VANDRING 2.0

Horisonten i söder

Timslånga promenader  är min i det närmaste dagliga vana, i dag på en kvart när tre timmar lång och delvis strapatsrik. Kom mig helskinnad hem och ordentligt trött.

Jag hade planerat promenaden efter att förra helgen återupplivat en vanlig sträcka som jag gick barmarkssäsongen då jag hade förmånen till fyrfota sällskap. Det fortsatte jag också med under något år därefter men nu  var det något år sedan senast. Friluftsområdet  ligger stadsnära och utnyttjas året om., Vitbergsterrängen är stadens lunga och tillgängligt för de flesta motionärer, promenerande, joggande och cyklister av alla de slag. 

Tanken var att fortsätta där jag slutade senast och ta en sväng väster om förra  vandringen. Startade vid niotiden med  bra promenadväder, molnigt och varmt. Första delen med stigande höjd hela vägen, Kom in på den s k naturstigen som Naturskyddsföreningen skyltat med information om naturen.  bl a klapperstensfält och gamla träd. En tall med uppmätt  ålder  300 år exempelvis.

Som alltid när jag promenerar går mina tankar i olika banor, undringen kom hur det kunde se ut i den här omgivningen den tiden. Att försöka föreställa sig tiden tre hundra år framåt är helt omöjlig liksom trehundra år tillbaka, men ett hundra år senare, om år 1821 kan man dra vissa slutsatser  via historieskildringar. Sverige hade svårt sargat kommit sig ur det senaste kriget och krigarkungen hade stupat i Norge. Hans krigande hade dränerat landet på både manfolk och ekonomi, pojkårens slagsmål följde honom livet ut, man kan undra om inte den kulan - knappen visste var den tog. I vilket fall hade  landet börjat repa sig och 24 år senare fick Skellefteå stadsprivilegier. När stenbrytningen uppe på berget tog fart har jag inte klart för mig men i den nyblivna staden byggdes det liksom nu för fullt och många hus försågs med stengrunder. Synliga spår efter stenbrytningen som pågick länge finns fortfarande. 

Naturstig

Fin rastplats

Jag gick stigarna fram med mina funderingar, solen hade under tiden kommit fram och molnen dragit sig tillbaka och än så länge var allt njutbart, snart skulle det bli en snabb förändring. Det går ett fullständigt virrvarr av vägar, vandringsleder och upptrampade stigar men jag känner mig trygg med terrängen efter alla år jag vandrat där. Överraskande blomning stöter man också på

När jag hade varit ute ett par timmar kände jag det var dags ta mig hemåt igen. Magen kurrade också men tänkte den efter gårdagens lilla frosseri ville fortsätta ännu en god dag så det tog jag  inte större notis om. Sagt och gjort, jag vände och tog en stig som jag visste var den gick. jag hade dock inte räknat med att allt regnande hade hindrat att marken torkat upp och det lilla myrområdet var mer än lovligt blött, inflammation i stadens lunga så att säga. Min tanke var att ta mig ur det så fort jag kunde men det blev bara värre. Blött och surt, kändes som det var bottenlöst där jag satte ner gångstavarna, hamnade i snårskog och min balansnervshalva fick verkligen skärpa sig. Når jag kom fram till myrkanten och stenigare mark kändes det skönt att få fast mark under stavarna och kunna hiva sig upp. Samtidigt hörde jag ett par cyklister ta sig förbi på platsen, det var bra gjort men fina mountinbikes var säkert god hjälp. 

 Så småningom kom jag fram till gångvägen - Naturstigen - och fann en bänk för en stunds vila. Puuhhh!  Från min utsiktsplats såg jag horisonten i söder och för mig är det frihet. I min lägenhet har jag lyckan att kunna se horisontlinjen  både i väderstrecken öster och söder, kanske en av anledningarna till att jag trivs så gott där. 

Fortsatte hem utan vidare strapatser men på eljusspåret som blev sista delen av hemvägen fanns också våta ställen inte större än jag kunde tog dem med ett lite längre steg. Välbehållen hemma med blöta skor och strumpor satte jag på potatis  till kokning och fötterna i ett varmt fotbad. Lunchen med matjesill smakade bra och magen har inte kurrat sedan dess.

Det blev en sedvanlig korsordsvila som jag kallar min vana att efter lunch lösa ett korsord liggande på soffan. Oftast i sällskap med ett kort besök av den goe lille John Blund. Eftermiddagen på terrassen tog jag sedan slutklämmen av Kals Östergrens bok Gentlemen.

En stor läsupplevelse, jag gillar författaren, jag gillar språket, jag gillar den till synes enkla berättelsen där texten bara är ytan av på ett spel som ju försiggår i största allmänhet och i synnerhet desto högre upp i samhällshierarkin det kommer. Jag börjar omedelbart med andra delen av trilogin, Gangsters,  och som avslutas med Renegater. Jag har många intressanta lästimmar framför mig.

Den långa promenaden blev tidsmässigt dryg men ändå inte mer än 8.5 km fast över 11000 steg men vissa steg kunde inte vara mer än någon centimeter som jag trampade på i blötmyran. Tänkte att jag nog kanske borde ha en gps på armen om jag nödvändigtvis ska ge mig ut på oplanerade vandringar. Till råga på allt upptäckte jag att telefonen började ha lite kräm kvar så det drev mig också hemåt. Jag har definitivt underskott på katastroftänkande men inser telefonens fördel om något oväntat skulle inträffa. Man blir ju i bästa fall spårningsbar. 

Efter en dag i största möjliga tyyyyssstnad känner jag mig mig glad och tacksam över att kunna röra mig fritt och tryggt även om det finns aningsbara små sprickor i tillvaron man inte vill förstå. I och med det lilla intermezzot  återstår ännu en vandring uppe på berget, nästa omgång blir upp på Vitberget, ner till kampingplatsen och hemåt därifrån.