VINTERKYLAN FORTSÄTTER

Skönt sitta i solen

Vinterns hittills kallaste vecka har gått och kylan verkar fortsätta ännu några dagar, just nu -24,1 vilket man kan kalla myggfritt. Det har samtidigt varit mycket vackra vinterdagar, i min tankevärld riktig vinter. De flesta dagar har vi fått se solen lysa över ett helt vitt landskap, allt är så rent och vackert men de få dagar då det blåst har kylan gått genom märg och ben. Annars måste jag erkänna att jag njuter av vinterkylan, någon djupt rotad gen triggas igång och det känns som jag går igång på något sätt. Kanske adrenalinpåslaget är kroppens försvar mot nedkylning. Naturligtvis krävs det att vara väl påklädd med med  varma  /ylle-/kläder. 

Idag var jag bjuden på lunch och hade förberett mig på promenad . Det var 'bara'  - 17,9 när jag gav mig i väg. Tyvärr gjorde jag ett felaktigt vägval, promenaden blev längre och tog betydligt mer tid än jag räknat med. Följden blev försenad ankomst och det var synnerligen pinsamt, men det  misstaget ska jag nog se till att inte upprepa. Dock, det fanns fortfarande mat  kvar och den smakade särskilt gott eftersom jag under vandringen blivit riktigt hungrig. Lunchen avslutades med kaffe och tårta, gott för både kropp och själ. Enligt appen i telefonen blev den tillryggalagda sträckan blev exakt en mil. Jag hade tänkt att ev gå på bio efteråt för att se A star is born men vi bröt upp för sent för det. Hoppas det går ett tag till så kan jag göra ett försök senare.

Det har pågått en vantutställning här sen i slutet av oktober månad "Marknadsvantar" och igår höll utställaren, Erika Nordvall Falk en föreläsning över ämnet. Mycket välbesökt, folk fick t o m avvisas på grund av utrymmesskäl, Föreläsaren mycket kunnig, inte bara om stickandet i sig, utan i ännu högre grad ur ett etnologiskt och kvinnohistoriskt perspektiv. En jämförelse hon pekade på var att det alltid finns ett namn på knivtillverkare men vem som stickade vantar är i de flesta fall helt okänt och ändå var båda tingen helt nödvändiga i det gamla samhället i vilken miljö det än handlar om. 

Jag hade ett par rätt så gamla vantar på händerna, stickade någon gång på 1960-talet och damerna som satt intill mig uppmanade mig att visa upp dem.

Jag tyckte väl att de var tillverkade i en alltför modern tid i jämförelse med vad som visades på utställningen. men övertalad gav jag efter och visade upp dem. Det slutade med att utställarens intresse väcktes och dokumenterade både med text och bild, det fanns ett par detaljer som hon inte sett tidigare. Roligt var det ändå att få visa att det traditionella hantverket var levande åtminstone för 60 år sedan.

Min egen vantstickning fortsätter och troligen räcker garnet. Det höll på att gå lite galet för mig när den andra vanten påbörjades, det skulle ju bli vänster vante, men efter tre varv kom jag tursamt nog på att jag var på väg att sticka ännu en högervante! 

Jag får också genom den här stickningen bekräftat att återhämtningen efter sommarens överansträngning går framåt. Jag känner inspiration och njuter av att komponera vanten efter eget huvud. Det andra som också brukar trigga igång min fantasi är när materialet inte ser ut att räcka, det blir en sport att få till något tilltalande. Det var likadant på den tiden då jag sydde alla mina kläder, en tygbit som inte såg ut att räcka till någonting var mycket spännande att förvandla till ett användbart plagg. Alla gånger var väl inte resultatet helt lyckat men glädjen att tillverka var obestridlig. Återigen faller tanken på Karin Boyes dikt Rörelse, om vägen och målet!

Det här vantparet får bli en slags prototyp men lusten att sticka fler exemplar finns, både i andra färgkombinationer och med några justeringar. Så roligt är det faktiskt!

Helgen har alltså varit lyckad och jag missade inte  morgonens Söndagsintervju på radions P1, ett program jag alltid ser tid att lyssna till - med en stickning i händerna! Dagens intervjuoffer Björn Hellberg. 

Trots den goda och rikliga lunchen känns det som magen vill ha påfyllning, den signalen kan inte nonchaleras så en titt i kylskåpet ska väl kunna lösa den frågan - nu!   

