HEMMADAG

Efter ett par dar ute i stugan har jag idag varit hemmavid, och troligen drabbad av ett förstadium till höststädningen. Tömde, rensade och fejade stora kylen i garaget som är vår tjänstgörande matkällare. Det är hög tid för redan nu finns rätt så många syltburkar att stuva in, några till lär det bli och snart är det också dags för äppelmoset.  Orken eller egentligen tiden räckte inte att på samma sätt gå igenom frysen eftersom datorn som strulat ett tag behövde lite omsorg, fick behövlig hjälp och efter div inköp som förhoppningsvis kan vara till nytta får vi väl se om den här gamla "traktorn" vill fortsätta eller om det blir till att köpa nytt. Jag gillar inte att trixa med datorn, blir bara stirrig och hispig och fattar nada. Då är det enkelt att rensa frysen även om inte det heller är särskilt lustbetonat.

I stugan har jag ingen dator med mig, bara telefonen, men den är ju faktiskt en riktigt god vän som låter mig  facebooka lite, har upptäckt att jag bl a skriver fler inlägg när jag är där. Jag har ännu inte bloggat över Ifånen men det kan väl också bli av. Till stugan åkte jag i måndags med avsikt att i första hand måla fönster och det övriga som återstod att vitmåla. Någon mästare på spröjsmålning lär jag väl aldrig bli, men när jag hade målat sista fönstret hade jag ändå kommit på en del av hemligheten - att snurra penseln t ex. I mitt stilla sinne sökte jag kontakt med min sambos hädangågne far som var en rutinerad och skicklig målare och jag tänker mig  att han ansåg  att det jag behövde var att träna och träna och träna i detta saktmodighetens hantverk. Men eftersom det fortfarande återstår mer att måla så får jag ju ännu mer träning, mitt mål är att detta ska vara avslutat innan stugan lämnas för den här sommaren.

Jag hade i alla fall tur med vädret och kvällarna var sagolikt vackra med månsken som speglade sig på havsytan. Det åsk- och regnväder som drog över stan syntes inte en skymt av. På dagarna soligt och varmt och inte en droppe regn förrän på torsdag em på hemvägen. Den här gången visade sig heller inte några vilda djur men jag undrar hur det går för björnen som lufsar omkring där nu när björnjakten börjat. Dessutom läste jag äntligen ut boken som jag tragglat med ett bra tag, Jonathan Franzen Tillrättalägganden. Det är den egendomligaste bok jag någonsin läst, nästan svårläst också eftersom författaren skriver långa, omständliga och tillkrånglade meningar som man nästan tappar bort sig i och måste börja om  för att fatta vad han skriver. Fast jag tycker att han tappade lite av energin mot slutet av boken, språket blev absolut enklare. Ska försöka mig på Maria Magdalena nu , om jag inte tar något lättsammare som omväxling.

Jag har också tänkt på att den där måndagkvällen när jag blev sittande i väntsalen på järnvägsstationen i Bastuträsk var inte helt bortkastad. Jag tycker om i iaktta människor och fick tillfälle göra det där. Intill väntsalen finns ett lite café som hade ett slags miniloppis och en tidningshylla med veckotidningar från 70-80-talet. Medan jag satt och bläddrade i några så pratade en grabb  i sjuårs-åldern med sin pappa i telefonen, eller egentligen samtalade mycket högt, verbalt och ingående om olika saker för att sen fortsätta teckna fantasikonstruktioner i sitt ritblock som han försökte beskriva för sin mamma. 

Fyra ungdomar spelade kort,  stillsamt och lågmält  i motsats till den lilla baby som tjöt i högan sky inne i skötrummet. Det var så förfärligt hjärtskärande lyssna på och ett tag misstänkte jag nästan att någon form av misshandel var på gång. När mamman kom ut med barnet såg jag att det var så väldigt litet nästan nyfött, fattade inte hur all den där rösten hade kunnat komma från den lilla, tunna kroppen. Det visade sig att hon hade ytterligare två små barn med sig, spädlemmade även de, och den lille såg nu ut att vara lugn och harmonisk och provade t o m på ett tandlöst leende till sin större bror. 

