Det verkar som om sommaren gjort ett litet break, man blev ordentligt bortskämd de soliga, vackra dagarna och framför allt de ljumma kvällarna då det gick sitta på verandan länge, ända tills solen försvann. Trots det har inte frukostarna utomhus framför havsvyn blivit särskilt många, så den kvoten måste absolut fyllas på. Det är nära nog obeskrivligt att med full rättvisa kunna förmedla känslan att sitta där i stillheten, tystnaden och havet som glittrar i morgonsolen, och kanske någon and som simmar och dyker efter föda. Man kommer inte någonsin närmare känslan "ett med naturen".
Efter den inledningen får väl den naturromantiska delen av dagens inlägg vara uttömd. Ja, om man inte också ska dra in denna dimmiga morgon. Gårdagens regn kommer förhoppningsvis inte tillbaka nu när asfalten börjat torka upp. Dessutom blir det så kallt inomhus, jag som stängt av värmen i omgångar tänker att det ska väl ändå gå klara sig utan, det är trots allt sommar. Men tjocksockor och storkoftan ligger hela tiden inom räckhåll.
Det blev ett väldigt långt uppehåll i skrivandet för mig den här gången men jag har tyvärr inte haft den nödvändiga energin över. Förra veckan åkte jag hem från stugan på måndag eftersom jag hade ett avtalat besök både på tisdag morgon och kväll. Så jag passade på att putsa fönster och tvätta gardiner för att göra midsommarfint. Detta varvades med veckohandling, frisörbesök, biltvätt och lite shopping (ett par nya skor) plus rengöring av bron inför kommande oljebehandling. Det där tog mer kraft än jag förväntat mig så jag sköt upp min för fredagen planderade stugresa. Det slumpade sig så att jag också tog mod till mig och ringde datafirman för att få hjälp med lite kompletterande service av det som inte blev ordentligt åtgärdat vid senaste besök. Det har utvecklats till ett riktigt trauma det här med datafirman, jag har gruvat mit så in i norden för att ta ännu en kontakt, känner mig helt tillintetgjord faktiskt. Nåja jag kände att jag var vid "the bitter end" och fick vid telefonsamtalet löfte att en tekniker skulle dyka upp under fredag eftermiddag. Inte förrän killen ifåga ringde på kunde jag ta det löftet på allvar, det hade ju hänt vid tidigare löftestillfälle att ingen kommit. Det var inte något avancerat problem men jag tyckte mig kunna kräva att allt skulle vara i sin ordning. Fatalt nog hade den som senast var här inte förvissat sig om att en kabel som koipplats till datorn kom från någon enhet. Den låg alltså lös bakom skärmen till följd att jag inte hade ljud i högtalarna. Ett verk av "the Quiet Man" min alldeles privata benämningen på den teknikern. Just nu känner jag mig inte manad (känslomässiga skäl) till ytterligare kontakt/affärer med den firman.
Det om detta! Redan trött som jag var gick luften totalt ur mig efter besöket, delvis till följd av känslan att äntligen kan jag sätta punkt för den eländesperioden, och jag kände att det nog var lämpligare att invänta morgondagen för att åka ner till stugan. Det var en solig, vacker dag och jag var där lämpligt till lunch på verandan och sen blev det lång, skön dag i solen utan minsta lilla tanke på att göra ett enda litet nyttigt handtag. I det tillståndet förflöt också helgen med endast en enda morgonpromenad, kortare än vanligt, tills jag åkte hem igen på tisdag morgon. Egentligen var jag fortfarande trött och veckan som gått har jag till stora delar sovit bort. På onsdag kväll var jag på en sk storseans med mediet Marie Johansson, alltid lika trivsam att lyssna till. Den kvällen såg jag nåt på TVn vid niotiden och vaknade till igen kl 02.45, helt utslagen kan man väl säga, men det gick bra fortsätta sova i sängen också och vaknade till igen någon gång mellen sju och åtta!
Jag kan väl känna det som att det är först idag som jag är i balans igen så det får väl bli fortsatt soffhäng med sticknålarna i näven. Jag råkade falla över ett så vackert och somrigt garn som blir till sockersöta sockor och det triggade igång mig på stickning igen. Jag vet med mig att inte ha full kontroll över hur mycket orken räcker till, men det är ju också så att om man inte testar så vet man inte heller! Jag målade i alla fall bron dagen innan regnet kom så nu är ingången blockerad, det torkar dåligt vid ihållande regn men tursamt nog skyddar taket bron för direkt väta. Fast nog är det är svårt att avgöra gränsen mellan styrka och lättja, att avpolletera gubben på axeln!
Kanske gör jag allvar av min tanke att skaffa en bärbar dator, mest för att ha släktforskningen tillgänglig när jag befinner mig utom utom räckhåll för den fasta datorn i hemmets lugna vrå. Det känns som jag inte kan låta det här intresset ligga för fäfot hela sommaren. Jag kan ju åtminstone börja kolla vilken maskin som kan vara lämplig! Dessutom ska jag sköta om min besvärliga muskel djupt inne i skinkan, kan det heta ländmuskel möjligen? Jag kör lite med Alvedon men inser att jag kanske bör försöka få massage eftersom jag också kan ana lite domningskänsla i ena fotens tår, men jag väntar till på måndag. Går något att skjuta upp så gör jag gärna det ett par dar, mitt eget sätt att protestera mot det oönskade!
Idag blir det lite avslutande kattpoesi ur boken Kanske KISSAR jag en skvätt, kategorin arbete med en mix av allvar, nöje och ordentligt tilltagen vila!
NIO LIV
Det första livet är till för att springa
Det andra livet är till för att stirra
Det tredje livet är till för att klättra
Det fjärde livet är till för att riva
Det femte livet är till för att sova
Det sjätte livet är till för att sova
Det sjunde livet är till för att sova
Det åttonde livet är till för att sova
Det nionde livet är till för att skriva
mina memoarer
lördag 18 juni 2016
onsdag 8 juni 2016
STADSDAGAR
Meeen ..... idag var det svårt komma in på banan. Inte nog med att det blåser kraftigt och i byarna på 20 mps (som det var alldeles nyss) kan det nog vara svårt hålla sig på fötterna. Även om jag själv är på fötter så har jag vissa problem att få till någon slags rörelse eller jämn takt, Jag hade visserligen svårt somna i går kväll = natt, jag fastnade vid datorn längre än tillåtligt men sov gott mina timmar. Det gjorde min sängkompis också som inte alls stördes av min vakenhet. Hennes uttryck för välmående kan däremot ibland vara lite påträngande eller, t ex när hon i dröm spärrar ut sina klor och långsamt, mycket långsamt drar in dem igen så kan jag inte tycka att det är behagligt men den avslappnade ro hon utstrålar är helt betagande ändå.
Det är naturligtvis släktforskningen som håller mig vaken långt in på nätterna, jag har nu dessutom lite kommunikation med några av mina träffar för utredning av släktskap, men det mesta ligger väldigt långt bak i tiden. Det var en del såna uppgifter som fascinerad i går kväll. Väl medveten om att det både kan vara tveksamma uppgifter såväl som att det för min egen personliga del inte heller är möjligt att med någon säkerhet kontrollera riktigheten. Men, som sagt, det fascinerar med gubbar födda på 1300-talet, och eftersom jag i och med dem hamnar i några välkända jämtlandssläkter, anar jag att det kunde finnas någon form av planerade giftermål mellan släkterna, kanske för att stärka sin makt och förkovra sina tillgångar. Jag kan inte låta bli att följa de här linjerna bakåt och se hur lång det går komma men jag borde ändå lägga mer energi på släktrelationer i nutid eller åtminstone i en mer överskådlig tidsrymd. Det är nog så svårt men det är ju där som jag rimligtvis ska finna lösningen på min än så länge obesvarade fråga.