VINTERKYLA OCH BLODMÅNE

Fritt broderi på egentovat underlag

Var uppe i ottan och tog mig en titt på dagens sensation, blodmånen, då var fullmånen inte helt täckt, endast en smal liten kant på högra sidan var synlig. Nästa gång jag tittade ut var hela månskivan mörk, det var natthimlen också och jag kunde med svårighet urskilja en något mörkt rödaktig måne, i mina ögon inte särskilt blodfull. För att kunna ta bild hade behövts skarpare grejer än mobilkameran, men jag såg den i alla fall, nästa tillfälle lär bli den 20 december 2029. 

Ja, jag ska försöka hitta anledning att mer regelbundet hålla liv i min blogg, ser att det gått precis en vecka nu efter nypremiären och samtidigt råkade jag se att min föresats var ungefär densamma för ett år sedan! Men håll i er nu är risken stor att det blir ett väldigt långt inlägg!

Det har faktiskt varit ett omvälvande år för min del med fastighetsförsäljning, flytt till ny lägenhet och under tiden tackla allt som hör samman med det har minst sagt varit tufft. Under hösten när jag skulle börja 'bo in mig' gick luften totalt ur mig, kändes som alla depåer var totalt uttömda och all energi, ork och förmåga att åstadkomma någonting  alls inte fanns längre. Batteriet var uttömt och nyckeln borttappad! 

Under hösten kom då inbjudan att fira julhelgen hos vänner i Schweiz, en inbjudan jag med glädje accepterade. Vi hade träffats julen innan och redan då kom det på tal. Allt detta genom mina goda vänner som jag utåt brukar kalla för min stödfamilj och det är en alldeles underbar historia i sig. När jag för drygt fem år sedan blev ensam kom de med sin empati, värme och stora omtanke att få en avgörande betydelse för min fortsatta väg i livet. Deras stöd i medmänsklig, harmonisk och allmänt trevlig samvaro har burit mig framåt. Dessutom har jag fått en ny stor familj där jag känner tillhörighet och respekt, trygghet och ett alltid lika glatt välkomnande. Det är nära till hands att fråga hur det kan komma sig att jag får uppleva någonting sådant, men i än större grad  känner jag mig ödmjuk och tacksam, det är som en gåva av livet självt. Och.........anledningen till julresan? Det är äldste sonen i familjen som med sin familj är bosatt i Schweiz, de firade förra julen i Sverige och då kom det på tal att jag var välkommen till dem julen 2018!

Resan startade hemmifrån kvällen innan fortsatt avresa, planet försenat redan vid start bl a p g a förseningar tidigare under dagen och avisning. Hade bokat flygtaxi från Arlanda, lite strul då också vilket innebar att jag kom fram riktigt sent på kvällen, men vi skulle ju bara sova och fortsätta redan under förmiddagen Flygförsening från Bromma redan då. Samma sak i Helsingfors med försenad ankomst till Zurich. Resan därifrån skulle fortsätta med tåg men då visade det sig att vårt bagage inte anlänt och efter anmälan om förlusten mm hade tåget redan gått. Återstod hotellövernattning för fortsatt resa dagen därpå.

Lobbyn på hotellet där vi övernattade i Zurich och även intog en mycket sen middag i lobbyn




Det var en fördel att få göra tågresan under dagtid, att kunna se landskapet vi åkte igenom.

Resan gick västerut, i början barmark, regn och gröna gräsmattor som  blev till vita vidder och så småningom höga alper. Mitt på dagen var vi framme i Sion, den närliggande staden intill byn som  och hämtades med bil av vår värd. Min första kontakt med alpvägar, det bar iväg på smala vägar  hårnålskurvor och brant uppåt.

I mål! Utsikt från rummet där jag sov

Resmålet ligger på ca 1280 m ö h. Snön som jag sett fram emot regnade tyvärr bort under våra första dagar där, temperaturen någon plusgrad och vi promenerade flitigt nedför och uppför backarna. Flåset fick sig en ordentligt träning. Vi var fem personer  som kom dit och fördubblade husets innevånare till tio personer.

Några småtomtar kom på hastigt besök

Julaftonen tillkom ytterligare sex  gäster, familjemedlemmar till frun i huset. Det märkliga var kan jag väl säga, att trots de flesta gästerna var fransktalande, med inslag av engelska, så kände jag mig inte utanför med min brist av franska språket. Gemenskap, harmoni och tolkning gjorde en trivsam samvaro. Det bortkomna bagaget anlände sent på julaftonens eftermiddag!

