FLAGGAN NEDTAGEN

Nedtaget och flyttat

Här är jag återigen efter ett mycket långt uppehåll. Tid har tyvärr inte funnits för filosoferande i bloggen, mitt fokus har varit totalt inriktat på att slutföra flyttning och inte minst tömningen av huset. Men ....... tursamt nog har allt ett slut, så även detta!

Skylten indragen och flaggan nedtagen på 23:an och vajar i fortsättningen på terrassen till min lägenhet. Skylten eller egentligen min egentillverkade keramik ska också få plats där. Och äntligen har flyttprocessen landat och jag är nu installerad i min nya bostad omgiven av ännu ett kaos som kanske tar stor del av hösten att ordna upp.

I torsdags kunde jag plocka med mig de allra sista prylarna och flyttstädningen blev kollad av de nya husägarna till full belåtenhet. För övrigt var jag själv också mycket belåten med städfirmans arbete och rekommenderar dem gärna.

Luften  eller var det orken som tog slut så totalt när jag landade i lägenheten på kvällen. Slocknade totalt i soffan och kunde med svårighet ta mig till sängen där sömnen fortsatte hela natten. Vaknade ganska mosig och behövde hela förmiddagen för att komma på rätt köl. Tog helledigt resten av dagen, rantade lite på affärer och kollade bl a på en ny tevebänk. Köpte lite färdiggrillat och potatissallad till middag, sen ännu en kväll i John Blunds sällskap. Fanns ingen möjlighet att hålla korpgluggarna öppna.

I går åkte jag som planerat ner till stugan med en del grejer, längtar så förtvivlat att äntligen få vara vid havet på ’semester’ ett tag nu. Om några dagar så ska jag bara lata mig där. Det blev bara en kort visit, träffade och pratade med grannen ett tag och åkte sen tillbaka. Men kors vad soffan drog när jag kom hem, kunde inte alls stå emot och vad hände då om inte ett besök av den efterhängnse John  Blund som stannade minst ett par-tre timmar. Det i sin tur gjorde att för första gången på minst en månad kunde jag hålla mig vaken hela kvällen, så det kanske finns hopp om en förnyad vakentillvaro.

Från mitt kök där jag sitter och skriver just nu

För övrigt försöker jag ordna upp det mest basala, har idag plockat ut allt som bara stuvats in skafferiet huller om buller och utan möjlighet att ens hitta saltet eller nåt annat livsnödvändigt. Nu är allt placerat i en ordning som jag först och främst måste lära mig och för det andra rimligtvis försöka hålla.

På så sätt tänker jag mig att allt eftersom vidga cirklarna och få till en fungerande tillvaro, det kommer att ta tid och så får det bli. Förutsättningarna är ju annorlunda nu men inte desto mindre trevliga. Jag känner mig redan nu hemma här och trivseln är bl a min egen uppgift att fixa vilket jag tror kommer att gå bra.

För övrigt slog det mig en dag medan hustömningen pågick att jag ville absolut inte flytta tillbaka. Jag har trivts så bra i huset och kände fullständig harmoni där tillsammans med min sambo. Efter hans bortgång blev tillvaron aldrig mer densamma, och jag känner stor tillfredsställelse över att ha kommit fram till detta beslut i tid. I tid för att om möjligt skapa mig en ny innehållsrik tillvaro.

Känns som ett något trevande försök att skriva ner några av mina tankar, förhoppningsvis kommer jag igång  lite bättre framöver när jag kommit till ro. Tror också att med lite distans till de senaste månadernas stök och bök kommer reflexionerna över den här stora omställningen, vad som händer inombords tillika med allt yttre runt omkring.

 Även Lila tycks ha funnit sig tillrätta här, hon har bl a nu äntligen accepterat sin hängmatta, den elementhängda säng hon aldrig brydde sig om när hon fick den, så den har varit förvisad till vinden under många år.

FETA KOMPLI

Alternativa stavningar Fete accompli och Fait accompli mynnar ut i fullbordat faktum vilket var gårdagens allt överskuggande händelse. Husaffären skrevs fast med avtal om tillträde den 13 augusti 2018, 

Det som jag trodde skulle bekräfta min känsla av befrielse och tillfredsställelse över att allt gått i lås visade sig vara en skör dröm. Vid det affärsavslutande handslaget bröt min gråt helt oväntat ut. Det var jag verkligen inte förberedd på, överraskad försökte jag ursäkta mig, kändes smått pinsamt att det i övrigt helt korrekta mötet stördes. Men ursäkten kan kanske vara att den stora anspänning som jag känt under den här förberedelsetiden plötsligt krävde sitt pris och att jag  hellre tacksamt ska ta emot och bejaka mina känslor.

