Jag fick i en databas syn på ett foto på mig själv där jag är i tolvårsåldern och under det jag betraktade fotot kom minnen och tankar på hur det var runt den flickan då, samtidigt som jag reflekterar över hur allt var.
Bilden visar en ung flicka med tårna på väg in i vuxenvärlden, förväntansfull på en vuxenvärld som både var främmande och lockande. Inga sorger hade dittills stört mitt liv, skola, lek med kamrater och både mamma och pappa som det va så självklart att de fanns i min närhet, även om jag med dagens mått kan förstå att jag till stor del fick klara mig själv, något som jag aldrig fann belastande. Mamma tog på sig en del arbeten som erbjöds, oftast att tvätta åt andra familjer och jag minns ångande tvättstugor där tvätten bykades i stora cementkar, kokades i lut i vedeldade tvättgrytor, därav ångan. Eftersom pappa hade bil med beställningstrafik, uteslutande sjuktransporter, var han ofta borta, långa avstånd och smala, krokiga grusvägar var tidsödande. Men jag minns med värme hur trivsamt vi hade det. Som vuxen har jag ju förstått att tillvaron var betydligt kärvare för mina föräldrar, mamma drog ett oerhört tungt lass för att få ihop tillvaron med ständigt dålig ekonomi.
Jag skriver inga sorger, men det hade ändå inträffat något sorgligt, fast jag förstod inte fullt ut vad det handlade om förrän långt senare. Det var nog sommaren innan fotot togs som jag en dag såg mamma ligga på golvet och hon blödde. Hon åkte in på sjukstugan och blev kvar några dagar. Själv fick jag gå bort till en bekant och ligga där. När jag lagt mig hörde jag pratet från köket där de talade om vad som hänt och om jag eventuellt var ledsen. och de sa att jo nog hade hon gråtit, jag alltså. Det som hänt var att mamma fått missfall men som sagt det förstod jag inte vad det var, bara att det var så hemskt se mamma där hon låg på golvet. Långt senare förstod jag dock att det syskon som jag så hett längtat efter, som gick förlorat. Ett syskon som jag som så ofta önskat av föräldrarna och till och med försökt skriva efter i Oskar Ahréns katalog! Ingen leverans kom dock därifrån. Mamma var mycket svag efteråt, men jag kan inte minnas om det blev en direkt följd av det som hänt att hon senare hon blev inlagd på Umeå lasarett. Det var i alla fall då som jag fick gå till fotografen för att fotograferas så jag kunde skicka en bild till mamma där hon låg. Jag gjorde mig så fin jag kunde, flätade mitt hår fuktigt så det blev lockigt när jag löste upp flätorna. Jag hade också fått skriva efter en fin, mellanblå tröja från Allmänco. Den blev dock vänd bak och fram vid fotograferingen. Jag lånade också mammas halskedja med hjärtat på.
Under tiden hon var borta, jag vet inte hur länge, hade vi en piga hemma hos oss, den underbara Anita, som var både snäll och glad, vacker var hon dessutom. Hon kan ha varit cirka 19-20 år då, kanske yngre. Samtidigt bodde mammas yngre bror hemma hos oss, han var slöjdlärare på lantbruksskolan som fanns i samhället. Han var glad och skojfrisk och de båda hade så roligt tillsammans, de skämtade och skrattade mycket. Det förstod jag som barn inte heller allt av, men jag kan för mitt inre se bilden och känna värmen från järnspisen. En idyll egentligen.
Jag saknade ändå mamma och jag kommer ihåg hur jag ibland när jag kanske också kände mig utanför, kunde smyga mig ut och kliva upp på en vedstapel som låg ute på gården. Där satt jag i månskenet, längtade efter mamma och var så otröstligt ensam.
Mamma kom ju så småningom hem, men jag minns också att hon var ledsen och grät när hon pratade i telefonen med sin äldsta syster. Så småningom återhämtade hon sig och kunde under många år framöver fortsätta arbeta hårt, nitisk och outtröttlig som det verkade.
Jag kom snart in i en obstinat tonårsvärld och mycket förändrades. Men det där året var ett avsked till barndomen, där inga sorger hade stört, glädje och mycket spring i benen hade burit mig. Kriget som pågått runt omkring oss hade ju inneburit mycken oro för de vuxna, men som jag minns var jag då för mycket barn för att förstå vidden av bl a den sk mörkläggningen eller att pappa inkallades och så allt prat om "spökflygaren". Det jag kommer ihåg var att mamma vid ett tillfälle skrämde mig till lydnad då pappa hade kört fast med bilen i jäslera (riktigt dålig landsväg). Hon ville helt naturligt inte att jag skulle komma ut ur bilen (jag var fem då) och sa att jag skulle sitta stilla i bilen för mannen som kom oss till hjälp kanske kom från kriget! Gissa om jag lydde utan vidare övertalning men jag iakttog honom noggrant för att se om han såg farlig ut!.
Bilden som blev upphov till denna lilla berättelse fanns hos Sorsele Bildbank som administreras av Sorsele Bibliotek
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar