MINNESDAGAR

 Först av allt, jag har inte upphört med bloggandet, däremot tagit en sjusärdelses lång paus. Under sommaren, som kommit emellan,  kände jag vare sig lust eller tillräcklig energi att skriva. Jag gjorde  små förberedelser, fotade och tänkte ut manus men kom aldrig till skott och slutligen gav jag helt upp och bestämde att det inte blir något skrivande förrän lusten och orken kommit tillbaka. Nu gör jag ett allvarligt försök för att se om jag hittar tillbaka, tycker mig ha en anledning just idag och uppmärksammar rubriken.

Tidigt på morgonen lördagen den 12 oktober 2013 väcktes jag av en envis telefonsignal. jag hade av en händelse tagit med mobilen till sovrummet och det var från den ljudet kom. På den tiden fanns ännu den fasta telefonen kvar men den signalen visste jag av erfarenhet att jag aldrig hörde när jag sov. Till sist reagerade jag och svarade. En obekant röst hördes, till att börja med uppfattade jag inte något av vad som sas,  ilsknade till och satte mig upp på sängkanten för att få klart för mig vad egentligen rösten försökte säga till mig. Då drogs gardinen ner för mitt inre, ögonblicket frös inför det oåterkalleliga och livet blev i ett slag aldrig mer detsamma. 

Den uppringande var en läkare från lasarettet som helt krasst meddelade att min sambo avlidit för ca tjugo minuter sedan efter intensiva återupplivningsförsök. Han var inlagd för observation sen drygt en dag tillbaka och vi var båda tacksamma för att han skulle få stanna kvar över helgen. Då slog en massiv hjärtinfarkt till och inget hopp fanns. Helt ställd som jag blev skickade jag trots den tidiga timmen ett sms till min närmaste väninna med vädjan att ringa mig. Samtalet kom snabbt, att få höra och tala med en mänsklig röst just då var värdefullt och samtidigt fasanfullt, att uttala de svåraste orden som chockat mig och som jag visste skulle bli så oväntat och ledsamt att höra. Hon kom tillsammans med sin dotter snabbt och var till stort stöd, inte bara under dagen utan under lång tid efteråt. De nödvändiga samtalen till sambons syskon  och andra närstående ringdes och sen hade jag folk hos mig resten av dagen. När kvällen kom kände jag att jag ville vara i min ensamhet för att gå igenom det som hänt utan att överhuvud kunna fatta och förstå. Det blev en lång dag och inte kändes heller som jag ville eller kunde gå till sängs. Jag gick runt, tittade ut genom nattmörka fönster, tillvaron kunde inte längre vara sig lik, ensammast som jag kände mig vara i hela världen - och som jag fortfarande kan uppleva min situation. Allt praktisk som hör ihop med dödsfall måste göras inom ett snävt tidsschema och det kravet var till god hjälp att få dagarna att gå även om det var lite av en dimtillvaro. Att vi dessutom befann oss i en pågående renovering av huset fullbordade kaoset och målaren som kom den tidiga måndagsmorgonen vände fick ett avvärjande mottagande. Han var mycket förstående och deltagande, sköt upp jobbet tacksamt nog ett par veckor.

Åren har gått men saknaden lever fortfarande och gör sig  påmind i olika sammanhang som kan kopplas ihop  med speciella tillfällen och händelser, oftast glädjefulla och harmoniska stunder. Det blev 25 lyckliga år vi fick tillsammans.

Rubriken påminner mig även om en annan nära förlust, jag har en tanke som gror att någon gång skriva ett inlägg om förluster och då tänker jag inte bara på dödsfall utan det finns ju andra tillfällen i livet då andra människor förloras ur ens liv. Däremot kan jag inte känna någon större saknad efter materiella saker, efter ett tag kanske de finns kvar i minnet med konstaterande att de funnits. Det stora steget är att bestämma sig om man måste göra sig av med något eller om det av en eller annan anledning förkommit inse at det för alltid är borta.