Förra veckan hade jag åkt hem från stugan på måndag, dels för veckohandling, dels tvätt och allmän service, naturligtvis även gräsklippning. Det dröjde faktiskt ända till torsdag innan jag åkte tillbaka. Jag tyckte det var bättre sova hemma istället för att sätta mig arbetstrött i bilen fast det tog tid innan jag fått ihop allt jag trodde mig behöva. Det blev fullpackad bil, i princip ett litet flyttlass. Vädret var alldeles underbart, soligt och riktigt varmt när jag kom till stugan och efter urlastning mm placerade jag mig och katten på altanen och hade en fantastiskt skön eftermiddag. Jag njöt i fulla drag, kände mig fri, helt befriat från arbetsuppgifter som jag var. Det skulle visa sig att den där goa värmen inte var oantastlig, dagarna efter började det så sakteliga bli andra vindar och därmed svalare. På lördag kväll föll jag till slut till föga och satte på elementet, jag frös in i märgen och överlevde natten tack vare Helly Hansen-sockor, extra filt och naturligtvis min lilla sängkompis. Hon hade också en del invändningar om den obefintliga värmen och kröp ner i bädden så fort hon kunde!
Jag stannade kvar till måndag, åkte inte förrän jag ätit middagg - och kom hem till ett utkylt hus eller åtminstone ogästvänligt, så upp med alla markiser för att kvällens solstrålar kunde titta in.
Gårdagen blev faktiskt innehållsrik och sk full rulle - med mina mått mätt! Först av allt kom gräsmatteklipparen, alltså mannen som ska sköta om min gräsmatta under sommaren och det känns så bra att kunna få lämna över den uppgiften. Sen veckohandling och efter lunch och vila med sedvanligt korsord övertygade jag mig själv om den glädje som skulle komma om jag tog itu med och genomförde projektet jag inte såg fram emot. Köra alla sopsäckar jag fyllt under min krattningsperiod. Ett dussin totalt! När fyra var kvar höll jag på att tappa sugen, dags för en ny övertalning! Du förstår väl hur belåten du ska vara i morgon över att alla säckar är borta bla bla bla och hur otrevligt du kommer att uppleva de där väntande säckarna. Och det tog skruv! Jag är idag tacksam för det samarbetet fungerade.
Jag kunde därför med energi (Obs Skrytsamt) ta mig an farstubron och skura den för kommande målning. Hoppas bara att vädrets makter inte sätter stopp. Men, som jag skrev i början, jag behöver en spark i baken idag för att få något gjort. Kanske jag smyger mig på ett, jag säger ett enda, fönster, putsar och sätter upp rena, nystrukna gardiner. Jag väntar på glasmästeriet som ska byta några fönster (kasetter) som fallit för tidens tand och har ju faktiskt det att skylla på när fönsterputsningen tar emot.
Nu var det inte bara slit och släp igår heller. Jag fick igår kväll besök av den som ev skulle ta på sig förrådsrenoveringen - och han lovade göra det! Nu ska jag bara jaga fram en medhjälpare också men det tror jag ordnar sig.
Som slut på dagen såg jag Lars Lerin på TV, den gudabenådade akvarellmålaren som så självklart och starkt lämnar ut sig själv och sina svagheter. Också hans charm är gudabenådad. Han går genom rutan! Och själv hoppas jag nu genom att sitta här och raljera över tiden som går ha kommit ifatt mig själv, kan ordna med lite lunch, ta min lunchvila och sen gå vidare, fönstervägen om man vitsar till det. Det är förresten en ärftlig belastning att uttrycka sig i tvetydiga termer, inte för att missförstånd ska uppstå utan just för vitsens skull! Både min far och min bror var utomordentligt väl skickade i den förmågan.
Det är naturligtvis släktforskningen som håller mig vaken långt in på nätterna, jag har nu dessutom lite kommunikation med några av mina träffar för utredning av släktskap, men det mesta ligger väldigt långt bak i tiden. Det var en del såna uppgifter som fascinerad i går kväll. Väl medveten om att det både kan vara tveksamma uppgifter såväl som att det för min egen personliga del inte heller är möjligt att med någon säkerhet kontrollera riktigheten. Men, som sagt, det fascinerar med gubbar födda på 1300-talet, och eftersom jag i och med dem hamnar i några välkända jämtlandssläkter, anar jag att det kunde finnas någon form av planerade giftermål mellan släkterna, kanske för att stärka sin makt och förkovra sina tillgångar. Jag kan inte låta bli att följa de här linjerna bakåt och se hur lång det går komma men jag borde ändå lägga mer energi på släktrelationer i nutid eller åtminstone i en mer överskådlig tidsrymd. Det är nog så svårt men det är ju där som jag rimligtvis ska finna lösningen på min än så länge obesvarade fråga.
Förra veckan hade jag åkt hem från stugan på måndag, dels för veckohandling, dels tvätt och allmän service, naturligtvis även gräsklippning. Det dröjde faktiskt ända till torsdag innan jag åkte tillbaka. Jag tyckte det var bättre sova hemma istället för att sätta mig arbetstrött i bilen fast det tog tid innan jag fått ihop allt jag trodde mig behöva. Det blev fullpackad bil, i princip ett litet flyttlass. Vädret var alldeles underbart, soligt och riktigt varmt när jag kom till stugan och efter urlastning mm placerade jag mig och katten på altanen och hade en fantastiskt skön eftermiddag. Jag njöt i fulla drag, kände mig fri, helt befriat från arbetsuppgifter som jag var. Det skulle visa sig att den där goa värmen inte var oantastlig, dagarna efter började det så sakteliga bli andra vindar och därmed svalare. På lördag kväll föll jag till slut till föga och satte på elementet, jag frös in i märgen och överlevde natten tack vare Helly Hansen-sockor, extra filt och naturligtvis min lilla sängkompis. Hon hade också en del invändningar om den obefintliga värmen och kröp ner i bädden så fort hon kunde!
Jag stannade kvar till måndag, åkte inte förrän jag ätit middagg - och kom hem till ett utkylt hus eller åtminstone ogästvänligt, så upp med alla markiser för att kvällens solstrålar kunde titta in.
Gårdagen blev faktiskt innehållsrik och sk full rulle - med mina mått mätt! Först av allt kom gräsmatteklipparen, alltså mannen som ska sköta om min gräsmatta under sommaren och det känns så bra att kunna få lämna över den uppgiften. Sen veckohandling och efter lunch och vila med sedvanligt korsord övertygade jag mig själv om den glädje som skulle komma om jag tog itu med och genomförde projektet jag inte såg fram emot. Köra alla sopsäckar jag fyllt under min krattningsperiod. Ett dussin totalt! När fyra var kvar höll jag på att tappa sugen, dags för en ny övertalning! Du förstår väl hur belåten du ska vara i morgon över att alla säckar är borta bla bla bla och hur otrevligt du kommer att uppleva de där väntande säckarna. Och det tog skruv! Jag är idag tacksam för det samarbetet fungerade.
Jag kunde därför med energi (Obs Skrytsamt) ta mig an farstubron och skura den för kommande målning. Hoppas bara att vädrets makter inte sätter stopp. Men, som jag skrev i början, jag behöver en spark i baken idag för att få något gjort. Kanske jag smyger mig på ett, jag säger ett enda, fönster, putsar och sätter upp rena, nystrukna gardiner. Jag väntar på glasmästeriet som ska byta några fönster (kasetter) som fallit för tidens tand och har ju faktiskt det att skylla på när fönsterputsningen tar emot.
Nu var det inte bara slit och släp igår heller. Jag fick igår kväll besök av den som ev skulle ta på sig förrådsrenoveringen - och han lovade göra det! Nu ska jag bara jaga fram en medhjälpare också men det tror jag ordnar sig.
Som slut på dagen såg jag Lars Lerin på TV, den gudabenådade akvarellmålaren som så självklart och starkt lämnar ut sig själv och sina svagheter. Också hans charm är gudabenådad. Han går genom rutan! Och själv hoppas jag nu genom att sitta här och raljera över tiden som går ha kommit ifatt mig själv, kan ordna med lite lunch, ta min lunchvila och sen gå vidare, fönstervägen om man vitsar till det. Det är förresten en ärftlig belastning att uttrycka sig i tvetydiga termer, inte för att missförstånd ska uppstå utan just för vitsens skull! Både min far och min bror var utomordentligt väl skickade i den förmågan.
onsdag 1 juni 2016
SOMMAR OCH SOL
Första dagen i sommarmånaden Juni och idag gör vädret verkligen rätt för namnet. Så här många varma och soliga dagar i ett sträck tror inte jag att det någonsin var förra sommaren. Minnet brukar vara tämligen kort när det gäller väder men det känns som det bara var nån dag då och då som det var soligt men nog saknade man ljumma sommarkvällar. Nu har vi redan fått både det ena och det andra och det verkar fortsätta och kanske nåt åskväder emellanåt - då är det riktig sommar.
