VÅRSOL IGEN

Himlens enda moln producerat av fjärrvärmeverket

Strålande morgonsol

Återigen, länge sen sist, även om min tanke på skrivande funnits har inte den rätta gnistan dykt upp. Däremot har mina kontakter till stor del upprätthållits av den bekante JB. Många trötta dagar då jag nästan somnat där jag suttit vare sig det varit dag eller kväll, och förresten särskilt då. Nätterna har däremot varit  lite si och så, till en del har jag själv bäddat för det. I dag som ett uppvaknande, tidig morgonpromenad i sol och härligt vinterväder gjorde susen.

Det har också blivit lite si och så med promenerandet, kanske jag till och med helt mot min vana ska skylla på vintermörkret men en annan verklig orsak har varit halkan, detta vedervärdiga gissel som vintrarna bjuder på och den här vintern har hittills slagit alla tidigare rekord. Trots inget annat än Ice Bugs har varit tänkbart på fötterna har det varit en utmaning att ta sig fram gåendes. Nu har de senaste veckornas snöfall och framför allt åtminstone några minusgrader åstadkommit härliga gångvägar. Och det kan inte förnekas att ljusets återkomst uppskattas, lyser dessutom solen blir man lycklig och glad.

När jag tänker tillbaka på januaritiden som gått kan jag inte komma på att jag gjort särskilt mycket annat än det vardagliga. Promenadgrupp och Stickcafé har startat om likväl gympan. Jag gjorde ett uppehåll under senhösten med gympan eftersom både axlarna och ryggen protesterade men efter nyåret går jag en kväll i veckan. Inte helt bra i varken med det en eller andra men har tyckt mig märka att vila i lagom stora portioner inte skadar. Och av dagens promenad kom ingen efterverkan.

Filmstudion har också börjat om för terminen, gick och såg första filmen Villebråd, en polsk dramathriller som var både spännande, otäck och vacker med ett underbart slut där man fick med sig tanken att allting till slut landar i den bästa av världar. Jag hade inte tillräcklig geist att se filmen därefter men i morgon är blir det nog av att se Woman at War., en isländsk-ukrainsk dramakomedi.

Det tog sin rundliga tid att plocka bort allt krafs jag drog fram inför julen, köksgardinerna satt kvar till i fredags då andra, ljusare längder numera pryder köksfönstret. Nu finns allt mer samlat nedpackat och förvarat i förrådet klart för nästa jul. Jag gillar ju att pynta inför julen och det kändes bra med att alla välbekanta gamla saker fick sina platser här i lägenheten för första gången. Julen blev annorlunda jämfört med de senaste åren då jag haft mina nära och kära runt mig hela tiden, det blev raka motsatsen så att säga. Helt ensam efter julaftonen till trettondag men å andra sidan upplever jag att mycket av tiden sov jag bort, kände mig fullständigt utmattad. Jag ska försöka ransonera mina aktiviteter framöver men vill inte falla in i något lättjetillstånd heller. 

Gjorde en dag ett kort besök inne i stan, men kände inte suget efter förströelse så tog första bästa buss hem igen och somnade nästan på bussen, så det blev en stilla eftermiddag hemmavid. passade på att dokumentera framfarten på stans stora bygge, Kulturhuset Sara. Mycket prat, diskussioner och lång beslutstid innan det kom igång, och budgetplaner som tycks spricka med besked. Men spännande att följa och ännu mer intressant se det slutliga resultatet. Den lägre byggnaden i bakgrunden är hotellbygget som sker samtidigt.

Jag tycker ju om att alltid ha en stickning för händer när jag sitter framför teven men inte ens det har jag lyckats särskilt väl med, det har bara blivit nån enstaka liten grej klart,

Pulsvärmare

allt har gått i segt tempo. Jag har lyckats hålla på riktigt länge med ett par vantar som det nu bara återstår slutfinishen på, men det var å andra sidan ett eget påhitt så det blev en och annan upprepning innan jag fick till ett acceptabelt resultat, bild kommer  framöver.

Det har varit segt även på läsningsfronten men idag lämnade jag åter låneboken som p g a kort lånetid fick all min uppmärksamhet under gårdagen. Inser att jag nog måste ändra mina läsvanor. Jag har hittills endast läst när jag lagt mig  på kvällen, till att börja med egentligen som avkoppling för att kunna somna. Så har det varit hela mitt liv hittills med undantag för en tioårsperiod när jag inte kunde få något sammanhang i läsningen.Lyckligtvis övervann jag den svackan men nu trasslar det igen eftersom jag somnar mitt i läsningen, vaknar och läser igen, somnar och drämmer att jag fortsätter att läsa bara för att sen inse att det jag läst inte stämmer överens med den bok jag håller på med. En annan följd är att jag läser samma sidor och och om igen och det blir inget flyt i läsningen. I går placerade jag mig i läsfåtöljen där det fungerade perfekt trots att jag för det första inte hade någon aning om vari boken jag skulle befinna mig och upptäckte att det jag till en början läste var bekant. Nåväl boken blev utläst i tid. Lyckligtvis hade jag anmält mig för nästa bok som kommit in idag och jag fick med mig den hem. 

Boken jag lämnade tillbaka var Matilda Gustavssons Klubben. En mycket läsvärd bok som väcker många tankar, också populär. När jag anmälde mig för lån var de 50 pers före i kön och idag var omkr 60 pers. i kö. Dagens lån var Jag for ner till min bror av Karin Smirnoff, det är också korttidslån och den ska läsas i fåtöljen.

För övrigt har mina tavlor äntligen kommit upp på väggarna i vardagsrummet och jag befinner mig i ett riktigt Sisyfosjobb. Efter flytten har ett ok legat över mig, nämligen att ordna upp allt jag dragit med mig för hobbyverksamhet. Det blev fullständigt oorganiserat nedpackat och flyttkartongernas innehåll stuvade jag in i skåp och hyllor lika oorganiserat. Nu rensas allt, nya pärmar och annan förvaring har införskaffats och tanken är att en nyordning som jag har någorlunda koll på ska uppstå. Tråkigt, tråkigt, tråkigt och bara en oändlig envishet ska hjälpa mig fram till det åtråvärda målet. Men dit ska jag, det är så att den här oredan begränsar mig och den fantasi som jag tror mig ha inombords får inte komma till tals. Kan också kallas stress.