Och alla satt där i väntsalen i väntan på det mycket försenade Stockholmståget, jag hade ju bara ca fem mil hem och fick dessutom åka bil.

DIKT OCH VERKLIGHET

Nog händer det väl då och då att man förundras över otroliga händelser i verkligheten som bara den livligaste fantasin skulle kunnat producera. Själv är jag faktiskt riktigt fascinerad av sådana tillfälligheter och hur man själv genom att dra i de rätta trådarna kan påverka, kanske genom att bara prata med andra kända eller okända människor. Intresset tror jag väcktes för länge sedan av ett TV-program vars titel var I Bakfickan eller nåt ditåt. Där berättades verkliga händelser och skrönor i en salig blandning. Duktiga berättare gjorde det hela spännande och otroligt och det jag minns bäst från serien var den som berättade om en simtur i Indiska Oceanen. Han simmade på rygg och kolliderade huvud mot huvud med en annan ryggsimmande, okänd person. I samtalet som uppstod nämnde berättaren orten Forsa och fick en frågande kommentar "Forsa by the See?" Det visade sig att båda besökt den lilla orten utanför Hudiksvall, sammanhanget runt besöket har jag i stort sett glömt men berättelsen var alldeles otrolig!

Häromdagen gjorde närmaste grannen en större utrensning av grejor som skulle till tippen, bl a en gammal Singer symaskin. Allt hade placerats nära gränsen till tomtgrannen som hade sin skotska mor på besök. När hon fick syn på Singern blev han eld och lågor. Hon berättade att hon bor närmaste granne med den fabrik som en gång i tiden tillverkat Singer och sonen hade som barn ofta lekt där. Följden blev att symaskinen fick ett fortsatt liv i huset intill av nostalgiska skäl!

Jag komdå att tänka på en händelse som för mig också är smått otrolig. Det hände för tjugofem år sen på flygplatsen i Bangkok under hemresa från en närmare två månader lång resa i Australien som backpackers. Jag och mitt ressällskap hade efter ett par dar i Bangkok, åkt ut till flygplatsen igod tid från en smått hysterisk stad i förberedelse för en ljusfest. Att vi lämnade stan då beklagades av taxichauffören som tyckte att en sån höjdpunkt kunde man bara inte missa. Jag tror ändå att det som sen hände nog överträffade den ceremonin. Dessutom hade vi också lite hemlängtan efter den långa och innehållsrika resan. 

Vi var de enda personerna vid gaten och en ensam herre kom fram bara för  fördriva tiden och prata eftersom han hörde att vi var från Sverige. Naturligtvis berättade vi om vårt äventyr och tog också reda på vart hans resa gått. Vi fick veta att hans uppdrag varit att kränga flygplan, SAAB, i Sydostasien. Jag som några månader tidigare tillsammans  med min sambo (då bara vän) varit på en middag i samband med en konfaträff hakade på det där med SAAB. Bland middagsgästerna fanns en person som sas vara flygare och på väg att flytta till USA, men eftersom jag var helt obekant med de flesta gästerna kom jag inte ihåg alla namn och det namn han omedelbart nämnde kände jag inte igen. Under samtalets gång kom vi ändå fram till att det måste vara samma person vi talade om och att de här båda hade delat skrivbord på SAAB. Bara det var väl ganska osannolikt men historien är inte slut än. 

När jag kommit hem och en av de första dagarna såg ett nyhetsprogram på TVn handlade ett inslag om en flygplanskrasch, tror det var (dyr)Gripen. I inslaget visades en gammal journalfilm från en tidigare flygplanskrasch och kommenterades:"och ur det brinnande planet springer piloten Lars Napoleon Bandling". That's it. Det var den person vi talat om och nog gick en liten rysning efter ryggraden, så otroligt kändes det. 