Inte känns det som jag har nåt att skriva om just nu, jag kan ju inte hela tiden hålla på och berätta vad jag gör, det blir så enahanda och upprepningar brukar trötta, men jag håller igång på mitt sätt ändå. Det har förresten hänt en del på tomten, jag fick hjälp att flytta några buskar och jag känner mig så belåten med resultatet. Överlever de dessutom tror jag att det kommer att se prydligt ut. Jag har redan klippt gräsmattan två gånger, det växer hejvilt men gräsmattan är bedrövligt ojämn efter alla tunga fordon som varit in på tomten. Dessutom har jag fått en imponerande maskrosodling som jag energiskt försöker motverka. Jag tror faktiskt att den jord som användes när hallon- och jordgubbslandet såddes igen inte var direkt ogräsfri. Jag har nu hittat ett flytande bekämpningsmedel som verkar effektivt, maskrosorna segnar ihop och tappar livskraften inom ett dygn efter sprayning. Om de dessutom inte kommer tillbaka är medlet en sensation.
Det går med andra ord framåt för mig och efter helgen kommer en man för att titta på förrådsrenoveringen, förhoppningsvis tar han på sig jobbet. Det skulle vara skönt få det klart så att jag kan flytta ner det som förvaras på vinden innan kylan kommer. Ja inte allt förstås, det lär bli en och annan transport till återvinningen också. Dessutom har jag fler projekt så att säga i bakfickan, men jag får ta en sak i taget.
Men förresten, det har ju faktiskt hänt en lite spännande sak. Det ordnades en sk Speeddating för seniorer genom kommunens försorg, de har gått av stapeln en gång tidigare och den här gången gick jag dit för att se vad som hände. Jag uppskattar att det kom ca 40-50 personer, många damer men ändå hade en och annan herre vågat sig dit. Man placerade sig fyra och fyra vid varje bord som var namngivet med ett samtalsämne. Innan fick man rangordna sex ämnesområden och första sittningen gick man till bordet med ens eget förstaval. Flera bord fanns för resor som många tydligen hade som förstaval. Efter femton minuter var det dags för byte till nr två på ranglistan och sen fortsatte hela förmiddagen med upprepade byten och alla ämnen blev genompratade, mer eller mindre intensivt kan jag väl tycka. Det är alltid intressant iaktta andra människors förhållningssätt till det nya och okända. Avsikten med hela arrangemanget är att ge äldre möjligheten till nya bekantskaper, en mötesplats helt enkelt,, och i förlängningen motverka och bryta ensamhet. Initiativet är jättebra som kompletterar andra mötesplatser, pensionärsföreningar och liknande. Jag tror dock att projektet fortfarande bara är i sin linda och går utveckla, och jag kommer absolut att gå nästa gång det anordnas. Men jag reflekterade över att det finns så många människor i vår lilla stad som jag aldrig sett förut, kanske en anledning kan vara att det är tjugu år sen jag tog pension och därmed också begränsade min tillvaro.
Jag har äntligen gjort slut med min ständige följeslagare sen nån månad tillbaka! Jag har äntligen läst ut Karin Bojs bok Min europeiska släkt, men den ska i fortsättningen få ligga kvar på nattygsbordet, den boken släpper ja aldrig ur sikte, så enastående bra, framför allt intressant som den var, Journalistiskt välskriven och kopplingen till det personliga släktträdet gjorde den många gånger mycket vetenskapliga redogörelsen verklighetanknuten. Dessutom var den tryckt på tjockt fint papper vilket var värdehöjande. Nu har jag börjat läsa nya böcker, både en hemma och en i stugan så sommaren är räddad ur läsningssynpunkt. Sen gjorde jag ett fynd när jag storstädade sovrummet, alla böckerna om Arn, ljudböcker kom plötsligt upp i dagsljus. Det kan kanske vara kul att lyssna på så här länge efter de var i ropet.
Ja det här blev bara lite rundsnack som knappast kommer att störa min sömn. Jag har upptäckt att när jag i mitt skrivande berört någonting djupt personligt har jag tydligen också väckt minnen eller vad det nu kan vara som ligger kvar i mitt huvud ett tag efteråt. Det kan bli en sömnlös natt, jag grubblar inte alls men sömnen är som bortblåst och nu tycker jag mig se ett mönster. Fast jag tror skrivande ändå fungerar som en sorts terapi, en ventil som jag för en timme eller två öppnar för mina koncentrerade tankar.Men ..... I love it!
Inte känns det som jag har nåt att skriva om just nu, jag kan ju inte hela tiden hålla på och berätta vad jag gör, det blir så enahanda och upprepningar brukar trötta, men jag håller igång på mitt sätt ändå. Det har förresten hänt en del på tomten, jag fick hjälp att flytta några buskar och jag känner mig så belåten med resultatet. Överlever de dessutom tror jag att det kommer att se prydligt ut. Jag har redan klippt gräsmattan två gånger, det växer hejvilt men gräsmattan är bedrövligt ojämn efter alla tunga fordon som varit in på tomten. Dessutom har jag fått en imponerande maskrosodling som jag energiskt försöker motverka. Jag tror faktiskt att den jord som användes när hallon- och jordgubbslandet såddes igen inte var direkt ogräsfri. Jag har nu hittat ett flytande bekämpningsmedel som verkar effektivt, maskrosorna segnar ihop och tappar livskraften inom ett dygn efter sprayning. Om de dessutom inte kommer tillbaka är medlet en sensation.
Det går med andra ord framåt för mig och efter helgen kommer en man för att titta på förrådsrenoveringen, förhoppningsvis tar han på sig jobbet. Det skulle vara skönt få det klart så att jag kan flytta ner det som förvaras på vinden innan kylan kommer. Ja inte allt förstås, det lär bli en och annan transport till återvinningen också. Dessutom har jag fler projekt så att säga i bakfickan, men jag får ta en sak i taget.
Men förresten, det har ju faktiskt hänt en lite spännande sak. Det ordnades en sk Speeddating för seniorer genom kommunens försorg, de har gått av stapeln en gång tidigare och den här gången gick jag dit för att se vad som hände. Jag uppskattar att det kom ca 40-50 personer, många damer men ändå hade en och annan herre vågat sig dit. Man placerade sig fyra och fyra vid varje bord som var namngivet med ett samtalsämne. Innan fick man rangordna sex ämnesområden och första sittningen gick man till bordet med ens eget förstaval. Flera bord fanns för resor som många tydligen hade som förstaval. Efter femton minuter var det dags för byte till nr två på ranglistan och sen fortsatte hela förmiddagen med upprepade byten och alla ämnen blev genompratade, mer eller mindre intensivt kan jag väl tycka. Det är alltid intressant iaktta andra människors förhållningssätt till det nya och okända. Avsikten med hela arrangemanget är att ge äldre möjligheten till nya bekantskaper, en mötesplats helt enkelt,, och i förlängningen motverka och bryta ensamhet. Initiativet är jättebra som kompletterar andra mötesplatser, pensionärsföreningar och liknande. Jag tror dock att projektet fortfarande bara är i sin linda och går utveckla, och jag kommer absolut att gå nästa gång det anordnas. Men jag reflekterade över att det finns så många människor i vår lilla stad som jag aldrig sett förut, kanske en anledning kan vara att det är tjugu år sen jag tog pension och därmed också begränsade min tillvaro.