Nu har jag bränt lite av arbetstiden och låtit skrivandet få ta den delen, kände bara att det var på tiden att rätta upp tankeverksamheten. Det är ju så att genom att skriva kommer jag närmare verkligheten och uttrycket 'att sätta ord på något'  stämmer väldigt bra. Nu närmar sig middagstid, blir mikrad rest av helgens renskavsgryta och i morgon väntar promenad och 'ute'-lunch med gänget. Första tisdagen varje månad byter vi ut kyrkans lättlunch mot något annat matställes utbud. Nu blir det Maxis ombyggda restaurang som ska testas, där finns ju för övrigt kändiskocken-vilda kocken Eric Brännström, blir spännande se vad deras morgondagsmeny erbjuder. 

NYTT DECENNIUM

......välförsett matbord

Köar till ett ..........................

Det blev lite trögt i portgången så att säga för mig när jag i dagens början var på gång att skriva. Problemet var ett mycket irriterande och krånglande tangentbord, men med hjälp av vänner på den fantastiska uppfinningen Facebook löste det sig men då var min energi  bortsprungen och det blev i stället lunchförberedelse, bakad potatis med keso-kaviarröra. 

Det märkliga var dock att det råd jag fick hade jag själv tipsat om en gång. From the begining; tipset var att kolla batterierna! För ett tag sedan var jag in på en av känd telefon-data butik och den kille som skulle serva mig gick  just på sitt pass och det strulade för honom med inloggningen. När han plockade ur batterierna från tangentbordet tipsade jag att han bara skulle låta dem byta plats. Jag kan ärligt säga att hans blick på mig var allt annat än uppskattande men han tog mig i alla fall på orden. Och voilà, det funkade! 

Faktum är att jag praktiserar det ofta på köksvågen och tror mig därigenom skjuta upp batteribytet ett tag. Men med eftertanken som infinner sig ställer jag mig frågan om inte detta med batterier som återfinns i fler och fler funktioner inte är lite osäkra kort.

Nåja det var inte vad jag tänkt mig skriva om, det har ju gått ett tag sen senaste inlägg och när jag skrev det hade jag lite mer funderingar runt julen och dess firande över tid. Det vill säga den för mig överskådliga tiden. Det tidigaste julminne jag har kan ha varit  från 1940, nyss fyllda fyra år då. Jag var för tillfället ensam inne i köket och promenerade fram och tillbaka på köksmattan. Pappa hade försökt lära mig marschera så det var mitt sätt att fördriva tiden. Då plötsligt bankade det på dörren och in kom en främmande farbror, stor och konstigt klädd, och frågade efter snälla barn!  Jag talade om att jag var ensam hemma och att mamma hade gått till vedboden och pappa till garaget!!! Lyckligtvis kom mamma omedelbart in och den där främmande gubben hade en säck som han ställde på golvet  och plockade fram paket som jag fick. Det gjorde att jag glömde den första rädslan. Det jag fick var en docksäng som mamma snickrat och som fortfarande är i orginalskick och i användning, nu som sovplats för Lila.

Jag fick också en lastbil i trä men det var nog så att pappa deltog mer i leken med den.

Kommande jul minns jag inte så mycket från men då fick jag en pall, egentligen ett mjölksäte som min morbror snickrat. Jag kommer inte alls ihåg något om maten från dessa jular. Men påbudet om mörkläggning hade kommit, jag minns hur mamma täckte för fönstren. Dessutom pratet om spökflygaren som var spännande men också skrämmande. Jag har aldrig fått något belägg för vad det handlade om men det ryktades om flygplan som flög och landade uppe på fjället, Det var ju brinnande krig och Norge ockuperat. I det sambandet kommer jag också ihåg den stora världskartan som på väggen där pappa och morfar markerade och pekade ut frontlinjerna så för mig blev kriget påtagligt och skrämmande. Jag tror rädslan satt kvar mycket, mycket länge.

Men det var ju minnen runt barnaårens jular jag tänkte berätta om. Julen 1942 bodde vi på ett nytt ställe, i ett gårdshus till hus där det förutom smedja även fanns bostad för smeden och hans familj plus arbetskraft både i smedjan och hushållet. Julklappar från den julen kommer jag inte ihåg annat än att på kvällen öppnades dörren hastigt och ett paket kastades in. Det visade sig vara från smedens familj, en ishacka som han smitt och utanför köksdörren stod en dunk med ren bensin. Det var hårdvaluta för min far som fick sig välbehövlig startbensin till bilen som då drevs med gengas. Ishackan fanns länge i mina tillhörigheter men någon gång försvann den tråkigt nog ur min ägo. Smeden var en erkänt yrkesskicklig man och det berättades att han en gång skickat in en yxa av egen produktion till en hantverksutställning men fått den tillbaka med besked  att de tog inte emot fabrikstillverkat gods.

Det märkliga med mina julminnen är dock att jag inte har matminnen. Verkligheten var nog den att det troligen inte fanns pengar till  extrainköp. Jag har ett minne av ett litet paket med skivad kokt skinka, kan ha varit  julen 1942. Året därpå delades det ut frukt, bananer till barnfamiljer som var en misslyckad aktion. Krigsvintrarna, omtalat kalla och i Sorsele 40-gradig kyla var katastrofalt, bananerna svarta och oätliga. Julgran med levande ljus hade vi men ljusen fick bara tändas under uppsikt. 

För några dagar sen hörde jag på radion om bl a julgransplundringar som knappas lär förekomma längre och som hade sin höjdpunkt kanske på 1950-talet. Mitt första skolår var jag ideligen sjuk och bl a missade jag kamraten Ullas julgransplundring men hon skickade godispåsen som var obligatorisk, hem till mig. Det blev väldigt uppskattat, jag var ju så ledsen att inte få gå till henne. 

Jularna som sedan följde under uppväxten var ju alla minnesvärda på sitt sätt men de antog ju också en mer och mer traditionell ton. Spännande var ju att så fort det var möjligt/lovligt att höra och jämföra antalet julklappar med kamraterna. 

