MINNESDAGAR

 Först av allt, jag har inte upphört med bloggandet, däremot tagit en sjusärdelses lång paus. Under sommaren, som kommit emellan,  kände jag vare sig lust eller tillräcklig energi att skriva. Jag gjorde  små förberedelser, fotade och tänkte ut manus men kom aldrig till skott och slutligen gav jag helt upp och bestämde att det inte blir något skrivande förrän lusten och orken kommit tillbaka. Nu gör jag ett allvarligt försök för att se om jag hittar tillbaka, tycker mig ha en anledning just idag och uppmärksammar rubriken.

Tidigt på morgonen lördagen den 12 oktober 2013 väcktes jag av en envis telefonsignal. jag hade av en händelse tagit med mobilen till sovrummet och det var från den ljudet kom. På den tiden fanns ännu den fasta telefonen kvar men den signalen visste jag av erfarenhet att jag aldrig hörde när jag sov. Till sist reagerade jag och svarade. En obekant röst hördes, till att börja med uppfattade jag inte något av vad som sas,  ilsknade till och satte mig upp på sängkanten för att få klart för mig vad egentligen rösten försökte säga till mig. Då drogs gardinen ner för mitt inre, ögonblicket frös inför det oåterkalleliga och livet blev i ett slag aldrig mer detsamma. 

Den uppringande var en läkare från lasarettet som helt krasst meddelade att min sambo avlidit för ca tjugo minuter sedan efter intensiva återupplivningsförsök. Han var inlagd för observation sen drygt en dag tillbaka och vi var båda tacksamma för att han skulle få stanna kvar över helgen. Då slog en massiv hjärtinfarkt till och inget hopp fanns. Helt ställd som jag blev skickade jag trots den tidiga timmen ett sms till min närmaste väninna med vädjan att ringa mig. Samtalet kom snabbt, att få höra och tala med en mänsklig röst just då var värdefullt och samtidigt fasanfullt, att uttala de svåraste orden som chockat mig och som jag visste skulle bli så oväntat och ledsamt att höra. Hon kom tillsammans med sin dotter snabbt och var till stort stöd, inte bara under dagen utan under lång tid efteråt. De nödvändiga samtalen till sambons syskon  och andra närstående ringdes och sen hade jag folk hos mig resten av dagen. När kvällen kom kände jag att jag ville vara i min ensamhet för att gå igenom det som hänt utan att överhuvud kunna fatta och förstå. Det blev en lång dag och inte kändes heller som jag ville eller kunde gå till sängs. Jag gick runt, tittade ut genom nattmörka fönster, tillvaron kunde inte längre vara sig lik, ensammast som jag kände mig vara i hela världen - och som jag fortfarande kan uppleva min situation. Allt praktisk som hör ihop med dödsfall måste göras inom ett snävt tidsschema och det kravet var till god hjälp att få dagarna att gå även om det var lite av en dimtillvaro. Att vi dessutom befann oss i en pågående renovering av huset fullbordade kaoset och målaren som kom den tidiga måndagsmorgonen vände fick ett avvärjande mottagande. Han var mycket förstående och deltagande, sköt upp jobbet tacksamt nog ett par veckor.

Åren har gått men saknaden lever fortfarande och gör sig  påmind i olika sammanhang som kan kopplas ihop  med speciella tillfällen och händelser, oftast glädjefulla och harmoniska stunder. Det blev 25 lyckliga år vi fick tillsammans.

Rubriken påminner mig även om en annan nära förlust, jag har en tanke som gror att någon gång skriva ett inlägg om förluster och då tänker jag inte bara på dödsfall utan det finns ju andra tillfällen i livet då andra människor förloras ur ens liv. Däremot kan jag inte känna någon större saknad efter materiella saker, efter ett tag kanske de finns kvar i minnet med konstaterande att de funnits. Det stora steget är att bestämma sig om man måste göra sig av med något eller om det av en eller annan anledning förkommit inse at det för alltid är borta.

För exakt en vecka sedan skulle min far fyllt 123 år, dagen efter för  57 år sedan begravdes han. Dagen då jag fyllde 27 år var sista gången jag pratade i telefon med honom, tyckte då att han lät trött på rösten men han var inte sjuk eller i dålig form vad jag visste. 16 dagar senare dog han, det dygnet satt jag hos honom på Umeå lasarett utan att få någon kontakt med honom innan livet flydde. Det kan jag fortfarande känna var alldeles för tidigt att förlora en förälder, vet att det finns så mycket som aldrig pratades om och jag var för ung för frågorna. jag brukar emellanåt framhålla lyckan att få ha sina föräldrar kvar till mogen ålder. Jag hade kommit i kontakt med döden tidigare under 1950-talet då min morfar, min farmor och min mormor gick bort. Så här långt i efterhand kan jag inse att alla begravningar jag varit med om är som i ett dunkel, minns inte annat än enstaka ögonblick, hur egendomligt det än kan låta, anspänningen kan vara en anledning.

Jag gör ett hopp i tanken tillbaka till sommaren som gått. Den blev på sitt sätt annorlunda med de Corona-restriktioner som vi fått leva med. Att så här i efterhand referera sommaren i ett slag tänker jag inte ge mig in på, det får bli små återblickar i förhoppningsvis kommande inlägg. Jo visst ska jag försöka fortsätta med skrivandet, nu har jag som det känns kommit till en ny nivå i "sinnelaget". Känner som den här sommaren tillika fått mig att må bra, att ha blivit av med ännu lite stress och hamnat mer i nuet.

Jag börjar med sommaravslutningen i stugan, där jag bott på heltid sedan helgen före midsommar. Fick hjälp med att stänga av vattnet på min födelsedag och dagen efter, den 13 september, var bilen packad för hemfärd. Sommarblommmorna avlägsnade från krukor och amplar,

flagga och vimpel nedtagna

och sommardörren låstes för gott.