Jag har äntligen gjort slut med min ständige följeslagare sen nån månad tillbaka! Jag har äntligen läst ut Karin Bojs bok Min europeiska släkt, men den ska i fortsättningen få ligga kvar på nattygsbordet, den boken släpper ja aldrig ur sikte, så enastående bra, framför allt intressant som den var, Journalistiskt välskriven och kopplingen till det personliga släktträdet gjorde den många gånger mycket vetenskapliga redogörelsen verklighetanknuten. Dessutom var den tryckt på tjockt fint papper vilket var värdehöjande. Nu har jag börjat läsa nya böcker, både en hemma och en i stugan så sommaren är räddad ur läsningssynpunkt. Sen gjorde jag ett fynd när jag storstädade sovrummet, alla böckerna om Arn, ljudböcker kom plötsligt upp i dagsljus. Det kan kanske vara kul att lyssna på så här länge efter de var i ropet.
Ja det här blev bara lite rundsnack som knappast kommer att störa min sömn. Jag har upptäckt att när jag i mitt skrivande berört någonting djupt personligt har jag tydligen också väckt minnen eller vad det nu kan vara som ligger kvar i mitt huvud ett tag efteråt. Det kan bli en sömnlös natt, jag grubblar inte alls men sömnen är som bortblåst och nu tycker jag mig se ett mönster. Fast jag tror skrivande ändå fungerar som en sorts terapi, en ventil som jag för en timme eller två öppnar för mina koncentrerade tankar.Men ..... I love it!
torsdag 26 maj 2016
FLICKAN OCH MÅNEN
eller underrubrik;Ett fotografi berättar.
Jag fick i en databas syn på ett foto på mig själv där jag är i tolvårsåldern och under det jag betraktade fotot kom minnen och tankar på hur det var runt den flickan då, samtidigt som jag reflekterar över hur allt var.
Bilden visar en ung flicka med tårna på väg in i vuxenvärlden, förväntansfull på en vuxenvärld som både var främmande och lockande. Inga sorger hade dittills stört mitt liv, skola, lek med kamrater och både mamma och pappa som det va så självklart att de fanns i min närhet, även om jag med dagens mått kan förstå att jag till stor del fick klara mig själv, något som jag aldrig fann belastande. Mamma tog på sig en del arbeten som erbjöds, oftast att tvätta åt andra familjer och jag minns ångande tvättstugor där tvätten bykades i stora cementkar, kokades i lut i vedeldade tvättgrytor, därav ångan. Eftersom pappa hade bil med beställningstrafik, uteslutande sjuktransporter, var han ofta borta, långa avstånd och smala, krokiga grusvägar var tidsödande. Men jag minns med värme hur trivsamt vi hade det. Som vuxen har jag ju förstått att tillvaron var betydligt kärvare för mina föräldrar, mamma drog ett oerhört tungt lass för att få ihop tillvaron med ständigt dålig ekonomi.
Jag skriver inga sorger, men det hade ändå inträffat något sorgligt, fast jag förstod inte fullt ut vad det handlade om förrän långt senare. Det var nog sommaren innan fotot togs som jag en dag såg mamma ligga på golvet och hon blödde. Hon åkte in på sjukstugan och blev kvar några dagar. Själv fick jag gå bort till en bekant och ligga där. När jag lagt mig hörde jag pratet från köket där de talade om vad som hänt och om jag eventuellt var ledsen. och de sa att jo nog hade hon gråtit, jag alltså. Det som hänt var att mamma fått missfall men som sagt det förstod jag inte vad det var, bara att det var så hemskt se mamma där hon låg på golvet. Långt senare förstod jag dock att det syskon som jag så hett längtat efter, som gick förlorat. Ett syskon som jag som så ofta önskat av föräldrarna och till och med försökt skriva efter i Oskar Ahréns katalog! Ingen leverans kom dock därifrån. Mamma var mycket svag efteråt, men jag kan inte minnas om det blev en direkt följd av det som hänt att hon senare hon blev inlagd på Umeå lasarett. Det var i alla fall då som jag fick gå till fotografen för att fotograferas så jag kunde skicka en bild till mamma där hon låg. Jag gjorde mig så fin jag kunde, flätade mitt hår fuktigt så det blev lockigt när jag löste upp flätorna. Jag hade också fått skriva efter en fin, mellanblå tröja från Allmänco. Den blev dock vänd bak och fram vid fotograferingen. Jag lånade också mammas halskedja med hjärtat på.
Under tiden hon var borta, jag vet inte hur länge, hade vi en piga hemma hos oss, den underbara Anita, som var både snäll och glad, vacker var hon dessutom. Hon kan ha varit cirka 19-20 år då, kanske yngre. Samtidigt bodde mammas yngre bror hemma hos oss, han var slöjdlärare på lantbruksskolan som fanns i samhället. Han var glad och skojfrisk och de båda hade så roligt tillsammans, de skämtade och skrattade mycket. Det förstod jag som barn inte heller allt av, men jag kan för mitt inre se bilden och känna värmen från järnspisen. En idyll egentligen.
Jag saknade ändå mamma och jag kommer ihåg hur jag ibland när jag kanske också kände mig utanför, kunde smyga mig ut och kliva upp på en vedstapel som låg ute på gården. Där satt jag i månskenet, längtade efter mamma och var så otröstligt ensam.
Mamma kom ju så småningom hem, men jag minns också att hon var ledsen och grät när hon pratade i telefonen med sin äldsta syster. Så småningom återhämtade hon sig och kunde under många år framöver fortsätta arbeta hårt, nitisk och outtröttlig som det verkade.
Jag kom snart in i en obstinat tonårsvärld och mycket förändrades. Men det där året var ett avsked till barndomen, där inga sorger hade stört, glädje och mycket spring i benen hade burit mig. Kriget som pågått runt omkring oss hade ju inneburit mycken oro för de vuxna, men som jag minns var jag då för mycket barn för att förstå vidden av bl a den sk mörkläggningen eller att pappa inkallades och så allt prat om "spökflygaren". Det jag kommer ihåg var att mamma vid ett tillfälle skrämde mig till lydnad då pappa hade kört fast med bilen i jäslera (riktigt dålig landsväg). Hon ville helt naturligt inte att jag skulle komma ut ur bilen (jag var fem då) och sa att jag skulle sitta stilla i bilen för mannen som kom oss till hjälp kanske kom från kriget! Gissa om jag lydde utan vidare övertalning men jag iakttog honom noggrant för att se om han såg farlig ut!.
Bilden som blev upphov till denna lilla berättelse fanns hos Sorsele Bildbank som administreras av Sorsele Bibliotek
Jag fick i en databas syn på ett foto på mig själv där jag är i tolvårsåldern och under det jag betraktade fotot kom minnen och tankar på hur det var runt den flickan då, samtidigt som jag reflekterar över hur allt var.
Bilden visar en ung flicka med tårna på väg in i vuxenvärlden, förväntansfull på en vuxenvärld som både var främmande och lockande. Inga sorger hade dittills stört mitt liv, skola, lek med kamrater och både mamma och pappa som det va så självklart att de fanns i min närhet, även om jag med dagens mått kan förstå att jag till stor del fick klara mig själv, något som jag aldrig fann belastande. Mamma tog på sig en del arbeten som erbjöds, oftast att tvätta åt andra familjer och jag minns ångande tvättstugor där tvätten bykades i stora cementkar, kokades i lut i vedeldade tvättgrytor, därav ångan. Eftersom pappa hade bil med beställningstrafik, uteslutande sjuktransporter, var han ofta borta, långa avstånd och smala, krokiga grusvägar var tidsödande. Men jag minns med värme hur trivsamt vi hade det. Som vuxen har jag ju förstått att tillvaron var betydligt kärvare för mina föräldrar, mamma drog ett oerhört tungt lass för att få ihop tillvaron med ständigt dålig ekonomi.