Den vackert belägna kyrkan i sommarskrud

En tradition varje jul var juldagsmorgonens julotta som min mamma och jag gick till, vi bodde nära intill kyrkan som var en fördel eftersom det 'alltid' var svinkallt. Men kyrkan var fylld med folk, i tidiga år värmde en kamin och levande ljus i de mäktiga ljuskronorna. I mina öron var höjdpunkten när överlärarens son spelade trumpet i kyrkan vilket så småningom upphörde.

Jag värderar dessa minnen högt, det finns en harmoni och enkelhet bevarat som det är svårt översätta i text, de finns i mitt hjärta som glimmande små julgransljus. Att under vuxen ålder förstå hur oerhört begränsade tillgångar som fanns påverkar på intet sätt mina minnen, jag uppskattar att mina föräldrar aldrig överförde sin ängslan och oro på mig fast i minnenas backspegel kan jag konstatera att det ändå krävdes stor anpassning till rådande förhållanden. Men var tid har sin egen anda och dåtiden går inte vare sig jämföra eller jämställa med nutiden, var tid formar sina människor tror jag, var och en har på sitt ansvar att följa med tiden och låta erfarenheterna vara till nytta. 

Jag hade också tänkt passa på att nämna de böcker jag läst under fjolåret som jag inte tidigare talat om. Ingen recension utan närmast bara en uppräkning. Jag tar numera så lång tid på mig för varje bok, jag läser endast när jag lägger mig på kvällen och en god sömn ställer till en del trassel , jag somnar, tappar bort var jag är i boken och dubbelläser långa stycken. Ibland när jag somnat drömmer jag att jag läser men si, det stämmer inte alltid med den skrivna boken. 

Under sommaren hade jag lånat den senare August belönade Osebol. De 800 sidorna kändes övermäktigt men det var snabblästa sidor med tanke på den lilla textmassa varje sida innehöll. Jag kunde dock inte låta bli att under tiden rekommendera den till alla som kom i min väg, tyckte den var ett bra tidsdokument för efterkrigstiden och ett strålande grepp citera korta meningar av de intervjuades uttalanden. Det gav närhet, kändes som att höra deras röster. 

Efter det tog jag mig an Jane Austins Emma som jag inte läst tidigare och vi höll inte på att komma ifrån v arandra. Jag blev så otroligt less på hennes ordnande och planer för alla människor som kom i hennes väg, men till sist kunde jag slå igen boken, färdigläst. Men eftertankens kranka blekhet drabbade mig, boken var ju egentligen fängslnde och kan kräva en omläsning när jag nu tror mig kunna företa mig det. Den finns ju i min bokhylla så chansen finns. 

När jag äntligen kom mig ur Emmas grepp fortsatte jag med Majgull Axelssons Jag heter inte Mirjam som också fanns i min bokhylla. Sen tidigare hade jag börjat med den  och tog åter tag i den igen. En fantastisk bok med ett oerhört tungt ämne om än hyperaktuellt.

Då kändes som jag behövde varva med något lättsammare och lånade jag en bok på biblioteket.  Råkade höra rekommendation om Jojo Moyes senaste bok och då jag läst henne tidigare med god behållning tänkte jag mig läsa någon av hennes första böcker och fick i min hand Toner i natten. Den var ett bottennapp i mitt tycke, Fick ingen känsla för det jag läste och kunde inte hitta någon tråd att hålla mig till. Hur som helst slet jag mig igenom den, det var tungt men på ett annorlunda sätt.

En annan bok som skulle ställa allt till rätta och bara vara en skön läsning var Kathryn Hughes Brevet men efter den tänkte jag först att jag gillar nog inte feelgood romaner längre. Behållningen blev tunn men den var nog läsvärd, det var nog bara jag som inte var upplagd just då

När jag lämnade den åter ställde jag mig i kö till Matilda Gustavssons Klubben, bara 50 pers före mig i kön och jag fördriver nu tiden med ännu ett par publikationer från min bokhylla Lena Mellgrens Fläskpackarbaronen och Rallarstan.

De handlar om tiden runt förra sekelskiftet då Norra Stambanan byggdes. Berättelser om folk och företeelser, uppräkningar om vad som fanns att köpa av mat- och specerier, hur folk bodde och rallarnas framfart. Det är otroligt tänka sig att det fanns 3-4000 personer sysselsatta i Vännästrakten när banan drogs fram över myrar och urskog och broar byggdes över de stora älvarna. 

Jämför med den stora nutida satsningen i Skellefteå, Batterifabriken som ska sysselsätta som mest ett par tusen personer. Nu krattas manegen för dem på alla upptänkliga sätt men sådana förberedelser fanns knappast tillgängligt för dubbelt så många människor som dessutom inte fick något som helst erkännande när hela spektaklet stod klart och Kung Oskar invigde  och berömde de ledande skiktet. Dessutom, stambanans betydelse har inte tillräckligt uppskattats och underhållits till förfång för nutida trasslande tågtrafik. 

Det känns som jag bör sluta nu, ångar börja komma upp i tryck och det finns inte anledning och tid att utnyttja den kraften. Bör i stället ägna mig åt min kommande middag som tydligen blir lite sen eftersom skrivandet fick blomma ut en del.

UPPVAKNANDE

Vintervackert Julkort i naturen

En kryptisk rubrik, förmiddagen är redan långt gången och med tanke på mina  tidiga vanor borde jag vid det här laget vara i full gång eller åtminstone ute i friska luften på morgonpromenad. Vädret kan inte vara mer lockande med klar himmel, solen har börjat kravla sig över horisonten, en annan form av uppvaknande, ren vit snö och temperaturen runt sex minus, rena drömvädret för tillfället alltså.

Julhelgen har snabbt passerat och fortsättningen av helgtiden kommer att lika snabbt vara över och oxveckorna tar vid, den långsamma tiden fram till påskhelgen. Då kan man glädja sig över ljusets återkomst, redan i slutet av januari är den mörka tiden ett minne blott, en tid som det i backspegeln  verkar så förunderligt att man kom igenom.

Nåväl, den här julhelgen känns det som jag mestadels sovit mig igenom, inte på grund av tristess utan  som jag haft omättligt sömnbehov. Själva Julaftonen i goda vänners sällskap var avspänd, harmonisk och till stor glädje, jag landade på kvällen hemma framför teven och Midnattsmässan från Rom, en tradition under många tidigare år. Det var som en återgång till en trygg vana då julottebesöken som en gång i tiden var obligatoriska för min del och numera är sällsynta.