Som alltid med visst vemod men i och med det tilltagande mörkret och den mer höstlika luften och naturen kändes det dags för stadslivet. 

Innan årets stugvistelse pratade jag lite lätt om att det kunde vara sista sommaren jag skulle vara där, men efter sommaren  kände jag mig inte ännu mogen att definitivt lämna stället. Så bra hade det varit att vara där och tanken bearbetades fortlöpande landade i en önskan om ännu en sommar att njuta allt det sköna. Och att slutbearbeta allt som kommit mig till del i denna miljö under 33 somrar, givande samvaro, glädje, harmonisk tillvaro, alla minnen som jag upplever haft mycket stor betydelse för mig som person, och jag bär med mig en värdefull grundtrygghet därifrån.

Nu efter en månad i lägenheten kan jag känna mig beredd för vintertillvaron med andra sysselsättningar än sommarens. Lyckligtvis har teatern kunna börja med sk coronaanpassade föreställningar som omväxling i tillvaron, stickcaféet har försiktigtvis kommit i gång, likaledes promenadgruppen så rimligtvis kan den sociala samvaron vara nöjaktigt tillgodosedd. Allt med restriktionerna ringande i öronen, Tegnell har egentligen tagit över Luthers plats på axeln och kväder oupphörligen  sitt mantra   och då lyder vi. Tänker ofta att vi har en förändrad livsstil framför oss och för att leva vidare är det vår plikt att anpassa oss till det nya förändrade som kan bli så bra som vi gör det till. Jag vet inte om vi vare sig kan eller vill gå tillbaka till 1 mars och leva vidare därifrån som om ingenting hänt. Det blir aldrig bra att traska i gamla fotspår om inte annat så kommer tö och slask och fördärvar spåren och nya måste ändå trampas upp. Det som händer ger nya erfarenheter att bygga vidare på. Kom igen!

I kommande inlägg fortsatt repeterande av sommaren plus små glimtar från tiden som  pågår. Funderingar kring smått och gott och kanske det jag finner värdefullt att tänka på. På återläsande!

Nu puttrar kålsoppan på spisen och dagens middag närmar sig, sen den sedvanliga sittningen framför teven med en sovande katt i mitt knä. Hon missar! aldrig den chansen.

TIDENS GÅNG

Solen kliver över horisonten vid 03-tiden

Trots rådande begränsningar som medför en annorlunda delvis ovan tillvaro pågår naturens under. En sen vår har försiktigt tagit klivet till en skir försommar, i vår del av landet ett tuppfjät från ena dagen till den andra, det tycks som allt finns förberett för en dag av värme då bladgrönskan  plötsligt visar sig; till stor glädje. I dag började dagen med regn som är välbehövligt men min morgonpromenad får vänta till efter tevens morgongympa. Även om regnmolnen nu börjat dra sin väg passar jag på att sätta mig här för några rader.

Jag vaknade i dag med en ömmande kropp, en liten påminnelse om gårdagens arbete. I måndags började jag tvätta fönster och byta gardiner, först i sovrummet och nästa objekt var köket. När jag ändå var på gång fick fick fönstren i lilla rummet innanför köket hänga med. Med solens välvilliga hjälp var de nytvättade gardinerna stryktorra och jag kunde avsluta hela tilltaget, klara, blanka fönster och rena gardiner på plats.

Som tur fanns en köttbullegryta i kylen och den mikrade middagen var snabbt avklarad. Och jag var krossad, trött och ledbruten med en enda tanke i huvudet. SOFFAN.

En välbehövlig vila - och efter inte alltför många minuter befann jag mig i en annan tillvaro. En telefonsignal väckte och det tog några minuter innan medvetandet återvänt till fullo. En dag att glädjas över, tillfredsställelsen över att tanken fullföljdes.

Under dagen kom också FHMs besked om lättnader i begränsningar för 70+are, i själve verket uteblivna, till mångas besvikelse och motivet var bl a just ålder. Under kvällens TV-intervju upprepade han med envishet att  det var ålder som låg till grund. Jag har full förståelse och det pga uttalande av prof Agnes Wold, Göteborgs Universitet i Expressen den 20 mars 2020. som till en del citeras här nedan:

"Samtidigt delar hon in d äldre i två grupper. Som hon av olika anledningar uppmanar tänka tillÖ De "yngre äldre" och de "äldre äldre". 
- De yngre äldre är de här som är just runt 70. Då vill man ju inte låtsas om att man är äldre. Det har ju varis så mycket propaganda för detta Att 70 är det nya 50, och de är så himla fräscha, de spelar golf och de reser hit och dit. Men det det handlar om är reservkapacitet i lungorna oh blodomloppet. Så även om du är jättefräsch och säger att "jag har mycket bättre kondis än en slö 25-åring" så är det så att den lata 25-åringen klarar sig mycket bättre i respirator än du.
- Det har att göra med hur bra hjärtat är och hur stora och elastiska dina lungor är. Det märker man ju inte när man blir äldre. Man har mindre reserver och då klarar man intensivvård mycket, mycket sämre fortsätter Agnes Wold

Den andra kategorin enligt professorn är de som hunnit en längre bit över 70 och som behöver se helheten med coronahotet i samhället" (slut citat)

Inte helt lätt ta till sig när man som jag känner mig både frisk, rörlig och utan andra begränsningar än att bli trött alltför fort och när fönstertvätt och gardinbyte tar musten helt och hållet ur en. Men jag håller fortfarande fast vi tanken om sysselsättning av vad än det vara må. Att ha en tanke på vad dagen ska innehålla och fullfölja den. Någon kan säkert invända ja, ja, var och en blir vis på sin egen tro. Självklart är det  upp till var och en och det må så vara. Även jag har vid ett par tillfällen under den här tiden känt olust och uppgivenhet, ingen behaglig känsla, och det är väl då man brukar vara i stånd att klättra upp för väggarna. För mig har en promenad brutit tankemönstret de gångerna.