Lika otrolig är inte dagens planering, efter en regnig och mulen morgon ser det ut att klarna upp och så förbli några dagar. Det innebär att fönstermålningen hägrar, skönt om det blir väder att göra det klart. Men först lite köksplanering, matsedel och veckohandling och så tvätten jag räddade undan regnet sent i går kväll.. ska tas om hand.  Allt det här jordiska är inte lika nervkittlande men fasta rutiner (obs! inte måsten) är bra för sinnesfriden!

FÖRSMAK AV HÖSTEN

Rubriken syftar till SVT Västerbottensnytts inlägg idag som talar om att vi får höstregn hela dan men som tröst säger prognosen att solen kommer tillbaks redan i morgon och stannar kvar några dar. Det tackar man särskilt för, eftersom det riktiga höstvädret gärna får dröja ett tag till. Det meteorologiska hösten infinner sig när dygnets medeltemperatur understiger tio grader fem dagar i följd och då är det bäst att de varmare kläderna finns till hands. Usch och fy!

Senaste inlägget handlade om min förestående utflykt och den dan blev hellyckad så när som på sluttampen. Vädret, detta eviga bekymmer, som har så stor betydelse, var soligt och vackert  i stan men inåt landet försvann solen.  Mulet och kyligt är inte alls lika uppmuntrande som när solen visar sig och värmer både kropp och själ. Tunna moln skymde solen när jag kom fram efter en bussresa som kändes som om föraren var på väg att sätta hastighetsrekord, fast det berodde nog på att vägen var både krokig och gropig. Inte för att jag är åkrädd men lite obehagligt var det.

Målet för min resa

Så småningom bröt solen fram och det blev en vacker dag som vi ägnade oss åt sightseeing i lilla Norsjö! Jag hade en perfekt guide som plockade fram de allra bästa karamellerna i samhället. Den röda kyrkan som invändigt hade så fantastiska, färgstarka målningar och som vi båda kommenterade var så helt olik vår barndoms kyrka i Sorsele som ger ett svalt, ljust intryck.

Hembygdsområdet stod sen på tur och där gick vi först in på Skidmuseet och återigen imponerades jag av det som visades där. Norsjö har genom tiderna haft flera skidåkare av elitklass, bl a första Vasaloppsvinnaren. Prissamlingen med olympiamedaljer och andra mästerskapsmedaljer av alla valörer, pokaler  och andra priser i stort antal var imponerande  och allt mycket tilltalande exponerat. Hembygdsgården med bl a fotouställningar var tillika min värdinnas mormors föräldrahem och hon kunde berätta om egna upplevelser från en svunnen tid. Tack vare hennes förankring i gården fick vi också tillfälle se den låsta, övre våningen som står delvis intakt möblerad sedan sista ägarinnans tid. Jag som ivrig virkerska imponerades av rullgardinsspetsarna som jag missade att fästa på bild. Sista ägarinnan var konstnärligt begåvad och en liten ateljé hade byggts upp omkring hennes konstutövning.

Efter fika nere vid sjön, och avsmakande av kakan jag hade med, åkte vi upp till Solia, samhällets skidbacke, med en otrolig utsikt. Man såg vida omkring, kanske ända upp till fjällvärlden. En titt på en fontän i samhället som jag borde fotat eftersom det är ett massivt, läckert stenblock som vattnet strömmar över, blev sista stoppet. Enligt min personliga guide, som rest världen över, är det i hennes ögon den absolut vackraste fontän hon någonsin sett och hon har också påverkat kommunen till att sätta upp en information om bergarten i stenen. 

