VANDRING 2.0

Horisonten i söder

Timslånga promenader  är min i det närmaste dagliga vana, i dag på en kvart när tre timmar lång och delvis strapatsrik. Kom mig helskinnad hem och ordentligt trött.

Jag hade planerat promenaden efter att förra helgen återupplivat en vanlig sträcka som jag gick barmarkssäsongen då jag hade förmånen till fyrfota sällskap. Det fortsatte jag också med under något år därefter men nu  var det något år sedan senast. Friluftsområdet  ligger stadsnära och utnyttjas året om., Vitbergsterrängen är stadens lunga och tillgängligt för de flesta motionärer, promenerande, joggande och cyklister av alla de slag. 

Tanken var att fortsätta där jag slutade senast och ta en sväng väster om förra  vandringen. Startade vid niotiden med  bra promenadväder, molnigt och varmt. Första delen med stigande höjd hela vägen, Kom in på den s k naturstigen som Naturskyddsföreningen skyltat med information om naturen.  bl a klapperstensfält och gamla träd. En tall med uppmätt  ålder  300 år exempelvis.

Som alltid när jag promenerar går mina tankar i olika banor, undringen kom hur det kunde se ut i den här omgivningen den tiden. Att försöka föreställa sig tiden tre hundra år framåt är helt omöjlig liksom trehundra år tillbaka, men ett hundra år senare, om år 1821 kan man dra vissa slutsatser  via historieskildringar. Sverige hade svårt sargat kommit sig ur det senaste kriget och krigarkungen hade stupat i Norge. Hans krigande hade dränerat landet på både manfolk och ekonomi, pojkårens slagsmål följde honom livet ut, man kan undra om inte den kulan - knappen visste var den tog. I vilket fall hade  landet börjat repa sig och 24 år senare fick Skellefteå stadsprivilegier. När stenbrytningen uppe på berget tog fart har jag inte klart för mig men i den nyblivna staden byggdes det liksom nu för fullt och många hus försågs med stengrunder. Synliga spår efter stenbrytningen som pågick länge finns fortfarande. 

Naturstig

Fin rastplats

Jag gick stigarna fram med mina funderingar, solen hade under tiden kommit fram och molnen dragit sig tillbaka och än så länge var allt njutbart, snart skulle det bli en snabb förändring. Det går ett fullständigt virrvarr av vägar, vandringsleder och upptrampade stigar men jag känner mig trygg med terrängen efter alla år jag vandrat där. Överraskande blomning stöter man också på

När jag hade varit ute ett par timmar kände jag det var dags ta mig hemåt igen. Magen kurrade också men tänkte den efter gårdagens lilla frosseri ville fortsätta ännu en god dag så det tog jag  inte större notis om. Sagt och gjort, jag vände och tog en stig som jag visste var den gick. jag hade dock inte räknat med att allt regnande hade hindrat att marken torkat upp och det lilla myrområdet var mer än lovligt blött, inflammation i stadens lunga så att säga. Min tanke var att ta mig ur det så fort jag kunde men det blev bara värre. Blött och surt, kändes som det var bottenlöst där jag satte ner gångstavarna, hamnade i snårskog och min balansnervshalva fick verkligen skärpa sig. Når jag kom fram till myrkanten och stenigare mark kändes det skönt att få fast mark under stavarna och kunna hiva sig upp. Samtidigt hörde jag ett par cyklister ta sig förbi på platsen, det var bra gjort men fina mountinbikes var säkert god hjälp. 

 Så småningom kom jag fram till gångvägen - Naturstigen - och fann en bänk för en stunds vila. Puuhhh!  Från min utsiktsplats såg jag horisonten i söder och för mig är det frihet. I min lägenhet har jag lyckan att kunna se horisontlinjen  både i väderstrecken öster och söder, kanske en av anledningarna till att jag trivs så gott där. 

Fortsatte hem utan vidare strapatser men på eljusspåret som blev sista delen av hemvägen fanns också våta ställen inte större än jag kunde tog dem med ett lite längre steg. Välbehållen hemma med blöta skor och strumpor satte jag på potatis  till kokning och fötterna i ett varmt fotbad. Lunchen med matjesill smakade bra och magen har inte kurrat sedan dess.

Det blev en sedvanlig korsordsvila som jag kallar min vana att efter lunch lösa ett korsord liggande på soffan. Oftast i sällskap med ett kort besök av den goe lille John Blund. Eftermiddagen på terrassen tog jag sedan slutklämmen av Kals Östergrens bok Gentlemen.

En stor läsupplevelse, jag gillar författaren, jag gillar språket, jag gillar den till synes enkla berättelsen där texten bara är ytan av på ett spel som ju försiggår i största allmänhet och i synnerhet desto högre upp i samhällshierarkin det kommer. Jag börjar omedelbart med andra delen av trilogin, Gangsters,  och som avslutas med Renegater. Jag har många intressanta lästimmar framför mig.