Sen kan en och annan konstig tanke ta plats i huvudet, den om framtiden t ex. Ingen av oss vet något om vad som kommer, vad som förändrats i samhället under pandemin. Helt klart kommer inte fortsättningen att ta vid och bara fortsätta där vi var när krisen slog till. Tankar om planer för framtiden verkar inte realistiskt, kanske rädslan för besvikelser har en dämpande effekt. Alltså det som gäller för dagen är anpassning, anpassning, anpassning och försöka se allt det goda sin livet trots allt ger, att på så sätt stärka sig för mötet med en annorlunda framtid.

Inte bara husliga bekymmer fyller min tid, en engagerad läsning av Stina Jacksons Ödesmark var en verklig upplevelse.

Efter första sidan i boken blev jag lite skärrad, adjektiven verkade staplade på varann och kändes jobbigt  men boken var i sin helhet mycket bra skriven, spänningen välbyggd och i min mening har hon skruvat upp språket ännu ett steg i jämförelse med första boken så det blir trevligt följa hennes fortsatta produktion.

Jag har en del böcker i min bokhylla som stått olästa både längre  och kortare tid. När jag saknar läsning söker jag fram något, senast en bland de äldsta nämligen Flugfångaren av Carl Göran Ekerwald.

När jag flyttade bar jag iväg största delen av mina under livet ihopsamlade böcker till Second Hand butik. Kunde inte se någon möjlighet att få plats för allt men jag saknar dem, det grävde ett hål i mitt hjärta, dessutom fanns många olästa i samlingen. Vissa böcker mognar man fram till med åren.

Ibland kan det bli kris som den kvällen när boken var utläst lite för tidigt för att släppa fram sömnen förmådde jag mig inte att söka efter något i hyllan. Närmare och bekvämare var högen på mitt nattygsbord´och på så sätt landade jag i Olle Carlssons Just idag 365 tankar för sinnes ro. Det var det var bra tag sen jag senast öppnat den  och jag läste dagarna från Coronans början t o m 18 maj. många kloka och tänkvärda ord i den boken!

Mitt nattygsbord

Bokhögen innehåller förutom den boken även en läsdagbok (sällan förd), Anna Gavalda En dag till skänks (som ofta får stå för sk mellanläsning) och en liten bok om yoga Träna 6 minuter på morgonen (aldrig provat), alltså ingen långläsning. Underst i högen manualen till klockradion!  Dessutom den bok som är under pågående läsning, just nu P G Wodehouse Smycken, tycken och Monty Bodkin. Läsglasögon kompletterar högen.

-------

Gympan klarades av och när jag skulle redigera och publicera inlägget klantade jag till allt, lyckades klicka bort inlägget och försöka återställa det igen vilket tog sin rundliga tid. Solen återvände, klockan mycket liden och min försenade morgonpromenad pockade på, bara att ge sig iväg och lämna datorproblematiken till senare. När jag kom tillbaka ropade grannen in mig och vi kom överens om att ta eftermiddagsfika vid kyrkan som på onsdagarna har sk friluftsfika med avstånd. Snabbt in, mikra lunchmaten spenatpasta med räksås, ägna några minuter åt bloggen innan det var dags för kaffe ute i solen. Gillar verkligen initiativet att få möjligheten till lite social kontakt i all anspråkslöshet. Nu sitter jag på plats här igen och det tycks ta mig en hel dag att få till detta inlägg men OK då tar jag det som dagens projekt. Förnöjsamhet, skönt för sinnelaget.

Till sist, en förklaring till att jag var uppe och fotade solens uppgång mitt i natten. Katten Lila som i kraft av sin mogna ålder anser sig vara i behov av mat vid den tiden och tar till alla sina knep för att få mig på fötter. Ibland är matfatet tomt, dessvärre är den mat som ev finns där inte till belåtenhet. Det ska helst nyupplagd mat från nyöppnad burk. Sen går det an komma krypandes ner i sängen och spinna mättnadens lovsång. Kan det vara så att ursprungsgenerna talar för ett nattjagande rovdjur?Förhoppningsvis somnar även jag igen. 

  

ACK OM DET VORE .......

Hur lätt är det inte, och kanske särskilt nu, att önska sig något annat än det som fyller dagen för tillfället, ofta också följt av ett 'då skulle jag' göra det och det, alltså man är inte helt tillfreds med den aktuella tillvaron. Det där med grannens gräsmatta kommer i tankarna, det är troligen bra att den får ligga i fred  på andra sidan staketet. Jag tror det är upp till en själv att  göra det man själv tror är det bästa för att vara nöjd med den egna tillvaron. Det som gäller just nu i den situation vi lever i är att uthärda i den andan, nu om någonsin gäller att fånga dagen. Det är ingen lätt konst, människan ställs på prov, och i den mån det går gäller också att 'delita' destruktiva, dumma, obehärskade tankar. Smittan kan vi ändå inte veta var den finns, vem som bär den osv, det vi vet är att den finns och är farlig.

Jag försöker hålla mig sysselsatt i vardagen så gott det går, inte bli sittande och glo. Mina promenader tar två timmar av min dag, sen fördelar jag sysslorna på veckans dagar, i dag torsdag och alla torsdagar städar jag sovrummet. allt jag gör får ta tid, behöver inte skynda mig. Det i sin tur kan ju vara upphov till ett lättjefullt beteende, svårt att tackla när vi kommer in i den nya tillvaron efter dagens begränsade. Då kanske pensionärslivets takt med en aktivitet per dag blir stressande.

Vid dagens morgonvandring försökte jag upptäcka tidiga vårtecken, inte mycket av den varan än så länge men videkissarna har svällt ut

och på vissa kvistar spricker små blad fram. En del popplar skiftar försiktigt färg liksom en och annan gräsplätt men allt ligger i startgroparna och jag skulle tro att när värmen kommer går det supersnabbt och blir grönt på en endaste dag. Så är vi ju vana att det går till. Det var idag ovanligt lite folk ute men under den här tiden som jag vandrat dagligen träffar jag samma personer regelbundet - ofta på samma ställe också.

