ADVENTSSTÖK

Nu har det verkligen blivit ett långt avbrott i mitt bloggförhållande och ska försöka reparera, kan möjligen kallas rekapitulera den senaste tidens händelser. Eller i verkligheten brist på händelser, det som gäller är ju var man lägger nivån. Men till mitt försvar får jag väl ändå påminna om att min ambition för bloggens innehåll är att skriva om det alldeles vanliga, 'händelselösa' vardagslivet och då beror det på hur mycket jag förringar på grund av att ryggraden i vardagen består ju av ett ständigt upprepande av vanor och beteenden. Det i sin tur är som jag ser det, något som ger lugn och trygghet samtidigt som gränsen till tristess är tämligen smal. Då gäller det att hitta de så kallade guldkornen, avbrotten som stimulerar. 

Till att börja med så bestämde jag mig för en upprepning av förra årets julfirande och gjorde klart med biljettbokning. Julen känns fortfarande lite ångestladdad, som ensam känner jag mig rotlös. Senaste julen var en fröjd, kände delaktighet, gemenskap, och den innehöll de ingredienser som jag sätter värde på. Ett annat guldkorn var ett weekendbesök hos svägerskan i Timrå. Alltid lika trevligt att träffa henne och övriga familjen. Ett mycket pratglatt gäng som blandar skratt och allvar i en härlig mix. Som vanligt lite shopping också, svarta byxor, vitt linne och en svart-vit kofta och inte att förglömma en klanmönstrad grå-vit-röd halsduk. Jag som tidigare alltid åkt tåg från Umeå plus buss hemmifrån testade den här gången buss hela vägen. Tidsmässigt blev det ungefär densamma och jag upplevde resan som något bekvämare. Det var visserligen bussbyte i Umeå men där går man ju inomhus mellan hållplatserna vilket jämfört med bytet från tåg till buss var en bagatell. Det lär bli resformen för framtida besök.

Sen har jag ju den ständigt pågående renoveringen av snickarboa/förrådet. Plötsligt har den kommit till stadiet när jag kan ana resultatet. Nu är det två rum, två hyllor som jag kom över av en slump passade utmärkt som rumsavdelare och blev placerade på plats denna vecka. Under helgen ska jag roa mig med att montera hyllor mm. Jag har köpt inredning, Elfa-system, och väggskenorna sitter fastskruvade på väggen så det är upp till mig att placera de lösa detaljerna. Skjutdörrarna som ska dölja allt detta kommer till veckan och blir förhoppningsvis monterade då, sen är det bara att fylla alla tomma hyllor och skåp!! I den andra delen av utrymmet där jag planerar att placera bl a en bäddsoffa till nöje för mina ev nattgäster ska en del små detaljer åtgärdas. En dörr ska målas, baksidan av hyllorna/rumsavdelaren ska tapetseras och golvet ska täckas med en nålfiltmatta. Den beställdes igår, tapeten har jag funnit på Rusta och köper den i morgon. När detta är gjort och gardinstängerna  är på plats kan jag nog anse projektet avslutat och själva pyntandet tar vid. Det har tagit i princip ett helt år men det känns som om det blir till full belåtenhet. Det kommer dock att återstå ett litet problem, bäddsoffan och snön! Den står nämligen i friggeboden och troligen kommer snön att vara ett hinder för att bära in den, så det blir kanske att invänta barmark, men då............

Fast jag tänker ibland att det var då en evig tur att jag inte är artist, då hade jag vid det här laget varit slut! Jag blir nämligen så otroligt trött av att ha hantverkare här, riktigt uttröttad känner jag mig till och från. Det är väl det att nu måste jag försöka tänka hela tiden, ifrågasätta mitt tänkande och revidera, tänka om och till slut oroa mig för resultatet, att det trots allt inte varit ett bra tänk! Det är då jag upplever gisslet att vara ensam i mina tankar, att det inte finns ett bollplank. Blir det inte till belåtenhet känns allt rätt så surt, man vill ju bara göra om eller åtminstone får man blunda för allt och inte låtsas om hur det blev. Det kräver och en gång när egentligen ingenting blev rätt, projektet gled mig ur händerna på något sätt och det kändes som något inom mig dog. Stressen ökade katastrofalt, och någon riktig pånyttfödelse har jag inte heller upplevt. Men jag tragglar ändå på vidare.

Adventsstädande har jag smugit in mellan varven och julgardinerna, ljusstakarna och de röda julstjärnorna är på plats. Idag ska adventsstjärnorna komma upp i fönstren och jag, som är en egen och envis natur, tänder traditionsenligt inte förrän på söndag för att släcka trettondedag jul. Lite smolk i bägaren är dock att p g a den pågående renoveringen är uterummet belamrat med diverse byggmaterial och jag som förra julen trodde att förrådet skulle stå klart under sommaren bar aldrig upp på vinden det som hör julen till, julpynt, prydnader och belysningar mm. Nu kommer jag inte fram till dessa kartonger och får låta bli att sätta upp ljusslingorna just nu, möjligen längre fram till Lucia kanske. Om inte så får det bli en julhelg med minimal belysning utomhus, julgranen (plast)+belysning ser jag dock, som tur är, en möjlighet att kunna dra fram. Barnet inom mig kan inte föreställa sig en jul utan gran!