Den långa promenaden blev tidsmässigt dryg men ändå inte mer än 8.5 km fast över 11000 steg men vissa steg kunde inte vara mer än någon centimeter som jag trampade på i blötmyran. Tänkte att jag nog kanske borde ha en gps på armen om jag nödvändigtvis ska ge mig ut på oplanerade vandringar. Till råga på allt upptäckte jag att telefonen började ha lite kräm kvar så det drev mig också hemåt. Jag har definitivt underskott på katastroftänkande men inser telefonens fördel om något oväntat skulle inträffa. Man blir ju i bästa fall spårningsbar. 

Efter en dag i största möjliga tyyyyssstnad känner jag mig mig glad och tacksam över att kunna röra mig fritt och tryggt även om det finns aningsbara små sprickor i tillvaron man inte vill förstå. I och med det lilla intermezzot  återstår ännu en vandring uppe på berget, nästa omgång blir upp på Vitberget, ner till kampingplatsen och hemåt därifrån.

 

EN TISDAG I MÅNADEN MAJ

 

Vårens budbärare

Mina blogginlägg kommer synnerligen oregelbundet, ofta, ofta tänker jag ta mig fram till datorn för att försöka få fram någon tanke värd att skriva ner. Tyvärr stannar min tanke helt och hållet av och så har ännu en dag gått ur min tid utan att jag kommit till tangenterna. Nu lägger jag an igen, tänker att en alldeles vanlig dag utan annat än alldeles vanliga händelser kanske kan generera något. En ren chansning alltså.

Tisdagarna är i min värld inrutade och följer troget den snitslade banan, det vill säga först av allt morgongympa med Sofia på teven, dock inte just idag, och där ser man hur väl inrutningen funkar. Dagen är dessutom en sedan många år inprogrammerad promenaddag med Promenadgruppen. Vi har tack vare en beslutsam ledare som inte släppt greppet om gruppen denna långa vinter med alla begränsningar också regelbundet träffats. Någon gång endast ett par-tre deltagare och jag tror det bara vid ett enda tillfälle blev inställt och det beroende på sanslöst ovänligt väder. Grundtanken har varit att hålla livslågan levande i gruppen för att få den i full aktion en vacker dag igen.

Idag gjorde jag sällskap med gruppen knappt halva sträckan och avvek upp till MAXI. Tisdagarna är också min veckohandlingsdag och hade för det ändamålet tagit med min dramaten, för dagen omdöpt till Röda Hunden på grund av den vackert röda färgen. Allt på min lista inhandlades och stuvades ner och fast jag inte tyckte listan var särskilt lång blev den tyngre än väntat. Snabb lunch när jag kom hem. 

Vår områdeskyrka har sedan ett år tillbaka erbjudit fika utomhus med avstånd tisdagar och torsdagar och den enkla samvaron uppskattar jag. Att träffa andra människor i lättsamt prat över en kopp kaffe känns som ett grundläggande behov och den inställningen delas av många. Bet besynnerliga är att det i ett så stor bostadsområde inte finns någon liknande träffpunkt. Nå idag blev det plötsligt spännande att få tiden att räcka till och när jag äntligen kom dit var det redan många samlade. Gott fika, lättsamt prat och kyliga vindar som man dock kunde finna lä för och njuta lite solvärme också.

För övrigt roar jag mig med att låta tvättmaskinen ta hand om tvätt som jag sedan kan hänga på tork ute på terrassen. Blåsten letar sig dock in och har redan en gång fällt torkställningen, efter att jag tryckt upp den mot väggen hoppas jag den håller sig på plats.

En anledning som delvis hindrar mitt skrivande är på snudd stressrelaterad, det känns som jag inte kan sätta mig vid datorn om jag har något annat som är 'ogjort'. Jag förstår inte varför det hela tiden finns sådant jag måste göra men om jag går till botten med det så vet jag att det läget håller på att ta slut. Det är svallvågorna efter min långa flytthistoria som tagit all must och all energi men som äntligen börjar  plana ut. och jag kan släppa taget. Jag upplevde det för ett tag sedan när jag skulle göra en kopp kaffe, kom in i köket där allt var bortstädat och det inte fanns något som krävde minsta lilla  insats från mig. Det var en här och nu-känsla som var mycket rogivande och en liten gnutta av den känslan stannade kvar och jag tror den blir större allt eftersom. Det är helt underbart, känns som jag äntligen håller på att hitta hem.

Under hela tiden har jag haft som vana att efter middagen varje dag har jag givit mig själv 'ledigt'  och placerat mig i soffan framför teven. Alltid med ett handarbete, under denna vinter i form av vantstickning.