Dagen avslutades med en måltid i stugan och plötsligt blev det brått att hinna med sista bussen. Vid bussbytet i Bastuträsk fick jag upplysningen att bussen, som stod inne, låst och utan någon förare synlig,  inväntade tåget. Eftersom det var en knapp timme försenat, gick jag in i väntsalen och satt där i godan ro. Det var bara det att bussen inväntade nog bara ett tidtabellsenligt kommande tåg, för rätt vad det var så var fanns inte bussen där. Det var inte särskilt kul och tur var väl att jag med tanke på den långa väntetiden ringt ett nödsamtal efter sambon för att hämta mig. Han hade mött bussen på vägen  och förstått min felbedömning. Hem kom jag i alla fall betydligt senare än om jag hållit mig i närheten av bussen, och tåget (Stockholmståget) var ytterligare försenat, så det hade verkligen inte blivit muntert om jag suttit och väntat in det. Äventyret slutade gott!

I onsdag var det återigen dags för målning av vita knutar mm på stugan, återstår fönster, som jag hade tänkt skulle gå bra göra idag, men det är inte att tänka på, det får bli till veckan då det utlovas uppehållsväder. Det kommer att ta sin tid, 35 små rutor gånger två ska målas in och utsida, men det är ju inte någon bra idé att lämna det ogjort till våren heller, då räcker troligen som vanligt inte tiden till alls.

När jag tittade igenom bilderna från sundsvallsresan, upptäckte jag bilden jag tog vid genomresan av Örnsköldsvik av ett bygge på gång, ett hyreshus mitt i stan. Jag bestämde mig fort att en lägenhet där funderar jag definitivt inte på, när skulle den inglasade balkongen användas, särskilt på översta våningen? Arkitektens lekstuga kanske? Liknar mest en styrhytt på en skylift eller nåt liknande. Fy och usch igen!

UTFLYKT

Uppe med tuppen, som vanligt kanske ska tilläggas, men idag har jag en alldeles särskild plan. Ska ta bussen upp till Norsjö, för det första därför att jag fortfarande inte mer än prövat  köra bil  mer än en kort sträcka, det var inte nåt större problem men osäkerheten sitter  i skallen efter drygt tre års avhållsamhet. Eftersom mina nya glasögon tycks fungera utmärkt och så även min förmåga till avståndsbedömning ska jag nog långsamt öva upp körförmågan. 

Det andra skälet till Norsjöbesöket är att hälsa på grannens lilla flicka!! Hon är visserligen inte så liten längre och sedan länge bosatt på annan ort men gör årliga besök här uppe. Det är fantastiskt roligt att återigen ses, när jag flyttade hemmifrån var hon ännu inte vuxen och vi har väl inte haft möjligheten att lära känna varann, men det är det här med rötterna, det finns en gemenskap i bakgrunden som känns väldigt trygg. 

Just nu har jag en kaka i ugnen till förning, har varit ute och plockat solvarma hallon till den och hoppas den kommer att smaka - med lite grädde till kanske. Vädret för dagen verkar lovande så nu ser jag fram emot en härlig dag tillsammans med en mycket livlig, glad och trevlig person. 

Jag måste också smyga in en liten kattnotis - förvånande? Nej inte alls! Vid besöket i Sundsvall fick Lila prova ligga på en fleesepläd fodrad med teddy och den var toppen, tyckte hon. Alltså var det bara att hitta en liknande när vi kom hem - och den fanns på Rusta, till halva reapriset dessutom! Nu ligger hon mjukt och skönt när hon tittar på TVn, om det inte är fåglar på gång, då sätter hon sig nedanför apparaten!

EN SOMMARMÅNAD

Nu var det ett tag sen jag stannade upp och skrev  några  rader här. det är konstigt att tiden går så fort utan att man märker det. 