Jag var dock berörd av allt resten av dagen, kände mig nerstämd, till och med rent ut deppig och inte alls vid gott mod. Hade absolut behövt en varm famn att gråta ut i och där ligger också min stora saknad, att i alla livets skeden vara helt ensam är inte lätt för människan att uthärda. Frusen ända in i själen, tom i huvudet och oförmögen att tänka positivt gick jag till sängs, sov en god natt och håller nu på att rulla igång en alldeles vanlig dag. Inte helt modlös men än så länge lite låg. 

Vilken litania det här blev, borde väl hellre ha varit en glädjefylld tacksamhetsberättelse men helt övertygad om glädjens återkomst går jag hellre uppför stegen mot ett mer harmoniskt tillstånd. Det kommer helt visst!

Hur som helst så var jag också väldigt nyfiken på hur långt renoveringsarbetet i lägenheten kommit. Det skulle ju varit klart redan i fredags men då återstod en hel del. Nu var alla tapeter uppsatta, jag godkände mitt eget val! Målaren var i full gång med avslutande måleriarbeten, arbetade på övertid och skulle behöva någon timme till idag.Den beställda städningen framflyttad motsvarande tid. Sen återstår att sätta in de nya dörrarna och skåpluckorna så efter midsommar kan jag nog börja 'belamra' lägenheten med mina prylar. Ska idag också boka dag för den kommande flytten.

Gårdagens ljuspunkt var den kommentar jag fick av målaren när jag berättade hur fantastiskt väl allt fungerat under den här tiden, så glad och tacksam jag är över att allt gått i lås helt utan problem och mankemang. "Du har säkert förtjänat det" Tänk, det var andra gången jag fick den kommentaren och båda gångerna av män, okända män! Man kan väl säga att det finns hopp för mänskligheten.

Ett annat hopp, för mig, är att skriva ut det som ligger på hög inombords, mitt sätt att prata av mig i min ensamhet, det neutraliserar och känns som att slänga skräp på sophögen, man blir av med det och saknar det inte.

Avslutningsvis, jag brukar ju nu och då försöka hitta 'kloka ord' som understryker innehållet i det jag skrivit. I dag fann jag, som så ofta, en fråga med svar i Bodil Jönssons bok Vad är tid. 

Frågan är: Hur kan man hålla ihop sitt jag över tid?
Det korta svaret: Ja det kan man verkligen undra. 
I det långa svaret citerar hon Tomas Tranströmer (i Minnena ser mig)

Inom mig bär jag mina tidigare
ansikten, som ett träd har sina 
årsringar. Det är summan av dem
som är "jag". Spegeln ser bara
mitt senaste ansikte, jag känner av 
alla mina tidigare

BEFRIANDE REGN

En årsgammal bild men alltjämt min längtans mål 

Vaknade till ljudet av regn som föll mot altantaket och konstigt nog blev jag glad åt det jag hörde. Tror bestämt att kroppen signalerade en fridag i sikte och det känns som om jag behöver den.

Det har ju dröjt väldigt länge sedan mitt senaste inlägg här och anledningen är att tiden verkligen inte har räckt till och inte orken heller för den delen. Efter fotograferingen av huset som jag då skrev om har hela husförsäljningsprocessen gått på rulle så att säga. Den följdes av annonsering både Hemnet och i lokaltidningen den 2 juni med två planerade visningar som dock till slut blev fyra. Trots att jag inte fysiskt var närvarande där så tror jag att mitt psykiska deltagande var åtskilligt mer än 100% så totalt utmattad som jag kände mig efteråt. Efter första visningen hade anspänningen varit så hög att det tog flera dagar innan jag kände mig någorlunda balanserad igen. 

Det största besväret var egentligen att hålla hemmet i välstädat och presentabelt skick vilket gjorde att packning mm var mindre lämpligt att syssla med just då men jag hade ändå sysselsättning hela tiden. Parallellt pågick-pågår renovering av lägenheten och samtidigt  försöker jag tänka mig in i vad som är mest nödvändigt och ändamålsenligt i mitt nya hem. Koll på affärer och inköp eller beställningar har tagit en stor del av tiden. I planeringen ingick också inköp från Ikea, en lista har legat till grund för det och den har redigerats hela tiden.

I fredags var det till sist dags för en tur till Umeå för Ikeabesök. Det var skönt att med listan i hand gå runt mellan avdelningarna där, bestämma och beställa. All heder åt personalen som verkligen var tillmötesgående, hjälpsamma  och trevliga. Inte nog med det, de som jag träffat tidigt på dagen återkopplade senare på eftermiddagen när man möttes genom att både heja och fråga hur det gick! Det om något är en vinnande affärspolicy! Nu återstår bara leveransen, skruvandet och den slutliga granskningen av resultatet som jag hoppas bli nöjd med. Spännande är det hela tiden nu.