Staden Sion nere i dalen

Några bilder från vandringar i byn...

och penseer i blom

Juldekorerad husinfart

Efter nio dygn, tusen tack och farväl!

Huset där jag bodde

Mamma kanin tog farväl, 

Ett välkommen åter nästa jul och hemresa med tåg och flyg som nu gick tabellenligt.

 Min brorsdotter mötte på Arlanda och eftersom det då var nyårsafton firade jag in det nya året i Österskär i hennes hem tillsammans med man och dotter med familj. Se det var ett minnesvärt firande av jultiden, och som det känns nu, mycket välgörande. Miljön och livsstilen var totalt annorlunda, harmonisk, avstressande och jag fann mig helt tillrätta. Återigen, tacksamheten är stor för att ha fått vara en del av detta, utan ifrågasättande från min sida huruvida man är värd det eller inte, bara genuin lycka att kunna få ha plats där i tid och rum. Och en eftertanke om vari livets tillgång och värde ligger - som till stor del inte heller finns att köpa, Insatsen är troligen först och främst ens egen totala närvaro/deltagande och kanske också den enskilda personligheten spelar en roll.

Efter att dagens filosofiska tanke släppts kan jag bara lägga till att under veckan som gått har jag också förutom att ha haft den allra tråkigaste sysselsättning jag kan tänka mig - papperssorteinga ur svällande pärmar - fortsatt sticka upp restgarn från förra veckans sockstickning.

 

Det får bli en mössa, sk Allersmössan. Dessutom har jag återupplivat grytlappsvirkning som  för ganska många år sen tog upp min tid.

Då liksom nu gällde det att göra slut på bomullsgarn som låg och skräpade så det lär bli en stor hög vad tiden lider när allt garn tagit slut. I det här sammanhanget passar jag på att kommentera både dagens vinjettbild som den i föregående inlägg. De är ett minne från konstkursen på Edelviks folkhögskola 1997-98 som jag gick första året som pensionär och ett resultat av uppgiften fritt broderi i textilavsnittet.Det var jätteroligt att släppa loss fantasin i fritt fall.

Filmstudions första föreställning, den japanska filmen Under körsbärsträden var rena feel-good upplevelsen, eller som programtexten lös: Mysigt puttrande film om vänskap.

Har också fått fart på dagliga promenader, men den dag då det var -25 eller nåt ditåt då  strejkade jag. Nu har skrivandet tagit alldeles för stor del av dagen men ska ändå ta en runda innan lunchen, en skål soppa som står i kylen och fort och lätt mikras när jag är tillbaka igen. 

Klockan 16.00 gympa och kvällen räddas av teven. Räddningen dock tveksam med tanke på att vi befinner oss i galornas tid.

ÅTERSTART - NYTT ÅR

Nu är glada Julen slut

Gör ett försök att smyga mig in i bloggvärlden igen, idag har det gått nästan fyra månader efter mitt senaste inlägg, bara 12 dagar återstår. Det har - så mycket kan jag säga just nu - sin största orsak i att jag inte haft energi nog att sätta mig vid datorn för att skriva, men mer om detta framöver  i något inlägg. Jag hoppas nämligen, eller jag tror att jag nu är tillräckligt i fas för att emellanåt leverera någon liten epistel.

Innan det dock, trettondagen har gått och julhelgen får betraktas som avslutad. En julhelg som för min del varit annorlunda, trevlig, helt enkelt en fantastisk totalupplevelse. För att binda upp mig själv säger jag också i detta avseende att det kommer mera längre fram. Av den anledningen julpyntade jag tämligen sparsamt men när det skulle plockas bort förundrades jag över hur det kunnat bli så pass mycket ändå. 

I avsaknad av egen gran denna jul  tar jag till lite surrogat, dels NKs julgran plus en överdekorerad gran i en hotellobby i Zurich, det är lite skillnad i julgransmodet också som synes.

Upplysningsvis kan jag ju avslöja att mitt julpyntande normalt är ganska totalt, inte kanske tomtar i mängder men alla textiler; gardiner kuddar, mattor mm byts ut till juliga färger och mönster. Julgranen ska också vara fylld med bollar, ljuskedjor och glitter, min ide är att det hela ska ha en touch av karneval och glädje. Så inte detta år men det kommer fler jular !! 