Jag skriver inga sorger, men det hade ändå inträffat något sorgligt, fast jag förstod inte fullt ut vad det handlade om förrän långt senare. Det var nog sommaren innan fotot togs som jag en dag såg mamma ligga på golvet och hon blödde. Hon åkte in på sjukstugan och blev kvar några dagar. Själv fick jag gå bort till en bekant och ligga där. När jag lagt mig hörde jag pratet från köket där de talade om vad som hänt och om jag eventuellt var ledsen. och de sa att jo nog hade hon gråtit, jag alltså. Det som hänt var att mamma fått missfall men som sagt det förstod jag inte vad det var, bara att det var så hemskt se mamma där hon låg på golvet. Långt senare förstod jag dock att det syskon som jag så hett längtat efter, som gick förlorat. Ett syskon som jag som så ofta önskat av föräldrarna och till och med försökt skriva efter i Oskar Ahréns katalog! Ingen leverans kom dock därifrån. Mamma var mycket svag efteråt, men jag kan inte minnas om det blev en direkt följd av det som hänt att hon senare hon blev inlagd på Umeå lasarett. Det var i alla fall då som jag fick gå till fotografen för att fotograferas så jag kunde skicka en bild till mamma där hon låg. Jag gjorde mig så fin jag kunde, flätade mitt hår fuktigt så det blev lockigt när jag löste upp flätorna. Jag hade också fått skriva efter en fin, mellanblå tröja från Allmänco. Den blev dock vänd bak och fram vid fotograferingen. Jag lånade också mammas halskedja med hjärtat på.
Under tiden hon var borta, jag vet inte hur länge, hade vi en piga hemma hos oss, den underbara Anita, som var både snäll och glad, vacker var hon dessutom. Hon kan ha varit cirka 19-20 år då, kanske yngre. Samtidigt bodde mammas yngre bror hemma hos oss, han var slöjdlärare på lantbruksskolan som fanns i samhället. Han var glad och skojfrisk och de båda hade så roligt tillsammans, de skämtade och skrattade mycket. Det förstod jag som barn inte heller allt av, men jag kan för mitt inre se bilden och känna värmen från järnspisen. En idyll egentligen.
Jag saknade ändå mamma och jag kommer ihåg hur jag ibland när jag kanske också kände mig utanför, kunde smyga mig ut och kliva upp på en vedstapel som låg ute på gården. Där satt jag i månskenet, längtade efter mamma och var så otröstligt ensam.
Mamma kom ju så småningom hem, men jag minns också att hon var ledsen och grät när hon pratade i telefonen med sin äldsta syster. Så småningom återhämtade hon sig och kunde under många år framöver fortsätta arbeta hårt, nitisk och outtröttlig som det verkade.
Jag kom snart in i en obstinat tonårsvärld och mycket förändrades. Men det där året var ett avsked till barndomen, där inga sorger hade stört, glädje och mycket spring i benen hade burit mig. Kriget som pågått runt omkring oss hade ju inneburit mycken oro för de vuxna, men som jag minns var jag då för mycket barn för att förstå vidden av bl a den sk mörkläggningen eller att pappa inkallades och så allt prat om "spökflygaren". Det jag kommer ihåg var att mamma vid ett tillfälle skrämde mig till lydnad då pappa hade kört fast med bilen i jäslera (riktigt dålig landsväg). Hon ville helt naturligt inte att jag skulle komma ut ur bilen (jag var fem då) och sa att jag skulle sitta stilla i bilen för mannen som kom oss till hjälp kanske kom från kriget! Gissa om jag lydde utan vidare övertalning men jag iakttog honom noggrant för att se om han såg farlig ut!.
Bilden som blev upphov till denna lilla berättelse fanns hos Sorsele Bildbank som administreras av Sorsele Bibliotek
måndag 23 maj 2016
KRATTA OCH SKURA
Känner mig lite tom i skallen men det till trots tar jag en omgång med bokstäverna får se hur det blir med deras ordning i det här inlägget.
Veckan som gick drog iväg i en hiskelig fart med säsongens sista tisdagspromenad och som extra knorr firade vi med surströmming på onsdagkväll. Strömmingen VAR god och stämningen på topp. Vi har alltid trevligt tillsammans och det var inget undantag då heller, pratkvarnarna var välsmorda och skratten ekade. Dessutom kom några sällan sedda promenadvänner som en extra liten guldkant på kvällen. Men promenaden hem var kylig om än med en vackert aftonrodande himmel. Dagen efter regnade det i stort sett hela dagen och min planerade stugfärd blev inställd. Roade mig med att storstäda badrummet, for som en furie över väggar, tak och golv, och i samband med den här städvarianten dras också badkaret fram, alla skåp gås igenom och även byråns innehåll granskas, möjligen sorteras någon liten strumpa bort också. Nu var det ganska länge sen senaste gången, men i normalfallet får jag det här rycket en gång per år. Efteråt är jag både trött och nöjd med resultatet.
På fredag var det återigen lite bättre väder och jag rustade mig för stugfärd med ännu mer skurning i tankarna. Jag hade städat allt annat där så när som på golvet som inte var klart så det var bara att sätta igång. Stugan är ju inte så stor och för att få lite bättre rörelseutrymme bar jag ut så mycket som möjligt på altanen, skurade med öppen dörr, som solen tittade in genom och fåglarna sjöng för mig så egentligen var det en rätt så trevlig tillställning. Sedan allt var inburet och iordningställt och middagen aväten kunde jag lata mig i korgstolen. Värmen i stugan hade dock inte stigit till den där riktigt behagliga nivån så till slut tände jag en brasa som värmde gott och mysfaktorn steg åtskilliga grader. Sen när Let´s Dancefinalen var avslutad var det skönt ta stegen upp på loftet för efter bara några få sidor i boken vara i drömmarnas värld.På lördagsmorgonen var det brödbak för noviser Önnesmark. Vi fick handfast undervisning av effektiva Yvonne och faktiskt kunde vi alla få med oss vårt egenbakade bröd . Men jag ska nog så småningom skaffa mig en klocka med större siffror, jag har alltför många gånger sett fel på timmarna, och det har inte någon större betydelse om jag bara ska gå och skrota hemmavid, men.........
Var tillbaka i stugan från bakningen tidig eftermiddag, trött intill illamåendets gräns och efter en snabb mellanmålsbetonad lunch hamnade jag på soffan med ett korsord. Dock utan att många bokstäver hamnade i rutorna utan det blev en powernap. Nackdelen är bara att om man sover för länge blir det väldigt svårt att bryta sig in i vakentillvaron igen, men det gick så småningom, jag hade ju lite jag kunde sysselsätta mig med utomhus. Lagade sen middag, kött med salsa och couscous, slöade framför TVn innan jag avslutade dagen. Trodde jag, alltså! Läste någon sida, somnade för att vakna efter bara kanske en-enochen halv timme, sen var det kört. Läste, försökte blunda, läste, läste, läste, hörde klockan slå gång på gång, sista gången fyra slag. Nästa gång jag slog upp ögonen var hon bortåt åtta. Ingen bra början på dagen, helt bombad alltså. Inte blev det nåt särskilt gjort heller utan jag plockade så småningom ihop mina grejor och åkte hem i sakta mak.
Jag hade lite pyssel hemma inför morgondagen, det sista som återstod av krattningen plus att det uppenbarligen var hög tid att klippa gräsmattan. I dag på morgonen skulle jag få hjälp med lite trädgårdsjobb som jag inte orkar med själv och nu har fyra bärbuskar fått nya hål att förhoppningsvis rota sig i plus att en rabarber flyttat in från grannens tomt och jag tycker att det ser prydligt ut nu. Nu återstår det att flytta ytterligare några buskar, sen ska trädgården få vila över sommaren tills nästa ryck. Till råga på allt har jag en ny gubbe på gaffeln för jobb med återställandet av förrådet, så det kanske också går i lås. Sen ska jag ha sommarlov och ladda batterierna för nya tag när hösten kommer. Kratta och skura ska bli Skratta och kura!
Jag gjorde dessutom ett litet mellanstick idag, Lilas torrfoderförråd var helt tömt, hon äter ju gubevars bara veterinärfoder(jämte blötfoder på burk). Jag brukar hålla koll på hennes vikt och ta med henne till veterinären för vägning en gång per år. Det passade jag på att göra idag och eftersom hennes vikt journalförs kunde vi konstatera att hon minskat lite, det överraskade inte eftersom jag tycks ha kunnat märka att hon blivit lite tunnare. Hon verkade dessutom lite aptitlös för nån vecka sen så nu måste hon få lite extra omsorg, kanske ett gram mer per dag eller nåt ditåt. Jo minsann det är som vid alla dieter, jag väger hennes mat! Men det är inte hon i det här huset som ska gå ner i vikt, Alltså!