Jag lyssnar oftast dagligen på pressträffen om pandemin och idag förespåddes möjliga lättnader av restriktionerna för friska 70+are. Återstår höra vilken form av lättnader det blir. Det kommer förmodligen att omedelbart slå igenom Annars tänker jag på svårigheten att få ut inte bara restriktioner utan också all information ända ut på golvet. Det är många led allt ska passera och troligen smittas informationen av en del personliga åsikter och bedömningar. En vallhund ska ju hålla ordning på hela flocken men behöver också  förstärkning och det tar lång tid träna upp valparna till fullvärdiga medarbetare.

Och sen så städar jag vidare, allt i sysselsättningssyfte. Det ligger en liten del ångest i det, tänker att när det inte finns alltför mycket restriktioner ökar möjligheten till andra aktiviteter och då kommer det antagligen fram en hel del saker som jag inte så gärna vill göra och då slår eftertanken till - varför gjordes inte detta då det fanns all tid i världen att åstadkomma det. Sjukligt blek blir den, eftertanken! 

Släktforskningen får också diciplinerad datortid,  helt nödvändigt eftersom det kan bli så nära missbruk som möjligt, det är jättelätt att försvinna in i kyrkböckernas värld. Ibland  hittar man anteckningar som skakar om  som t ex "Cranium af NN blef i augusti 1832 avlämnat till Herr Professor Zetterstedt ifrån Lund som under sommaren vistades i Lycksele någon tid i Zoologiska  ärenden" Anteckningen finns i den dödsboken på två ställen, den ene hade avlidit tidigare det året och den andre bortåt fem år tidigare. Hur kunde detta ske? Med kyrkans goda minne! Existerade inte griftefrid eller var den selektiv?Jag har i ett annat sammanhang sett namnet ifråga som författare till en skrift som det vore intressant titta närmare på. En annan anteckning ca 10 år senare är dödsorsaken för en kvinna som anges"Ihjälslagen", har inte sett någon ytterligare förklaring och bouppteckningen anger endast avliden med maken som bouppgivare. Ingetdera tyder på några problemfria livsöden eller en fridfull död.

Efter den harangen måste jag hämta andan och stärka mig med en skål vegetarisk ärtsoppa, lika god som en fläskig dito.

Och till sist apropå vårtecken, en sädesärla trippade idag fram över odlingsbänken på min terrass, en liten näpen varelse som förmedlar mycket stor glädje, man får vara tacksam över små glädjeämnen.

FORTGÅENDE ANPASSNING

En plats i stolen när vila är mest önskad

Morgonpromenaden avklarad i strålande sol som i slutfasen kompletterades av ett tilltagande blåsväder. Vindarna var definitivt inte  varma, jag såg faktiskt en prognos  att det fanns snövarning någon av de närmaste dagarna men vintern ska väl ta ett värdigt avsked vilket inte är helt ovanligt. 

Hur som helst passar jag på att pusta ut lite här vid tangentbordet i väntan på Sofias gympa. Jag kom mig iväg några minuter tidigare än vanligt och fick på nåt sätt full fart på benen så promenaden var avklarad några minuter tidigare än vanligt.

--------------------------

Har gjort ett litet uppehåll för gympan och efter dusch och återhämtning klar för att fortsätta mitt skrivande som kanske drar ut på tiden.

Efter debaclet med datorn och dess upplösning förra veckan var planen att genast skriva ett planerat inlägg men det är ganska lätt hänt att det kommer annat i vägen  - som det också blev. Bl a lite stök på terrassen med utemöblerna. Fast med klent resultat, det var kallt och händerna blev fort stelfrusna. Möbeltvätten fick anstånd.

 När det gäller inlägg producerar jag manus i huvudet nästan dagligen under mina promenader. Men jag vet inte i vilket arkiv de hamnar, oftast har jag helt och hållet glömt mina tankar så om jag inte genast skriver ner det tänkta genast när jag är inne igen så är allt borta och mina fina formuleringar kommer jag inte på igen. Jag tror att jag har en mycket sträng slavdrivare inombords som ser till att jag inte ägnar mig åt nöjen under dagtid. Skrivandet tillhör ett  absolut nöje men att på kvällstid  samla tankarna när sömnen pockar på ställer till  en viss oordning. Fast min 'arbetsdag' avslutas vid 17-tiden med middag och sen är det fritt fram för tevetittande ofta avbrutet av små powernaps. följaktligen är bästa skrivtid på förmiddagen.

En annan omständighet är den rådande situationen med pandemin, begränsningar, social distansering och totalt inställda aktiviteter. Allt hände som jag ser det allt på 14 dagar, från normal tillvaro.  Jag kom sent igång med att boka bl a teaterföreställningar men senare delen av februari kom jag till skott och köpte biljetter till flera föreställningar under våren. Den första på listan var Västerbottensteaterns uppsättning av Tre Systrar som jag såg den 29 februari. När jag köpte biljett fanns bara ett fåtal platser kvar men är jag satte mig på min plats såg jag många tomma platser. Undrade lite förstrött om folk verkligen redan börjat oroa sig. Också lite folk på jazzcafèet en vecka senare och sen kom teaterns medd att alla föreställningar med inresta artister ställdes in. Återbetalning av tre veckor tidigare köpta biljetter. . Den 15 mars gick jag för  att se filmen Charter och möttes av en helt tom entrèhall. Jag var förberedd på att föreställningen kunde vara inställd men den visades. Dock var social distansering iakttagen och varannan bänkrad var obokbar. Endast en besökare till i salongen  som satt på längsta möjliga avstånd. Kändes lite ödsligt minst sagt. Dagen efter kom Folkhälsomyndighetens rekommendation om social distansering för personer 70 år och äldre och så var man plötsligt  i en riskgrupp. Inte heller blev det fler bioföreställningar, bion stängde.