Jag har en liten filosofi om mitt akuta sömnbehov. Jag tror att den stress jag burit på under lång tid  har tappat taget ännu ett snäpp. Den har i princip varit pågående sen mitten av maj månad 2018 då jag skrev kontraktet på min lägenhet och hela försäljningskarusellen och flyttbestyren tog sin början. Allt var väl förberett sedan hösten innan, det var bara att öppna dammluckan  och hela flödet brusade fram, stressen föddes, mitt mål var solklart och skulle till varje pris erövras. Priset blev högt men jag har nått fram. 

Strålande Julaftonsmorgon

Detta är första julen i mitt nya hem, den förra och några tidigare har jag varit bortrest. Det innebar fullskaligt julpyntande för min del, det är så jag vill ha det, inte överdrivet men ändå mycket ska det vara. Flyttkartongerna med allt julpynt blev uppackade, jag visste knappt vad jag skulle hitta och det tog sin orimligt långa tid att sprida ut allt till någon slags harmonisk ordning. 

Julgranen står och strålar trots att
toppstjärnan inte hittats

Men det har känts som jag gjort mitt hem till MITT hem där jag landade i trygghet, och där och då släppte  ännu en del av min stress.  Jag har kunnat sitta ner i avspändhet - och somnat. Under hela långa tiden har jag inte kunnat slappna av helt utan alltid varit medveten om att det fanns saker jag hellre borde göra än att sitta och slöa eller fly ifrån till andra i och för sig trevliga aktiviteter. Men den där lilla taggen har funnits hela tiden och gnagt. Jag tror att jag nu kommit över detta och medveten om att det finns en hel del jag har ogjort kan jag tänka att det tar jag eftersom som en del av tillvaron. Jag har lärt mig under den här tiden att jag når mina mål om jag har målbilden klar. Det är en skön känsla som troligen återställer ett uppdämt sömnbehov. Kalla det kvasifilosofi eller vad som helst men tanken är tillfredsställande.

Detta inlägg får också statusen av uppvaknande med tanke på att det gått mer än en månad sedan jag sist hade lust  att skriva några rader, jag hoppas att några av mina läsare hittar hit och samtidigt att jag fortsättningsvis kan dela med mig av tankar och spirande idèer, man vet ju aldrig vad en ljusnande vår kan föra med sig och det är jättespännande. Det finns också mer som jag vill skriva om, jag har faktiskt inte bara ägnat mig åt julpyssel och sovande sen början av november.

De avmagrade tomtarna hälsar välkommen hit

ETT KORT MÖTE FÖDER TANKAR

Morö Backe kyrka

Bären sidensvansarna glömde

Efter gårdagens kurande inomhus började jag dagen med promenad i skönt väder och snövitt vackert. Var lite tveksam när jag gick ut hur väglaget kunde vara efter snöfallet och med blankisen som gömde sig därunder. försedd med Icebugs var det inget problem och den sedvanliga morgonrundan avverkades.

Bara om man hittar på något

Som sagt, det blev en kojdag igår, var aldrig utanför dörren men väl förberedd som jag var bestämde jag mig för att baka bullar. Jag har ju tagit nästa  i köket så att säga och pryade förra veckan både med paltkokning och matbrödsbak.  Efter lite letande i skåp och skafferi hade jag plockat ihop allt som behövdes, satte degen och så var jag då igång, det skulle bli vetebullar med pepparkaksfyllning vilket på sätt och vis kunde sägas ligga i tiden. Jag känner mig verkligen inte hemtam med köksgöromål nu, flyttningen som tog all must ur mig satte definitivt stopp för det mesta. Dessutom har de senaste sex åren varit lite av en downperiod. Det har faktiskt varit svårt hitta motivation och glädjen över att åstadkomma något har jag inte känt röken av heller. 

Det är så det är

Nåväl bullar blev det och för att vara något av lärlingsresultat så fick de duga.

....resultatet

Här jäser det ........

Och sen lyckades jag slå ihjäl precis hela dagen. Lite stickning blev de mellan varven och den lilla garnsnutt som kom i min väg när jag gav upp eller pausade stickningen av långkoftan. Jag blev så utomordentligt less på den, det blev bara vardag över den stickningen, all kreativ känsla försvann och jag kände att den känslan måste jag hitta tillbaka till. Det behövdes inte mer än den lilla garnresten, lite letande i mönster för att ägna mig åt att sticka handlovsvärmare-muddar. 

Muddar

Efter två par fanns ännu garn kvar och möjligen blir det ett tredje par. Nu köar både vantar och sockar på att bli stickade, det är underbart när fantasin kommer på besök, sockarna redan på sticknålarna, Regia garn och design Kaffe Fass.

Försov mig lite i morse, eller det var så att min söta lilla katt hade vänligheten att väcka mig vid fyretiden och eftersom jag lyder minsta vink från henne så vacklade jag upp och serverade henne en tidig frukost. Dock, det var för tidigt för mig, återvände alltså till sängen, trodde jag skulle kunna läsa en stund i min bok men på något sätt föll ögonlocken ner och så hade tre timmar försvunnit. I det trötta tillstånd jag då var visste jag att bara en dos frisk luft kunde ställa dagen till rätta.

 Men .... först frukost, tidningsläsning (på paddan) sen iväg ut. Inte särskilt många ute men ett kort möte och lite prat födde många tankar på sista sträckan hem.  

 

Om i ödslig skog

ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.
Giva om vägen besked,
därpå skiljas i fred:
sådant var främlingars möte
enligt uråldrig sed.
Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte

borde vara så.

Jag förflyttades i tankarna tillbaka till sommaren 1986, Jag hade under långa tider varit i Göteborg, min man var njurtransplanterad, samma vecka som Tjernobylkatastrofen, och blev kvar någon månad på grund av komplikationer. Jag var på sjukhuset hela dagarna, åkte därifrån strax före midnatt och tillbaka på morgonen igen efter några timmars sömn och lite personlig service som tvätt mm. På avdelningen kom under sommaren in en virus som inte kunde stoppas. Följden var många dödsfall, nästan varje morgon fick man höra att en medpatient inte fanns kvar längre. Det var så sorgligt men de som fanns kvar var i olika skeenden av behandling och återhämtning. Min man var sängbunden men andra kunde vistas uppe och till och med utomhus. Bland dem fanns en man som blivit god vän med min man. Han var svag men längtade ut och det blev naturligt att vi promenerade tillsammans i Slottsskogen. 