Senaste tiden eller egentligen hela den här sommaren känns det som jag mest suttit i bilen på väg till eller från stugan. Vi har inte sovit mer än högst ett par nätter där  åt gången i sommar. Jag har visserligen vid några tillfällen stannat kvar ytterligare en natt utom förra veckan då jag faktiskt var där från måndag kväll till fredag eftermiddag och det var underbara dagar, fyllda av olika sysselsättningar. Ja, jag ska väl inte glömma den fantastiska veckan i slutet av juli när värmen slog till riktigt ordentligt och jag hade tre och en halv dags semester!! Jag var mol allena där ute, gjorde inte ett skapande dugg, satt i solen, läste och bara var. Så enastående skönt och livgivande, tror inte det finns någon annan plats på jorden som kan ge mig det lugnet och välmåendet, kan verkligen prata om att ladda batterierna. 

Katten, vår underbara Lila, var naturligtvis med mig, och det är förunderligt se hur hon också förändras när hon får komma till stugan. Troligen förmedlar vi lugn och trygghet till henne eftersom hon blir så harmonisk.

Skönt ligga i mattes säng

Men att det i den lugna mjuka pälsen bor ett vilddjur bevisade hon tidigt en morgon när hon "bad" att få gå ut. Hon kopplades och så fort jag öppnade dörren, satte hon fart mot en blomrabatt, kröp snabbt in i den och ut kom på andra sidan en harunge springande för livet. Natten innan hade hon, också som bevis för sin jaktinstinkt, nedlagt en liten, liten skogsmus som förirrat sig in i stugan! Man behöver nog inte rädas överfall av de vilda djuren eftersom hon vaktar, men inte tror jag det hjälper särskilt mycket mot den björn som sägs vandra omkring i närområdet till stugan. Han har setts vid vägen bara ett par hundra meter därifrån. Dessutom blev en bärplockare uppmärksam på ett underligt ljud och när han tittade sig omkring fick han se nalle som stod på  bakbenen och röt. Läge för björnfrossa alltså! Och dessutom var det i närheten av min sommarprommenadväg, lusten att gå där har inte varit påträngande kan jag väl med fog påstå!. 

För övrigt har det varit lite byggande och senaste veckan på börjades rödmålningen, nu återstår det vita som ska målas så fort vädret tillåter. I fredags var det också dags för den stora tallens fall,ett beslut som togs för många. många år sen men verkställandet har dragit ut på tiden. 

Vi har gjort en liten roadtrip till sambons bror och svägerska i Sundsvall och det var som alltid trevligt att ses och surra ett tag. 

Höga Kustenbron. 

Lila följde också med , och återigen, det är en fantastisk katt, hon tycks gilla åka bil, inte ett enda litet ljud kom från henne förrän vi svängde av från E4:an och hur sen katten navigerar skulle vara intressent veta. På hemvägen tittade hon bara ut genom bilfönstret när vi åkte iväg, lade sig ner, rullade in framtassarna och låg tyst och stilla ända hem, 38,5 mil utan stopp precis som hon visste var vi skulle!

Bärsäsongen har ju också startat med sitt överflöd, vi plockar trädgårdshallonen i mängd och det tar viss aldrig slut, det blir mycket sylt i morgonfilet under den kommande vintern.

Sen står övriga träd och buskar och väntar på att bli skördade; Moreller, Röda vinbär, Krusbär, Svarta vinbär och Äpplen och inte går det sätta stopp på samlarinstinkten heller.

Vi har efter några års saknad återigen fått en liten kotte på tomten, men nu vet jag inte om han också har blivit ett trafikoffer på genomfartsgatan, eftersom vi inte sett honom senaste tiden. 