Hur blev det här nu då, jag upplever att jag uttryckt mig ganska mollstämt och det kanske i själva verket är så. Min släktforskning som jag verkligen brunnit för har  liksom kommit av sig, jag har på lång tid inte riktigt orkat engagera mig. Och böckerna på nattduksbordet bläddrar jag fram nästan bara en sida åt gången. Hur i all världen ska detta sluta?

Innan jag grottar ner i mig i dystra tankar (inte så nära som det kan låta) får jag se till att komma ut ur morgonrocken, starta tvättmaskinen och ta dagen som den kommer, lite lunch verkar passa bra.  Det är en gråmulen dag, har snöat lite lätt, temperaturen har efter en dip ner till drygt 13 minus återigen ökat och rådjursfamiljen som brukar göra sina besök har för en stund sen varit här och sökt bete. De var dock bara två vuxna djur idag, tidigare har en något mindre medlem varit med. Månne trafikoffer? 

Önskar mina kära läsare som orkat vänta ut mig en trevlig och fridsam första Advent, tänd första ljuset, lyssna på den traditionella musiken och ta hand om varandra.

SNÖ, SNÖ, SNÖ!

Vinterns intåg blev milt sagt våldsamt i år, ingen fegstart så att säga, från noll till ohanterliga mängder på mycket kort tid. Jag tror att vi alla blivit totalt 'insnöade' såtillvida att det enda samtalsämnet för dagen är snön, dess konsekvenser och inte minst snöröjningen. 

Inför Allhelgonahelgen var min plan att som vanligt åka till Lövånger för ljuständning men på fredag bestämde jag att inte ge mig ut på vägen med både klass 1-varning och vägverkets prognos om dåligt väglag med snörök och snösträngar. För första gången på ca 25 års tid fick en annan ordning tillämpas, ljusen tog jag med till närmaste kyrkogård och tände de där. Jag skulle ju dit för att besöka och tända på Börjes grav. Jag brukar samtidigt tända minnesljus för bortgångna vänner och nu blev det några extra ljus tända till minne av övriga i familjen.

Vandringen till kyrkogården tog minst dubbelt så lång tid som vanligt, gatorna var fortfarande oplogade och den genväg jag normalt brukar ta var inte ens upptrampad, det var en riktigt jobbig promenad. På kyrkogården var det däremot fint plogat och just när jag var där bröt solen igenom och det var ett mycket vackert vinterlandskap. Sen en snabbis med buss ner till centrum, inte så mycket uträttat, många stängde tidigt på eftermiddagen så jag tog nästa buss hem. Glatt överraskad kunde jag se att min i nöden räddande traktor hade skottat garageuppfarten, kan bara känna stor tacksamhet för det. 

Snön har fortsatt falla alla dagar från första stund men det har också inneburit att snöskottningen har behövt upprepas en eller ett par gånger varje dag och då är goda grannar en ovärderlig och uppskattad tillgång. I går afton ringde det på dörren och utanför stod en av dessa änglar utrustad med både snösläde och dito skovel. Varnade mig för att det kunde vara halt på uppfarten samtidigt som han skottade densamma!  Själv kunde jag lugnt fortsätta titta på den film jag just hade på gång, helt underbara 'Livet efter dig'. En väninna hade självmant lånat den till mig när hon var på biblioteket och då jag dessutom tidigare på eftermiddagen fått ett mycket kärt besök kunde jag inte annat än känna mig omfamnad av underbar medmänsklig omtänksamhet.  Uppfylld av positiva tankar och tog jag mig med glädje an middagsbestyren. 

Den släktforskningsdag jag hade tänkt mig blev aldrig av under helgen, ja, jag har kollat runt lite ostrukturerat, nästan bara för att inse att alla släktrötter troligen går samman någon gång under århundradena. Det verkar dessutom finnas tre stora släkter i Jämtland som på ett och annat sätt hela tiden kommer upp. Jag vet inte om det kan vara så att dokumentationen kring dessa släkter finns i större utsträckning eller att familjerna har haft större genomslagskraft, stora familjer och medvetna sammangiften för att stärka makt och egendom. På den samiska sidan går gemensamma trådar genom hela nordkalotten, Norge, Sverige och Finland och tycks vara en härva för sig som jag dessutom i det här skedet valt att inte ägna mig åt. Men fascinerande är det hela och torde kunna ta all min tid om jag ger mig hän.

Nu väntar snöskottningen igen, det verkar hela tiden vara konstant snödjup på uppfarten  och lär väl vara det även i fortsättningen eftersom snön faller oupphörligt. Det blir en tur in till stan för att hämta mina nya läsglasögon  och sen hoppas jag läsningen tar bättre fart. De jag har nu har utöver att de ger mig en ihållande hudirritation inte varit till belåtenhet, sitter dåligt och stör läsandet. Trots det kan jag nu lägga några ytterligare böcker till handlingarna; Mario Vargas Llosa Den Blygsamma Hjälten, Sandra Brown; Tystnaden, Dödläge, samt Danielle Steel; Våga Språnget. I Vargas Llosa uppskattade jag framför allt språket, otroligt enkelt men så exakt träffande och beskrivande, man kände sig innesluten och närvarande i händelserna, en ren njutning att läsa.