När jag slutligen lämnade sjukhuset ensam skickade jag blommor och den där Gulllbergsdikten till honom som tack för det stöd han kommit att bli under sommarmånaden. Jag hade efteråt god kontakt med både han och hans fru men tyvärr blev han inte heller så långlivad. Jag tycker dikten rymmer stor och mycken vishet och tänk vad några korta ord om gångstavar kunde leda till; Byta ett ord eller två, gjorde det lättare att gå, alla människors möte borde vara så. Hur sant är inte det.

Som jag skrev i inledningen var det snövitt och vackert, som ett julkort, några bilder till bevis och om man vill som illustrerar temat möten. Konsten med samiskt tema smyckar områdets torg.

Historien möter nutid, lappkåta och BT-bord

Ackjan

Renen

TRE VECKOR SEN SIST

Ett långt uppehåll i skrivandet fast egentligen tycker jag det känns mycket, mycket längre sen jag satt här och minglade med mina ord. Rätteligen bör jag fortsätta där jag slutade men först några ord om nuet, dagen idag.

Museet har propagerat för Fullt ös i alla lokaler och jag trotsade den gråkalla dagen och promenerade dit, det tar runt en timme i behaglig gångtakt. Förresten hade jag för tunt på både händer och fötter så lite fart fick jag lov hålla för att få upp värmen. När jag kom fram  åt jag  en värmande soppa i cafeet samtidigt som jag lyssnade på en afgansk kille som berättade om föreningsverksamheten  de försöker få igång  för förbättrad kontakt med såväl svenskar som andra invandrargrupper,bl  a språkcafe, fotboll. cricket, sykurser, simning, matlagning och allt som skapar delaktighet i svenska samhället. Han beklagade dock ett bristande intresse från  samhället, d v s svenskar i allmänhet.

Tittade på utställningen med Krista Näslunds konst, stickade kappor och målningar. Hon gick mycket tragiskt bort för ca ett år sedan  under arbetet med denna utställning som nu familjen färdigställt. Vi var under ett års tid deltagare i en konstutbildning vid Edelviks folkhögskola och hade sällskap på de dagliga resorna till och från Burträsk. Det var alltid roligt stöta ihop med henne på stan, på mataffären eller annars, en färgstark person som mycket lågmält och stillsamt talade om sin verksamhet. Hon är saknad.

Öset i huset var tämligen stillsamt, lyssnade en stund på jazzen som spelades men drog snart därifrån med tanke på att bussarna går med en hel timmes mellanrum och jag var nöjd med besöket som det var.

Gjorde en kopp kaffe när jag kom hem, en skiva mjuk pepparkaka därtill och funderade över vad jag skulle hitta på - och hamnade alltså här vid datorn. Känner att jag på något sätt vill skriva men motståndet ligger i bristande inspiration eller egentligen insikten att jag har ju ingenting att skriva om. Det ideliga tuggande om vad jag gör eller inte gör, eller ofullgångna tankar som jag när i mitt huvud under promenaderna känns förmätet att orda om. Det spontana flödet infinner sig inte så lätt. Fast .... om jag tänker efter så borde dagliga små epistlar kanske stimulera till ett ivrigare skrivande. Qui vivra verra!

Därifrån till valda delar av vad jag haft för mig de senaste veckorna. Jag nämnde ju tidigare i förbifarten att en föreställning av Robertsfors Musiksällskap var förestående, Annie get your gun. Det är helt fantastiskt gjort av ett litet samhälle att under 50 års tid (i år) hålla liv i musiksällskapet och producera operetter/musikaler.

Två av de medverkande stjärnorna

Kollage över samtliga föreställningar

Jag försökte räkna alla medverkande  på scen under de välförtjänta applåderna och tror faktiskt att det var omkring 50 personer totalt. Bra jobbat!

Mer teater blev det veckan därpå, lunchföreställning på Västerbottensteatern Musik i höstens tid som de presenterar under temat Klassisk onsdag. En operasångare plus pianist  underhöll med varierad repertoar som avslutades med en visa av Evert Taube och jag gick därifrån så glad ända in i hjärtat.


Har också haft en släng av husligt beteende och kokat palt. Inte nog med det, någon dag senare satte jag en deg till limpa på kvällen för utbakning morgonen efteråt. Det blev tre formar bamselimpor som skivades och förpassades till frysen som jag passat på att avfrosta då temperaturen låg på -10 grader. När jag ändå kommit in i något som med dagens terminologi kanske kan kallas bakmode så fick det bli en mjuk pepparkaka under tiden limporna jäste och som avslutning på dagen ett irländskt russinbröd. Nu  kanske det dröjer ett tag innan nästa bak men jag tänker nog göra mjukkakor som min mamma alltid bakade. De var jättegoda och jag hoppas kunna få till en godtagbar variant.  

Det var återigen dags för bilens vintervila och jag har haft turen att få samma otillgängliga garageparkering som förra vintern. Jag kallar platsen så därför att platsen är mer lämplig för mc men med  välvillig och skicklig hjälp går det att ställa upp bilen där. Nu är den inkapslad i ett kapell i väntan på en ny vår. Det känns skönt att den saken är  ordnad eftersom jag ogärna kör vintertid och mest på grund av det är mörkt största delen av dygnet och jag är synnerligen beroende av bra dagsljus för att köra bil. 

Hade under veckan lite välbehövlig snickarhjälp, och tillhopa med släktforskningsföreningens höstmöte blev veckan så at säga fullmatad och riktigt tröttsamt. Jag behövde faktiskt lite extra vila under veckoslutet. Allhelgonahelgen blev stillsam med ljuständning på kyrkogården som viktigaste och enda aktivitet.

