NÅGRA TILLBAKABLICKAR

En tråkig bild där hösten möter vintern med snö och slask

Förra lördagen skrev jag ett inlägg som av olika anledningar stannade kvar som ett utkast och jag väljer nu att ta med en del av det inlägget som jag hade rubricerat MÖTEN. Jag är fascinerad av ämnet ifråga, ett möte med en annan person, Att öppet och utan förutfattad mening då ta tillfället i akt och samtala  är många gånger en spännande upplevelse. Mycket ofta hittar man något gemensamt, intresse; bekant,  minne eller vad som helst oväntat, och som ibland gränsar till det osannolika. 

Här följer det tidigare ej publicerade inlägget:


Under dagens promenad gick tankarna runt möten  av olika slag. Bilden ovan som bl a  visar senhöstens möte med förvintern, vissna löv, vattenpölar efter sista regnet och morgonens stilla snöfall som bildar det tunnaste snötäcke som troligen inte ligger kvar under längre tid, temperaturen strax över noll. 

Inte mötte jag särskilt många promenerande, bara någon enstaka hundägare, snabbt rastande sin fyrbente kompis som troligen genast fick gå in duschen vid hemkomsten. Tankarna gick vidare till gårdagen då promenaden gick till Campus och jazzcafèet som hade storfrämmande. Rigmor Gustavsson med musiker gav konsert och många hade sökt sig dit. Jag var där strax efter klockan 12 och då var det redan kö nästan till ända fram till entredörrarna. Restaurangen verkade inte riktigt ha kunnat förutse så stor publik, mackorna tog snabbt slut och kökets enda personal blev hårt pressad men alla köande väntade snällt på sin önskesmörgås. Med räkmacka och Napoleonbakelse plus kaffe på min bricka blev nästa prövning att hitta sittplats. Vid  bordet nästan längst bak fann jag ledig stol. Ingen nackdel dock med trevligt bordssällskap. Däremot hörde jag mer än jag såg av uppträdandet på scen. Programmets innehåll var stillsamt, det skulle ha svängt mer enligt en av bordsgrannarna och jag sa definitivt inte emot honom. 

Jag listade ganska snabbt ut vem han var, kollade om han inte hade haft ett dansband. Det jakande svaret kommenterade jag med att då har jag dansat många gånger till det bandet och påminde bl a om ett ställe där det i ett hörn stod en kamin  - jo, sa han skrattande, och han var alldeles röd (kaminen alltså). Dessutom var det utedass där!!! Det låter artonhundratal men det var sista åren på 50-talet. Det fanns andra ställen med något högre standard, men som regel aldrig särskilt flott, men vi hade roligt. Det  var också min kommentar när gamle musikern (86) tyckte att det var bättre förr och la till att 'ni dansade ju som vi spelade'. Han log glatt när jag sa att vi tyckte att hans band var det bästa även om det fanns bra konkurrenter; Ja sa han, det här kommer jag att leva länge på. Det var ett fint möte

En annan bordsgäst gjorde också stort intryck på mig genom sin alldeles naturliga och självklara artighet. Det tänkte jag på när jag gick därifrån, det känns som det är något av en bristvara numera. Lättsamt småprat om litteratur, musik och teater var trivsamt utan att vara tomprat, ett bra möte med en totalt okänd person. 

När jag kom och stod köande för betalning kände jag att telefonen darrade till och när jag kollade var det Expressens medd att Sara Danius avlidit. Jag kommenterade högt på stället och kvinnan före mig vände sig frågande om och jag sa vad jag läste, tråkigt och sorgligt som jag kände att det var. Noll respons, fick behärska mig för att inte kommentera vidare. En annan form av möte!

Efter konserten som jag smet ifrån innan det sedvanliga extranumret men för att hinna en buss hem. Tyvärr har jag inte lärt mig busstiderna än, Det råder en mycket beklaglig oreda i vår busstrafik för närvarande. Det går en buss/timmen under helgerna och det visade sig att det blev en dryg halvtimme till nästa avgång. Jag passade på att gör en runda på Åhlèns, en liten behovsprövning igen, och - jo, nog fanns det ett plagg som jag föll lite för men beslutade att först kolla om det verkligen finns behov hemma också. Jag är svårt besvärlig med att få full samstämmighet mellan önskade och reella behov nu för tiden. Åkte hem utan minsta lilla inköp.