Under den här upptrappningsperioden anade jag oråd om vad som komma skulle och började i tänka ut  på vilket sätt  jag skulle ersätta inställda aktiviteter. Bland det första jag tänkte på var att baka matbröd och hann lyckligtvis köpa jäst innan stora hamstringsvågen kom, sämre gick det när jag skulle köpa toapapper. Jag sköt upp det några dagar eftersom jag inte hade plats i "dramaten" när jag veckohandlade. Det straffade sig, med endast två rullar kvar fick jag panikartat springa runt för att bara hitta tomma hyllor. Som tur var hade vår ICA i närheten fortfarande ett lager kvar. 

Utökad motion blev nästa projekt och då tänkte jag närmast på rekommendationen att gå 10 000 steg om dagen. Sagt och gjort, så fick det bli och lyckligtvis har jag lyckats hålla fast vid tanken och prommenerandet vilket också statistiken visar då jag under april hade traskat  i medeltal 10591 steg/dag. Detta trots att jag fuskade under påskdagarna med bara ett par kortare promenader och på annandag påsk gick jag aldrig ut i ovädret.

På så sätt har perioden med restriktionerna i tankarna gått förvånansvärt bra men jag ser det inte som någon katastrof utan hellre som ett tillstånd att göra bästa möjliga av, att förhålla sig till utan att beklaga sig alltför mycket. Det är som det är men inte som det ska! Jag har också under livet lärt mig att vid stora påfrestning när något oväntat svårt händer har jag en tendens att fungera mycket rationellt, något som jag ser som en tillgång. För övrigt kan man ju alltid vårstäda, ett nödvändigt ont som nu kan få hur mycket tid som helst. Risken är kanske att våren varar längre än nödvändigt men det blir en hel del skräp över, just nu bär jag klädkassar till PMUs kontainer.  

Det blir en och annan bok läst också men varje bok tar numera väldigt lång tid att konsumera. Senast  utläst är Ett jaktdrama av Anton Tjechov. 

Den svenska översättningen kom 1984, etthundra år efter publiceringen,  boken som egentligen är en deckare är underhållande på många sätt förutom själva intrigen. Personporträtten elegant ironiska och händelseförloppet lite skruvat men intressant. Språket njutbart, modernt översatt.  

Nu har jag hittat en annan gammal bok i min bokhylla, Flugfångaren av Karl-Göran Ekerwald (1978) Författaren var en uppskattad lärare under mitt första år i realskolan och har skrivit ett stort antal romaner, essäer och översättningar, är nu 96 år gammal. Något märkligt inträffade under eftermiddagen när jag råkade lyssa till på radion, som för alltid går hela dagarna. Ett program där lyssnare ringer in med frågor att diskutera. En man som kom till tals samtalade om skådespelandet under Shakespeares tid och säger plötsligt "det skriver Karl-Göran Ekerwald i sin bok" (Vilken han åsyftade nämndes inte) men det var ett märkligt sammanträffande.

Ja nu har blivit kväll, det kom som vanligt lite annat i vägen så att säga. Eftersom den svala vårluften inte lockade till någon möbeltvätt i dag heller ändrade jag mina planer till storstäd av toan. väggar och golv rengjordes och bortrensnng av prylar som blivit liggande att skräpa. Ett par telefonsamtal, eftermiddagspromenaden och matlagning. Idag vegetarisk pytt i panna  som blir lika gott som den vanliga. Extra sting gav en röd pepparfrukt. Nu uppdatering via Aktuellt och sen sängdags.

ELÄNDESAKUTEN

En kryptisk rubrik eller ska jag säga det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. Det där med tänket tål att fundera på, tankevärlden inte bara var dunkel utan i stort sett obefintlig. Inte så konstigt för min del då det handlar om umgänget med datorn men jag överlistade den fulingen till sist och det måste belönas med en skrivande stund.

Vad kan ha hänt, frågar sig kanske läsaren till detta? Ja det hela började i onsdagskväll. Helt uttröttad efter garderobsstädning slappade jag i soffan och slötittade på TV och då det inte var något som fångade mitt intresse växlade jag spår. Tänkte att det var dags att blogga lite, finns ju en hel del att skriva i dess tider, men väl vid datorn fick jag slängt i ansiktet meddelandet "Inget Internet". Jaha, då får skrivlusten vänta ett slag och sängen väntade ju också så valet var inte särskilt svårt. 

Morgonen därpå läste jag i tidningen att vårt stadsnät varit utsatt för en cyperattack under onsdag eftermiddag och jag fick fick reda på att störningar i datatrafiken förekommit. Då min uteslutning från världen kvarstod frampå dagen kontaktade jag supporten hos internetleverantören.Trots välvillig hjälp ingen framgång men eventuellt kunde det fortfarande finnas trafikproblem. I längden var det något jag kunde  finna mig i så då ringde jag supporten hos datafirman och det samtalet slutade i en förmodan felet låg hos routern. Vad göra? Alternativet att sätta sig på bussen och åka iväg med routern till datafirman var det inte tal om. Bara att vänta på vad ödet kunde bidra med`!

Meeen, så isolerad som jag kom att känna mig utan tillgång till datorn även om jag hittade på annat att sysselsätta mig med går inte förklara. Någon form av beroende kanske. Fast som tillvaron är i dessa tider är just alternativa sysselsättningar livsnödvändigt och jag vill i högsta grad respektera FHMs rekommendationer. Så idag fortsatte jag med felsökning eller vad det nu kan kallas det jag tog mig an. Kontaktade först datasupporten, en stressad man rekommenderade en åtgärd och jag följde rådet om nätverksåterställning. Tack och adjö! Problematiskt för mig då jag så fort det handlar om datorn är att jag varken förstår talat eller skrivet språk och det är inte lätt ska jag säga. Jag får fysiska problem såsom svettningar, huvudvärk=härdsmälta och vill bara slänga mig på golvet och protestera ungefär som en fyraåring. Den andra sidan av mig är envis och aldrig färdig att ge upp förrän jag är överbevisad att tilltaget inte går i lås. Ryckte ännu ut kablarna till routern, slog av datorn för lite vila från mina obehärskade tryckningar av än den ena, än den andra knappen.