Vinterns produktion plus några gamla försyndelser

Det har blivit 15 par innan jag bytte inriktning, nu är andra paret sockar på gång och hur fortsättningen blir har jag inte helt klart för mig.

Pågående sockor

Vi fick ju en sommardag helt apropå på Kristi Himmelsfärds dag, hela dagen soligt varm som jag tillbringade ute på terrassen, till och med kvällen var skön.

Årets första utomhusmåltid

Förutom att stickningen följde med ut så passade jag också på att sittandes i solstolen läsa. Jag fortsätter läsa Klas Östergren, nu har hela trilogin lånats och har början med Gentlemen sedan följer Gangster och Renegater, tillhopa modiga 1696 sidor.

Sommarläsning

Det blir min sommarläsning i år, jag brukar alltid satsa på en tegelsten på somrarna men det här är mer än dubbelt så många sidor som jag någonsin tidigare tagit för mig. Jag gillar hans skrivstil att med ett lättsamt språk, eller rättare sagt med alldeles vanliga enkla ord och stilren meningsbyggnad få fram en i många fall mångbottnad historia är både stor  konst och intresseväckande. När han emellanåt använder sig av 'fina' främmande ord är de så obekanta för mig att ordboken måste tillgripas! Förstår inte varför han gör det, tror nästan det är ett utslag av humor och önskan att retas med läsaren. 

För livets nödtorft är jag inne i en period då jag fyller förrådet-frysen med storbak av matbröd och

Rågsiktslimpa med tranbär och linfrö

ett paltkok står också på programmet, ingredienserna inköpta och beslut om start är på tillväxt. Måste för spänningens skull hålla på överraskningsmomentet som är mycket roligare än att veta exakt när det hela kommer att ske.

Dagens middag är dock ingen överraskning, en portion fiskgryta från frysen får vara förgyllningen av en hittills bekymmersfri dag.

EFTER TÖ - MERA SNÖ

Att man aldrig vänjer sig, kanske man inte ska tänka, hellre att man så helt förtränger naturens spel under den skakiga tiden mellan vinter och vår, en vår som här på vår nordliga breddgrad knappt hinner förnimmas innan det väldigt snabbt blir sommar. Nu har vi efter påskhelgen haft soliga, varma dagar och det mesta av snön har försvunnit fast det gick inte så snabbt efter den snörika vintern. Det har en och annan dag varit fullt möjligt med utefika på terrassen.  Och nu är det återigen helt snövitt överallt och snön fortsätter falla. Det varnas för uppåt 15 cm om prognosen  någon gång ska slå fel så borde det vara nu.

......och nu ser det ut så här

Gårdagens vy från mitt köksfönster..

Ruggigt inomhus också, nu är ett sånt där tillfälle då man kan önska en tänd brasa, stor mugg varmt te, pläd och bok. Brasan får jag avstå från men det övriga går bra ordna. Jag har förresten börjat läsa en  bok av Bodil Malmsten Priset på vatten i Finistère. Tänk att det redan gått fem år sedan hennes bortgång, I boken skriver hon om sin tid i Frankrike vid Atlantkusten, om sitt arbete att anlägga en trädgård och skriver att "om tjugofem år är jag bara åttio och har många år kvar att glädjas åt min trädgård". Så väl önskat att hon fått alla dessa år - även till oss läsares glädje. Hon skulle fyllt 77 år kommande höst.

När jag började läsa den boken hade jag avslutat en av det bästa böcker jag någonsin läst, böcker kan upplevas på många olika sätt som väldigt bra men den här gången var det en totalupplevelse. Temat som hade många intressanta bottnar men framför allt ett så enkelt språk som ändå förmedlade närvarokänsla. Att med enkla ord få fram en intrikat berättelse är absolut konst.

Ja visst ja, boken är Twist av Klas Östergren, Akademiledamoten som valde avgång.

Under veckan som gått tog jag itu med att städa upp terrassen, har ju när jag tagit mig eftermiddagsfika därute sett en del som stört mig. Det ligger en beläggning/plattor av plast på betongen och materialet är genombrutet vilket gör att all världens skräp faller igenom. Går naturligtvis dammsuga upp men dessutom tyckte jag att det borde gå få bättre lagt och ville försöka åtgärda det. Skred som det heter till verket. Första dagen blev ca en tredjedel av golvytan åtgärdad, jag lärde mig en del bra knep hur jag kunde attackera resten och fortsatte dagen därpå. Det gick bättre och bättre och innan jag gav mig var hela golvet åtgärdat. Utemöblerna hade jag rengjort innan jag började med golvet, oljan var införskaffad och oket som hängde över mitt huvud var det prognoserade ovädret. Allt var ju torrt och värmen fortfarande dräglig så varför inte? Jag gjorde nästan klart, återstod framsidan av fyra  karmstolar när ork, vilja och energi plötsligt tog slut, dessutom kändes det kyligare. Täckte allt med presenning och gick in med tanken att värmen kommer väl tillbaka någon gång. Och i det tillståndet inväntas en ny vår. 