ÅTERHÄMTNING

Idag har vi legat väldigt lågt faktiskt. Har bara fixat lite lätt lunch och ömsom läst och ömsom slumrat. Dessutom har det varit riktigt varmt och mulet, nu vid sextiden 22.7 ute och 23.7 inne med alla dörrar på vid gavel. Det är väl det vi kallar sommar och egentligen längtar efter i januari när det är mörkt  hela dagen, många minus och snön yr, men dit är det ju ändå fortfarande väldigt länge. Det blev rätt så många mil igår för sambon som körde fram och tillbaka upp till Gillesnuole, ca 54-55 mil, för mig var det tillräckligt åka bara halva sträckan.  Jag tycker ju egentligen att det är tråkigt och långsamt att bara sitta och åka men fördriver tiden med handarbete. Just nu virkar jag på den jättestora mormorsrutan jag nämnt tidigare nån gång. Projektet går ut på att göra slut på ett antal små nystan i olika färger med vita partier mellan varje nyans.  Skulle väl kunna lägga ut en bild men det får anstå tills jag har den klar. 

De handarbeten jag senast gjort klart kan jag däremot visa upp. Dels är det en liten filt i vitt ullgarn, dels ett par mobilfodral, jag ska nog gör fler och ändra utförandet, men jag tror ändå att dess två funkar så där.

Tack för inspirationen Monica Jansson.

Filten var en gammal önskedröm att göra, mönstret, ett tidningsurklipp, har jag sparat i närmare 50 år och på senvintern satte jag igång stickningen, men vad jag inte visste då var att det skulle bli ett av de besvärligaste arbeten jag någonsin gjort. Det var felaktigheter i mönstret och jag tror att jag repade upp och började om fyra-fem gånger, ritade om mönstret och till slut fick jag ihop det hela. Inte förrän jag stickat över halva filten hade jag fått in allt i huvudet så att jag  direkt kunde upptäcka när jag stickat fel. Många sk tillbakastickningar (upprepningar) blev det, men jag tänkte att jag stickade in ett antal goda egenskaper i filten som jag hoppas kommer den lille "prinsen" tillgodo och jag kunde med tillfredsställelse paketera och skicka den till mottagaren. 

Blockning och färdigställande

Färdig

Bussfärden upp till Sorsele på torsdagen gick bra, man hade nästan egen buss så att säga, bara en passagerare till som steg av i Lycksele. Medan jag satt på busstationen där i väntan på avgång för den buss som skulle ta mig till Sorsele passade jag på att ta mig lite fika och bekanta mig med en medpassagerare. Det var en språksam, äldre dam som var på väg till Kristineberg för att städa ur ett garage. Sen när vi klev på bussen kom ytterligare en passagerare som skulle åka ända upp till Ammarnäs och om jag inte tog fel så skulle han nog komma att sova hela vägen dit upp (ca 25 mil). 

Kusin Siv mötte vid bussen och vi fick en skön dag tillsammans med god lunch, rökt abborre tillhör ju inte sånt jag får smaka så ofta.  Min väninna Astrid kom sen och hämtade mig för  övernattning där. Det känns så skönt att ha kunnat öppna kontakten med min gamla hemort igen, som under många, många år legat i träda och jag skojade med de här två flickorna och sa att jag måste hålla båda deras sängar varma för att trygga övernattningarna i fortsättningen när jag åker upp till Sorsele. Jag är väldigt glad att ni båda finns där för mig. 

Gårdagens begravning, som Siv och jag följdes till, var känsloladdad och högtidlig och det kändes väldigt bra att träffa den sidan av släkten. Det var  i stort sett var mycket länge sen sist och många av de yngre hade jag heller aldrig träffat.

Direkt efter minnesstunden, då sambon anlänt, åkte vi upp till det gamla kapellet där mina föräldrar och morföräldrars gravar finns. Det är egentligen inte en allmän gravplats utan dessa två gravar finns där med särskilt tillstånd. Platsen har mycket stor betydelse för mig och jag har besökt den ofta sen tidig barndom. Där har sedan början av 1940-talet hållits tre sommargudstjänster varje år och från början med många besökare, det var som jag tror ett uppskattat sätt att träffas. Själv vigdes jag där för 49 år sen och som sagt fyra begravningar av mina närmaste har jag också varit med om.