Som tur var ringde på dörren och jag fick tillfälle koka kaffe och en avledande pratstund. den pausen var välbehövlig och gjorde susen ska jag säga. Kunde naturligtvis inte släppa datorn åt sitt öde, jag ville vara med ett tag till. Kopplade in allt igen trixade med lösenord och voilá, "Du är uppkopplad mot internet", allt på plats igen och nu blir det köra av igen. Tillfredsställande att ha klarat det hela men förstår inte varför det används olika uttryck för samma sak beroende vem man tillfrågar, känns som ett språk i en hemlig orden endast för invigda. En hjälp i nöden finns för det mesta att hitta hos Google.

Det får räcka så länge med den här drapan, det jag hade i tankarna att skriva i onsdags får stå på tillväxt och kanske snart komma i någon form på pränt i nära framtid. För övrigt är hela världen i ett elände men det finns en form av gemenskap i det eländet även om vi troligen är beredda att avstå från den bakgrunden. Förhoppningsvis kan gemensamhetstanken kvarstå på andra ben.

Som tur är står det som av en händelse en Budapestbakelse  i kylen och väntar, jag tror den höjer livskvaliteten några grader under kvällen då förhoppningsvis vi Skelleftebor får glädjas över David Lindgrens vinst i Stjärnornas Stjärna. Glöm inte att rösta!!

I Febi värld, i vetande som dikt
är allting klart; klar strålar Febi sol
klar var hans källa, den kastaliska.
Vad du ej klart kan säga, vet du ej
med tanken ordet föds på mannens läppar,
Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta
(Esaias Tegner)

TIDEN GÅR

Uttröttad hjälp i garderobsstädningen

Det mesta i tillvaron numera styrs av själva pesten, viruset som ödelägger, som  fullkomligt  eller till stor del förändrat dagen och tiden. Förutsättningarna bestäms till stor del av de förhållningsregler - restriktioner - som FHM ställt upp för att hålla smittspridningen på en hanterbar nivå. Målet i första hand att sjukvården fortsättningsvis ska kunna leverera vård. 

Nu börjar det dyka upp berättelser från personer som efter sin sjukperiod återvänt till 'livet'. Det jag senast läste handlade om en man i yngre medelålder, vältränad och frisk som insjuknade och efter under en veckas tid sökt kontakt med vården och ordinerats vila, så småningom antibiotika. Då tillståndet förvärrades åker han till sjukhuset med ambulans, Covid 19 konstateras efter prov, en intensiv vårdperiod följer med intensivvård och respirator och efter närmare tre veckors sjukhusvistelse får åka hem. Den insats som gjorts från sjukvården är enastående och själv berättar han om en fruktansvärt svår och plågsam period. 

Berättelsen visar bl a de stora förutsättningar en yngre människa har att klara den intensiva vården och jag kommer att tänka på ett uttalande av prof. Agnes Wold som svar på en fråga om riskgruppen 70-åringar och om nödvändigheten av begränsningar för en i övrigt frisk person. Hon framhöll att p g a organ med tilltagande ålder försämras och en äldre person (i frågan i jämförelse med en 25-åring i dålig kondition mm) har svårt klara av en påfrestande intensivvårdsinsats till och med i jämförelse med en dylik 25-åring  Det svaret fick åtminstone mig att förstå begränsningen, att jag tillhör en riskgrupp vilket jag inte till fullo insett tidigare. 

Jag är fullständigt medveten om att jag nu för tiden blir fortare trött och inte orkar som tidigare, sörjer inte särskilt mycket bristande förmågor och inser att det inte är möjligt att livet ut surfa på goda gener. Glömmer dock aldrig den sura kommentar jag fick en gång i samband med en slags konditionstest då bl a min syreupptagningsförmåg jämställdes med en 18-åring och jag närmade mig 40 år. Kontentan av kommentaren var att det inte berodde på god kondition utan var 'konstistutionellt' .  Kondition sägs ju vara färskvara, generna bär man med sig och får vara ytterst tacksam för åtminstone då man ser till fördelarna.

Å andra sidan, att förhålla sig till ålder är inte alltid lätt, beror många gånger så att säga på sändare och mottagare. Om jag får höra att jag i något sammanhang ska tänka på min ålder kan det förhålla sig i motsatt förhållande, kanske jag säger vid en gratulation att *du har nått en mogen ålder' får höra' Äsch, ålder är bara en siffra!! 

Just nu i dessa tider känner jag mig i förhållningen till rekommenderade begränsningar ibland som den lilla flickan i Synsams reklam, hon som fått nya glasögon som ska tåla lek och tuffa tag - 'och så säger de vuxna Du ska vara rädd om glasögonen'. Jag har fått livet med några goda förutsättningar, och är trots det en riskgrupp men det är i det sammanhanget Wolds ord fick mig till insikt. Jag kan säga att det fick mig att gå från att vara riskgrupp till en slags tillgång. Genom att iaktta begränsningarna kanske jag frigör en intensivvårdsplats för en yngre människa och på så sätt blir jag en lydigare 70+are. Jag fortsätter med mina 10 000-stegs dagliga promenader och känner mig tillfreds därmed. Än så länge,  idag dock blir det inte något av med det det, regn och fallande små vita flingor har hittills fått mig att stanna inne. Det får bli gympa med Sofia framför teven till att börja med, om det blir uppehåll senare under dagen får promenaden bli av då.