En sak är helt säker, jag ska absolut inte bli golvläggare i mitt nästa liv, Jag var helt ledbruten hela gårdagen och trots att jag tränar med Sofia på teven   som bl a ska stärka baken - inte bara ryggen - så var bakpartiet ovanför låren väldigt åtgånget, och jag som kan säga att jag inte känner av musklerna efter träning. Tacksamt nog har det gått över.

De här dagarna har jag avstått från morgonpromenaderna och Sofia har jag också spolat, ville ha all tid och ork över till mitt projekt, men i dag blev det en kortare tur innan snöovädret kom igång med full kraft.

Under Sofiagympan undrar Lila vad matte håller på med 

På helgerna har jag som vana att ändra vandringsrutt och gå en extra lång promenad per dag. Vid ett sådant tillfälle såg jag på långt håll en mötande promenant på sin högra sida, då jag gick på min vänstra sida skulle vi alltså kollidera. Då flög en lille en in i mitt huvud och jag tänkte att nu viker jag inte undan utan håller min sida. Detsamma gjorde den mötande och man kan säga att då möttes två idioter - den ena var jag i hans uppfattning. Min undran när vi stod mitt emot varandra var hur det nu skulle bli! Jag fick veta att jag gick på fel sida, fick frågan om jag hade körkort och vid jakande svar fick jag veta att då borde jag veta att det var vägskyltarna som gällde. Han hänvisade till en skylt som jag dessvärre inte passerat och kunde bemöta med annat än det jag kände till var att som gående ska man möta annan trafik. Där hade jag helt fel, enligt den andre, och inte bara jag utan alla stadsbor. Avslutade mötet som gjort den andre mycket upphetsad med att det inte fanns någon anledning fortsätta dispyten och gick, varpå hans sista replik blev att jag inte talade om varifrån jag kom. Mitt svar: Det har inte med saken att göra. Har bl a hört på radion att sådana konflikter inte är helt ovanliga. För att stärka min uppfattning läste jag sedan bestämmelserna i Vägtrafikförordningen och att lokala avvikelser i vissa fall kan förekomma. Inte aktuellt härstädes!

Den åberopade trafikskylten som jag uppfattar visar gång- och cykelväg att trafikeras i båda riktningarna, alltså inget om vem som ska hålla sig var.

Det blev vare sig te eller pläd, jag skrev mig varm, och nu är det hög tid för eftermiddagsfika. Snöyran fortsätter På min promenad på förmiddagen kändes det svårt hålla sig på benen det ser lugnare ut nu, men jag stannar nog inne resten av dagen.

EN KÄNSLA AV VÅR

Hö och än så länge snö på hästarnas frukostbord

I går söndag när solen bjöd på härlig värme inföll förutom Buddhas födelsedag Stora Bikinidagen som jag kunde se under min långa promenad. På många altaner låg solande damer och på annan del av tomten där det fortfarande låg snöhögar var männen spadförsedda och i full fart att skotta ut snön för att töa bort fortare. Själv kände jag mig alldeles för vintrigt klädd med bl a täckbyxor som blev varmt och svettigt .

Dagens promenadoutfit  något tunnare och till att börja med kändes det i svalaste laget men solen värmde och snabbt promenerande gjorde sitt till att svettningen kom igång. Efter Sofiagympan  kände jag att det  nog är dags för en stunds skrivande, hela fjorton dagar hur runnit iväg efter senaste inlägget. 

Under den tiden har jag glädjande nog fått andra vaccinationssprutan  dock utan upprepning av euforin som drabbade mig efter den första. Bara en lätt ömhet  och en svag rodnad runt sticket som kliade en del och den goda känslan som infann sig efter första sprutan hänger kvar. Min föresats att sköta om min kropp lite extra har jag plussat på med tid hos både för fotvård  och tandläkarbesök.  Ser fram emot att boka ännu fler behandlingar för välbefinnandet. Även om man också i fortsättningen måste iaktta många begränsningar känns det mer lättsamt med större frihet. 

