ETT KORT MÖTE FÖDER TANKAR

Morö Backe kyrka

Bären sidensvansarna glömde

Efter gårdagens kurande inomhus började jag dagen med promenad i skönt väder och snövitt vackert. Var lite tveksam när jag gick ut hur väglaget kunde vara efter snöfallet och med blankisen som gömde sig därunder. försedd med Icebugs var det inget problem och den sedvanliga morgonrundan avverkades.

Bara om man hittar på något

Som sagt, det blev en kojdag igår, var aldrig utanför dörren men väl förberedd som jag var bestämde jag mig för att baka bullar. Jag har ju tagit nästa  i köket så att säga och pryade förra veckan både med paltkokning och matbrödsbak.  Efter lite letande i skåp och skafferi hade jag plockat ihop allt som behövdes, satte degen och så var jag då igång, det skulle bli vetebullar med pepparkaksfyllning vilket på sätt och vis kunde sägas ligga i tiden. Jag känner mig verkligen inte hemtam med köksgöromål nu, flyttningen som tog all must ur mig satte definitivt stopp för det mesta. Dessutom har de senaste sex åren varit lite av en downperiod. Det har faktiskt varit svårt hitta motivation och glädjen över att åstadkomma något har jag inte känt röken av heller. 

Det är så det är

Nåväl bullar blev det och för att vara något av lärlingsresultat så fick de duga.

....resultatet

Här jäser det ........

Och sen lyckades jag slå ihjäl precis hela dagen. Lite stickning blev de mellan varven och den lilla garnsnutt som kom i min väg när jag gav upp eller pausade stickningen av långkoftan. Jag blev så utomordentligt less på den, det blev bara vardag över den stickningen, all kreativ känsla försvann och jag kände att den känslan måste jag hitta tillbaka till. Det behövdes inte mer än den lilla garnresten, lite letande i mönster för att ägna mig åt att sticka handlovsvärmare-muddar. 

Muddar

Efter två par fanns ännu garn kvar och möjligen blir det ett tredje par. Nu köar både vantar och sockar på att bli stickade, det är underbart när fantasin kommer på besök, sockarna redan på sticknålarna, Regia garn och design Kaffe Fass.

Försov mig lite i morse, eller det var så att min söta lilla katt hade vänligheten att väcka mig vid fyretiden och eftersom jag lyder minsta vink från henne så vacklade jag upp och serverade henne en tidig frukost. Dock, det var för tidigt för mig, återvände alltså till sängen, trodde jag skulle kunna läsa en stund i min bok men på något sätt föll ögonlocken ner och så hade tre timmar försvunnit. I det trötta tillstånd jag då var visste jag att bara en dos frisk luft kunde ställa dagen till rätta.

 Men .... först frukost, tidningsläsning (på paddan) sen iväg ut. Inte särskilt många ute men ett kort möte och lite prat födde många tankar på sista sträckan hem.  

 

Om i ödslig skog

ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.
Giva om vägen besked,
därpå skiljas i fred:
sådant var främlingars möte
enligt uråldrig sed.
Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte

borde vara så.

Jag förflyttades i tankarna tillbaka till sommaren 1986, Jag hade under långa tider varit i Göteborg, min man var njurtransplanterad, samma vecka som Tjernobylkatastrofen, och blev kvar någon månad på grund av komplikationer. Jag var på sjukhuset hela dagarna, åkte därifrån strax före midnatt och tillbaka på morgonen igen efter några timmars sömn och lite personlig service som tvätt mm. På avdelningen kom under sommaren in en virus som inte kunde stoppas. Följden var många dödsfall, nästan varje morgon fick man höra att en medpatient inte fanns kvar längre. Det var så sorgligt men de som fanns kvar var i olika skeenden av behandling och återhämtning. Min man var sängbunden men andra kunde vistas uppe och till och med utomhus. Bland dem fanns en man som blivit god vän med min man. Han var svag men längtade ut och det blev naturligt att vi promenerade tillsammans i Slottsskogen. 

När jag slutligen lämnade sjukhuset ensam skickade jag blommor och den där Gulllbergsdikten till honom som tack för det stöd han kommit att bli under sommarmånaden. Jag hade efteråt god kontakt med både han och hans fru men tyvärr blev han inte heller så långlivad. Jag tycker dikten rymmer stor och mycken vishet och tänk vad några korta ord om gångstavar kunde leda till; Byta ett ord eller två, gjorde det lättare att gå, alla människors möte borde vara så. Hur sant är inte det.

Som jag skrev i inledningen var det snövitt och vackert, som ett julkort, några bilder till bevis och om man vill som illustrerar temat möten. Konsten med samiskt tema smyckar områdets torg.

Historien möter nutid, lappkåta och BT-bord

Ackjan

Renen