Stugan har fått vila i godan ro på en andra plats i mitt sinne. Min längtan efter försommarens 'vita nätter'  har nog aldrig varit större än i år när det dessutom varit önskeväder. I lördags morse blev det äntligen dags för en tur dit ner, gräsmattan har fått stå i träda hela våren och med bitvis alldeles för långt gräs såg den "gräslig" ut men gräsklipparen gjorde ett bra jobb. Delar av tomten har dessutom lidit av svår torka, bruna fläckar vittnade om det. Sen jag kört slut på två tankningar gav jag upp och lämnade en stor del kvar att klippas vid senare tillfälle. 

I går blev stugan dessutom ordentligt uppstädad, jag fick en god väninnas välvilliga hjälp och efter dagens möda kunde vi lämna det sommardoftande huset med gott samvete. Nu väntar jag bara till midsommar och första övernattningen där. Dessvärre ser inte väderprognosen lovande ut men jag hoppas att den för en gångs skull inte slår in vilket annars alltid bruka vara fallet när det förutspås regn. 

I dag har jag inte planerat så noga vad som ska göras men det verkar vara en god idé att ta hand om tvättstugan. Jag hann tvätta en maskin i går kväll, och maskinen hade redan startat när jag steg upp och ännu en omgång går nu. Dessutom har jag inte riktigt hunnit med att ta hand om någon tidigare tvätt. Med regnet smattrande mot altantaket bör det vara en given sysselsättning. 

Det är inte bara regnet som befriar, än mer befriad känner jag mig att husaffären gick så pass snabbt. När jag var i Umeå så passade jag också på att skaffa lite nya kläder och när jag var i provhytten kom det efterlängtade samtalet från mäklaren och jag kunde att med glädje ha ropat ut att 'jag har sålt huset' Jiipiii!! Däremot bubblade jag över och berättade för biträdet som servade mig. Jag blev inte så lite uppeldad och vimsig.

Dagen blev alltså upplevelserik och fortsatte så. Efter jag kommit hem fick jag ett telefonsamtal som också var smått euforiskt. Det var en kvinna som jag i släktforskningssammanhang tidigare varit i kontakt med, då med avsikt att kontakta hennes far. Den samtalet blev aldrig av, han gick bort innan vi hann pratas vid och den tråden kändes tråkigt nog avslutad. Nu hade hon DNA-testat sig, funnit att vi är mycket nära släkt och vill absolut att vi får träffas för att närmare analysera släktskapet. Som läget är nu måste jag hur intressant det än är skjuta på det mötet till senare under hösten. Efter en snabbtitt jag gjort verkar det som gemensamma anor finns i Ragunda på flera linjer via min farmor. 

Kontentan av allt som händer är ändå en känsla av närvaro och aktiv delaktighet i ett hela tiden pågående liv, att den egna världen blivit större, att det helt enkelt är roligt att leva och att en spännande framtid väntar.

TEMPERATUREN STIGER

En förebild när det gäller att koppla av och njuta

Ja inte bara utomhus utan även för mig personligen. Händelseförloppet nu har kommit in i ett självgående skede  och det gäller att hålla ångan uppe för att hänga med. Har börjat dagen med en liten förberedelse för det transportstöd jag får under dagen. Den här flyttsnurren innebär bl a att en del av bohaget som jag tror att jag behöver ha kvar flyttas vidare till nya ställen, i det här fallet till stugan där jag förhoppningsvis kan få mitt förråd lite mer praktiskt inrett.

I går fotograferades mitt hem inför den kommande försäljningen och förberedelserna innan pågick till sista minuten.  Jag plockade bort och städade undan så mycket så jag tyckte till slut att jag inte alls kände igen mig i miljön, dessutom har jag nu svårt hitta igen det nödvändigaste, t o m fjärrkontrollerna verkade ha gömt sig ordentligt.Det jag inte hann med var att fixa håret och även om jag inte skulle finnas på något foto så var det helt nödvändigt! att även göra det.!!

När fotandet var över var jag fullständigt utmattad, en lätt lunch och vila med korsord var välbehövligt men tog mig till sist samman på en affärsrunda. Eller egentligen till en möbelaffär. Har kommit fram till att förutom att jag definitivt inte kan flytta med mig alla mina möbler så ska jag ta med bara något fåtal prylar och komplettera med med nya och mer ändamålsenliga möbler. Nummer ett är en ny säng och jag hittade en som motsvarade mina drömmar  och som förmodligen också ska ge mig en bra drömsömn. För det andra uppmuntrade jag mig själv med en annan dröm, en läckert röd Stressless fåtölj  som ersättning för den älskade röda soffa som jag tyvärr måste ta avsked från. En ny soffa står alltså på tur men rummet ska mätas upp lite mer exakt innan jag bestämmer mig. Det blev en trevlig stund på möbelaffären och pricken över i:et var att den trevlige försäljaren visade sig vara en riktig surjämte från Frösön!