Jag hörde i dag på morgonen en radiointervju med en kvinna som skrivit en insändare i DN om det allmänna pratet i typ alla sammanhang att det blir fritt fram för kramande av i första hand barn och barnbarn. Hon hade själv inga barn och upplevde att det ändå finns annat i livet som bör uppmärksammas. Jag instämmer gärna i hennes uppfattning då jag själv under den här tiden upplevt mig 'utsatt' av allt detta prat. Ensamheten, till och med utanförskapet blir så mycket mer påtagligt. Jag förstår definitivt alla mor- och farmödrars längtan, har väl också samma känslor efter föremålen, men det har jag fått leva med hela livet och aldrig någonsin kunnat torgföra. Det som nu varit smärtsamt är de ideliga påminnelserna. Dessutom finns det motsatta förhållandet som är minst lika smärtsamt, om inte värre, nämligen förhållandet där barn tar totalt avstånd från föräldrar och därmed också undandrar efterlängtade kramtillfällen. Vi har alla varierande erfarenheter av vad livet har berikat eller prövat oss med, båda delarna innebär alltid någon form av utveckling. I den bästa av världar önskar jag vi alla därigenom har något att dela med oss av till andra i all medmänsklighet.

Pandemin har i sin framfart och verklighet varit omvälvande i stort sett i allt runt omkring och dessutom finns ingen perfekt lösning. Den omvärld vi levt med under mycket lång tid har varit en gynnsam utveckling för de allra flesta, många möjligheter inom många områden har i stort varit tillgängligt och  positivt. Friheten att välja och vraka har varit en vardagsvara som på några veckor försvann och som ingen i sin vildaste fantasi kunde tro skulle bli så långvarig. Nu är tanken på att en del blir  fortsatt verklighet  inte längre helt främmande. Jag tror dock att med framåtanda och hopp kommer en förändrad livsstil att se dagens ljus, begränsningar till trots finns andra möjligheter för att ett bra liv, så bra som vi själva kan  åstadkomma.

Och vad ska jag nu fördriva den närmaste tiden med då? Det vackra vädret skyndar på mig att åtminstone dra bort presenningen från utemöblerna på terrassen. En storrengöring lär också vara på tiden och nödvändig. Dessvärre råkade jag höra väderrapporten för veckan som nyss börjat. Det var ett riktigt glädjedödande prat om kyligare väder, till och med ev kommande regn och snöfall. men det som blir gjort är ändå inte förgäves. När bättre tider kommer är det skönt att bara behöva slänga fram dynor och njuta av härligheten i avslappnat tillstånd. 

Andra sysselsättningar som ligger i tiden så att säga är  den årliga garderopsstädningen/vädringen. Har gjort små insatser, vädret har faktiskt varit perfekt för det. Det är min tredje vår här i lägenheten och jag upplever mig mer och mer hitta en kommande ordning i mitt hem, helt enkelt jag börjar hitta ett hem här. Jag vet att jag brukat säga det tar fem år att flytta, med det menat tiden det tar att skaffa sig vanor i den nya annorlunda miljön. Det blir roligare och roligare med tiden och tryggheten kommer allt eftersom. Det är förresten min 25:e flyttning under livet och någon fler vill jag inte göra självmant.

För att knyta an till rubriken så är det glest mellan vårtecknen, de gångvägar som prioriteras högst för plogning är delvis rensopade från grus, fågelsångskören blir större och större. I morse hörde jag en hackspett särskilt starkt, när jag passerade flög den sin väg från lyktstolpen han bearbetat med god resonans, fågelvärldens hårdrockare. Tussilagon blommar fast jag har inte lyckats se någon vid mina promenadvägar och snart bör det vara dags för tranplogen på himlen. I går sågs en annan plog, troligen sångsvanar, jag är inte särskilt bra på att känna igen fågelarterna men det var inte tranor som trumpetade. Men det dröjer än ett tag innan sista snöfläckarna försvinner fastän solen gör ett tärande jobb.

----------------------------------------

Utemöblerna är nu avtäckta och skurade med Västerbottenssåpa, nu återstår dammsuga och rengöra terrassgolvet. Jag kanske inte hinner njuta någon måltid där innan nästa omgång  snö och regn gör sitt intåg men när solen är tillbaka kan jag passa på. Jag hann förresten med eftermiddagsfikat därute idag och stickade några varv. På vad då någon kanske undrar? Ja det är som bekant svårt bli av med beroende och mitt för tillfället, ja tillfälle och tillfälle, sedan mitten av december har sticknålarna burit maskor avsedda för blivande vantar. Tror det är paren 14 och 15 som just nu är på gång. Det som håller mig fast i ett nördigt grepp är det nöje jag finner i att göra nya varianter av färgkombinationer på två olika modeller. Blir det inte i min smak, ja då river jag upp och gör ett nytt test, så det kan ta onödigt lång tid  ibland. Men det är också fråga om den heliga sysselsättningen som aldrig får sina.

Nu väntar middagsstöket som idag blir rester, matsedlarna för kommande vecka klara och handelslistan blev överraskande kort. Känner mig nöjd med dagens resultat och kan med gott mod avnjuta kvällen i soffan med katt, teve och sticknålar.