Jag smiter dessutom regelbundet från mina planerade åtaganden och sitter vid datorn en stund då och då. Det är naturligtvis det här med släktforskningen som lockar, som det inte går att slita sig från så långa stunder, nu i helgen när jag inte var hemma hade det kommit tio nya träffar på mitt DNA-test. Det har jag bara ögnat igenom utan åtgärder, men för drygt en vecka sen skrev jag till tio av mina närmaste träffar och glädjande nog fått svar från flera. De tycks alla komma från min mors sida och det är inte där mitt primära intresse ligger just nu. Dessutom fortsätter jag idogt bygga på mitt släktträd som tidvis gör mig ganska splittrad. Det senaste tillfället var när kontakten med Blix-xläkten (en mycket omfattande jämtlandssläkt) dök upp. Det är dock många kanske t o m tveksamma antaganden när man läser och jämför andra forskares uppgifter och tiden det handlar om är 1600-tal och tidigare med många fällor. Fast när jag så hamnade i en gedigen forskning som gick så långt tillbaka som till 8-900-talet då vet jag säkert att jag befinner mig i sagotiden, men sagor är ju också roliga att läsa om än norska.
Veckan som gick drog iväg i en hiskelig fart med säsongens sista tisdagspromenad och som extra knorr firade vi med surströmming på onsdagkväll. Strömmingen VAR god och stämningen på topp. Vi har alltid trevligt tillsammans och det var inget undantag då heller, pratkvarnarna var välsmorda och skratten ekade. Dessutom kom några sällan sedda promenadvänner som en extra liten guldkant på kvällen. Men promenaden hem var kylig om än med en vackert aftonrodande himmel. Dagen efter regnade det i stort sett hela dagen och min planerade stugfärd blev inställd. Roade mig med att storstäda badrummet, for som en furie över väggar, tak och golv, och i samband med den här städvarianten dras också badkaret fram, alla skåp gås igenom och även byråns innehåll granskas, möjligen sorteras någon liten strumpa bort också. Nu var det ganska länge sen senaste gången, men i normalfallet får jag det här rycket en gång per år. Efteråt är jag både trött och nöjd med resultatet.
På fredag var det återigen lite bättre väder och jag rustade mig för stugfärd med ännu mer skurning i tankarna. Jag hade städat allt annat där så när som på golvet som inte var klart så det var bara att sätta igång. Stugan är ju inte så stor och för att få lite bättre rörelseutrymme bar jag ut så mycket som möjligt på altanen, skurade med öppen dörr, som solen tittade in genom och fåglarna sjöng för mig så egentligen var det en rätt så trevlig tillställning. Sedan allt var inburet och iordningställt och middagen aväten kunde jag lata mig i korgstolen. Värmen i stugan hade dock inte stigit till den där riktigt behagliga nivån så till slut tände jag en brasa som värmde gott och mysfaktorn steg åtskilliga grader. Sen när Let´s Dancefinalen var avslutad var det skönt ta stegen upp på loftet för efter bara några få sidor i boken vara i drömmarnas värld.På lördagsmorgonen var det brödbak för noviser Önnesmark. Vi fick handfast undervisning av effektiva Yvonne och faktiskt kunde vi alla få med oss vårt egenbakade bröd . Men jag ska nog så småningom skaffa mig en klocka med större siffror, jag har alltför många gånger sett fel på timmarna, och det har inte någon större betydelse om jag bara ska gå och skrota hemmavid, men.........
Var tillbaka i stugan från bakningen tidig eftermiddag, trött intill illamåendets gräns och efter en snabb mellanmålsbetonad lunch hamnade jag på soffan med ett korsord. Dock utan att många bokstäver hamnade i rutorna utan det blev en powernap. Nackdelen är bara att om man sover för länge blir det väldigt svårt att bryta sig in i vakentillvaron igen, men det gick så småningom, jag hade ju lite jag kunde sysselsätta mig med utomhus. Lagade sen middag, kött med salsa och couscous, slöade framför TVn innan jag avslutade dagen. Trodde jag, alltså! Läste någon sida, somnade för att vakna efter bara kanske en-enochen halv timme, sen var det kört. Läste, försökte blunda, läste, läste, läste, hörde klockan slå gång på gång, sista gången fyra slag. Nästa gång jag slog upp ögonen var hon bortåt åtta. Ingen bra början på dagen, helt bombad alltså. Inte blev det nåt särskilt gjort heller utan jag plockade så småningom ihop mina grejor och åkte hem i sakta mak.
Jag hade lite pyssel hemma inför morgondagen, det sista som återstod av krattningen plus att det uppenbarligen var hög tid att klippa gräsmattan. I dag på morgonen skulle jag få hjälp med lite trädgårdsjobb som jag inte orkar med själv och nu har fyra bärbuskar fått nya hål att förhoppningsvis rota sig i plus att en rabarber flyttat in från grannens tomt och jag tycker att det ser prydligt ut nu. Nu återstår det att flytta ytterligare några buskar, sen ska trädgården få vila över sommaren tills nästa ryck. Till råga på allt har jag en ny gubbe på gaffeln för jobb med återställandet av förrådet, så det kanske också går i lås. Sen ska jag ha sommarlov och ladda batterierna för nya tag när hösten kommer. Kratta och skura ska bli Skratta och kura!
Jag gjorde dessutom ett litet mellanstick idag, Lilas torrfoderförråd var helt tömt, hon äter ju gubevars bara veterinärfoder(jämte blötfoder på burk). Jag brukar hålla koll på hennes vikt och ta med henne till veterinären för vägning en gång per år. Det passade jag på att göra idag och eftersom hennes vikt journalförs kunde vi konstatera att hon minskat lite, det överraskade inte eftersom jag tycks ha kunnat märka att hon blivit lite tunnare. Hon verkade dessutom lite aptitlös för nån vecka sen så nu måste hon få lite extra omsorg, kanske ett gram mer per dag eller nåt ditåt. Jo minsann det är som vid alla dieter, jag väger hennes mat! Men det är inte hon i det här huset som ska gå ner i vikt, Alltså!
Jag smiter dessutom regelbundet från mina planerade åtaganden och sitter vid datorn en stund då och då. Det är naturligtvis det här med släktforskningen som lockar, som det inte går att slita sig från så långa stunder, nu i helgen när jag inte var hemma hade det kommit tio nya träffar på mitt DNA-test. Det har jag bara ögnat igenom utan åtgärder, men för drygt en vecka sen skrev jag till tio av mina närmaste träffar och glädjande nog fått svar från flera. De tycks alla komma från min mors sida och det är inte där mitt primära intresse ligger just nu. Dessutom fortsätter jag idogt bygga på mitt släktträd som tidvis gör mig ganska splittrad. Det senaste tillfället var när kontakten med Blix-xläkten (en mycket omfattande jämtlandssläkt) dök upp. Det är dock många kanske t o m tveksamma antaganden när man läser och jämför andra forskares uppgifter och tiden det handlar om är 1600-tal och tidigare med många fällor. Fast när jag så hamnade i en gedigen forskning som gick så långt tillbaka som till 8-900-talet då vet jag säkert att jag befinner mig i sagotiden, men sagor är ju också roliga att läsa om än norska.
måndag 16 maj 2016
MÅNDAG IGEN
Nu går veckorna fort, redan mitten av maj, men trots det så har jag faktiskt hunnit med en hel del av det jag tyckte att jag försummat under min minisemester i huvudstaden. Eller kanske det är tack vare den som energin flödar. Och dessutom har jag premiärlegat i stugan, första gången den här säsongen, tämligen svalt men helt underbart.
Sen jag fått hjälp med att sätta igång vattnet i stugan var det fritt fram att åka ner igen, och att börja skura. Det blev den sedvanliga rutinen med början på loftet där jag sover. Varken tak, väggar eller golv klarar sig undan mina ansträngningar, det är mycket gå på knä och och krypa på golvet, takhöjden är minimal men det blev ändå gjort, till min egen belåtenhet må jag erkänna. Det är egentligen en liten pärs så när det var klart avslutade jag dagen och åkte iväg hem med föresatsen att nästa dag ta nya tag med köksregionen. Sedan var det dags att på lördag förbereda och tänka ut vad som absolut var nödvändigt att ha med för ett par vistelse där.