Som om inte det var nog kände jag när jag kom hem att jag behövde prata av mig en stund och passade på att hälsa på min fina väninna. Efter fika och prat hade jag kommit in i 'normal mode' igen och åkte hem. Något mer produktivt arbete blev det inte den dagen, bara slappa i soffan framför teven. Tar igen det under dagen idag.

Det blir lite handarbete nu på kvällarna, jag håller i sticknålarna och knappt något mer. Men jag har avslutat mitt lilla projekt att sticka sockar till det inte fanns något restgarn alls kvar. Jag tycker nog att jag lyckades helt och hållet. Bild kommer senare när dator och kamera är mer samarbetsvilliga.

Samma sak med kvällsläsningen, jag håller i princip bara en bok i handen, läser knappt någon  enda rad. Avslutade till sist Nabots sten av Sara Lidman. Det var en märklig bok, svår att tyda och behöver helt klart en omläsning. Efter den behövde jag en ny bok men nu har de flesta hamnat i flyttkartonger men fick syn på Laurence Gardners Maria Magdalena och tänkte att det kanske är dags ta sig an den.Jag tycks ju ha kommit in i att läsa svåra, annorlunda böcker och det verkar stämma in på den här boken. Jag inser också att efter ha läst den är det dags att ännu en gång ta sig an Umberto Ecos Rosens namn eftersom Gardner ofta refererar till den.

I lördags åkte jag ner till stugan för årets första besök och där var lika soligt och rofyllt som alltid, stannade dock bara ett par-tre timmar innan jag åkte hem igen. Lastade ur bilen prylarna jag tagit med och var på vägföreningens möte. Jättetrevligt att se alla som var där och känna lite av sommargemenskapen. När nästa besök kan bli har jag inte en aning om men till midsommar ska jag nog ändå försöka övernatta där. Ja vill sitta i  solen vid stugväggen en tidig morgon med min frukost, titta ut över havet, känna havsluften och lyssna på fåglarna. Det är den absolut största lyckan, i full harmoni med alla sinnen öppna för omgivningens intryck.

Dagen idag har börjat solig, svagt fågelkvitter hörs, det är sommar och rönnens blommar väntar på att slå ut.  Konvaljens blad sticker modigt upp sina blad och ser ut lova blomning. Maskrosorna lyser redan med full kraft, inte alltid lika välkomna dock, men vackra ändå.

Nu till mitt dagliga värv, ingen mer tid får förspillas åt enbart nöje fast jag inser nyttan med att varva
 aktiviteterna för att på så vis hämta energikickar. .

LIVSFÖRÄNDRINGENS TID

Om någon undrat över min frånvaro från bloggandet så har det verkligen sin förklaring. tiden räcker inte till, andra aktiviteter har helt tagit över min tillvaro som är stadd i totalförändring.

JAG SKA SÄLJA MITT HUS! 

Den årslånga processen att söka lägenhet, d v s en som 'duger' och tillgodoser mina önskemål är över. Jag har hittat den,  en där t o m adressen känns hel OK eller vad sägs om Lyckogränd? och numret sammanfaller till råga på allt med mitt födelsedatum 12/9!! I och med att kontraktet skrev startade också en händelsekedja som jag knappt hänger med i. Startsignal till mäklaren, genomgång av allt som gömmer sig i huset alla vrår, packning och inte minst skaffa folk som hjälper till med det som är absolut nödvändigt att göra.  Själv koncenterarar jag mig på inomhusarbetet. Jag störs av mitt ekorrbeteende, att samla på allsköns  någon gång så kallade nödvändigheter och som nu förpassas till soporna. Deprimerande och tröttsamt, så till den grad att i söndags kände jag att bäst före datum för kärringen nära nog passerats, deppade till och tänkte att jag klarar inte av detta, det här fixar inte jag. Så i måndags tog jag kontakt med mäklaren för en liten ändring av den agenda vi kommit överens om. En extra vecka känns som den löser allt, naturligtvis återstår det att se.

En följd av detta kaos som mitt hem befinner sig i och med mig på bristningsgräns så har jag för första gången i mitt liv haft städhjälp. En firma som kom och städade hela huset som förberedelse för fotografering. Det går inte beskriva den njutning jag kände sen dom varit här, det doftade rent, golven glänste och mitt beslut föddes att detta kan kanske bli något om jag nyttjar även i framtiden. Det fanns heller ingen anledning att fortsättningsvis oroa sig, vilket jag gjorde innan genom en natt med dålig sömn, det kändes gruvsamt att någon främmande människa skulle nagelfara mitt hem. Mitt val av firma som jag gjorde efter en god väns rekommendation visade sig vara bra, jag fick ett gott förtroende för dem.