En ny bok redan på gång och sen ser jag fram emot Svenskarna och deras fäder de senaste 11000 åren som kommer ut denna vecka. Det blir nåt att bita i! Men nu ska jag först och främst koncentrera mig på att färdigställa det lilla, virkade täcket, som det inte heller blev tillräckligt med tid över till under helgen.

ACK NU ÄR DET VINTER...............

......... dock inte skidan som slinter utan i stället har snöbjörnen kommit fram!

Efter gårdagens ymniga snöfall var det nu alltså dags för första passet med snöröjningsredskapen, snöbjörn och dito skovel. Det ger förträfflig motion, åtminstone blev jag ordentligt varm, ja till och med svettig och behöver en paus innan jag slutför skottningen. Bilen befriades från ett tjockt snölager och fick komma in i värmen efter sommarens utevistelse, av bekvämlighetsskäl har jag inte kört in bilen i garaget. 

Tar tiden i akt och passar på att uppdatera  mitt skrivande som fått en lite längre paus igen. Jag blev lite förstummad fast väldigt glad över uppmärksamheten av ett tidigare inlägg, Sorgens ansikte, som blivit läst ända fram till senaste dagarna. Samtidigt som jag frågar mig; hur kunde jag och kan jag igen?

Jag har dessutom haft hela min uppmärksamhet på den pågående renoveringen av förrådet och nu finns inga rester av snickarboa kvar. Tak och väggar är klara, elektriker kommer närmaste dagarna och sen blir det dags för en snickare att slutföra. Skjutdörrar  till garderobsväggen är beställda och inredningen till densamma har jag nog bestämt klart nu. Det är väldigt bekvämt att kunna pröva sig fram med hjälp av datorn, flytta hyllor och klädstänger mm och försöka sätta sig in i hur allt kommer att fungera. Men allt tar sin tid, nu sätter kanske leveranstiden käpp i hjulet, eventuellt det blir nytt år innan jag kan börja nyttja härligheten. 

Nåja, jag har inte helt grottat ner mig i målarfärg, hyllor och planering i stort, utan en dag det blev helt spontant en IKEA-resa till Umeå då jag ville kolla deras sortiment av hyllor och garderobsinredningar. I hemmets lugna vrå insåg jag att deras alternativ inte passade. Handlade gjorde jag ändå men det blev i andra butiker. Med mig hem hade jag en påse innehållande ett par svarta sammetsbyxor med överdelar i olika varianter, höstekipering med andra ord. Sen tycker jag att det är alltid uppfriskande med en utflyktsdag, vara vad det månde bli. 

En filmvisning, Anomalisa=animerad film,  fick stå tillbaka för ett möte med släktforskningsföreningen men i tisdags var det dags igen. Då visades Susanne Ostens Flickan, mamman och demonerna, en oerhört stark film som både berörde och gav insikt i en psykiskt sjuk människas liv, schizofreni. Och barnets oerhört starka önskan att skydda föräldern. Presentationen av filmen löd 'otäck, men djupt originell och rörande'. Därtill blev också omgivningens totala oförmåga att hjälpa uppenbar, alltså att inte bara se och förfäras över ett missförhållande. På ett sätt bekräftades också min tanke att föräldrar är alltid föräldrar i ens medvetande oavsett vad som finns i bagaget, jag menar just tanken att skydda, bilden man bär med sig får absolut inte kränkas av utomstående. En synnerligen svår uppgift som kräver fingertoppskänsla och fullödig empati! För övrigt gäller det generellt alla människor, att respektera andra människors integritet. Det är troligen bättre att samtala med en person än att fånga upp galopperande rykten och sprida dem som en allmän sanning. Hur blev nu det här, tankarna flög en sväng, men filmen fick mitt högsta betyg och bästa bevis för det är den tankeprocess den skapade. 

Återgår till sist till snön som nu täcker både marken och trädens grenar, novembersolen lyser klart och allt är gnistrande vackert. Jag anar dock att solen försvinner bakom en molnvägg som växer upp i söder, troligen mera snö på gång. Fenomenet snökanon kan också uppenbara sig och då blir det riktigt besvärligt framför allt på vägarna. Det återstår att se om jag kan genomföra planen att åka ner till Lövånger för årets ljuständning i morgon eller på lördag. 

Fortsättningen av dagen städning, lite tvätt kanske och renbäddning av sängen, nu är det dags för duntäcket som hämtats ner från vinden. Kanske bakar jag en banankaka också, det ligger några offer på bänken som måste befrias från sina mörka skal.

För övrigt blir helgen lugn och stilla, då jag ska ägna åtminstone en heldag åt släktforskning plus virka och färdigställa det täcke jag har hållit på med hela hösten. Det blir så spännande att se det resultatet, virkningen har verkligen varit inspirerande och rolig. Dessutom längtar jag efter att umgås med sticknålarna, ser många lockande mönster. Men nu närmar sig redan lunchdags och vilopausen får väl anses förbrukad.

SÖNDAGSAFTON

Efter en smått omtumlande vecka undrar jag om jag kan prestera ett normalt inlägg igen. 