Men före jag åkte iväg var det lite jag behövde ordna med här hemma också. Dels gjorde jag en kycklinggryta för att ha med, och eftersom det kunde komma lite regn kände jag att det var lämpligt att slänga ut gödsel på gräsmattan åtminstone på den del som är krattad. Dessutom har jag en inte så lite imponerande maskrosodling som jag nu beslutat lägga ner, eller kanske i första hand begränsa, möjligen kan det uppskattas av närmaste grannarna. Jag hade några dagar innan testat ett flytande medel som inköpts för ändamålet och de plantor jag då besprutade verkade inte må särskilt bra, så flaskan tömdes. Idag ser faktiskt också de plantorna rätt så vissna ut, fast de ska noga övervakas i fortsättningen.
Allt det där tog sin tid, lunchdags närmade sig så jag åt den pastasallad som väntade på mig i kylen. Men sen var det äntligen dags, från vinden hade jag redan hämtat ner korgen till Lila som genast förstod att nu ska vi till stugan!!! Även hon gillar stuglivet. Det är alltid samma visa inför uppstarten där, att komma ihåg vad som absolut behövs för överlevnad ett par dagar, ingenting lämnas kvar där över vintern. Till slut kom jag mig iväg, det råkade nog vara hockey på TVn för E4:an var i princip tom på trafik
Det var inte särskilt varmt varken ute eller inne och Lila behövde fylla på energidepåerna för att hålla värmen. Då gjorde jag den fatala upptäckten - Matboxen fanns inte med. Det äpplet var surt att bita i! Trots att jag försökte åkalla alla tänkbara magiska krafter fanns ingen annan lösning än att vända om hem igen för att hämta den där arma matboxen som stod kvar på köksgolvet. Fortfarande lite trafik så det gick undan men det blev en tio-elva mil längre väg till stugan än vanligt. Sen latade jag mig hela kvällen, såg Mellon och kom i säng vid ettiden. Lila tyckte tydligen fortfarande att det inte var varmt nog att ens komma och krypa ner i min säng, hon låg kvar i sin korg tätt intill det heta elementet.
Morgnarna därute är helt sagolika hur än vädret är och jag gör varje morgon en liten runda på tomten och hälsar på naturen i fågelkvitter och med utsikt över havet som inte är den ena dagen lik den andra.
Efter gårdagen, Pingstdagen till trots, då jag bl a tömde, rengjorde och startade upp mulltoan för säsongen, hälsade på grannarna för en liten pratstund och varvade med mer städning inomhus föredrog jag att stanna kvar och sova över till i dag. Tyckte inte att jag nödvändigtvis behövde köra hem efter en lång arbetsdag och kunde i stället utvilad sätta mig i bilen idag för hemfärd.
Jag tror i nuläget att min arvedel är räfsning, jag har fortfarande inte gjort klart vare sig hemma eller i stugan men jag gör små beting för varje gång jag går ut och tar tag med krattan, fast idag kändes det tungt, det var nästan så att jag önskade få känna någon liten regndroppe i ansiktet som ursäkt för att gå in igen. Men tro inte att man någonsin blir bönhörd med önskeväder, det var nästan tvärtom och såg ut som om himlen ljusnade, så det var bara att hålla ut och kratta på, och mitt beting blev genomfört. Än finns möjligheten att gå an med krattan men den återstående biten gräsmatta minskar och jag ska verkligen se till att snarast göra den klar för jag tycker det ser ut som om gräsklipparen har någonting att bita i nu också.
Dessutom har jag lämnat in bilen för yttre uppfräschning fast det är nog så att efter bara en enda tur ner till stugan på en kort sträcka grusväg är ju det som ogjort igen. Förhoppningsvis rinner smutsen av lättare i alla fall.
Nu står en färdigkokt mussel- och basilikasoppa på spisen som ska intas tillsammans med ett gott rödbetsbröd från Fazer, så jag avslutar härmed mina rader för middag och efterföljande soffhäng, möjligen - troligtvis - någon liten sk powernap också!
Sen jag fått hjälp med att sätta igång vattnet i stugan var det fritt fram att åka ner igen, och att börja skura. Det blev den sedvanliga rutinen med början på loftet där jag sover. Varken tak, väggar eller golv klarar sig undan mina ansträngningar, det är mycket gå på knä och och krypa på golvet, takhöjden är minimal men det blev ändå gjort, till min egen belåtenhet må jag erkänna. Det är egentligen en liten pärs så när det var klart avslutade jag dagen och åkte iväg hem med föresatsen att nästa dag ta nya tag med köksregionen. Sedan var det dags att på lördag förbereda och tänka ut vad som absolut var nödvändigt att ha med för ett par vistelse där.
Men före jag åkte iväg var det lite jag behövde ordna med här hemma också. Dels gjorde jag en kycklinggryta för att ha med, och eftersom det kunde komma lite regn kände jag att det var lämpligt att slänga ut gödsel på gräsmattan åtminstone på den del som är krattad. Dessutom har jag en inte så lite imponerande maskrosodling som jag nu beslutat lägga ner, eller kanske i första hand begränsa, möjligen kan det uppskattas av närmaste grannarna. Jag hade några dagar innan testat ett flytande medel som inköpts för ändamålet och de plantor jag då besprutade verkade inte må särskilt bra, så flaskan tömdes. Idag ser faktiskt också de plantorna rätt så vissna ut, fast de ska noga övervakas i fortsättningen.
Allt det där tog sin tid, lunchdags närmade sig så jag åt den pastasallad som väntade på mig i kylen. Men sen var det äntligen dags, från vinden hade jag redan hämtat ner korgen till Lila som genast förstod att nu ska vi till stugan!!! Även hon gillar stuglivet. Det är alltid samma visa inför uppstarten där, att komma ihåg vad som absolut behövs för överlevnad ett par dagar, ingenting lämnas kvar där över vintern. Till slut kom jag mig iväg, det råkade nog vara hockey på TVn för E4:an var i princip tom på trafik
Det var inte särskilt varmt varken ute eller inne och Lila behövde fylla på energidepåerna för att hålla värmen. Då gjorde jag den fatala upptäckten - Matboxen fanns inte med. Det äpplet var surt att bita i! Trots att jag försökte åkalla alla tänkbara magiska krafter fanns ingen annan lösning än att vända om hem igen för att hämta den där arma matboxen som stod kvar på köksgolvet. Fortfarande lite trafik så det gick undan men det blev en tio-elva mil längre väg till stugan än vanligt. Sen latade jag mig hela kvällen, såg Mellon och kom i säng vid ettiden. Lila tyckte tydligen fortfarande att det inte var varmt nog att ens komma och krypa ner i min säng, hon låg kvar i sin korg tätt intill det heta elementet.
Morgnarna därute är helt sagolika hur än vädret är och jag gör varje morgon en liten runda på tomten och hälsar på naturen i fågelkvitter och med utsikt över havet som inte är den ena dagen lik den andra.
Efter gårdagen, Pingstdagen till trots, då jag bl a tömde, rengjorde och startade upp mulltoan för säsongen, hälsade på grannarna för en liten pratstund och varvade med mer städning inomhus föredrog jag att stanna kvar och sova över till i dag. Tyckte inte att jag nödvändigtvis behövde köra hem efter en lång arbetsdag och kunde i stället utvilad sätta mig i bilen idag för hemfärd.
Jag tror i nuläget att min arvedel är räfsning, jag har fortfarande inte gjort klart vare sig hemma eller i stugan men jag gör små beting för varje gång jag går ut och tar tag med krattan, fast idag kändes det tungt, det var nästan så att jag önskade få känna någon liten regndroppe i ansiktet som ursäkt för att gå in igen. Men tro inte att man någonsin blir bönhörd med önskeväder, det var nästan tvärtom och såg ut som om himlen ljusnade, så det var bara att hålla ut och kratta på, och mitt beting blev genomfört. Än finns möjligheten att gå an med krattan men den återstående biten gräsmatta minskar och jag ska verkligen se till att snarast göra den klar för jag tycker det ser ut som om gräsklipparen har någonting att bita i nu också.