Fortfarande vet jag inte fullt ut hur allt ska fixa sig, men som alltid så brukar saker och ting lösa sig till slut. Hela mitt jag är uppfyllt av att få komma till ett nytt boende, känner en total förväntan - och glädje! Lägenheten som är en 3-rummare kommer att i det närmaste totalrenoveras, endast golvet i vardagsrummet lämnas orört. Valet av tapeter tog sin tid och jag hoppas att de känns bra även på väggarna, Nya mattor på övriga golv och möjlighet att välja nya köksluckor fanns dessutom. Nu har jag mina funderingar över möbleringen, om och vilka nyinköp det kan bli utöver den nya säng jag bestämt mig för. Ett extra plus för lägenheten, som jag upplever det, är den stora terrass som löper utanför hela lägenhetens bredd, skönt utrymme under sommarens soliga dagar.

Sålunda fylls mina dagar helt  och hållet med alla dessa tankar som ibland blir ganska tröttande. Den här morgonen fick jag inte upp ångan genast och tillät mig den här stunden för skrivande. och som förklaring vill varför det är och kommer att bli långt mellan mina inlägg.Hade haft tankar att skriva redan i går kväll men den gode vännen John Blund kom på besök väldigt tidigt och knep minst ett par timmar från mig, det blev en stunds tittande på mellon, allt annat dessförinnan försvann in i dimman. Följden blev en riktigt tidig morgon i ett tillstånd där sömnen inte ville släppa sitt grepp men nu är jag laddad för nya tag. 

VAR SAK HAR SIN TID

Förebud om kommande värme och efterlängtad vår?

Dessutom kan jag emellanåt undra var tiden tar vägen! Får rådfråga Bodil Jönssons tidslexikon Vad är tid. 

Ett påstående som ofta hörs är att det tycks finnas en speciell pensionärstid som är riktigt nedslående nämligen att tiden räcker till endast en aktivitet - sak - arbete - förnöjelse per dag. Den vecka som passerat verkar ändå vara det sanna beviset. Att jag nu börjar veckan med skrivande är på sitt sätt ett resultat av den tidsbrist som uppstod föregående vecka.

En vecka som fylldes av ett jätteutbud av aktiviteter under Berättarfestivalen som pågick och som 10-årsjubilerade med många tillfällen  till underhållning. För min del blev det två heldagar på muséet/teatern.

Min uppväxtkommun var vald till årets berättarkommun och hade sin dag i onsdags. Promenerade i solskenet till Nordanå där akttiviterna pågick. Lyssnade bland annat till Fia Kaddik som med stor inlevelse berättade under rubriken Levande samisk kultur. 

Hon avslutade med en joik till sin dotter (eller kanske det var ett barnbarn) och jag blev så glad att lyssna till ett framförande som kändes riktigt och ursprungligt. Det var mycket starkt och  den form av joik som jag minns från min mormor som ofta joikade när hon i slutet av sin levnad var på väg in i en annan värld där hon levde sitt oåtkomliga liv. 

Sorsele poesisällskap hade tid på scenen under eftermiddagen och gjorde ett utomordentligt snyggt framträdande, proffsigt och med avspända aktörer. Det hela kompletterades av musik där den fiolspelande kvinnan imponerade stort.

I bakgrunden projicerades konst av Lligo Matson vilket gjorde föreställningen komplett. De medverkande vittnade om den stora glädje som genomsyrat förberedelseperioden vilket också fanns med i uppträdandet. All heder åt de medverkande och tack för beviset att i en liten 'utrotningshotad' kommun finns stor inspiration och företagsamhet. 

Jag träffade helt klart bekanta, bland annat en barndomsvän och vi fick tillfälle att både äta lunch och ta en fika tillsammans. Som alltid tycks de många årens uppehåll vara som bortblåsta när man träffas och vi hade fina samtal med varandra. Men jag glömde påminna om den midsommar när vi åkte iväg till logdans i Nedre Sandsele och det som hände på hemvägen. Jag väljer att berätta nu istället. I den ljusa sommarnatten när vi startat hemresan, hon körde sin VW, blev vi pinknödiga och stannade vid ett vägskäl där ingen annan syntes till, satte oss bakom bilen, gjorde våra behov och åkte vidare. Första dagen efter midsommar fick jag på jobbet höra hur poliserna berättade sin historia! De hade varit ut på trafikkontroll midsommarnatten och när det äntligen kom en bil, en VW, gjorde de sig beredda att stanna den. Men ..... bilen stannade självmant och ut kom två flickor osv..... De hade inte hjärta att slå till utan lät dem åka vidare. Erkände jag delaktigheten? Nej naturligtvis inte!