Främst har det stora gensvaret på mitt senaste inlägg varit helt överväldigande, otroligt välvilliga kommentarer och därtill osannolikt många besökare. Jag som varit glad över att  ha några besökare överhuvud taget dvs ett antal troget återkommande läsare ofta med uppmuntrande kommentarer och jag ska väl inte sticka under stol med att inombords gläds jag över alla (många) positiva och berömmande ord. Så, lite som att sväva uppe bland molnen har det allt känts dessa dagar..

Senaste inläggets tema var i min tankevärld synnerligen angeläget och också en del av det alldeles vanliga livet, någon gång händer det ohanterbara i ens liv som man bara kan tackla efter egen förmåga eller i bästa fall skaffa sig mer kunskap om vad som kan försiggå i ens inre  värld. Ibland eller oftast räcker det inte med välvilja och kunskap, det såriga bölden ska läka ut, allt har sin tid som inte kan eller ska forceras.        

Jag har som inriktning vid skrivandet att innehållet ska handla om den alldeles vanliga och som man kanske säger, händelselösa tillvaron. Att den är händelselös är inte hela sanningen, vi kanske mer eller mindre underskattar den "normala" dagen med sina upprepningar och sin slentrian. 'Det händer absolut ingenting' , eller 'Det är bara långtråkigt', men kan det verkligen stämma? Beror det inte många gånger på vår egen inställning  och oförmåga att bryta ett enahanda mönster.  Jag ska inte heller bortse från att exempelvis behovet till socialt umgänge. Mötestillfällen med andra människor kanske finns närmare än man kan tro och så länge man själv styr över sina ben och sitt huvud finns många möjligheter. Man behöver inte roas/underhållas hela tiden eller ännu märkligare, ständigt söka efter 'häftiga' upplevelser. Som i de flesta sammanhang är växelbruk välgörande, balans mellan vila och stimulans., det är värdefullt att kunna trivas i sitt eget sällskap också.

Fast ibland kan man verkligen bli överstimulerad och nu tänker jag negativ stimulans, då hjärnan knyter ihop sig till en hård boll helt utan studs. Nu senast  började det egentligen redan i torsdags när det var någon bagatell som störde mig en aning. Inte fäste jag så mycket vid det heller men fredagen började allt annat än bra. När jag gav katten hennes frukostmat totalvägrade hon äta och satt bara som helt fastfrusen och blåstirrade på mig. Och en katt kan verkligen stirra dig till total underkastelse. Hon gjorde mig lite extra vaksam när jag gick ut för att hämta tidningen men inte hjälpte det, hon såg chansen att promenera ut i mörkret. Den här katten går vare sig locka på eller ta fast, åtminstone är jag inte tillräckligt snabb för det. OK, tänkte jag, ta dig din morgonpromenad du. Vid sextiden är det inte särskilt många bilar igång på kvartersgatan och förvissad om att hon skulle komma tillbaka gick jag in och lämnade ytterdörren på glänt. Men när jag läste stjärnorna var budskapet för dagen negativt så en viss oro kände jag ändå. Tio minuter före sju promenerade hon lugnt in igen, Jag kunde inte låta bli att fjäska för henne och öppnade en ny matburk, serverade ännu en portion och vad tror ni hände. Båda matportionerna strök med som om ingenting hänt. Lärdom: Lita aldrig på en katt, hon manipulerar dig precis dit hon vill, men på ett fullkomligt älskvärt sätt som om det vore underbart att låta sig luras och sen fjanta sig med sk snällhet!

Jag förhöll mig inte så tillräckligt lugn som jag trodde när jag strax efteråt satte mig vid datorn. Eftersom många påpekat att det inte går att skriva kommentarer i min blogg gjorde jag återigen ett försök att hitta vilka inställningar det ska vara. Resultatet blev att jag helt avslutade bloggen men med andan i halsen lyckades jag återställa den utom en enda liten funktion. I försöken att också få tillbaka den hände något ännu värre som det senare visade sig när jag skulle öppna mailboxen. Servern vägrade mig öppna!!!! Då började paniken sprida sig, och när den kommer är det inte bara datorn som på ett eller annat sätt låst sig, hela mitt huvud är också totalblockerat.

Som tur är finns det en granne som fungerar som nödbroms och som lovade komma dagen därpå, och det blev en heldag innan allt såg ut vara under kontroll igen. Vilken mardröm detta med datakrångel kan vara och dessutom tänker jag på alla uppmuntrande tillrop  att det kan inte hända så mycket om man bara trycker. Jo pyttsan, nog hände det massor fast jag 'bara tryckte'. Sen återstår att se hur det går i fortsättningen när jag trycker, om jag får iväg detta inlägg bl a, och om jag skicka epost som jag ännu inte försökt. Som ursäkt för en del trubbel kan kanske den överbelastningsattack som kom just på fredagen också möjligen ha ställt till en del och den kunde jag omöjligen veta om. 