Ett mycket tidigt barndomsminne är när jag följde med mina morföräldrar dit. De bodde några km från kapellet och min mormor rodde båten upp dit med mig som passagerare  medan morfar hellre tog cykeln. Båtfärden finns för alltid i mitt minne, Älven låg spegelblank, det var soligt högsommarväder och långt bort i väster sågs snöklädda fjällmassiv. Det ger fortfarande en otrolig lyckokänsla att tänka  och försöka återuppleva den stämningen.

Information vid Ammarnäsvägen

Den lilla bäcken porlar vid stigens början

Stigen jag vandrat många gånger

Gillesnuole kapell

Stabbur och nyuppförd kåta

Den lilla gravplatsen

Minnessten

Johannes Sehlin och hustrun Betty

Jonas Öhman och hustrun Anna

Vindelälven

Uppmaning vid Hemfjälls byaskylt "Si på vyn mitt i byn"

I går afton var det också ett fantastiskt väder, men myggen var helt galna så det gällde bara att fort som attan sätta ner rosorna, vattna och snabbt ta sig tillbaka till bilen. 

Hem färden gick problemfritt och strax efter klockan nio körde vi upp på gården hemma. Vi satt länge och summerade dagen men jag hade svårt att spänna av, dagens intryck och många känslor virvlade runt i huvudet, men så småningom när jag gick till sängs somnade jag och sov gott minst ett par-tre timmar längre än vanligt.

TIDSFÖRDRIV

Ja, ja, det var väl ett bra tag sen nu, men ska äntligen göra ett allvarligt försök att skriva lite spridda minnesbilder från den dryga månad som tystnaden varat. För det första har vi haft många, väldigt många faktiskt, soliga och varma sommardagar samtidigt som regndagarna som kommit däremellan förbannats på det grymmaste. Men att de behövts kan man se på växtlighet och blomning, det är många år sen man såg så frodiga och tättväxande gräsmattor och alla blommor - och ogräset också - når oanade höjder. bärbuskar och fruktträd översvallas av kart och skogen verkar också ge rekordskördar liksom man kan ana att de tjocka hösträngarna skvallrar om riklig skörd för bönderna. Vem som nu ska konsumera det överskott som det troligen handlar om. 

Vi började sommarsäsongen ute i stugan tidigt i år och många underbart vackra försommarkvällar har vi haft därute, men värmen kommer inte utan elände heller. Årets myggproduktion har också nått oanade höjder och havsbrisen har inte på långa vägar lyckats hålla dem borta så det har varit bäst hålla sig inomhus för att inte bli uppäten. 

Midsommaren valde vi att fira hemma i stan p g a dålig väderleksprognos som till viss del även stämde. Regn på midsommaraftonens förmiddag men en helt underbart skön kväll som följdes av hällregn på midsommardagen vilket också var fallet ute stugan där det varit rena skyfallet. 

Fortsättningen på den renovering vi började på eftersommaren i fjol har inte kommit igång ännu men det är väl på gång nu. Vi har under tiden målat om fönstren här hemma som fick prioritet. Förunderligt att det går hur bra som helst att hålla sig med jobb - eller åtminstone hålla igång andra till att göra jobbet! 

Senaste helgen åkte vi ner till stugan på fredag, prognosen visade soligt väder, och det stämde till punkt och pricka, varmt och skönt, och när vi åkte hem igen var gräsmattan klippt, ogräset nöjaktigt borta, jordgubbslandet vattnat och en hel del annat  ansat. Härlig känsla! Vi hade dessutom storbesök på lördagskvällen då en älg plötsligt spatserade in på tomten och han kom väldigt nära stugan, ca 3 meter från fönstret där han mumsade på min rönn. Jag säger min därför jag har under några års tid ansat  och friserat den för att få till en slags bollform och för att den inte ska växa sig för stor och skymma utsikten mot havet. För en gångs skull hade jag inte kameran med utan besöket fick dokumenteras med mobilen. Det blev lite si och så, fotar inte så ofta med den och har inte kläm på om det finns möjlighet till egna inställningar.

