jag inte läst tidigare och vi höll inte på att komma ifrån v arandra. Jag blev så otroligt less på hennes ordnande och planer för alla människor som kom i hennes väg, men till sist kunde jag slå igen boken, färdigläst. Men eftertankens kranka blekhet drabbade mig, boken var ju egentligen fängslnde och kan kräva en omläsning när jag nu tror mig kunna företa mig det. Den finns ju i min bokhylla så chansen finns. 

När jag äntligen kom mig ur Emmas grepp fortsatte jag med Majgull Axelssons Jag heter inte Mirjam som också fanns i min bokhylla. Sen tidigare hade jag börjat med den  och tog åter tag i den igen. En fantastisk bok med ett oerhört tungt ämne om än hyperaktuellt.

Då kändes som jag behövde varva med något lättsammare och lånade jag en bok på biblioteket.  Råkade höra rekommendation om Jojo Moyes senaste bok och då jag läst henne tidigare med god behållning tänkte jag mig läsa någon av hennes första böcker och fick i min hand Toner i natten. Den var ett bottennapp i mitt tycke, Fick ingen känsla för det jag läste och kunde inte hitta någon tråd att hålla mig till. Hur som helst slet jag mig igenom den, det var tungt men på ett annorlunda sätt.

En annan bok som skulle ställa allt till rätta och bara vara en skön läsning var Kathryn Hughes Brevet men efter den tänkte jag först att jag gillar nog inte feelgood romaner längre. Behållningen blev tunn men den var nog läsvärd, det var nog bara jag som inte var upplagd just då

När jag lämnade den åter ställde jag mig i kö till Matilda Gustavssons Klubben, bara 50 pers före mig i kön och jag fördriver nu tiden med ännu ett par publikationer från min bokhylla Lena Mellgrens Fläskpackarbaronen och Rallarstan.

De handlar om tiden runt förra sekelskiftet då Norra Stambanan byggdes. Berättelser om folk och företeelser, uppräkningar om vad som fanns att köpa av mat- och specerier, hur folk bodde och rallarnas framfart. Det är otroligt tänka sig att det fanns 3-4000 personer sysselsatta i Vännästrakten när banan drogs fram över myrar och urskog och broar byggdes över de stora älvarna. 

Jämför med den stora nutida satsningen i Skellefteå, Batterifabriken som ska sysselsätta som mest ett par tusen personer. Nu krattas manegen för dem på alla upptänkliga sätt men sådana förberedelser fanns knappast tillgängligt för dubbelt så många människor som dessutom inte fick något som helst erkännande när hela spektaklet stod klart och Kung Oskar invigde  och berömde de ledande skiktet. Dessutom, stambanans betydelse har inte tillräckligt uppskattats och underhållits till förfång för nutida trasslande tågtrafik. 

Det känns som jag bör sluta nu, ångar börja komma upp i tryck och det finns inte anledning och tid att utnyttja den kraften. Bör i stället ägna mig åt min kommande middag som tydligen blir lite sen eftersom skrivandet fick blomma ut en del.