För övrigt har dagen varit gråmulen med duggregn och dagsljuset har inte heller nått ända fram. Dessutom upprepas snövarningen i väderleksrapporterna och veckan som kommer kanske visar sig med snötäckt mark endera dagen. Då känns det bra att vinterdäcken sitter på bilen och att jag fick krattningen avklarad. Jag fick god skörd d v s det har varit ett lövrikt år och nu står lövsäckarna som sju små dvärgar intill soptunnorna och det får bli ett par tre vändor till sopstationen. 

Och sen, kors i taket, i morgon kommer en målare och startar återställandet av förrådet, till att börja med spackling av väggarna och takmålning. Har planer att på onsdag besöka IKEA och ska då passa på att titta på lämplig inredning men då återstår ett annat problem som jag kanske drar på mig, nämligen att frakta hem ev inköp. Att anlita transportföretag kan ju enligt mångas utsago innebära att man får hem en massa kaffeved, inte allt helt användbart så att säga.  

Jag slutar inlägget med lite kattpoesi som jag också kan instämma i

GE

Du kan inte hindra nån
     från att gå
Du kan inte hålla fast ett minne
     som om det vore idag
Du ska inte ta åt dig
     av det dumma andra gör
Du kan inte vinna framgång
     om du sitter kvar
Du kan inte njuta av livet
     om du bara tänker på det du inte har
Och du kan inte fånga pricken från
     en laserpenna på väggen
Hur mycket du än försöker 

Jag ger dig mina djupaste tankar

Ur boken Kanske jag KISSAR en skvätt, Kattpoesi av Francesco Marciulianoa

SORGENS ANSIKTE

Det hör till ovanligheterna att jag kommer med ett nytt inlägg så snabbt efter det föregående men jag har haft en idé i tankarna att i samband med minnesdagen som skulle komma nämna lite om hur de tre senaste åren utvecklats, hur mina funderingar gått, hur främmande man blir för sig själv för att inte tala om den på alla områden oförmågan att fungera som tidigare.  Med många händelser som drog åt olika håll fick jag inte utrymme för något filosoferande i senaste inlägget.

Sorgens ansikte, detta själlösa och bleka ansikte som plötsligt uppenbarade sig, då det kändes som min egen själ också drog iväg tillsammans med "tvillingsjälen" för det var den känslan vi hade mellan oss. När döden kom på besök, oanmäld och försoningslös blev hela min värld helt utan ljus, bara ett vitt tomrum som jag plötsligt befann mig i som en förstenad varelse. En följd i det sammanhanget är ju den sk praktiska biten med begravning osv men där kom min rationella hjärna till god hjälp och det behövdes med tanke på det svar jag fick när jag ville få en del planeringsråd "Gör som du vill"! Vadå vill? Jag som bara hade en enda vilja i huvudet, att backa bandet så att säga och komma ur mardrömmen. 

Kaoset inom mig var fullständigt liksom det runt omkring mig hemmavid. Ett par dar efter dödsfallet ringde målarfirman på dörren för att fortsätta med den renovering som påbörjats tidigare under våren och skulle fortsätta efter sommaruppehållet. Ett mycket välvilligt bemötande och deltagande gjorde att jag fick någon veckas respit. Det blev ändå nästan övermäktigt den dag målaren var på plats igen, jag vet att jag upptäckte att benen bar mig inte vilket jag nämnde för honom Men han var ju realistisk och sa att det var han som skulle jobba och att jag kunde vila. Och jag, jag låg i soffan hela dagen och tittade på utan någon som helst tanke på att röra mig. 

Jag gjorde också ett tappert försök att hålla mig till min matordning. Med mycket lång vana i ryggen med veckovis skrivna matsedlar borde det ha gått bra, men i verkligheten överlevde jag under nästan två månader på ägg och havregrynsgröt! Jag har tidigare någon gång nämnt hur befriande det skulle ha känts om någon vänlig själ bara stått på bron och handgripligen tagit mig med hem på en måltid. I ett sånt uttömt läge är en symbolisk famn att vila i värdefull, nödvändig och läkande. Det kändes verkligen som hela jag var ett öppet sår som det inte fanns någon läkning för. 

Det fanns också en massa småsaker då jag behövde hjälp för att återställa efter renoveringen men inte var jag i balans nog för att ta emot de hjälpande händer som fanns. Jag var så oändligt trött, orkade inte med helt enkelt och lika tungt var att fatta beslut om hur jag ville ha saker och ting gjorda. Felbesluten var många och jag har tänkt att vad jag egentligen behövde hjälp med  var själva beslutsfattandet. Jag skulle egentligen stått under förmyndarskap under lång tid rent ut sagt. Det blev till slut en uppenbar stress med att till varje pris göra och förverkliga sånt som vi tillsammans pratat om att göra. Jag vet inte hur jag fungerade men har känslan av att om jag såg till att det blev genomfört skulle kanske också tillvaron rätta till sig. Intellektuellt visste jag ju att någon väg tillbaka inte fanns utan det var ju förnekelsen av hans bortgång som fortfarande låg kvar i min tankevärld. 