Nattens snöskörd når imponerande högt upp och även tagit glasrutan i anspråk

Nu till det som händer i nutid, i dagen som är. I morse möttes min nyvakna blick av en närapå igensnöad fönsterruta i vardagsrummet och vid närmare koll visade sig min stora altan vara nästan totalt fylld av snö, och snön fortsatte falla. Det kraftiga blåsväder som varat under natten hade skapat en rejäl driva bortåt 60-70 cm hög. Jag som dessvärre glatt mig åt tanken att snöskottning var i en gången tid, Det åligger nämligen mig som lägenhetsinnehavare att själv sköta skottning av terrassen, Problemet som jag ser det är att det saknas plats att lägga snön på. Risken att den hamnar på terrasserna under mig är uppenbart stor. Får nog försöka klura ut hur det hela ska lösas och min arma axel måste också få ett ord med i laget.

Under höstmånaderna som gått har jag naturligtvis inte varit helt overksam, fortsätter i sakta mak med ordningsställande av lägenheten och gör små framsteg men trots det återstår fortfarande en hel del ogjort men det blir nog nåt riktigt bra till slut. 

Jag uppskattar verkligen att läslusten inte blivit särskilt störd av min trötthet, ja jag har ju inte kunnat läsa så länge på kvällarna innan John Blund tagit över och det har inneburit att varenda bok tagit onödigt lång tid.  Här några av höstens läsning.

Handarbetandet har också så sakteliga kommit igång med en liten störning i början av hösten. Jag hade under flyttiden fått en idè att sticka tre stycken s k julstrumpor men när jag skulle sätta igång höll projektet på att gå överstyr redan innan det startat. det gällde att hitta de nödvändiga tillbehören, sticknålar och mönster. Som jag letade och undrade var och i vilken kartong jag lämpligast skulle söka. Jag var verkligen inte beredd att ge upp tanken och köpte garn fast mönstertidningen höll sig undan. Men skam den som ger sig, till sist dök den upp och jag kunde börja stickningen. för att inte tappa sugen i slutskedet stickade jag alla tre samtidigt, dvs jag gjorde ett moment i taget på alla. Tanken var att alla skulle bli färdiga samtidigt, risken att jag annars skulle tappa geisten när den tredje skulle stickas. Tiden var begränsad men veckan före jul kunde jag leverera alla för att komma de tre små godingarna tillhanda till jul.

Sen har jag faktiskt nu efter nyår stickat ett par mönstrade sockar, mest för att öva att sticka med flera färger, som det var så länge sedan jag gjorde. Det var inte helt fel men jag behöver mer övning.

När jag åkte iväg på den fantastiska julresan så lämnade jag allt vad handarbete kvar hemma. En nästan otänkbar handling men det visade sig att jag inte en enda gång under hela tiden saknade något att ha  i händerna. Ett sant bevis på resans värde.

Det nya året har startat med fortsättning på höstens aktiviteter gympa ett par gånger i veckan, en afton i veckan med stickcafé och i morgon första promenaden för året med promenadgruppen, fast jag har redan  börjat om med dagliga promenader igen, nu dock något kortare än det jag trodde mig kunna klara av under tidig höst. Film, teater och andra begivenheter ska väl även få sin beskärda del av min tid. En Stockholmsresa är också planerad längre fram, evenemangsbiljetter redan inköpta! Nog känns det som det finns anledning att se fram emot det kommande året.

Som första försök att återuppväcka skrivlusten får det här duga så länge men jag har en del att berätta på lager bl a om det här:

TRÖTT, TRÖTT, TRÖTT

Solig höstmorgon

Ännu en vecka, drygt, har dragit iväg med både trevliga tillställningar och smått tröttsamma aktiviteter och idag försöker jag med någon form av återhämtning efter gårdagens totaldip.

Men jag börjar med den roligare sidan av tillvaron, d v s både film och annan underhållning. Andra filmen i Filmstudions höstutbud, den norska filmen Vad ska folk säga? var ett omskakande drama om hederskultur,. Jag gick därifrån med en känsla av förtvivlad maktlöshet, var finns möjligheten till kontakt och förståelse mellan så olika kulturer, i vilken värld finns mötet?

Jazzcafeet på lördagen lämnar jag därhän med tanke på söndagskvällens konsert på Nordanåteatern med Edda Magnason och Norrbottens Big Band.