På lördagen var det dags för en ny vandring ner till stan. Då stod för min del en föreställning på Nordanåtatern  på programmet. Det var en musikalisk berättelse om en familjs öden och äventyr genom generationerna, nybyggare i en kärv tillvaro med umbäranden, kärlek och stora tragedier. Miljön var näraliggande och de medverkande gjorde ett känslosamt och fint framträdande som arrangerades av Jazzklubben Boston. Jag hade avsiktligt gått iväg för att hinna äta lunch på caféet, fick som extra plus ett trevligt samtal med bordsgrannarna. Efter att ha lyssnat på berättelsen och följt med tre musiker på En musikalisk roadtrip genom Nordamerika var min dag på muséet nästan över, tog dock en fika och förgyllde dagen med en Budapestbakelse. Lycka!

På lördagarna är det en hel timme mellan lokalbussarna och när det var hela tre kvart kvar til nästa buss började jag vandringen hem, tänkte att jag kommer nog hem ungefär samtidigt som bussen och vädret var skönt vackert. Min planering stämde nästan, bussen hann före med någon minut.

I slutet av vandringen såg jag en pappa som kom bärande sin tydligen alldeles nyfödda baby i famnen och tanken som kom farande var ett tidsperspektiv. Det slog mig att när detta lilla barn uppnått samma ålder som min idag är det redan på gränsen till år 2100 och hur kan det då vara i världen. Lägger jag dessutom till att min mormor föddes 1869 och dog ett halvår innan sin 90-årsdag blir perspektivet svindlande. Så lite vi egentligen vet om människorna och deras liv genom generationerna, det gäller inte bara nära släkt utan helt allmänt. Där är det en stor nödvändighet att berättartraditionen hålls vid liv. En dopgåva som kanske vore värdefull för alla är ett tidsdokument till den nyfödde.   

En gisten portfölj fylld med minnen

Det är väl få som kan berätta vad som hände, vad och vem som fanns, vad som pågick  i hur många avseenden som helst under sitt födelseår. För mig låter det mäktigt att få en berättelse i ord och handling tillgänglig.

Till sist - hur många har fått ett handslag som tack för att man betalar sitt fika?Jag har! Det krånglade med Swishen när jag skulle betala onsdagen eftermiddagsfika, servern var tydligen överbelastad för tillfället men jag fick beskedet att ta mitt fika och försöka om en stund. Stunden gick förbi och själv gick jag också. På väg till bussen slog tanken till, jag hade smitit från betalningen. Förargligt pinsamt. Nåväl när jag stod vid kassan på lördag kom ägaren, som jag handlar med i onsdags, förbi och jag bekände min slarvighet och att jag nu skulle göra rätt för mig. Det var då handslaget kom med påståendet att han INTE hade drömt elaka drömmar om mig, i motsats till mig där det skavt i samvetet.

Ska försöka knyta ihop den här storyn och ta upp tråden jag kastade ut i början. Med de här dagarna plus en heldag på folkhögskolan och tisdagsvandring med åtföljande veckohandling så fanns varken tid eller kraft kvar för någon städning här hemma. Det blev i stället söndagsnöjet med åtföljande soffhäng på kvällen i sällskap med sticknålarna där en ny socka kom till världen. Provade sticka från tån och uppåt.  

Socka nr 2 på gång

En aktivitet per dag uppfylld, eller hur? 

Knytblus på er alla!

VÅREN DRÖJER

Påskhararna på besök 

Ja så borde det väl egentligen inte vara nu, men det räcker med att titta ut genom fönstren för att konstatera att snötäcket är både heltäckande  - och djupt. Den här dagen börjar mulen och enligt prognos ska det dessutom komma mer snö på eftermiddagen och snöfallet tycks ska fortsätta för att på fredag bli ymnigt men nästa vecka, då kommer solen - och värmen. Läser man in det dåliga vädret i prognosen så får väl det vackra i än högre grad komma med. 

Den här väderbetraktelsen påminner mig om ett av Mark Lewengoods alltid lika humoristiskt allvarliga och träffande kåserier som handlade om svenskarnas besatthet av väder som dessutom ganska snart avslöjar nationaliteten när svensken befinner sig utomlands. Hans tanke var att om solen lyser kan man kanske förutsätta att den lyser på alla eller om snön faller kanske samma förhållande gäller medmänniskan ävensom att mängden är ungefär densamma. Inte kan väl den fallande snön bli en personlig kunskap och möjlighet att säga sig veta mer?