Dessutom har jag lämnat in bilen för yttre uppfräschning fast det är nog så att efter bara en enda tur ner till stugan på en kort sträcka grusväg är ju det som ogjort igen. Förhoppningsvis rinner smutsen av lättare i alla fall.
Nu står en färdigkokt mussel- och basilikasoppa på spisen som ska intas tillsammans med ett gott rödbetsbröd från Fazer, så jag avslutar härmed mina rader för middag och efterföljande soffhäng, möjligen - troligtvis - någon liten sk powernap också!
måndag 9 maj 2016
NY VECKA .............
......... och nytt "go" i kroppen, känns jättebra. I vanlig ordning frukosterad och nypromenerad passar jag på att ta en liten paus här vid datorn innan jag fortsätter telefonterrorn och betar av planerade samtal. Jag började förresten redan i går kväll med att, bara efter ett enda samtal, få löfte om hjälp med gräsklippningen under sommaren plus lite annan hjälp, dessutom har jag nyss bokat besiktning av bilen. Skulle ha fått komma på studs men tänk att ibland händer saker och ting lite för snabbt, jag behöver besöka en tvätthall innan besiktningen. Efter ett par körningar till stugan har en dammig grusväg satt sina spår!
I torsdags, som var första dagen efter storstadsbesöket, stannade jag hemmavid, gräsmattan såg bedrövlig ut och jag började så smått med krattningen. Mitt beting för dagen var att göra framsidan klar. Det gick bara fint och efteråt väntade en väl förtjänad vila, sa jag till mig själv. Dagen efter passade jag på att ta första turen för året till stugan och som jag längtat. Det var helt underbart att komma dit, till fågelkvittret, solen, havet, tystnaden och lugnet. Sängkläderna åkte ut och krattorna kom fram för en omgång i rabatterna, någon nästan helt igenvuxen av ogräs så där behövs hårdare tag. Fast egentligen den har jag planer på att gräva om och nyplantera, det stannade vid bara tanken förra sommaren och kom aldrig till skott.
När jag åkte hem igen tänkte jag mig att återvända på lördag men gjorde sen en sk kovändning och stannade hemma, samma arbetsinsats dock, men med möjlighet att byta ut biltiden mot krattning ett par timmer till. Tror nästan att jag hellre kör bil men å andra sidan är det pest att se en skräpig gräsmatta.
I går gav jag mig iväg dit ner igen och fortsatte utearbetet och eftersom det är så svårt åka därifrån blev jag kvar drygt en timme längre. Satt en stund och pratade min närmaste grannen och vi är båda två lika galna i att vara i stugan i tid och otid så vi längtade tillsammans efter första övernattningen där. För min del hoppas jag det blir under Pingsthelgen men grannen måste våndas ännu längre p g a andra åtaganden.
Båda dagarna jag varit där har min trogne lille kompis kommit på besök, en dag hade han sin lillasyster med och nu börjar hon också vara pratsam så det blir nog ännu en rolig sommar med glada barn i närheten. Men i själva verket är inte jag föremålet för besöken utan det Lila som är efterlängtad, och jag försökte förklara att Lila är inte så bra på det där med städning vilket bemöttes av frågan "Varför det?" Till tusen frågor från ett barn finns inte alltid godtagbara svar.
Men det känns ändå som jag äntligen fått förnyad livslust, jag kände redan efter julutflykten att något hade förändrats i min tankevärld och den känslan är ytterligare förstärkt nu. Det är en riktig vinst, jag ser liksom en ljusning i tillvaron och en kommande framtid. Det här är egendomligt tycker jag, när en chockerande händelse inträffar har man ingen aning om hur någonting överhuvud taget kommer att bli, det är verkligen tunn is att färdas på. Inte förstår man sig på sig själv heller, åtminstone gjorde jag inte det, och hur ska då någon annan kunna göra det? Jag har ju haft turen att få ett underbart stöd, delvis från oväntat håll men desto förnämligare, det har varit och är byggstenar som jag uppskattar otroligt mycket när jag ser tillbaka. Solen som lyser når in i mitt hjärta nu.
Ja nu bör väl den sk lilla pausen vara överstånden och jag kan slänga mig på telefonen igen, ska försöka få kontakt med någon senior! Nej jag ska inte ragga, det finns ju Senioruthyrning och jag ska försöka få fatt på någon gubbe som kan hjälpa mig med lite tyngre sysselsättningar, som t ex omflyttningar av några buskar på tomten, kanske ta bort en vildvuxen rabatt och jag kan nog hitta på mer också men bör nog hejda mig en aning och ta en sak i taget. Eftertänksamhet är kanske en dygd!
I torsdags, som var första dagen efter storstadsbesöket, stannade jag hemmavid, gräsmattan såg bedrövlig ut och jag började så smått med krattningen. Mitt beting för dagen var att göra framsidan klar. Det gick bara fint och efteråt väntade en väl förtjänad vila, sa jag till mig själv. Dagen efter passade jag på att ta första turen för året till stugan och som jag längtat. Det var helt underbart att komma dit, till fågelkvittret, solen, havet, tystnaden och lugnet. Sängkläderna åkte ut och krattorna kom fram för en omgång i rabatterna, någon nästan helt igenvuxen av ogräs så där behövs hårdare tag. Fast egentligen den har jag planer på att gräva om och nyplantera, det stannade vid bara tanken förra sommaren och kom aldrig till skott.
När jag åkte hem igen tänkte jag mig att återvända på lördag men gjorde sen en sk kovändning och stannade hemma, samma arbetsinsats dock, men med möjlighet att byta ut biltiden mot krattning ett par timmer till. Tror nästan att jag hellre kör bil men å andra sidan är det pest att se en skräpig gräsmatta.
I går gav jag mig iväg dit ner igen och fortsatte utearbetet och eftersom det är så svårt åka därifrån blev jag kvar drygt en timme längre. Satt en stund och pratade min närmaste grannen och vi är båda två lika galna i att vara i stugan i tid och otid så vi längtade tillsammans efter första övernattningen där. För min del hoppas jag det blir under Pingsthelgen men grannen måste våndas ännu längre p g a andra åtaganden.
Båda dagarna jag varit där har min trogne lille kompis kommit på besök, en dag hade han sin lillasyster med och nu börjar hon också vara pratsam så det blir nog ännu en rolig sommar med glada barn i närheten. Men i själva verket är inte jag föremålet för besöken utan det Lila som är efterlängtad, och jag försökte förklara att Lila är inte så bra på det där med städning vilket bemöttes av frågan "Varför det?" Till tusen frågor från ett barn finns inte alltid godtagbara svar.
Men det känns ändå som jag äntligen fått förnyad livslust, jag kände redan efter julutflykten att något hade förändrats i min tankevärld och den känslan är ytterligare förstärkt nu. Det är en riktig vinst, jag ser liksom en ljusning i tillvaron och en kommande framtid. Det här är egendomligt tycker jag, när en chockerande händelse inträffar har man ingen aning om hur någonting överhuvud taget kommer att bli, det är verkligen tunn is att färdas på. Inte förstår man sig på sig själv heller, åtminstone gjorde jag inte det, och hur ska då någon annan kunna göra det? Jag har ju haft turen att få ett underbart stöd, delvis från oväntat håll men desto förnämligare, det har varit och är byggstenar som jag uppskattar otroligt mycket när jag ser tillbaka. Solen som lyser når in i mitt hjärta nu.
Ja nu bör väl den sk lilla pausen vara överstånden och jag kan slänga mig på telefonen igen, ska försöka få kontakt med någon senior! Nej jag ska inte ragga, det finns ju Senioruthyrning och jag ska försöka få fatt på någon gubbe som kan hjälpa mig med lite tyngre sysselsättningar, som t ex omflyttningar av några buskar på tomten, kanske ta bort en vildvuxen rabatt och jag kan nog hitta på mer också men bör nog hejda mig en aning och ta en sak i taget. Eftertänksamhet är kanske en dygd!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)