En lång basklarinett, en icke fullt så lång man och i bakgrunden Edda Magnason

En konstellation med bl a 12-13 blåsare stod för ett enormt tryck och jag borde egentligen ha suttit längst bak i salongen och inte på rad sju. Fantastiska musiker och för alla utom en komposition stod överraskande Edda Magnason för. 

Lördagskvällens middag hos en väninna var ett avslappnat och trevligt avbrott i min tillvaro som hela tiden egentligen uteslutande handlar om att få lägenheten i det skick jag vill se den - så småningom! Tanken som kom efteråt var att jag tydligen fortfarande har en hög stressnivå som jag för en kort stund kunde släppa och bara njuta av den gemensamma och otvungna samvaron. Sov gott och länge på natten och kunde unna mig ordentlig vila under söndagen.Veckans morgonpromenader har varit härliga med soligt och lite höstkyligt väder.Jag passerar varje gång ridhuset och hästarna är då redan ute i hagarna, senast gången var vattenkaren tomma till viss förtret.

Vattenväntan

Kommande vecka startar dessutom något försenad Må bra-gympan.

Nu har jag ett par morgnar sett +2 grader som lägsta nattemperatur och det kan väl betyda att vissa ställen redan haft frost. I dag har jag avstått från den långa rundan men det blir not en kortare version senare under dagen.. I eftermiddag kommer Ikeatransporten som innehåller den garderobskombination jag beställde vid besöket i Umeå. Under dagen ska jag göra plats för de platta paketen som får ligga tills på måndag då monteringen ska ske.Det blir spännande se hur det kommer att ta sig ut och om det motsvarar min önskan om praktisk förvaring.

Och till sist men inte minst, vilken härlig känsla att äntligen ha fungerande belysning överallt. I går var elektrikern här och satte upp takarmaturerna och största statushöjningen är nog hallbelysningen då  jag kan ha stängd badrumsdörr i fortsättningen. Men ........ när allt var klart gick den s k luften ur mig, Jag blir så enormt trött när något ska göras eftersom jag hela tiden engagerar mig i vad som händer, vill ju att jag får mina önskemål genomförda till belåtenhet. Det blev ju också det igår men som sagt all ork tog slut för mig. Veckohandlingen stod dessutom på tur och det kändes ett tag som att om jag träffar någon som ska prata med mig så orkar jag inte med det.fast när nöden är som störst o s v..... Jag stötte ihop med underbaraste Kerstin, pratade några ord och hon erbjöd mig att åka med i bilen hem vilket jag tacksamt tog emot. Helt utmattad sov jag bort kvällen, orkade inte med vare sig film eller höstmöte med släktforskningsföreningen och sticknålarna fick dessutom också vila.

Den smådeppiga attacken försvann under nattens sömn och nu förbereder jag en stillsam dag.Tanken att jag inte kommer att klara av slutföra detta med lägenhetens iordningsställande får inte ta energi från mig. 

Veckan som kommer är det hög tid att vintra i stugan, som verkligen fått klara sig utan mina besök denna sommar, hoppas kunna vara där längre perioder kommande år. Efter det ska jag fundera över om och när det kan passa med några dagar i huvudstaden, det skulle nog behövas som omväxling. Dessutom fick jag hörom dagen en inbjudan till julfirande som jag ser fram emot, hoppas kunna ordna med kattskötsel under tiden. Lyckligtvis finns alltid ljuspunkter i framtiden.

Dagens vackra tanke

VILKEN DAG!

  

Det är gårdagens resultat som föranleder detta euforiska utrop! Jag som nästan börjat förtvivla över den förlorade energin  och framför allt oförmågan till klar målsättning. Och i för sig är ju det naturliga målet att få en för mig själv godtagbar ordning i lägenheten men jag har lämnat frågan om tid öppen, det får ta sin tid och bli när det blir. Avslappnad och skön tanke men inte helt tillfredsställande. En svag natur förfaller lätt i ett latmanstillstånd och resultatet låter vänta på sig, man blir lite lessen i roten. 

Eftersom jag hade ett planerat telefonsamtal att ringa i går så gjorde jag det och elektrikern som det gällde lovade komma hit om ca en vecka och efter det har jag förhoppningsvis fungerande belysning överallt. Dagen därpå kommer Ikeatransporten och då krävs montering. När jag ändå kommit igång ringde jag den trofaste snickaren som omedelbart lovade komma den 1 oktober och det blir så att säga början till slutet. Det handlar om en garderobskombination och jag kan få undan mina kläder som ligger  i stora högar på stolarna och fortfarande i lådor för att inte tala om trängseln i klädkammaren. 