SE DET SNÖAR

Sällskap i soffan

Med tätt snöfall tar Påskhelgen farväl, innan dagens slut ska den sköna solen titta fram enligt prognos. Helgens väder har bjudit på både sol och kalla vindar, men inte värre än att promenaderna varit sköna. Jag försöker att så ofta som möjligt och när inget annat hindrar göra mina dagliga rundor. Påskhelgen har liksom förra året blivit stilla och ska jag tillstå något långsam. Fast efter det senaste året har både långsamheten och ensamheten blivit det normala, om än inte mest önskade. Fördrivit tiden förutom med promenerandet stickning, läsning och tevetittande dock med skralt utbud, eller så har jag inte hittat favoritprogrammen. 

Jag har inte lämnat stickningen av vantar än men nu tycks lågan vara i avtagande, efter ett dussin par behöver jag hitta något annat intressant att sysselsätta mig med i tevesoffan. Å andra sidan har jag börjat läsa en bok som  överraskande nog totalt fallit för. Biblioteket gallrar allt eftersom bland sina böcker och senast jag tittade i den hyllan fann jag dels en av Kerstin Ekman som intresserade mig och Klas Östergrens Twist fick följa med. Jag har tidigare inte läst något av honom och hade inte någon klar bild av hans författande så tanken var bara att ge honom en chans! Och det var en chansning utan motstycke, jag var fast redan från första sidan och intresset bara stiger. Boken har allt, ett enastående språk, en fängslande historia smyger sig på och bakom händelserna anar man något helt annat. Det blir en djupdykning i det författarskapet, i första hand den tredelade sviten som avslutas med Renegate. I sammanhanget måste jag nämna kommentaren jag hörde om hur man avgör om en bok är läsvärd enligt Sara Lidman. Hon lär  på måfå slagit upp en bok på tre olika ställen och läst, det avgjorde den fortsatta läsningen om  det hon då fann var läsvärt, kanske ett tips att testa.

Jag hade dessförinnan äntligen tagit mig igenom Susanna Alakoskis Bomullsängeln, med den ingående berättelsen om Finlands skiftande, dramatiska historia.

Början av den boken berörde starkt och jag undrar om man kan ha känslomässiga minnen som det inte finns ord på eller ens minnesbilder. Till bokens fördel är dock den enastående research författarinnan gjort. enligt planen ska ytterligare tre delar fullfölja projektet.

Den kick som fösta vaccinationssprutan innebar för mig håller isig. Jag har verkligen fått något att se fram emot, överraskad som jag blev över att saknaden efter det som hittills varit nerstängt  påverkat så ofattbart mycket. Det känns som en dörr till framtiden öppnats och man kan tillåta sig drömma igen. Jag har ju under det här året sett många uttryck för längtan efter sådant som i ett slag blev ogenomförbart. För mig har inte mycket av det varit problemet, jag menar att det man aldrig haft längtar man inte efter att komma åter, det som skär i hjärtat är ju den totala saknaden som finns oavsett pandemi eller annat. Möjligen blir den ofrivilliga förlusten ännu mer påtaglig och helt omöjlig påverka. Det jag däremot tänkte skulle vara uppmuntrande är mer personlig omvårdad för välbefinnande. Startade med att klippa håret efter vild friväxning under sju månader, besök hos optikern resulterade i glasögonköp, och jag kommer att fortsätta med fler uppmuntrande lyxigheter.  

Efter ett tätt snöfall som övergått till lätt dito har en hel del stannat kvar  på marken. Hoppas det har samma verkan på den gamla snön som tösalt har, den vita varan finns kvar i alldeles för stor mängd och vårtecknen är efterlängtade. Bland annat tranplogarna, häromdagen visades dansbilder från Hornborgasjön och då dröjer det inte länge innan hälsningslåtarna ljuder. Det är lika magiskt varje vår.

HAPPY VACCINATION DAY

 

Vaccinationscentralen

Nejmen, nu tar jag väl ändå i, börjar skriva på nytt bara ett par dagar  efter senaste inlägg. Det var trots allt en stor dag igår med tanke på den rådande stora brist på händelser  eller ska jag säga underhållning. Allt kretsar nu i dagarna runt vaccination, brist på vaccin, pausade vacciner och allt vad man kan tänka  om vaccin. Det är många grejer på ett järnspett  som man säger. Det var trots allt min tur igår för första sprutan och det är inte Astra Zeneca som pausades dagen innan.

Eftermiddagsfikat idag blev en längre sittning i solhörnan på min terrass, jätteskönt och katten Lila till och med lockades ut.

En solkatt

Det ligger fortfarande en meterhög snödriva på hälften av golvytan men solens värme påverkas inte av det. Jag tog också med stickningen ut men lyckades inte hålla reda på mönstret så en liten upprepning blir resultatet.