Idag har jag packat både frysen och resväskan. Frysen fick ta emot närmare tio kilo nyfångad lax. Skrädet som jag alltid tar emot hinner jag inte göra nåt åt idag utan efter helgen blir det att koka laxsoppa. Men dagens middag blir stekt färsk lax, spenat och potatis. 

I svinottan i morgon bittida ska jag sätta mig på en buss och åka upp till Sorsele. Min äldsta kusin gick bort i slutet av juni bara nån månad före 95-årsdagen och begravningen sker på fredag. Hon var en sjusärdeles kvinna, förutom glad och munter oerhört arbetsam och allt som hon gjorde med sina händer var fullkomligt enastående, mat,bakning, blommor, handarbeten,  you name it, allt flöt i en jämn ström. Sista gången jag träffade henne, veckan efter hon fyllt 94, bjöd hon på en middag bestående av flera nylagade rätter bl a ugnsstekt "vinnelbörting" dvs börting fångad dagen innan i Storvindeln (en sjö i Vindelälven) av hennes bror (86). Jag uppskattade den omtanken, att jag fick återuppleva smaken av mat som hörde hemma i min barndom.. Bortåt halv tolvtiden på kvällen började hennes ögonlock falla igen så vi samlade oss till uppbrott med att säga att det nog var dags att avsluta dagen. Ja, sa hon, jag var uppe kring kl fem i morse, så jag håller på att bli lite trött!!! Vem skulle inte varit det? Det känns som hennes efterlämnade tomrum är mycket stort.

Men det som bekymrar mig nu är trasslet med mina ögon. För drygt två veckor sen såg jag väldigt dimmigt och trodde mig ha fått på mig mina läsglasögon men icke så, det var mina ordinarie. Sen kunde jag inte se att läsa tidningen och dimsynen fortsatte så jag kontaktade vårdcentralen och fick en läkartid. Den resulterade i en akutremiss till ögonkliniken men tursamt nog kunde läkaren inte se någon förändring och jag rekommenderades att skaffa ögondroppar för att höja tårvätskenivån. Jag beställde omedelbat tid hos optiker som jag fick några dar senare. Det besöket resulterade i nya glasögon, något som jag redan för nån månad sen börjat längta efter. 

Nu är jag åter efter att ha  pausat en stund. Kom plötsligt ihåg att jag borde ringa och höra om inte glasögonen kommit och det var troligen tankeöverföring för tjejen som svarade sa att hon precis höll på att ringa för att tala om att mina glasögon fanns klara för avhämtning. Blixtutryckning ner till stan, fick mina nya glas, ja fick och fick, det blev ett djupt hål i börsen, men på näsan sitter de nu - och funkar hittills jättebra. Optiker Peter gjorde ett bra jobb, det tackar jag särskilt för, och en mycket grundlig optikerundersökning dessutom, och stort tack till Maggan som gav mig tipset om honom, jag är mer än belåten - men black. Kan ju läsa på skärmen också utan problem. Gode Gud låt det tillståndet bestå, jag ber.

Jag skulle ha skrivit  om mina avslutade handarbeten, men det får anstå till nästa inlägg, när det nu det kan bli, men den som väntar...... Å andra sidan har jag uppdaterat listan Lästa böcker med under året hittills lästa volymer.

Nu är det dags att avsluta dagen med en dusch, ställa  väckningen på 04.00 och se till att vara på busstationen i tid före avgång. Själva resan tar ca fem timmar, men då får jag en timme mellan 8 och 9 i Lycksele på köpet, vad nu den timmen kan ha för gott att ge. Så särskilt upphetsande kan inte morgonen var ens i Lappstockholm. Kanske går det att få sig en kopp kaffe till livs för den avslutande tvåtimmarsresan. Hela färden är i och för sig en zigzagtur från kust till lappmark genom Västerbottens inland.