Själv kan jag bara hålla med, samtalsutbyten om väder och vind kan ibland bli rena fäktningsmatchen om vem som kan komma med den mest målande beskrivningen av vädersituationen. Kan bara tycka att vi alla kanske förhåller sig på ett eget och ganska privat sätt, antingen får vädret stå skott för missnöje och en evig klagan eller så väljer man att vara i nuet. Själv kan jag ha en speciell och lite udda känsla för riktig låg kyla, blir lite triggad och uppåt, bara man byltar på sig tillräckligt med varma kläder. Det kändes på ett sätt befriande när jag en gång hörde en person som i radion berättande om en liknande reaktion, kände mig tacksamt bekräftad i mitt annars så ifrågasatta uttalande.

Igår var den regelbundna gängprommenaden och som månadens första tisdag dags för lunch på annat matställe än kyrkans café, det blev Rinkside, hockeyborgens restaurang. När jag hämtade tidningen på morgonen såg jag att gatan utanför var en enda lång isbana som glänste i fullmånens sken.

Isgata

Promenaden gick oväntat smärtfritt om än svettigt, själv var jag försedd med mina Ice-bugs, flitigt använda så fort jag går utanför bron. Stavarna följde inte med, de kändes  bara bli i vägen när  jag efter lunchen skulle fortsätta ner till centrum för inköp av teaterbiljetter  till sommarens utomhusföreställning. Jag fick tag i de önskade biljetterna samtidigt som det var glädjande se hur mycket som redan sålts. Föreställningen, ja det är Rickard Lejonhjärta. som spelas i den naturskäna miljön vid Medlefors Folkhögskola.

På väg hem i bussen läste jag om Lill-Babs bortgång, det kändes overkligt på något sätt, hon är och har varit en så stor del av vårt artistliv och alltid funnits där, skulle liksom vara bestående. Jag råkade surfa in på sista avsnittet av Bonusfamiljen kvällen innan, har inte följt serien, och såg hela avsnittet. Överraskad av hennes övertygande insats, verkade lika naturligt som för övrigt hennes uppträdanden alltid verkade vara.

Det var också dags för Filmstudions filmkväll  och jag hoppade över veckohandlingen, vilade lite, åt middag och gav mig iväg ner till centrum igen, denna gång bussåkandes. Filmen som visades var Den syriska förlovningsringen, bra och trevlig film som visade på motsättningar mellan människor med ett konserverat hat till den andra sidans människor, allt och alla över en kam. 

Det kom mig att tänka på min nyss och äntligen utlästa bok Snö, som bl a har samma tema. Den boken är en av det mest intressanta och 'svårlästa' böcker jag kommit kontakt med. Läsningen har tagit oerhört lång tid och ibland avbruten av andra mer lättillgängliga böcker, hela tiden har jag i stort sett regelbundet repeterat senast lästa sidan för att fånga kärnan, meningen som dolde sig i texten.

Äntligen avslutad

Den kommer helt klart att ligga öppen för en omläsning. Ordet snö är i boken magiskt, förekom i stort sett på varje sida i oändligt många beskrivningar, dessutom titeln på huvudpersonens, poetens, sista diktsamling. Miljön är en liten stad i Turkiet och beskrivningen av det turkiska tankesättet oerhört ingående, med känslan av total oförståelse för omvärlden.

Nu har jag för första gången tagit tag i Sara Lidman, Nabots sten, och hon är inte heller särskilt lättillgänglig, mest beroende på språkrytmen och meningsbyggandet. Jag hör hela tiden för mitt inre hennes högläsning och tror nästan att boken skulle vara lämplig för just det för att bättre kunna förstå. Spännande är det dialektlexikon som finns i bokens slut, många ord behöver verkligen sin förklaring/översättning.

Påskhelgen rann förbi, vädret var verkligen ett riktigt önskeväder, sol från klar himmel och någon plusgrad mitt på dagen. Jag har nog aldrig längtat så intensivt ut till stugan som detta år. Det är i år trettio år sen jag för första gången var där, en påskhelg då det var mycket snö, som nu, vackert väder och luften tidiga morgnar fylld av orrspel. Istäcket var kraftigt och lämpligt för långa promenader. Vi hade satt på värmen en vecka tidigare i gamla stugan så det var varmt och skönt att komma dit. Det fanns ingen upplogad väg ända fram, och vi t o m drog dit teven på en snökälke. Min gamla katt Emma var också med och eftersom det när stugan stängts hösten innan satts ut råttfällor ville jag ta bort dem. De var orörda och jag tänkte att katten kunde råka illa ut om hon ville inspektera. Börje hade större bekymmer för att någon råtta kunde komma på besök. Jag litade mer på kattens jaktinstinkt och kontrade med att om något jaktbyte dök upp skulle hon säkert slå till. Jag vann! På morgonen efter låg ett villebråd nedanför Börjes säng som om hon ville tala om att 'jag gjorde jobbet'!