Men till vaccinationen som gick fort, det var nära nog folktomt på hälsocentralen och ingen stress kunde anas. Jag var där i god tid och fem minuter innan min inbokade tid var inne var jag klar att sitta av de 15 minuter som är en slags säkerhetsmarginal för ev reaktion efter sprutan, Ingen påverkan. Det finns moment av förundran i allt som sker, jag tror att mitt fokus på vaccinationen varit i största laget, eftersom genast efteråt kom tankarna på planer för närmaste tiden. Det finns saker som ligger i träda och som jag verkligen vill få gjorda nu, till och med längtar efter att göra. Troligen måste jag hejda mig men bara att tänka framåt är stimulerande. Det känns som en liten springa öppnats i väggen som skärmar av  framtiden och dess möjligheter. Jag fick dessutom inbokad tid för dos 2, då börjar livet men troligen blir det svårt hålla de fortsatta restriktioner som troligen ligger kvar.

Jag berörde i senaste inlägget lite om den nedstämdhet som jag känt till och från. Vid ett tillfälle då det kändes särskilt tungt drabbades av något som jag skulle kalla inre raseri. Jag tänkte att jag ska inte ha det så här, gav mig iväg på en promenad då jag höll så hög fart jag någonsin förmådde. Hamnade på handelsområdet, jag planerade inte att handla, men när jag gick därifrån hade jag packat en stor kasse riktigt tungt. Det var på vippen att jag inte orkade bära hem den men mitt raseri drev mig och jag kom mig hem, vacklande. Detta hörs inte så klokt men faktum är att det blev en sort förlösning, jag kom ifrån beklagandet och såg lättare på tillvaron. Konklusion - se till att bli riktigt rasande och låt allt brinna av.

Jag är också väldigt nöjd att starta dagen med en långpromenad nu när det är fullt ljus på morgonen och soliga dagar alldeles underbart.

Frukost i hästhagen som jag passerar varje morgon

Mycket snö fortfarande, höga snövallar, men många gångvägar börjar vara avtinade. På torget som jag bor vid har hela vintern varit upplag för hopskottad snö framför allt till glädje för alla barn som passerar. De måste alltid stanna till och passa på åka kana några gånger. Fortfarande en stor hög kvar trots att det forslats bort många, många lastbilslass. En del av torgets konstutsmyckning har dock tinat fram. 

Jag är också nöjd med dagen idag, har gjort en vanlig veckostädning, middagsmaten står i kylen och väntar och för att inte tala om att jag åstadkommit ett, om än litet och anspråklöst, inlägg, känns som ytterligare en levnadskontakt. Däremot ligger jag lite efter i läsandet som jag försöker hålla igång vid läggdags. Efter att det trasslat lite med mina nätter försöker jag hålla tiden för sänggående mer regelbunden och skippar i stort läsningen då. Jag håller fortfarande på med Bomullsängeln av Susanna Alakoski. Sen väntar  böcker som biblioteket sorterat ut, Twist av Klas Östergren, Gör mig levande av Kerstin Ekman och Nattfåk  av Johan Theorin, det är väl alla nåt att bita i.

TILLBAKABLICK

Tom biofoaje den 15 mars 2020

 I går var det på dagen precis ett år sedan jag senast gick på bio, såg filmen Charter och kom till en fullkomligt folktom biofoaje. Väntande till en annan film satt ett par vuxna med barn och vid biljettkontrollen frågade jag om det var någon fler i den salong jag skulle sitta. Då svaret var tvekande bad jag att tjejen  efter filmens slut skulle titta in till mig - för som jag sa till henne, jag kan ju sitta och dö. Hon lovade. De var en till i salongen, vi satt i var sitt hörn! Efter filmens slut gick jag snabbt ut för att hinna bussen hem. Utomhus ett tätt, blött snöoväder.

Veckan som följde var början på den förändring för alla enskilda och i hela samhället som inte någon kunde ha en föreställning om innebörden. Plötsligt var alla aktiviteter, sammankomster inställda, det sociala livet tog på ett ofattbart sätt slut och jag löste in mina redan inköpta biljetter till vårens föreställningar på vår teater. 

Det slog mig också jag skulle få en massa 'spilltid'  som jag måste fylla med något annat och tanken på de rekommenderade 10 000 stegen per dag som ibland sägs vara hälsobringande var det ett bra tillfälle att genomföra. Började omedelbart söka lämpliga sträckor på gångvägarna. Ett par dagar efteråt upptäckte jag Sofiagympan på teven och anammade den. Den dagliga aktiviteten höll jag fast vid till punkt och pricka  fram till stugsäsongen tog vid då det blev andra prioriteringar. När höstsäsongen var inne fortsatte  jag med de dagliga promenaderna och gympan framför teven. På senhösten anpassad efter dagsljuset. Det kom också dagar då vädret gav mig tillåtelse att skolka, och då kände jag mig nöjd med det också. Efter nyår när ljuset kommit tillbaka och dagarna blivit längre har jag återigen kommit igång med tidiga morgonpromenader, känns som en bra start på dagen.