Det är inte särskilt mycket folk ut på gångvägarna, särskilt inte de tidiga morgnarna då jag oftast möter jag hundägare. En morgon då det snöat en hel del under natten, tror det var första dagen efter påskhelgen då det inte var en hund utan ett katt i koppel som muntert travade fram i snön och satte sig t o m ned och väntade medan jag bytte några ord med ägaren. 'Som en tiger' sa han när jag berömde katten.







Det rikliga snöandet gjorde också att en snögubbe, möjligen säsongens sista, såg dagens ljus och stod kvar ca en hel vecka innan den sista fläcken snö försvann. 









En annan dag stod en arbetsstol mitt på vägen, helt omotiverat kan man tycka och den fanns kvar, kullvräkt, dagen efter men var borta den tredje dagen. 

Vädret har växlat en del som för att bekräfta uttrycket 'aprilväder' , häromdagen hade vi t o m varmast i länet med närmare 13 plusgrader,  och många soliga dagar har gjort det skönt ute på terrassen. Lämpligt nog fick jag också hem ett passande sk caféset som står väntande så fort jag känner för att sitta ute i solen.

Lila njuter oxå av solen

Fast om sanningen ska fram har jag inte ro i kroppen att sitta särskilt långa stunder utan sysselsättning men som tur är finns korsord, handarbete, för närvarande virkning av grytlappar, och naturligtvis njuta kaffetåren och en bok att läsa.

Just nu läser jag Ett Jaktdrama av Anton Tjechov med stor behållning, roas bl a drastiska personbeskrivningar, humor och poetiska uttryck. Vid ett tillfälle då huvudperson en afton vandrar ute i naturen tillsammans med sin värd och påpekar att han är oförmögen att hålla tyst till och med en stilla vårkväll när människorösten är som obehagligast. Värden som orolig för sin gäst vill uppmuntra med menyn för den kommande supén får följande omdöme: Liksom förargade över dessa prosaiska ord började de poetiska furorna plötsligt susa i sina kronor och ett lågt mummel drog genom skogen. En frisk vindil for över gläntan och lekte i gräset. 

Eller vad sägs om kommentaren när han försöker få igång ett samtal och hånsamt tilltalar en av sina vänner utan gensvar; Ansiktena svarar inte mot hjärnorna! För att kunna ljuga måste man se ut som en idiot, men ni ser ut som en grekisk filosof!

Själva dramat har jag inte ännu kommit fram till.

Det glesa snöfallet som fick sätta stopp för morgonpromenaden fortsätter och snart är det dags för Sofia-gympan. Fortsättningen av dagen blir det nog lite städning,  kanske baka ett bröd och självklart promenad om vädret tillåter. Jag är inte så fast i rutinen att jag trotsar alla väder men det  som främst gäller är att sysselsätta sig. Jag kan tycka att livet känns lite enformigt just nu och försöker se till att inte bara bli sittande i väntan på 'bättre tider'  vilket kan vara en fara.  I och för sig har jag så smått påbörjat den heliga vårstädningen, tvättar vinterkläder som troligen inte längre ska användas. Fast ibland känns t o m det som ett slags nödhjälpsarbete. 

Till sist, när förra inlägget skulle avslutas och kompletteras med några bilder fanns inga bilder att 
tillgå. troligen på någon pågående uppdatering hos Google för ett par dar fanns allt vara tillbaka och har kompletterat det inlägget en aning.

                                        

ANDRA DAGAR

Den 6 april började jag skriva på ett inlägg som blev vilande tills nu och eftersom de tankar jag hade då fortfarande gäller får det hänga med i dagens inlaga. 

Då, 6 april, var det fortfarande vinter

 När någonting oväntat händer  föreställer jag mig oftast att det är positivt eller till och med något som gör en glad och uppåt. I dessa tider när vi lever mitt uppe i det oväntade är det bara ovisshet, för många oro och rädsla, för andra något som ändar i stor sorg eller som för min egen del att bara leva i nuet, hålla sig informerad och i stort sett 'hålla andan' och vänta ut det som kommer efteråt. Jag tycker att uttrycket Carpe Diem fått kläder på sig, 

När allt detta började tänkte jag mig in i vad som skulle vara naturligt att sysselsätta sig med för att fördriva tiden. Bland det första jag tänkte på var att nu skulle det väl passa väldigt bra att gå de där 10 000 stegen dagligen som rekommenderas. Att vara ute i friska luften och samtidigt hålla den sociala distanseringen som rekommenderas skulle kännas riktigt. Nu har jag försökt skaffa den vanan och hållit på ca 14 dagar. En bekräftelse att jag är på rätt väg fick jag när jag läste statistiken över föregående veckas steg, medeltalet 10 939 steg/dag. Jag delar upp vandringarna på morgon och eftermiddag, har gått varje dag och fortsätter så. Jag vet att sägs det tar ca 23 dagar att etablera en vana så det känns som jag nu är i fasen då det kan ligga nära till att fuska  eller dra sig undan och behöver hålla fast vid motivation och målsättning. 

En oplanerad komplettering har gympandet framför teven blivit, varje morgon sliter jag mig svettig med Sofias hjälp. Det är ett schangtilt drag att lägga in det i TVtablån, Sofia är rak och trevlig i instruktionerna och jag önskar att det blir ett stående inslag framöver, så bra är det. Och den där Sofia, jag säger bara det, hon är perfekt och gympandet blir fullkomligt naturligt. BRAVO!

Det har ju redan vid några tillfällen varit personer som i radion talat om vad som händer i människan i samband med isolering, eller  i karantän som det väl inte längre är fråga om eftersom smittan finns i samhället utan nu gäller att i största möjliga mån undvika kontakter med andra människor för undvikande att sprida smitta, att undvika bli smittad. 

Där slutade tidigare skrivande och
------------------------------------------------------------
här fortsätter jag i nutid, den 18 april!