Det har blivit  ett par filmer på Filmstudion, dels Birds of passage som enligt förhandsinfon skulle vara ett vackert drama om tradition och droghandel. Droger kan aldrig vara vackert och inte heller i detta fall som satte girighet som största drivkraft till en förödande familjefejd där det inte fanns någon vinnare i slutskedet. I veckan som gick fick vi också något försenat se Hjärter Dam, en film som som fullkomligt tog andan ur mig och troligen alla andra i publiken. Drama med utmärkt skådespeleri. 

Det var också dags för Lilas återbesök på Djurkliniken som resulterade i minskad medicindos och förnyat återbesök om tre veckor. Hon har börjat äta lite bättre nu men vill inte ha något annat än kalvkött på burk. Med ett schema av små portioner var annan timme äter hon nu samma mängd som tidigare innan matkrånglet började så jag hoppas få se en viktökning framöver. Hon hade faktiskt  redan nu ökat lite, lite.

I går dessutom lunch på Hotell Aurum tillsammans med gympagrupperna, en mycket trevlig tradition att en gång varje termin samlas. Social stimulans och god mat berikar. Senare under eftermiddagen tog jag med en släktforskningspärm och gick till en granne. Blev en gemytlig stund med kaffe och prat.

Och nu har middagen serverats och avnjutits, Pocherad kyckling med currysås, får väl anses duga. Som vanligt återstår soffhänget med stickning framför teven.  Tar det för övrigt lugnt och stilla även denna helg, får väl lära mig inse att vila inte är detsamma som att vara lat, men den där lille krävande slavdrivaren på axeln är svår att tampas med. Hur i allsin dar kunde han komma att få dominera livet i så hög grad, helt enkelt en obegränsad oacceptabel omyndighetsförklaring.  

Det blir sparsamt med bilder  på grund av att det klantar till sig mellan mig och min iPhone, jag förmår inte föra över någonting jag fotat efter den 20 oktober, varför vet jag inte och jag fixar inte detta själv. Meeen ... jag postar ändå inlägget i detta skick och hoppas få ordning på bilderna för att komplettera senare.

NÅGRA TILLBAKABLICKAR

En tråkig bild där hösten möter vintern med snö och slask

Förra lördagen skrev jag ett inlägg som av olika anledningar stannade kvar som ett utkast och jag väljer nu att ta med en del av det inlägget som jag hade rubricerat MÖTEN. Jag är fascinerad av ämnet ifråga, ett möte med en annan person, Att öppet och utan förutfattad mening då ta tillfället i akt och samtala  är många gånger en spännande upplevelse. Mycket ofta hittar man något gemensamt, intresse; bekant,  minne eller vad som helst oväntat, och som ibland gränsar till det osannolika. 

Här följer det tidigare ej publicerade inlägget:


Under dagens promenad gick tankarna runt möten  av olika slag. Bilden ovan som bl a  visar senhöstens möte med förvintern, vissna löv, vattenpölar efter sista regnet och morgonens stilla snöfall som bildar det tunnaste snötäcke som troligen inte ligger kvar under längre tid, temperaturen strax över noll. 

Inte mötte jag särskilt många promenerande, bara någon enstaka hundägare, snabbt rastande sin fyrbente kompis som troligen genast fick gå in duschen vid hemkomsten. Tankarna gick vidare till gårdagen då promenaden gick till Campus och jazzcafèet som hade storfrämmande. Rigmor Gustavsson med musiker gav konsert och många hade sökt sig dit. Jag var där strax efter klockan 12 och då var det redan kö nästan till ända fram till entredörrarna. Restaurangen verkade inte riktigt ha kunnat förutse så stor publik, mackorna tog snabbt slut och kökets enda personal blev hårt pressad men alla köande väntade snällt på sin önskesmörgås. Med räkmacka och Napoleonbakelse plus kaffe på min bricka blev nästa prövning att hitta sittplats. Vid  bordet nästan längst bak fann jag ledig stol. Ingen nackdel dock med trevligt bordssällskap. Däremot hörde jag mer än jag såg av uppträdandet på scen. Programmets innehåll var stillsamt, det skulle ha svängt mer enligt en av bordsgrannarna och jag sa definitivt inte emot honom. 

Jag listade ganska snabbt ut vem han var, kollade om han inte hade haft ett dansband. Det jakande svaret kommenterade jag med att då har jag dansat många gånger till det bandet och påminde bl a om ett ställe där det i ett hörn stod en kamin  - jo, sa han skrattande, och han var alldeles röd (kaminen alltså). Dessutom var det utedass där!!! Det låter artonhundratal men det var sista åren på 50-talet. Det fanns andra ställen med något högre standard, men som regel aldrig särskilt flott, men vi hade roligt. Det  var också min kommentar när gamle musikern (86) tyckte att det var bättre förr och la till att 'ni dansade ju som vi spelade'. Han log glatt när jag sa att vi tyckte att hans band var det bästa även om det fanns bra konkurrenter; Ja sa han, det här kommer jag att leva länge på. Det var ett fint möte

En annan bordsgäst gjorde också stort intryck på mig genom sin alldeles naturliga och självklara artighet. Det tänkte jag på när jag gick därifrån, det känns som det är något av en bristvara numera. Lättsamt småprat om litteratur, musik och teater var trivsamt utan att vara tomprat, ett bra möte med en totalt okänd person. 

När jag kom och stod köande för betalning kände jag att telefonen darrade till och när jag kollade var det Expressens medd att Sara Danius avlidit. Jag kommenterade högt på stället och kvinnan före mig vände sig frågande om och jag sa vad jag läste, tråkigt och sorgligt som jag kände att det var. Noll respons, fick behärska mig för att inte kommentera vidare. En annan form av möte!

Efter konserten som jag smet ifrån innan det sedvanliga extranumret men för att hinna en buss hem. Tyvärr har jag inte lärt mig busstiderna än, Det råder en mycket beklaglig oreda i vår busstrafik för närvarande. Det går en buss/timmen under helgerna och det visade sig att det blev en dryg halvtimme till nästa avgång. Jag passade på att gör en runda på Åhlèns, en liten behovsprövning igen, och - jo, nog fanns det ett plagg som jag föll lite för men beslutade att först kolla om det verkligen finns behov hemma också. Jag är svårt besvärlig med att få full samstämmighet mellan önskade och reella behov nu för tiden. Åkte hem utan minsta lilla inköp.