Den regelbundna vanan har hela tiden varit en god hjälp att finna innehåll i tiden men om jag skrapar lite på ytan så har det inte varit helt lätt hela tiden. Det har funnits dagar då sinnesfriden varit störd, svårt hitta motivation såväl som något att se fram emot, oförmåga att sysselsätta sig och den totala bristen på sociala kontakter. Oföretagsamheten som växer fram är minst sagt störande. 

Problemet som jag ser det är bristen på inspiration, nya ideer och utbytet som samtal med andra människor bidrar med. . Jag blev vid ett tillfälle påtagligt uppmärksammad på det värdet . Under våren startade områdeskyrkan med något som de kallade friluftsfika med avstånd.  En väninna som skulle följa med fick förhinder men jag gick ändå dit ensam. Inte så många människor, vädret varmt och fint, fikat smakade bra och trevligt samtal med bordssällskapet. Därifrån gick jag glad och nästan med en upplyft känsla och eftertanken som kom : Var det detta jag saknade, det visste jag inte. Det hade då gått ett par månader med med begränsningar och jag tycktes ha kunnat hantera tiden på ett drägligt sätt utan större problem. Då kunde man inte heller föreställa sig den utveckling det hela tog framöver. Det som också är svårt är att helt kunna förstå vad som händer inombords, hur en aldrig tidigare upplevd situation påverkar. Referenser saknas såväl som framåtanda, strävande framåt mot det okända existerar inte.

En dikt som jag ofta tänker på beskriver så väl värdet av umgänget människor emellan är  

MÄNNISKORS MÖTE 

Om i ödslig skog

 ångest dig betog 

kunde ett flyktigt möte vara befrielse nog

Giva om vägen besked 

därpå skiljas i fred 

sådant var främlingars möte enligt uråldrig sed

Byta ett ord eller två 

gjorde det lätt att gå 

Alla människors möte borde vara så 

Hjalmar Gullberg

Vid något tillfälle har jag försökt vädra min känsla av ensamhet och inskränkta tillvaro utan känsla av förståelse. Kommentarer som att så har alla det, är, även om jag vet och förstår  just det, inte någon salva för min själ och jag känner att sånt tal vill ingen lyssna till. På något sätt önskar jag kunna prata av sig så att säga, bara vädra tillkortakommandet för någon som lyssnar, det handlar lite  om att låta solen lysa på trollen. Med andra ord kan jag också se att efter ett år utan annan ljusning än allmän vaccinering är vi alla mer eller mindre påverkade av rådande förhållanden. Kontrasten till det liv som vi hade tillgång till är så fundamentalt stor och vi har inte heller någon erfarenhet  att falla tillbaka på. Möjligheten att söka nya vägar tycks inte vara realistisk, tror att vi blivit förstenade i det pågående. Allt är än så länge dolt i en dunkel framtid. En framtid som mest troligt inte heller fortsätter precis på samma ställe som då vi förlorade det tidigare pågående livet. Om tittar man tittar med positiva ögon framåt kanske man till och med skulle våga säga det blir en spännande framtid som vi får gå in i med erfarenheter som vi förvärvar i nuläget.

I går var också exakt på dagen en hel månad sedan jag skrev senaste inlägget, jag har faktiskt inte fått fram något skrivbart fastän jag under mina promenader i huvudet producerar manus men de är som bortblåsta när jag är hemma igen, många tankar passerar utan att fästa sig på något djupare sätt. I dag lockade solen  och vandringen tillsammans med promenadgruppen fram skrivenergin så pass mycket att jan fann en gnutta glädje göra ett försök. Efter lunchen och fortfarande i vackert väder gick jag över till kyrkans utomhusfika, där det var skönt sitta i soligt lä, dricka kaffe i lättsamt prat och skratt. 

Avslutade med  att gå till den närbelägna ICA affären för veckohandla som idag blev minimalt. Har senaste veckorna gjort mina veckomatsedlar med utgång från det som redan finns i frys och skafferi. 

Nu har jag lyckats fördriva hela dagen och middagen närmar sig och sen ser kvällen ut precis som alla andra kvällar. Sittande i soffan framför teven med en stickning i händerna och katten i mitt knä.. Jag har verkligen snöat in på att sticka vantar och är inne på tionde paret med likadant mönster men varierande färgkombinationer. Måste nog ändra spår, vantsäsongen börjar närma sig sitt slut och därmed också rimligen stickandet. 

Senast färdigställda vantar