TILLBAKABLICK

Tom biofoaje den 15 mars 2020

 I går var det på dagen precis ett år sedan jag senast gick på bio, såg filmen Charter och kom till en fullkomligt folktom biofoaje. Väntande till en annan film satt ett par vuxna med barn och vid biljettkontrollen frågade jag om det var någon fler i den salong jag skulle sitta. Då svaret var tvekande bad jag att tjejen  efter filmens slut skulle titta in till mig - för som jag sa till henne, jag kan ju sitta och dö. Hon lovade. De var en till i salongen, vi satt i var sitt hörn! Efter filmens slut gick jag snabbt ut för att hinna bussen hem. Utomhus ett tätt, blött snöoväder.

Veckan som följde var början på den förändring för alla enskilda och i hela samhället som inte någon kunde ha en föreställning om innebörden. Plötsligt var alla aktiviteter, sammankomster inställda, det sociala livet tog på ett ofattbart sätt slut och jag löste in mina redan inköpta biljetter till vårens föreställningar på vår teater. 

Det slog mig också jag skulle få en massa 'spilltid'  som jag måste fylla med något annat och tanken på de rekommenderade 10 000 stegen per dag som ibland sägs vara hälsobringande var det ett bra tillfälle att genomföra. Började omedelbart söka lämpliga sträckor på gångvägarna. Ett par dagar efteråt upptäckte jag Sofiagympan på teven och anammade den. Den dagliga aktiviteten höll jag fast vid till punkt och pricka  fram till stugsäsongen tog vid då det blev andra prioriteringar. När höstsäsongen var inne fortsatte  jag med de dagliga promenaderna och gympan framför teven. På senhösten anpassad efter dagsljuset. Det kom också dagar då vädret gav mig tillåtelse att skolka, och då kände jag mig nöjd med det också. Efter nyår när ljuset kommit tillbaka och dagarna blivit längre har jag återigen kommit igång med tidiga morgonpromenader, känns som en bra start på dagen.

Den regelbundna vanan har hela tiden varit en god hjälp att finna innehåll i tiden men om jag skrapar lite på ytan så har det inte varit helt lätt hela tiden. Det har funnits dagar då sinnesfriden varit störd, svårt hitta motivation såväl som något att se fram emot, oförmåga att sysselsätta sig och den totala bristen på sociala kontakter. Oföretagsamheten som växer fram är minst sagt störande. 

Problemet som jag ser det är bristen på inspiration, nya ideer och utbytet som samtal med andra människor bidrar med. . Jag blev vid ett tillfälle påtagligt uppmärksammad på det värdet . Under våren startade områdeskyrkan med något som de kallade friluftsfika med avstånd.  En väninna som skulle följa med fick förhinder men jag gick ändå dit ensam. Inte så många människor, vädret varmt och fint, fikat smakade bra och trevligt samtal med bordssällskapet. Därifrån gick jag glad och nästan med en upplyft känsla och eftertanken som kom : Var det detta jag saknade, det visste jag inte. Det hade då gått ett par månader med med begränsningar och jag tycktes ha kunnat hantera tiden på ett drägligt sätt utan större problem. Då kunde man inte heller föreställa sig den utveckling det hela tog framöver. Det som också är svårt är att helt kunna förstå vad som händer inombords, hur en aldrig tidigare upplevd situation påverkar. Referenser saknas såväl som framåtanda, strävande framåt mot det okända existerar inte.

En dikt som jag ofta tänker på beskriver så väl värdet av umgänget människor emellan är  

MÄNNISKORS MÖTE 

Om i ödslig skog

 ångest dig betog 

kunde ett flyktigt möte vara befrielse nog

Giva om vägen besked 

därpå skiljas i fred 

sådant var främlingars möte enligt uråldrig sed

Byta ett ord eller två 

gjorde det lätt att gå 

Alla människors möte borde vara så 

Hjalmar Gullberg

Vid något tillfälle har jag försökt vädra min känsla av ensamhet och inskränkta tillvaro utan känsla av förståelse. Kommentarer som att så har alla det, är, även om jag vet och förstår  just det, inte någon salva för min själ och jag känner att sånt tal vill ingen lyssna till. På något sätt önskar jag kunna prata av sig så att säga, bara vädra tillkortakommandet för någon som lyssnar, det handlar lite  om att låta solen lysa på trollen. Med andra ord kan jag också se att efter ett år utan annan ljusning än allmän vaccinering är vi alla mer eller mindre påverkade av rådande förhållanden. Kontrasten till det liv som vi hade tillgång till är så fundamentalt stor och vi har inte heller någon erfarenhet  att falla tillbaka på. Möjligheten att söka nya vägar tycks inte vara realistisk, tror att vi blivit förstenade i det pågående. Allt är än så länge dolt i en dunkel framtid. En framtid som mest troligt inte heller fortsätter precis på samma ställe som då vi förlorade det tidigare pågående livet. Om tittar man tittar med positiva ögon framåt kanske man till och med skulle våga säga det blir en spännande framtid som vi får gå in i med erfarenheter som vi förvärvar i nuläget.

I går var också exakt på dagen en hel månad sedan jag skrev senaste inlägget, jag har faktiskt inte fått fram något skrivbart fastän jag under mina promenader i huvudet producerar manus men de är som bortblåsta när jag är hemma igen, många tankar passerar utan att fästa sig på något djupare sätt. I dag lockade solen  och vandringen tillsammans med promenadgruppen fram skrivenergin så pass mycket att jan fann en gnutta glädje göra ett försök. Efter lunchen och fortfarande i vackert väder gick jag över till kyrkans utomhusfika, där det var skönt sitta i soligt lä, dricka kaffe i lättsamt prat och skratt. 

Avslutade med  att gå till den närbelägna ICA affären för veckohandla som idag blev minimalt. Har senaste veckorna gjort mina veckomatsedlar med utgång från det som redan finns i frys och skafferi. 

Nu har jag lyckats fördriva hela dagen och middagen närmar sig och sen ser kvällen ut precis som alla andra kvällar. Sittande i soffan framför teven med en stickning i händerna och katten i mitt knä.. Jag har verkligen snöat in på att sticka vantar och är inne på tionde paret med likadant mönster men varierande färgkombinationer. Måste nog ändra spår, vantsäsongen börjar närma sig sitt slut och därmed också rimligen stickandet. 

Senast färdigställda vantar