Det är nästan ofattbart att vi nu har levt i den här underliga situationen i nära nog en och en halv månad. Det känns inte så länge men på något sätt upplever jag att tiden nästan står stilla - i väntan på förändring, att det ska slut på restriktioner och annat som är förknippat med pandemin eller vad det nu kan vara, kanske återgång till den alldeles vanliga vardagen.  Man är ute på ett gungfly som man och ingen annan heller har någon som helst vetskap om var det landar.

Jag har tänkt på att vi eller de flesta har inte några referenser när de gäller stora  kriser, vare sig vilka reaktioner som följer eller hur man hanterar situationen. Jag har en känsla av att allt som hittills inträffat i ens liv på något sätt hör till vardagen och kan förankras där. Jag tänker på olyckor av olika slag, förluster av nära och kära, katastrofer på större eller mindre avstånd  som bara ytligt berör, allt kan bearbetas och finns på sätt och vis som en tänkbar verklighet. Nu är allt så totalt överraskande, ingen kunde väl tro eller tänka i dessa banor, viruset är oberäkneligt och aggressivt,  en mardröm som vi inte vet när vi vaknar upp från. 

Den sociala distans som FHM rekommenderar kan ha det goda med sig att möjligheten att träffas är begränsad för att mer eller mindre upphetsat diskutera om vad som görs och inte görs, hur allt skulle ha gjorts för att inte tala om den kompletta vetskapen om virusets framfart kan frodas och inte alltid  särskilt kompetent obehindrat sprids.  Jag hörde en intervju med en professor vid Göteborgs universitet som pratade om faran med att sprida olika lösa teorier. Han tyckte det då verkade vara mest angeläget att finna syndabockar där de värsta för närvarande tycktes vara 70+arna, stockholmare och skidåkare. Han varnade för att det kunde växa fram en slags vi- och domkänsla som i sin tur skapar motsättning mellan grupper av människor. Och i ett politiskt perspektiv skulle kunna medföra att vissa grupper hamnar i underläge.

Så min tanke är att katastrofen pågår för fullt och med tillräcklig oreda utan att egenkonstruerade teorier behöver spridas. Man behöver bara lyssna på en del av världens ledare för att inse vådan. Jag såg bl a att Ukrainas president totalt förnekar faran med viruset och rekommenderar vodka och bastubad som effektiva botemedel. Att lyssna på den medicinska kunskapen tycks i vissa kretsar vara värdelöst.

Hela världen med alla former av medier  fullkomligt svämmar över av information och utveckling och jag har inte behov att mer orda om detta, alla befinner sig i samma läge ´*all over the world*

Alltså vad har jag då sysslat med och vad fördriver jag tiden med i allmänhet?

Ja, jag har ju mitt beting för min egen del nämligen  10 000 steg varje dag och efter första veckans inkörning har jag fått in vanan. Jag delar upp såtillvida att tidigt på morgonen går jag 2/3 och på eftermiddagarna resten. Började också följa morgongympan på teven och får lov se till att jag hunnit pusta ut lite innan den börjar. Nu äntligen är alla gångvägar isfria och jag tror mig kunna ställa undan mina Ice Bugs för den här säsongen. Ovädret som kom under påskhelgen får man väl tro satte punkt för vintern men fyra morgnar var allt snötäckt trots att det kvällen innan nästan tinat bort helt. På Annandagen var det värst, jag öppnade aldrig ytterdörren den dagen. Så fort jag klätt mig för promenad antingen regnade det eller var snöstorm.

Några böcker jag läst på sistone är bl a en novellsamling av Anna Gavalda.

Trots att jag gillar hennes berättarförmåga, att få liv i de mest obetydliga vardagshändelserna gillade jag inte boken. Kom på att det var formen, alltså noveller jag inte kom överens med. 

Nästa bok blev Ängels på sjunde trappsteget, en biografi av  Frank McCourt som skildrar en hopplöst fattig och eländig uppväxtmiljö i Limerick på Irland.

Det är en enastående berättelse om människans överlevnadsförmåga i en miljö där man kan tycka att förutsättningarna är totalt frånvarande. På något sätt också en värdefull bok just nu i tiden. Författaren skriver realistiskt, sakligt utan minsta tillstymmelse till beklagande eller bortförklaringar. Det är stort tycker jag. 

Efter att ha avslutat den sökte jag återigen i min egen bokhylla efter något läsbart och ögonen föll på Anton Tjechov  Ett jaktdrama, något så oväntat som en kriminalroman. Den publicerades första gången 1884-85 och således ett par år innan Sherlock Holme invaderade deckarlitteraturen. Norrmännen har ju sitt påskekrim så jag tänkte varför inte lägga an på den här. Jag tycker om stilen och berättandet och översättningen är modern.

Jag har dessutom försökt blåsa liv i min avsomnade släktforskning. Har känt mig väldigt ringrostig men nu börjar det lossna lite. Hur som helst att sätta sig vid datorn med den sysslan innebär att tiden försvinner väldigt fort. Jag brukar tänka att man hamnar i ett slags beroendeläge. 

Har alltid nåt att virka eller sticka i händerna framför teven men resultatet av det  tar lång tid, det är mest känslan att inte sitta helt overksam. Apropå det så är jag värdelös när det gäller att bara sitta rätt upp och ner, jag blir rastlös då. Idag var hade jag inga planer för dagen och det fick bli som det gav sig. Satt länge ute i solen med korsord, kaffe och en virkning nära till hands men jag blev så himla less och lite olustig, rastlös, initiativlös. Det löste jag med att gå ut på eftermiddagsrundan och nu sitter jag här mycket bättre till mods. 

Som jag nyss antytt stjäl datorn tid fort som attan, nu hög tid för att tänka middag. Det får bli den rökta laxen som är kvar efter påsken, en ädelostsås och färsk pasta får duga.

Men nu måste jag avsluta i förtvivlan. Har många bilder tagna senaste tiden och nu har något hänt. Finns ingen tillstymmelse till foton någonstans, t o m de gamla i bloggarkivet är försvunna, jag behöver all hjälp i världen nu för att komma tillrätta med "bildandet".