Gårdagen var också 6-årsdagen sedan min sambo avled och jag gick förbi graven och tände ett ljus. Trots åren som går så har det inte helt gått in i mitt undermedvetna, jag vet ju intellektuellt  men känslan hänger inte helt med, ett fullkomligt ofattbart tillstånd fast nu har tiden börjat kännas längre sedan det hände. Jag hittade en dikt, tyvärr endast på engelska, hittar inte någon översättning till svenska och en automatisk översättning blir så platt men som jag förstår handlar det om sorgen som består långt längre än omgivning förstår. Glömmer aldrig den kommentar som uttalats av någon första gången jag blev ensam "sorg är ingen sjukdom"  det kan jag till viss del hålla med om men nog blir man lite sjuk av den. Kanske beroende på att utomstående inte kan förstå och att vi i mötet med varann inte kan prata avspänt, öppet och med gehör och respekt hos mottagaren. Det är trots allt helt naturliga känslor som borde finnas utrymme för i den vardagliga samvaron och det är fullkomligt förödande att försöka vara 'duktig' inför andra. Jag tror mig veta att det obearbetade ligger kvar och ger sig tillkänna senare i livet. 

I det sammanhanget kan jag bara förundra mig över den brist på deltagande jag upplevde från ett nära håll, kändes nästan som jag var pestsmittad eller något liknande avskyvärt. 

---------

Det där slutade i en något sarkastisk ton men nu lite lättsammare om början av veckan som gått.

Det har under hela veckan pågått berättarfestival i kommunen, den 11 i ordningen och med en stor mängd aktiviteter. 

Började veckan med att på måndag ta en tur in till centrum för att beta av några ärenden, sånt som jag skjutit på framtiden att göra 'sen' småsaker som nästan inte blir av att göra. En jättefin solig höstdag, dock lite blåsig och lövträden efter gågatan blev av med sina löv som singlade ned som ett tätt snöfall och blev till en vacker matta på asfalten.

,

På tisdagen blev det för min del första aktiviteten i det digra programmet för berättarfestivalen, författarbesök på biblioteket av

Margita Tjärnström läser 

bygdens alldeles egna deckardrottning Margita Tjärnström berättade stillsamt om sitt författarskap som hittills resulterat i två deckare, Den som tappar huvudet och Med en doft av syren samt en receptbok, Gofika!  Dagen för övrigt sedvanlig promenad med  den glada gruppen, veckohandlingen och soffmys. 

Protesterar mot uppvakningen......

men uppskattade lite mumsmums

Onsdag var Lilas 17:e födelsedag och jag tog äntligen mod till mig att ringa veterinären, fick tid efter lunch samma dag. Besöket rubbade min världsordning, fick förklaring till hennes stora viktminskning, problemet sitter i sköldkörteln. Det innebär nu livslång medicinering som förhoppningsvis stabiliserar tillståndet och att hon kan öka upp sin vikt. Det känns som en allvarlig pekpinne som begränsar hennes livslängd. Fast veterinären tycker att hon för övrigt ser frisk ut. Nåja hon  har börjat få sina pyttesmå piller, sover mycket och äter jättedåligt, inget verkar smaka nu och jag blir ännu oroligare.

På kvällen var det sedvanligt stickcafè, min tur att ha med fikabröd som blev en äppelkaka i långpannan. Jag lovade lägga ut receptet här:

Saftig äppelkaka i Långpanna, ca 18 bitar, ugn 200 grader

200 g rumstempererat smör
3 del strösocker
4 ägg
4 del vetemjöl
2 tsk bakpulver
1 tsk vaniljsocker
1 dl mjölk
3-4 äpplen, urkärnade och klyftade
2 msk strösocker
1,5 tsk malen kanel
1 tsk kardemumma

Rör smör och socker poröst, tillsätt ett ägg i taget. Blanda mjöl, bakpulver och vaniljsocker, sikta ner i smeten växelvis med mjölken. Bred  ut i en bakplåtspapperklädd långpanna. Vänd äppelklyftorna i socker-kanel-kardemummablandningen och tryck ner i smeten. Strö ev över lite kanel-kardemumma.

Grädda i nedre delen av ugnen ca 30 min

-----------

Nu är det söndag förmiddag och jag ska snart göra mig i ordning för en liten utflykt under eftermiddagen. Det blir bussresa till Robertsfors som sen mycket lång tid har haft ett musiksällskap.
Jag har för bra många år sedan sett Spelman på taket där och nu är det dags för Annie get your gun. Jag har ingen anledning tro annat än att föreställningen blir till belåtenhet. 

Återkommer med bl a mer om slutet av veckan i berättarfestivalens tecken. 

EN RESA

Den som gör en resa har något att berätta sägs det. Resan har jag gjort, berättandet tar jag chansen  till med några korta tillbakablickar. Just nu har jag tvättstugetid och utnyttjar tiden när första maskinerna går till att börja skrivandet, räknar med att på så sätt utnyttja pauserna under dagen, några avbrott som förhoppningsvis stimulerar fantasin!

Resan var också kort och beslutades/beställdes i hastigt mod så att säga. Under flera år har min brorsdotter talat sig varm för konstrundan i Roslagen och när hon nu under tidig höst påminde igen nappade jag och slog till direkt med biljettbokning. Inte helt tanklöst förstås, den viktiga kattomsorgen ordnades först, men när den löst sig bokades biljetter med avresa i torsdags och hem igen i måndags. Kort, snabbt och väl tillvaratagna dagar.

Första snön för vintern

Avresedagen började med ett tätt snöfall, säsongens första, ute vid flygfältet riktigt slaskigt,  konstaterade att jag valt fel fotbeklädnader. Framme i huvudstaden ungefär samma temperatur som här, fick hämtning på Arlanda och eftersom lunchen passerats med marginal kände jag för en liten matbit. Brorsdottern kommer alltid med många förslag, Mr Cake verkade vara ett bra mål - för ett mål.

Under färden dit omväxlande korta intensiva regnskurar och någon solglimt, kylan ute kändes in i märgen, och jag var glad för att jag åtminstone inte fallit för tunnare kläder. 