Tiden läker inte alla sår (för övrigt titeln på en nyligen läst bok) men tiden gör ändå underverk och rätar upp tillvaron. Efter senaste julen då jag starkt intalade mig själv att enbart se till att befinna mig i existerande tid och rum återvände jag hem med en känsla av befrielse inombords. En befrielse som blev grund för ett något egotrippat tankesätt.  Det är jag här och nu, mitt liv har absolut fokus på en tillvaro där jag själv chefar. Jag styr, jag planerar, jag begränsar inte min värld utan testar nya saker som uteslutande jag själv har intresse av inte med någon tanke på andra människors bedömning. Däremot får andra människor stort utrymme, samma sak gäller där, känns det bra för mig då vet jag att det funkar, samklang människor emellan är värdefullt och utvecklande.  Det handlar också om ett givande och tagande, att se människan som finns bakom skalet och ödmjukt ta emot ta emot medmänniskan. 

Jag berörde i gårdagens inlägg min upplevda ensamhet, jag upplever nog bristen på barn som det svåraste, avsaknaden av personer som har total närhet och kännedom, på gott och ont. Känslan  går inte att ersätta helt, men lyckligtvis har jag syskonbarn som jag under den hör tiden utvecklat en mycket kär kontakt med. I det sammanhanget är det också på något plan en fantastisk upplevelse att se inneboende likheter, igenkänningsfaktor och aha-upplevelse i samma andetag, och det bara känns självklart och behöver inte ordas så mycket om. Återigen lite av att se människan och inte titta i backspegeln alltför mycket, livet går förhoppningsvis framåt även på knölig väg.

Det här var en del av de erfarenheter de senaste åren gett mig och för att sudda ut sorgkanten en aning så vill jag ändå framhålla att det finns alltid något som ger upphov till utveckling i allt som sker, det tar bara kortare eller längre tiden innan grodden sticker ut och börjar växa. Jag är fortfarande inte framme vid det stora lugnet inombords, det finns alltid det som pockar och plågar, min målsättning är att komma fram till den totala befrielsen från det som fortfarande känns övermäktigt och svårhanterat. 

Eja vore jag där - men det kommer är jag övertygad om fast ibland känner jag mig otålig och vill skynda på. Det enda jag med säkerhet vet är att hela tiden se till att jag förverkligar det jag tänker mig, så fort som möjligt och inte lägga på hög. Fort blir högen för stor och då står stressen på tå och slår sina vassa klor runt en med oanade konsekvenser. Jag vet, tappade mängder av hår för drygt ett år sen i ett låst stresstillstånd! Lärdomen av det är just det jag nyss nämnt, att vara uppmärksam på tanke och handling. 

Så, nu känns det bra att ha tömt hjärnan på det hör skräpet och efter lunch kommer en målare som ska se på vad som kan göras i det blivande förrådet. En dörr mot framtiden står på glänt! Men först ska jag mangla lakan!!

KATTENS FÖDELSEDAG

I dag fyller min katt år, en händelse som jag årligen uppmärksammar i glädje över att hon hänger med och kan få lägga år till år. Hon ser också ut att vara i god form vid 14 års ålder som lär motsvara 72 människoår. Har sett en annan beräkning där hon hamnar på 78 människoår vilket också betyder att efter den beräkningen är vi nästa år jämngamla nämligen 81!!

Under den här sommaren har jag haft en viss oro över hennes hälsa eftersom jag tyckte att hon ett tag blev allt tunnare, fick t o m spänna ihop hennes sele. Inte enbart för att jag minskade foderstaten (torrfoder) med  ynka ett gram. Det visade sig vid senaste årliga vägningen hos veterinären att hon ökat  något under senaste året och jag ville bryta den trenden.  Men jag parerade den nya viktnedgången med ökad fodermängd men då visade hon tecken på att inte vara så sugen på torrfoder, vände ofta ryggen till matfatet. Våtfodret från burkarna var och är inte något problem men nu kanske det hela ändå rättat till sig igen. Fast jag blev faktiskt lite orolig ett tag och visste inte hur jag skulle hantera det hela. Jag vill ju att hon ska spinna mig till sömns ännu många år till, hon är ju vid sk mogen ålder en mycket ansvarsmedveten vårdare som med stor ackuratess tar hand om sin matte. 

Vid den här tiden på året är det flera minnesdagar, igår skulle min käre sambo blivit 80 år, vi hade talat  lite om det firandet redan innan han för tre år sedan gick bort. Det var förresten minnesdag i onsdags, ofattbara år som runnit iväg i ett tillstånd som till att börja med var förlamande chockartat. Vardagen har fått mjukare kanter men tomrummet är oerhört stort. Jag har känt mig som den absolut ensammaste människan i världen, utan en nära familj som stöd, och då tänker jag ett totalt kravlöst stöd utan pekpinnar eller måsten. Men .... till min stora tacksamhet har det funnit ett fåtal personer som på ett alldeles oväntat och osjälviskt sätt hela tiden funnits för mig. Det är med beundran jag ser tillbaka på deras uppmuntrande omtänksamhet. Jag måste ju tillstå att jag som inte anser mig vara världens roligaste, bristande självkänsla månne,  under de här åren varit helt vilsen, skör och rädd. Där jag nu befinner mig kan jag se möjligheten att leva ett eget liv, ett liv som jag på egen hand fyller med egna planer, egna nya vänner och aktiviteter och det skrämmer inte på något sätt längre. 