Det blev en mycket bra start på dagen så efter en snabb tur ner till stan för att hämta teaterbiljetter fortsatte jag upp till Solbacken och Rusta. En liten transportkärra som i deras ordbruk kallas magasinskärra, och en steghylla var föremålen jag planerat köpa en längre tid men inte funnit i affären  trots att dessa skulle finnas enligt uppgift på deras hemsida- Efter att personalen funnit att det fanns en av vardera produkterna i affären startade operation Sökninng. Jag hade ju tidigare själv letat och det fick också den personal som hjälpte mig göra.Möjligheten att den lilla transportkärran gått ut utan att passera kassan fans som en rimlig förklaring! Det behövdes ytterligare hjälp och se, högst upp på en hylla bland måleriartiklar fanns en enda kärra, den jag behövde! Steghyllan som också var den sista som fanns hade vi hämtat under vägen men då kom problem nr två.Hur skulle jag kunna få med mig ett nästan två meter långt platt paket plus den lilla kärran? Jag hade nämligen inte bilen med. Och .... det var just den lilla kärran som blev den naturliga lösningen, det den var speciellt lämpad för så att säga. Att jag dessutom precis hann fram till lokalbussen och träffade på en hjälpsam chaufför var en extra poäng. Alltnog, jag lyckades ganska smärtfritt komma upp i lägenheten med de eftertraktade prylarna.

Platta paket, som är lågprisaffärernas kostnadslösning innebär också montering och det kunde jag naturligtvis inte låta bli att ta mig an. Hyllan kom på plats men jag väntar tills jag får hjälp med att förankra den. Vill inte gärna skruva i väggarna själv, rädd att det då går snett och som den lite petiga natur jag är, skulle det störa mig i evigheter. 

Hur som helst det kändes skönt med gårdagens resultat som jag tycker förde mig en bit framåt men det kostade! Jag somnade stilla ifrån teven och missade kvällens inslag i programserien om sökandet av arvingar. Det går leva med, finns ju både repris och play. 

Nu väntar träff med promenadgänget för dagens vandring med efterföljande lunch, I kväll dessutom den andra visningen av Filmstudions program. Apropå teaterbiljetterna jag köpte var det till Västrbottensteaterns julföreställning, Hasse och Tages Julafton, som redan är livligt bokad. Jag har dessutom köpt biljetter till ett par lunchföreställningar för att inte tala om det som ytterligare väntar; Edda Magnasson, Stacey Kent och Jojje Wadenius. Jag tycker mig ha väldigt mycket att se fram emot

MINNEN KONTRA ICKEMINNEN

Hösten är kommen

Söndagen är på väg att gå över till kväll och jag försöker mig på ett inlägg, denna gång från datorn eftersom jag upplever att paddan strular till de för mig på et sätt som jag inte är tillräckligt kunnig för att tackla. Frågan 'r om detta blir lättare då jag sittandes på sovrumsgolvet med utsträckta ben och tangentbordet vinglande på mina knän. Väl värt ett försök ändå!

Började dagen med den vanliga långpromenaden efter att jag lyssnat på Söndagsintervjun på radions P! med den i mitt tycke absolut bäste intervjuaren, Martin Wicklin. på den kvinnliga sidan är/var min idol Ann-Marie Rauer (programmet Sverige) som tyvärr försvunnit från rutan, men de här båda behärskar en mjuk intervjustil som resulterar i förnämliga mänskliga program.

Promenaden var skön i soligt något svalare väder men jag förstår mig inte på mätningsresultatet i min telefon, appen Hälsa, stegmängden varierar och även promenadens längd fastän jag går samma sträcka varje gång. Misstänker att jag tar kortare steg ju fortare jag går men troligen rör det sig om ca 7 km. Numer bryr jag mig inte om att på något sätt pressa tiden utan tar mig runt i de takt som känns bekväm och att resultatet blir en ordentlig genomsvettning - ända in i märgen! Rundan går till stor del på en väg i närheten av skog där höstfärgerna så sakteliga börjar visa sig men det har ju fortfarande inte varit någon frostnatt här så grönskan är övervägande. 