Fika hos Mr Cake

Matmålet blev en croissant med laxröra, smakade gudomligt, och som grädde på moset hösttårta, basen morotskaka med olika smarriga fyllningar omsvept med grädde. Gott, gott, gott!  Efter fikat  fortsatte färden till resmålet, Österskär, hämtade innan upp mannen i huset efter avslutad arbetsdag. Återstoden av dagen middag och en avslappnad, skön kväll.

Under ett tillfälligt, kort inhopp på jobbet i fredags för min brorsdotter gavs tillfälle att hälsa på i Sollentuna där vi bjöds på god lunch. Väntetiden innan jag blev upphämtad för återfärd blev en skön, avspänd samvaro tillsammans med mina kära vänner. Inför konstrundan som gick av stapeln under både lördag och söndag försökte vi göra en liten grovplanering,  i övrigt myskväll.

Tvätten avklarad, min axel eller egentligen båda, protesterar vilt och fick en omgång Linnex som komplettering till den kur Naproxen som jag drog igång innan jag åkte iväg. Åtminstone linimentet tycks verka, värmer gott runt båda axlarna. Lunch med efterföljande korsord i soffan plus presentationen av litteraturpristagarna gav mig skön vila framför teven men måste väl dra mig till gympan, har missat tre tillfällen redan. Jag kanske kan glömma bort att jag är försedd med armar till förmån för andra kroppsdelars rörelser. 

Avbrottet blev längre än planerat men tar upp tråden igen och fortsätter med reserapporten.

Lördag förmiddag startade vi med besök i Vallentuna Kulturhus för att titta på samlingsutställningen  som vi följde upp med besök hos ett par av konstnärerna, textil och keramik. En spännande utställare var Sigrid Ingela Blom, www.blomjewellery.com, med så skilda uttrycksområden som metall, måleri och musik. Efter en lunchpaus med både mat och titt på de alster som fanns utställda på Länsmansgården i Österåker fortsatte vi harva i Österåker! och besökte flera av konstnärerna som generöst visade upp sin konst i hemmiljö 

Länsmansgården

nstallation Länsmansgården

Guldkornen bland samtliga utställare vi besökte var enligt min uppfattning  Lena Björn-Svensson (ursprungligen från Boden) med ett utsökt fängslande måleri, Mona Harrysdotter Olander med spännande, imponerande stora bildvävar och keramikern Åsa Olofsson med häftigt dekorerade alster.

En titt in i blå skåpet hos bildväverskan, bara en bråkdel av hennes jättelager av garn

Naturligtvis var det många fler vi tittade in hos och huvudet var trött och fyllt av alla intryck, kvällen med mycket god mat och dryck gjorde dagen fulländad.

Så kom  söndagen då ett par konstnärsbesök betades av innan det var dags efter lunchen att åka ut till Adelsö och ett väntande föredrag av Johan af Klint om konstnärinnan Hilma af Klint. Mycket intressant och en skicklig föredragshållare höll den fulltaliga publiken i sitt grepp. Konstnärinnan vars konst länge var dold för både familj och allmänhet genom ett testamentsförordnande att inget fick visas förrän 20 år efter hennes död. var en mångfacetterad lite mystisk personlighet. I samlingarna fanns förutom en ansenlig mängd målningar även dagböcker och annan dokumentation som varit till god hjälp vid tolkningsförsöken av konsten.

Nu gör hennes konst en fullkomligt enastående världssuccè  genom utställningar, nyskriven opera och även en film.

Interiör Adelsö kyrka

Adelsö kyrka

Efter föredraget en stillsam aftongudstjänst i Adelsö Kyrka där operasångaren Fredrik af Klint sjöng fyra stycken. Den sköna rösten gav en fin och värdig avslutning på den sk HaK-dagen. Med stor tacksamhet över en innehållsrik dag vände vi hemåt genom ett fantastiskt vackert landskap. En gammal "Clintanfilm" avslutade dagen och det ska väl inte förnekas att en och annan kontakt med JB förekom under tiden och följaktligen  stöp jag i säng och sov gott efter att ha läst ut den medhavda boken.

Hemresan gick fint, Lila tog emot vid dörren med högljutt jamande, kelandet under eftermiddagen återställde hennes behov av närhet och hon kunde dra sig tillbaka till sin säng så småningom. Själv stod jag över den kvällens gympa egentligen utan anledning men baraföratt. Tisdagens promenad med gruppen var något fuktig så att säga, regnställ var en nödvändighet men vi lyckades hålla oss undan de värsta skurarna. Nu sitter jag färdigklädd  för gympan och knackar ner dessa ord, ingredienserna till middagen ligger klara att tillredas när jag kommer tillbaka, det blir kassler med pasta. Sen återstår allt att lyssna och titta på allt kommenterande i både teve och radio om dagens Nobelpris, det finns åtskilliga uppfattningar som kommer att vädras. 

Den här reserapporten visar sig även handla om min dagsresa genom dagen idag. Efter gympan som gick sådär, undvek i görligaste mån alla armfäktningar, dessvärre innehåller terminens program mycket av den varan och mina axlar fick sig en ny omgång Linnex när jag kom hem. Har  tagit helledigt från stickandet den här kvällen och suttit med armarna i kors framför teven. Bl a sett en ny programserie med Tareq Taylor "Lyckomaten" där han refererade till sin egen erfarenhet av snabbmat-skräpmat-färdigmat som gav honom reumatiska problem vilka han lyckades bli kvitt genom att äta mat som han  lagat  på egen hand från grunden. Själv lade jag för ca 11 år sedan om matvanorna till en lättvariant av sk medelhavskost, om det haft någon hälsopåverkan kan jag inte veta men mår alldeles utmärkt. Portionsstorleken kan dock vara i största laget vilket jag ser som en försmädlig karaktärsbrist och borde kunna förändras. Men jag lagar all mat själv från grunden, borde börja baka det matbröd jag behöver också fast dagens enda macka äter jag till frukost och troligen fortsätter jag köpa det grövsta bröd jag hittar till den.

Så här vid dagens slut känner jag mig nöjd med min dag, morgondagen innehåller städning och strykningen av det som återstår av tvätten. Hoppas innerligt att nattsömnen gör underverk med mina axlar, de gör mig lite otålig och hindrar mig hela tiden så fort jag företar mig något. Så helt nöjd är jag alltså inte men klagar i tron att det hjälper. 

Denna coola katt fanns hos en utställare