Gårdagen var också 6-årsdagen sedan min sambo avled och jag gick förbi graven och tände ett ljus. Trots åren som går så har det inte helt gått in i mitt undermedvetna, jag vet ju intellektuellt  men känslan hänger inte helt med, ett fullkomligt ofattbart tillstånd fast nu har tiden börjat kännas längre sedan det hände. Jag hittade en dikt, tyvärr endast på engelska, hittar inte någon översättning till svenska och en automatisk översättning blir så platt men som jag förstår handlar det om sorgen som består långt längre än omgivning förstår. Glömmer aldrig den kommentar som uttalats av någon första gången jag blev ensam "sorg är ingen sjukdom"  det kan jag till viss del hålla med om men nog blir man lite sjuk av den. Kanske beroende på att utomstående inte kan förstå och att vi i mötet med varann inte kan prata avspänt, öppet och med gehör och respekt hos mottagaren. Det är trots allt helt naturliga känslor som borde finnas utrymme för i den vardagliga samvaron och det är fullkomligt förödande att försöka vara 'duktig' inför andra. Jag tror mig veta att det obearbetade ligger kvar och ger sig tillkänna senare i livet. 

I det sammanhanget kan jag bara förundra mig över den brist på deltagande jag upplevde från ett nära håll, kändes nästan som jag var pestsmittad eller något liknande avskyvärt. 

---------

Det där slutade i en något sarkastisk ton men nu lite lättsammare om början av veckan som gått.

Det har under hela veckan pågått berättarfestival i kommunen, den 11 i ordningen och med en stor mängd aktiviteter. 

Började veckan med att på måndag ta en tur in till centrum för att beta av några ärenden, sånt som jag skjutit på framtiden att göra 'sen' småsaker som nästan inte blir av att göra. En jättefin solig höstdag, dock lite blåsig och lövträden efter gågatan blev av med sina löv som singlade ned som ett tätt snöfall och blev till en vacker matta på asfalten.

,

På tisdagen blev det för min del första aktiviteten i det digra programmet för berättarfestivalen, författarbesök på biblioteket av

Margita Tjärnström läser 

bygdens alldeles egna deckardrottning Margita Tjärnström berättade stillsamt om sitt författarskap som hittills resulterat i två deckare, Den som tappar huvudet och Med en doft av syren samt en receptbok, Gofika!  Dagen för övrigt sedvanlig promenad med  den glada gruppen, veckohandlingen och soffmys. 

Protesterar mot uppvakningen......

men uppskattade lite mumsmums

Onsdag var Lilas 17:e födelsedag och jag tog äntligen mod till mig att ringa veterinären, fick tid efter lunch samma dag. Besöket rubbade min världsordning, fick förklaring till hennes stora viktminskning, problemet sitter i sköldkörteln. Det innebär nu livslång medicinering som förhoppningsvis stabiliserar tillståndet och att hon kan öka upp sin vikt. Det känns som en allvarlig pekpinne som begränsar hennes livslängd. Fast veterinären tycker att hon för övrigt ser frisk ut. Nåja hon  har börjat få sina pyttesmå piller, sover mycket och äter jättedåligt, inget verkar smaka nu och jag blir ännu oroligare.

På kvällen var det sedvanligt stickcafè, min tur att ha med fikabröd som blev en äppelkaka i långpannan. Jag lovade lägga ut receptet här:

Saftig äppelkaka i Långpanna, ca 18 bitar, ugn 200 grader

200 g rumstempererat smör
3 del strösocker
4 ägg
4 del vetemjöl
2 tsk bakpulver
1 tsk vaniljsocker
1 dl mjölk
3-4 äpplen, urkärnade och klyftade
2 msk strösocker
1,5 tsk malen kanel
1 tsk kardemumma

Rör smör och socker poröst, tillsätt ett ägg i taget. Blanda mjöl, bakpulver och vaniljsocker, sikta ner i smeten växelvis med mjölken. Bred  ut i en bakplåtspapperklädd långpanna. Vänd äppelklyftorna i socker-kanel-kardemummablandningen och tryck ner i smeten. Strö ev över lite kanel-kardemumma.

Grädda i nedre delen av ugnen ca 30 min

-----------

Nu är det söndag förmiddag och jag ska snart göra mig i ordning för en liten utflykt under eftermiddagen. Det blir bussresa till Robertsfors som sen mycket lång tid har haft ett musiksällskap.
Jag har för bra många år sedan sett Spelman på taket där och nu är det dags för Annie get your gun. Jag har ingen anledning tro annat än att föreställningen blir till belåtenhet. 

Återkommer med bl a mer om slutet av veckan i berättarfestivalens tecken.