På Påskaftonen kom Börjes far på besök och han gladdes åt att se vår sysselsättning just då, vi båda sittande vid köksbordet jag med ett handarbete och Börje täljde i trä, en fågel. En örn som sedermera blev dekoration på väggklockorna han tillverkade. Efter att ha framställt en gjutform gjöt han fåglar i ett material han fått tips om av museet. Pappan hade med sig godis och en veckotidning till mig, en tidning som jag av nostalgiska skäl aldrig gjort mig av med.

Symbol för nostalgi, allt hänger ihop som hjärtan på en tråd

Detta med nostalgi är till viss del förödande, men det som väcker minnen och tankar kan också vara synnerligen värdefullt. Jag är ju nu den mesta tiden  sysselsatt med att gå igenom allt som sparats i åratal och som delvis är totalt bortglömt eller som nu senast obekant. Det har funnits en portfölj med innehåll från mitt föräldrahem som jag bävat för att öppna, varför kan jag inte sätta fingret på, men den har stått uppe på vinden helt orörd. På annandagen tog jag mod till mig, hämtade den för genomgång, som allt annat rensande är nödvändigt. Innehållet var synnerligen intressant då det bl a fanns tillhörigheter i form av brev från min morfars tid och några få från min farmor med en del tillägg av mina fastrar. Morfars brev var från hans två yngsta barn, min moster och morbror, som enligt min morfars mening inte var någon tillgång som hjälp i jordbruket på gården och fick åka iväg på utbildning. Min moster blev barnmorska och min morbror slöjdlärare, mostern i Göteborg och morbrodern i en förberedande finsnickarutbildning i Västervik. Han hade innan det gått en handelsutbildning vid Karlskoga Praktiska läroverk, men som han sa 'Nån kamrer ville jag inte bli'.

Så intressant läsa, dels glädjen i utbildningssituationen dels de ständigt närvarande penningbehoven. Antingen var det pengar till terminskostnader eller nödvändiga kläder. Bl a mosterns vita förkläden som slets hårt i tvätten och eleverna rekommenderades att skaffa sig många.  Morbroderns dröm om en ny kostym, 'det fanns så många fina i affärerna' en vädjan som han upprepade i ett par brev. De var ju unga då, mostern fyllde 29 och morbrodern var ca 25, tiden mitten av 1930-talet. Arbetet på respektive skolor var hårt och ansträngande men glädjen lyser igenom när mostern berättar om när hon för första gången  på eget ansvar  fick förlösa en kvinna, eller morbrodern berättar om inköp av träsnidarverktyg och jobbet med examensarbetet, en silverkista med många utskärningar. Men det fanns ändå tid för nöjen, bio- och cafébesök eller morbroderns beskrivning av den kommande julfesten på skolan, där han bl a skulle sjunga. Han berättar också att han lär sin rumskamrat att dansa.  Ungdomsglädjen är rolig att förnimma, jag är så glad över att  ha fått behålla en nära kontakt med båda under hela deras livstid. Uppskattar också att min mor behöll allt detta, mycket har ändå förlorat främst av min morfars omfattande korrespondens.

Den gamla portföljen blev till sist en riktig glädjekälla som höll mig sysselsatt långt ut på kvällen, men ska jag ägna så mycket tid åt alla tillhörigheter tar den här utrensningen alldeles för mycket av min tid. Jag springer på upprepade lägenhetsvisningar, som ständig trea i kön får jag finna mig i att åtråvärda lägenheter glider mig ur handen men jag önskar verkligen att jag hittar min pärla snart. Dels vill jag ha ett reellt mål att arbeta mot, just nu känns det som att famla i stort vakum, dels vill jag helst av allt få hela detta jobb, rensning, försäljning, flytt och allt som hör ihop med hela processen avklarat under sommaren innan hösten är här.

Nu har jag trots allt ändå förbrukat en stor del av dagen till skrivande, på något sätt en normaliserande handling, jag stannar upp, ordnar tankarna och känner mig på något sätt befriad. Apropå gårdagens gående så blev resultatet till slut icke föraktliga ca 13000 steg och snudd på en mil!  Det var inte illa med tanke på underlaget, ishalka, ojämnt och fruset här uppe där jag bor, inne i centrum med snö-och isfria uppvärma gator inga problem, i utkanten slask och tövatten som dock kan vara lurigt. 

I mitt sökande efter visdomsord fastnar jag idag för lite kattpoesi om kattens arbetet: Det sägs att ett dygn har tjugofyra timmar men jag är bara vaken tre och två av dem är övertid.

Skulle jag tillägna mig den tanken går allt överstyr. Som motvikt får jag se till att dra igång dagens aktivitet - genast!

Tackar för denna Påskhelg