Under gåendet virvlar tankarna runt i huvudet, oftast har jag långa utläggningar i mitt inre som skulle sitta bra  på pränt men tyvärr så stannar det mesta kvar där uppe bland cellerna. idag dock bearbetade jag det jag låtit bli rubrik till dagens inlägg, minnen i första hand men också betydelsen av det man inte minns. Anledningen till det har med flytten att göra. I samband med att jag tömmer flyttkartonger kommer många gamla och så att säga arkiverade saker fram bl en gedigen brevskörd. Inte bara mina egna under hela livet erhållna brev utan även min mors  och t o m min morfars brev.  Det har bara blivit små axplock som jag läst nu men bland mina egna brev förundras jag över med vilken iver jag började söka brevvänner från jordens alla hörn så fort jag efter ett år i realskolan kunde uttrycka mig på engelska. Det blev både kortare och längre brevväxlingar.  Det tog mig en hel dag att gå igenom den kartongen delvis beroende på att en del som jag kallar ickeminnen blev klarlagda när jag läste brev som min mor skrivit hem, de svar hon fått dels av min far och även sina systrar. Jag har till stor del förträngt att min mor var sjuk under långa tider och inlagd på sjukhus, bl a för blödande magsår. Som jag förstår kan det ha varit från det jag var i 11-årsåldern och periodvis framåt något år.En del händelser som jag inte förstått sammanhanget kring är totalt borta från mitt medvetande. 

Det hela slutade med att jag avbröt att läsa fler brev för tillfället, jag blev alldeles för berörd av det jag fått mig till liva och natten efter ville inte sömnen riktigt infinna sig. 

Nu har i alla fall den sista kartongen som fanns uppe i lägenheten blivit tömd, nu väntar jag bara på att leveransen från Ikea kommer och att jag får de beställda garderoberna monterade.  Jag hittar inte så bra bland mina kläder  och snart får jag behov av annat än sommarkläder. Framför allt behöver jag få ordning på liggande kläder som det inte finns någon plsts för, hyllor saknas.I morgon är  det äntligen dags att kontakta elektrikern enligt löfte, så  det kan så småningom bli ljus i mitt hus, hittills har det visserligen gått bra med fönsterlampor men det vore bra få stänga badrumsdörren. Det är nämligen enda sättet att få ljus i hallen den vägen!

För övrigt så har programmen för både Filmstudion och teatern kommit och ett antal biljetter  har införskaffats, men första filmen på Filmstudion var totalt värdelös, hoppas veckans föreställning blir trevligare.

Det var också premiär för Jazzcaféeet i går, en konsert som benämndes som Tribute to The Great Kai  & J.J.Två trombonister, Lars Ullberg och Hannes Falk, med band som hedrade Kai Winding och Jay Jay Johnson, trevliga, välklädda och välspelande, välutbildade musiker som kanske låter höra sig mer i framtiden, kanske i synnerhet pianisten Britta Virves. 

Här åkte kavajerna av 

När Jazzklubbens ordförande tackade musikanterna passade han på att dra en liten anekdot, han har många lustigheter på lager, och den här handlade om definitionen av en trombon. Han hade nämligen en gång spelat tillsammans med en trombonist, utbildad genom Frälsningsarméns försorg som hade förklarat ungefär så här: En trombon blåser man i ena ändan och Gud vet vad som kommer ut i den andra!

Efter det kom ett extranummer!

Jag slutar också med lite extra nämligen en bild av mitt orkidéfönster som blommar så tacksamt

. 

HÖSTMÅNAD

Tänk vad tiden går, redan höst efter denna på flera sätt intensiva sommar som för min del känns oändligt lång när jag tänker bakåt. Men tack vare tidens gång börjar jag nu ändå landa i tillvaron och mentalt känna den fasta marken under fossingarna.

Oredan runt mig består men jag betar av små bitar i taget om än inte flitigt men som en av mina vänner Uppmuntrande kommenterade ’Rom byggdes inte på en dag’ och vad blev inte den staden. Säger jag som inte varit där trots att det varit ett av drömresemålen ända sen olympiaden var där. Och vad ska det inte bli av den här lägenheten till slut!

Nu har jag dessutom äntligen skaffat den mikrougn jag inte saknat särskilt mycket men inte helt kan undvara heller. Inte helt lätt att välja, utbudet är stort och tilläggsfunktioner utöver de mest basala som tining och uppvärmning, är oändligt. För att inte tala om själva designen, jag höll verkligen på att falla för en läckert retrobetonad historia.  Fast dubbelt så dyr och med alla möjligheter till varierad matlagning som jag ändå aldrig skulle komma att nyttja avgjorde, nu står den alla enklaste och minsta modellen helt anonymt i ett hörn på köksbänken och tillfredställer mitt behov att värma mat.