När jag skrev förra inlägget hade jag just kommit tillbaka från stugan efter att ha gjort i ordning där för vinteruppehåll. Det innebar bl a att alla textila saker som fick följa med hem har gått i tvättmaskinen med åtföljande strykning mm.Manglingen återstår fortfarande, ja jag vet, jag är gammeldags men att lägga sig i en säng med manglade lakan är oslagbart. Det finns fortfarande i mitt linneskåp lakan av fintrådig bommullsväv som blir släta och svala att lägga sig på efter mangling. Nu står dessutom kartonger med undanlagda sommarkläder i sovrummet i väntan på det kommande förrådet, har ju under året i möjligaste mån inte burit upp saker på vinden. Där är ändå tillräckligt fullt och min förhoppning är ju att komma igång med grovhänt rensning när det nya förrådet ska tas i bruk. Det är spännande se vad som händer under närmaste tiden. 

Under veckan som gick blev det dessutom ett biobesök i tisdags, The Assassin, en film som var svårbegriplig , ja till och med obegriplig men i likhet med vädret för husvagnssemestraren så var den vacker, oerhört vackra scenerier, som talade sitt språk, dialogen var i det närmaste obefintlig. I torsdags var det dessutom teatersoppa till lunch, föreställningen Jompa och jag. Västerbottensteaterns egen uppsättning  om en lokal och mycket välkänd person som roade teater- och revypublik i staden under något decennium. Den agerande skådespelaren, Mikael Lindgren, ligger absolut inte i lä som underhållare och gjorde en mycket värdig presentation av Jompa. 

Jag hade turen att få kärt besök  under förra veckan. Min vän Eva skulle komma hit upp tillsammans med en väninna för att besöka en släkting och då passade det bra att hon sov här ett par nätter. Det var så trevligt att inte vara ensam i huset och att ha frukostsällskap dessutom var båda damerna pigga på att göra en utflyktsdag och den gick till Lövånger med omnejd. Det blev en mycket trevlig och innehållsrik dag med många möten.  Veckan avslutades för min del med ett par dagar i sällskap med några andra kvinnor,  totalt var vi tolv damer mer eller mindre sen tidigare okända för varandra som pratade, mediterade och övade olika former av avslappning tillsammans. Känslan av närhet och öppenhet spred sig snabbt i gruppen och jag tycker nog att det kändes som ett välgörande möte med total respekt för varandra. Mänskliga möten verkar vara en bristvara i vårt samhälle men ack så nödvändiga.

Frosten har dessutom slagit till ett par nätter och det startar omedelbart behovet av vinterdäck så jag slog till direkt och bokade tid för däcksbyte kommande vecka. Nu ska jag troligen inte motionera bilen särskilt mycket under vintern men det är just  nu  när det ömsom är minus- och plusgrader och solen kommer  på frosten som resultatet kan bli glashala vägar eller åtminstone överraskande isfläckar på vägen med oväntad jazzdans som följd.. 

Sen har jag ju min släktforskning att fördriva tiden med, fortfarande känner jag mig rätt vilsen  när det gäller att komma till rätta med resultaten av DNA-testet. Släktträffarnas gemensamma nämnare, d v s en gemensam ana som oftast ligger väldigt långt bort i tiden är svåra att hitta igen. Hur stort släktskapet egentligen är blir oväsentligt men det kan ju vara kuriosa att hitta någon linje som löper 10-12 eller ännu fler generationer bort. Har man tur, och i vissa fall  har jag verkligen det, kan man få rejält spännande historier till livs. När det ligger tillräckligt lång bort i tiden går det ju att med visst nöje berätta men frågan är om man ens ville kännas vid något alls om det handlade om nutid. 

Så blir det med romantiken, den blir med århundraden mer och mer rosenkantad. Jämför med ungdomsförälskelsens dilemma, hur ljuvt blir inte det i tidsspegeln?

NY SÄSONG

Efter att definitivt ha avslutat sommaren i stugan gäller det nu att inrätta sig för en säsong i vinteridet. Det var för övrigt kallaste natten hittills med -6,2 grader som lägst! Det tar sin tid att ställa om tankarna men samtidigt en lättnad från linjetrafiken jag bedriver under sommarhalvåret. Förberedande planering och packning av bilen för att ta sig till den hägrande vistelsen vid havet. 

Den här sommaren har jag gjort det lite bekvämare för mig genom att i huvudsak bo där ute och bara åka  in till stan en gång i veckan  och möjligen övernatta.  Tvätt, handling och annan nödvändig service kommer man inte ifrån, nån enstaka gång någon en 'livsviktig' begivenhet jag inte velat missa. Det har fungerat alldeles utmärkt, bara med ett litet aber, nämligen svårigheten att avstå från framför allt de ljuvliga morgontimmarna då jag förlorar mig själv i stillheten och den fullkomliga avspändheten i utblicken över havet, över den förnimbara oändligheten. 

Men från början! I torsdags,  när jag låg i mitt sedvanliga veckobad, hörde jag ljud som jag bara kunde tro kom från någon traktor eller stor lastbil som gjorde nån åtgärd i närheten - men vid den tiden? Det visade sig vara ett åsk- och regnväder som bl a för ett litet tag stängde ner TVn. För min del var det första åskvädret jag hört under hela sommaren. Morgonen därefter var det helt OK väder och jag gjorde mig i ordning för att åka iväg ner till stugan. i akt och mening att vinterförbereda, koppla bort vatten, ställa bort sommarmöbler och tömma blomkrukor, rensa bort en del ur rabatterna och framför allt bränna den stora rishögen på stranden. Allt gick som planerat, på söndag morgon, rakt västlig vind, om än något starkare än jag väntat mig, tände jag brasan som tog ordentlig fart och på någon timme fanns bara askan kvar på de heta stenarna. 

Mitt på måndagen kom som avtalat, bästa grannen Bengt och stängde av vattnet, fort och lätt som vanligt och nu kändes tillvaron plötsligt mycket begränsad. Jag, som inte trodde att jag skulle få med mig allt i bilen, packade så mycket som bara gick med tanken att det enda jag behövde tänka på var plats för mig och katten. Allt gick in och jag behöver inte åka en extra gång för nån småsak, stugan står nu kall och övergiven tills vårsolen börjar tina upp drivorna och första dagsutflykten dit blir aktuell. Man kan ju längta och drömma under tiden!

På något sätt har den här sommaren därute varit förlösande, kanske delvis beroende på att jag tidigt bestämde mig för att i möjligaste mån bo därute och inte dela tiden mellan huset och stugan med några nätter åt gången på vardera stället. Det lyckades för mig att få hjälp med gräsklippningen  ca en gång i veckan och det var ett lyckat kast. Tomten har sett vårdat ut och jag behövde inte oroa mig för det jobbet, kunde åka in till stan på korta besök när jag ville. 

Dessutom tror jag att genom det arrangemanget kopplade jag av bättre, landade i verkligheten på ett naturligt sätt. Under hela året tycker jag mig ha kommit till en sinnesro i medvetenhet om att jag lever mitt liv här och nu. Jag saknar min käre sambo i min närhet men samtidigt fyller minnet av honom mig med tacksamhet och glädje, allt han gav mig av uppmärksamhet, bekräftelse och uppmuntran resulterar nu i trygghet och stärkt självkänsla. Det är så förunderligt att livet gav mig möjligheten  att  leva i hans närhet under hela 25 år .

Sommaren var svag i starten men kom ju så småningom igång med både sol och värme, varma sommarkvällar är ju en dröm som inte alltid blir sann men i år var det så hela tiden. Trots det så hade jag en nedstämd period några veckor.Till att börja med var jag så otroligt trött, somnade nästan dör jag satt och tänkte till och med att det här är allvarligt. Sen tänkte jag att jag måste bryta ensamheten och träffa lite folk. Det sägs ju att  kommer inte berget till Mohammed får Mohammed komma till berget. men nog var det ändå som förspökt. Ringde men inga svar när jag försökte, tog initiativ att själv hälsa på men ..... ingen hemma. Satsade väl på fel hästar månne? Till slut gav jag upp och satte mig funderande och tittande ut över havet, fantasin vad jag kunde göra försvann och det gjorde också svårmodet, faktiskt. Allt vände till det bättre igen och fick mig att tro att det som hände var nålsögat jag måste genom för att komma till insikt om mitt fortsatta liv och den tillvaron. 

Sen har det hänt många roliga saker, jag har varit på några utflykter och träffat nya människor, och gjort en mer utåtriktad planering för hösten. Och inte minst när jag fyllde år då jag gjorde en kort resa med flera uppehåll som jag såg fram emot fylld av förväntan, så till den milda grad att jag till slut trodde att något allvarligt skulle hända för så mycken barnslig julaftonsförväntan kan inte gamla människan ha. Allt blev över förväntan, så trevligt, så soligt, det hetaste sommardagar man bara kan drömma om och jag kände mig hela tiden så omgiven av glädje och kärlek, omhändertagen med tillgivenhet. Jag är oändligt glad och tacksam för alla ni som gav mig denna känsla och ett bestående minne. Man kan ju till och med tro att man är något (tappert försök att skämta!) 

Det enda jag inte fått ordning på är höstens motionsprogram som jag p g a av stugvistelsen inte brytt mig om. Nu ska jag försöka få till nåt men veckogympan som funkade så bra är ändrad. Skolan där där lokalen fanns byggs om och nu är det betydligt längre bort, till en början får jag väl göra promenerandet till en daglig rutin och hoppas att resten löser sig.

Jag slutar det här inlägget med ett par strofer kattpoesi med tanke på att Lila igår innan vi lämnade stugan ville ta en liten promenad. Hon stod en stund på den stora stenhällan och tittade ut över havet, hon kollade blomrabatten där hon kan ligga timmar dold av grönskan och hon skuttade fram och tillbaka över gräsmatten innan hon i sakta mak gick tillbaka till stugan och den väntande transportburen.

JAG SAKNAR MIG

Jag saknar min alldeles egen soliga sten

Jag saknar mitt huvud tryckt mot ditt ben

Jag saknar mattan under tassarna, mjuk och skön

osv osv

För övrigt är det idag 119 år sen min far föddes och för en vecka sedan 53 år sen  han gick hädan och jag letar intensivt efter hans far. Åren blir många när man räknar bakåt!