TRE VECKOR SEN SIST

Ett långt uppehåll i skrivandet fast egentligen tycker jag det känns mycket, mycket längre sen jag satt här och minglade med mina ord. Rätteligen bör jag fortsätta där jag slutade men först några ord om nuet, dagen idag.

Museet har propagerat för Fullt ös i alla lokaler och jag trotsade den gråkalla dagen och promenerade dit, det tar runt en timme i behaglig gångtakt. Förresten hade jag för tunt på både händer och fötter så lite fart fick jag lov hålla för att få upp värmen. När jag kom fram  åt jag  en värmande soppa i cafeet samtidigt som jag lyssnade på en afgansk kille som berättade om föreningsverksamheten  de försöker få igång  för förbättrad kontakt med såväl svenskar som andra invandrargrupper,bl  a språkcafe, fotboll. cricket, sykurser, simning, matlagning och allt som skapar delaktighet i svenska samhället. Han beklagade dock ett bristande intresse från  samhället, d v s svenskar i allmänhet.

Tittade på utställningen med Krista Näslunds konst, stickade kappor och målningar. Hon gick mycket tragiskt bort för ca ett år sedan  under arbetet med denna utställning som nu familjen färdigställt. Vi var under ett års tid deltagare i en konstutbildning vid Edelviks folkhögskola och hade sällskap på de dagliga resorna till och från Burträsk. Det var alltid roligt stöta ihop med henne på stan, på mataffären eller annars, en färgstark person som mycket lågmält och stillsamt talade om sin verksamhet. Hon är saknad.

Öset i huset var tämligen stillsamt, lyssnade en stund på jazzen som spelades men drog snart därifrån med tanke på att bussarna går med en hel timmes mellanrum och jag var nöjd med besöket som det var.

Gjorde en kopp kaffe när jag kom hem, en skiva mjuk pepparkaka därtill och funderade över vad jag skulle hitta på - och hamnade alltså här vid datorn. Känner att jag på något sätt vill skriva men motståndet ligger i bristande inspiration eller egentligen insikten att jag har ju ingenting att skriva om. Det ideliga tuggande om vad jag gör eller inte gör, eller ofullgångna tankar som jag när i mitt huvud under promenaderna känns förmätet att orda om. Det spontana flödet infinner sig inte så lätt. Fast .... om jag tänker efter så borde dagliga små epistlar kanske stimulera till ett ivrigare skrivande. Qui vivra verra!

Därifrån till valda delar av vad jag haft för mig de senaste veckorna. Jag nämnde ju tidigare i förbifarten att en föreställning av Robertsfors Musiksällskap var förestående, Annie get your gun. Det är helt fantastiskt gjort av ett litet samhälle att under 50 års tid (i år) hålla liv i musiksällskapet och producera operetter/musikaler.

Två av de medverkande stjärnorna

Kollage över samtliga föreställningar

Jag försökte räkna alla medverkande  på scen under de välförtjänta applåderna och tror faktiskt att det var omkring 50 personer totalt. Bra jobbat!

Mer teater blev det veckan därpå, lunchföreställning på Västerbottensteatern Musik i höstens tid som de presenterar under temat Klassisk onsdag. En operasångare plus pianist  underhöll med varierad repertoar som avslutades med en visa av Evert Taube och jag gick därifrån så glad ända in i hjärtat.


Har också haft en släng av husligt beteende och kokat palt. Inte nog med det, någon dag senare satte jag en deg till limpa på kvällen för utbakning morgonen efteråt. Det blev tre formar bamselimpor som skivades och förpassades till frysen som jag passat på att avfrosta då temperaturen låg på -10 grader. När jag ändå kommit in i något som med dagens terminologi kanske kan kallas bakmode så fick det bli en mjuk pepparkaka under tiden limporna jäste och som avslutning på dagen ett irländskt russinbröd. Nu  kanske det dröjer ett tag innan nästa bak men jag tänker nog göra mjukkakor som min mamma alltid bakade. De var jättegoda och jag hoppas kunna få till en godtagbar variant.  

Det var återigen dags för bilens vintervila och jag har haft turen att få samma otillgängliga garageparkering som förra vintern. Jag kallar platsen så därför att platsen är mer lämplig för mc men med  välvillig och skicklig hjälp går det att ställa upp bilen där. Nu är den inkapslad i ett kapell i väntan på en ny vår. Det känns skönt att den saken är  ordnad eftersom jag ogärna kör vintertid och mest på grund av det är mörkt största delen av dygnet och jag är synnerligen beroende av bra dagsljus för att köra bil. 

Hade under veckan lite välbehövlig snickarhjälp, och tillhopa med släktforskningsföreningens höstmöte blev veckan så at säga fullmatad och riktigt tröttsamt. Jag behövde faktiskt lite extra vila under veckoslutet. Allhelgonahelgen blev stillsam med ljuständning på kyrkogården som viktigaste och enda aktivitet.

Det har blivit  ett par filmer på Filmstudion, dels Birds of passage som enligt förhandsinfon skulle vara ett vackert drama om tradition och droghandel. Droger kan aldrig vara vackert och inte heller i detta fall som satte girighet som största drivkraft till en förödande familjefejd där det inte fanns någon vinnare i slutskedet. I veckan som gick fick vi också något försenat se Hjärter Dam, en film som som fullkomligt tog andan ur mig och troligen alla andra i publiken. Drama med utmärkt skådespeleri. 

Det var också dags för Lilas återbesök på Djurkliniken som resulterade i minskad medicindos och förnyat återbesök om tre veckor. Hon har börjat äta lite bättre nu men vill inte ha något annat än kalvkött på burk. Med ett schema av små portioner var annan timme äter hon nu samma mängd som tidigare innan matkrånglet började så jag hoppas få se en viktökning framöver. Hon hade faktiskt  redan nu ökat lite, lite.

I går dessutom lunch på Hotell Aurum tillsammans med gympagrupperna, en mycket trevlig tradition att en gång varje termin samlas. Social stimulans och god mat berikar. Senare under eftermiddagen tog jag med en släktforskningspärm och gick till en granne. Blev en gemytlig stund med kaffe och prat.

Och nu har middagen serverats och avnjutits, Pocherad kyckling med currysås, får väl anses duga. Som vanligt återstår soffhänget med stickning framför teven.  Tar det för övrigt lugnt och stilla även denna helg, får väl lära mig inse att vila inte är detsamma som att vara lat, men den där lille krävande slavdrivaren på axeln är svår att tampas med. Hur i allsin dar kunde han komma att få dominera livet i så hög grad, helt enkelt en obegränsad oacceptabel omyndighetsförklaring.  

Det blir sparsamt med bilder  på grund av att det klantar till sig mellan mig och min iPhone, jag förmår inte föra över någonting jag fotat efter den 20 oktober, varför vet jag inte och jag fixar inte detta själv. Meeen ... jag postar ändå inlägget i detta skick och hoppas få ordning på bilderna för att komplettera senare.