Jag gjorde en paus i skrivandet för promenad, en härlig vandring i skönt och soligt väder. Den blir ganska lång, ca 7 km, och känns lite trist emelllanåt. Tänkte idag att kanske jag till slut faller för frestelsen med en bok i örat men jag tycker också om att höra alla små ljud som finns, fågelsången den här årstiden är nästan obefintlig men suset av trädens finns hela tiden med varierande styrka, att kunna höra  här finns en asp i närheten det är naturens egen poesi. En dag tidigare när jag gick en bit efter det nästan övervuxna skoterspåret blev jag en aning tankfull, hur hade en avfallstunna hamnat mitt inne i skogen, dit vare sig hittar eller kommer sig en sopbil! Hur tänkte man den gången?

I och med det kom jag in på ett av mina favoritprogram på teve, Babel, som jag sällan missar liksom Kulturstudion på lördagskvällarna. I gårdagens sändning medverkade Jonas Hasse Khemiri som pratade om sin senaste bok Pappaklausulen, medverkade gjorde också norska författarinnan Vigdis Hjort som med sin familjeroman Arv och miljö lyckats både göra succé och skandal. I samtalet poängterade hon bl a hur minnen av vissa händelser upplevs helt olika av personer som varit med, ingen kan sägas vare sig ha helt rätt eller fel, den egna upplevelsen skiftar. Khemiri beundrar jag för hans förmåga att vända på alla stenar en extra gång. Som småbarnsfar hade han bl a iakttagit hur fort hans egna barn fattat olika beteenden och att han försökt att inte använda villkorade förmaningar t ex att de inte fick sitta hela tiden med plattan varpå barnen omedelbart kontrat med att ’om vi inte får det får du inte heller sitta och läsa’.

Apropå läsa har jag så smått att läsa igen, det blev en total förändring av mina vanor under sommaren, orken räckte liksom inte till och jag somnade oftast långt innan jag hann ta tag i någon bok. I flytten flöt en del olästa böcker upp bl a Runt globen med fötterna på jorden skriven av Assar Svensson grundare av skellefteföretaget Skega (Ersmark). En entreprenör ut i fingerspetsarna som haft en stor betydelse för bygden, spännande läsning om hans internationella verksamhet. En annan bok som jag också tog mig an är Carl Linnaeus Lapplands resa år 1732. Jag skulle behöva min kusin Anne-Maries latinska kunskaper för att förstå dels alla växters namn liksom även många uttryck. Det finns visserligen förklaringar men det blir en hoppig läsning då. Själva resandet beskrivs så man får en uppfattning om svårigheterna jämfört med dagens olika färdmedel. Jag har nu följt med till Veda i Ångermanland. Förutom en beskrivning av sin reseutrustning förekommer ibland lustiga kommentarer som i gränslandet mellan Uppland och Gästrikland är gästgivarna odugliga eller citat: Inmot aftonen kom jag till Sundsvall, vilken stad är en liten fläck, ligger mellan 2:ne höga backar; till den ena sidan går havet och dit flyter gent emot en flod från landet. Han hade då varit på resa 6 dygn och stannade kvar över Kristi himmelsfärds dag ’dels för högtidens skull, dels för min trötta och skakade kropp att litet ställa till rätta.’  Och då hade han hela det inre av övre Norrland framför sig med ofantliga vedermödor! Och jag har efter den här bokens slut att ta itu med det som återstår av Maria Magdalena, boken alltså!

Ett annat tidsfördriv som fått ligga helt orört är mitt handarbete. När jag åkte nr till stugan för min vilovecka tog jag med det enda i den vägen jag hittade, ett par sockor som jag skulle ändra en aning och virkade grytlappar som väntade att avslutas. Efter jag gjort det klart kunde jag inte låta bli att starta ännu ett par sockar, för övrigt har jag inte hittat i vilken kartong något handarbete eller vare sig sticknålarna eller virknålar finns så jag får syssla med det som finns till hands. För övrigt har jag fortfarande nära till sömnen när jag på kvällarna sätter mig framför teven. I går på eftermiddagen strax innan stängningsdags tog jag en promenad till handelsområdet och skaffade lite fräscha blommor att placera utanför dörren, den sommarplanteringar som stod där var både risig och utan sommarcharm, helt bortglömd helt enkelt och det var verkligen dags att byta ut./>