För exakt en vecka sedan skulle min far fyllt 123 år, dagen efter för  57 år sedan begravdes han. Dagen då jag fyllde 27 år var sista gången jag pratade i telefon med honom, tyckte då att han lät trött på rösten men han var inte sjuk eller i dålig form vad jag visste. 16 dagar senare dog han, det dygnet satt jag hos honom på Umeå lasarett utan att få någon kontakt med honom innan livet flydde. Det kan jag fortfarande känna var alldeles för tidigt att förlora en förälder, vet att det finns så mycket som aldrig pratades om och jag var för ung för frågorna. jag brukar emellanåt framhålla lyckan att få ha sina föräldrar kvar till mogen ålder. Jag hade kommit i kontakt med döden tidigare under 1950-talet då min morfar, min farmor och min mormor gick bort. Så här långt i efterhand kan jag inse att alla begravningar jag varit med om är som i ett dunkel, minns inte annat än enstaka ögonblick, hur egendomligt det än kan låta, anspänningen kan vara en anledning.

Jag gör ett hopp i tanken tillbaka till sommaren som gått. Den blev på sitt sätt annorlunda med de Corona-restriktioner som vi fått leva med. Att så här i efterhand referera sommaren i ett slag tänker jag inte ge mig in på, det får bli små återblickar i förhoppningsvis kommande inlägg. Jo visst ska jag försöka fortsätta med skrivandet, nu har jag som det känns kommit till en ny nivå i "sinnelaget". Känner som den här sommaren tillika fått mig att må bra, att ha blivit av med ännu lite stress och hamnat mer i nuet.

Jag börjar med sommaravslutningen i stugan, där jag bott på heltid sedan helgen före midsommar. Fick hjälp med att stänga av vattnet på min födelsedag och dagen efter, den 13 september, var bilen packad för hemfärd. Sommarblommmorna avlägsnade från krukor och amplar,

flagga och vimpel nedtagna

och sommardörren låstes för gott.

Som alltid med visst vemod men i och med det tilltagande mörkret och den mer höstlika luften och naturen kändes det dags för stadslivet. 

Innan årets stugvistelse pratade jag lite lätt om att det kunde vara sista sommaren jag skulle vara där, men efter sommaren  kände jag mig inte ännu mogen att definitivt lämna stället. Så bra hade det varit att vara där och tanken bearbetades fortlöpande landade i en önskan om ännu en sommar att njuta allt det sköna. Och att slutbearbeta allt som kommit mig till del i denna miljö under 33 somrar, givande samvaro, glädje, harmonisk tillvaro, alla minnen som jag upplever haft mycket stor betydelse för mig som person, och jag bär med mig en värdefull grundtrygghet därifrån.

Nu efter en månad i lägenheten kan jag känna mig beredd för vintertillvaron med andra sysselsättningar än sommarens. Lyckligtvis har teatern kunna börja med sk coronaanpassade föreställningar som omväxling i tillvaron, stickcaféet har försiktigtvis kommit i gång, likaledes promenadgruppen så rimligtvis kan den sociala samvaron vara nöjaktigt tillgodosedd. Allt med restriktionerna ringande i öronen, Tegnell har egentligen tagit över Luthers plats på axeln och kväder oupphörligen  sitt mantra   och då lyder vi. Tänker ofta att vi har en förändrad livsstil framför oss och för att leva vidare är det vår plikt att anpassa oss till det nya förändrade som kan bli så bra som vi gör det till. Jag vet inte om vi vare sig kan eller vill gå tillbaka till 1 mars och leva vidare därifrån som om ingenting hänt. Det blir aldrig bra att traska i gamla fotspår om inte annat så kommer tö och slask och fördärvar spåren och nya måste ändå trampas upp. Det som händer ger nya erfarenheter att bygga vidare på. Kom igen!

I kommande inlägg fortsatt repeterande av sommaren plus små glimtar från tiden som  pågår. Funderingar kring smått och gott och kanske det jag finner värdefullt att tänka på. På återläsande!

Nu puttrar kålsoppan på spisen och dagens middag närmar sig, sen den sedvanliga sittningen framför teven med en sovande katt i mitt knä. Hon missar! aldrig den chansen.