Hö och än så länge snö på hästarnas frukostbord
Dagens promenadoutfit något tunnare och till att börja med kändes det i svalaste laget men solen värmde och snabbt promenerande gjorde sitt till att svettningen kom igång. Efter Sofiagympan kände jag att det nog är dags för en stunds skrivande, hela fjorton dagar hur runnit iväg efter senaste inlägget.
Under den tiden har jag glädjande nog fått andra vaccinationssprutan dock utan upprepning av euforin som drabbade mig efter den första. Bara en lätt ömhet och en svag rodnad runt sticket som kliade en del och den goda känslan som infann sig efter första sprutan hänger kvar. Min föresats att sköta om min kropp lite extra har jag plussat på med tid hos både för fotvård och tandläkarbesök. Ser fram emot att boka ännu fler behandlingar för välbefinnandet. Även om man också i fortsättningen måste iaktta många begränsningar känns det mer lättsamt med större frihet.
Jag hörde i dag på morgonen en radiointervju med en kvinna som skrivit en insändare i DN om det allmänna pratet i typ alla sammanhang att det blir fritt fram för kramande av i första hand barn och barnbarn. Hon hade själv inga barn och upplevde att det ändå finns annat i livet som bör uppmärksammas. Jag instämmer gärna i hennes uppfattning då jag själv under den här tiden upplevt mig 'utsatt' av allt detta prat. Ensamheten, till och med utanförskapet blir så mycket mer påtagligt. Jag förstår definitivt alla mor- och farmödrars längtan, har väl också samma känslor efter föremålen, men det har jag fått leva med hela livet och aldrig någonsin kunnat torgföra. Det som nu varit smärtsamt är de ideliga påminnelserna. Dessutom finns det motsatta förhållandet som är minst lika smärtsamt, om inte värre, nämligen förhållandet där barn tar totalt avstånd från föräldrar och därmed också undandrar efterlängtade kramtillfällen. Vi har alla varierande erfarenheter av vad livet har berikat eller prövat oss med, båda delarna innebär alltid någon form av utveckling. I den bästa av världar önskar jag vi alla därigenom har något att dela med oss av till andra i all medmänsklighet.
Pandemin har i sin framfart och verklighet varit omvälvande i stort sett i allt runt omkring och dessutom finns ingen perfekt lösning. Den omvärld vi levt med under mycket lång tid har varit en gynnsam utveckling för de allra flesta, många möjligheter inom många områden har i stort varit tillgängligt och positivt. Friheten att välja och vraka har varit en vardagsvara som på några veckor försvann och som ingen i sin vildaste fantasi kunde tro skulle bli så långvarig. Nu är tanken på att en del blir fortsatt verklighet inte längre helt främmande. Jag tror dock att med framåtanda och hopp kommer en förändrad livsstil att se dagens ljus, begränsningar till trots finns andra möjligheter för att ett bra liv, så bra som vi själva kan åstadkomma.
Och vad ska jag nu fördriva den närmaste tiden med då? Det vackra vädret skyndar på mig att åtminstone dra bort presenningen från utemöblerna på terrassen. En storrengöring lär också vara på tiden och nödvändig. Dessvärre råkade jag höra väderrapporten för veckan som nyss börjat. Det var ett riktigt glädjedödande prat om kyligare väder, till och med ev kommande regn och snöfall. men det som blir gjort är ändå inte förgäves. När bättre tider kommer är det skönt att bara behöva slänga fram dynor och njuta av härligheten i avslappnat tillstånd.
Andra sysselsättningar som ligger i tiden så att säga är den årliga garderopsstädningen/vädringen. Har gjort små insatser, vädret har faktiskt varit perfekt för det. Det är min tredje vår här i lägenheten och jag upplever mig mer och mer hitta en kommande ordning i mitt hem, helt enkelt jag börjar hitta ett hem här. Jag vet att jag brukat säga det tar fem år att flytta, med det menat tiden det tar att skaffa sig vanor i den nya annorlunda miljön. Det blir roligare och roligare med tiden och tryggheten kommer allt eftersom. Det är förresten min 25:e flyttning under livet och någon fler vill jag inte göra självmant.
För att knyta an till rubriken så är det glest mellan vårtecknen, de gångvägar som prioriteras högst för plogning är delvis rensopade från grus, fågelsångskören blir större och större. I morse hörde jag en hackspett särskilt starkt, när jag passerade flög den sin väg från lyktstolpen han bearbetat med god resonans, fågelvärldens hårdrockare. Tussilagon blommar fast jag har inte lyckats se någon vid mina promenadvägar och snart bör det vara dags för tranplogen på himlen. I går sågs en annan plog, troligen sångsvanar, jag är inte särskilt bra på att känna igen fågelarterna men det var inte tranor som trumpetade. Men det dröjer än ett tag innan sista snöfläckarna försvinner fastän solen gör ett tärande jobb.
----------------------------------------
Utemöblerna är nu avtäckta och skurade med Västerbottenssåpa, nu återstår dammsuga och rengöra terrassgolvet. Jag kanske inte hinner njuta någon måltid där innan nästa omgång snö och regn gör sitt intåg men när solen är tillbaka kan jag passa på. Jag hann förresten med eftermiddagsfikat därute idag och stickade några varv. På vad då någon kanske undrar? Ja det är som bekant svårt bli av med beroende och mitt för tillfället, ja tillfälle och tillfälle, sedan mitten av december har sticknålarna burit maskor avsedda för blivande vantar. Tror det är paren 14 och 15 som just nu är på gång. Det som håller mig fast i ett nördigt grepp är det nöje jag finner i att göra nya varianter av färgkombinationer på två olika modeller. Blir det inte i min smak, ja då river jag upp och gör ett nytt test, så det kan ta onödigt lång tid ibland. Men det är också fråga om den heliga sysselsättningen som aldrig får sina.
Nu väntar middagsstöket som idag blir rester, matsedlarna för kommande vecka klara och handelslistan blev överraskande kort. Känner mig nöjd med dagens resultat och kan med gott mod avnjuta kvällen i soffan med katt, teve och sticknålar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar