UR DJUPET AV EN SKURHINK.......

........alternativt skurhinkens lov. Min skurhink fick inte lov idag utan fick lov att göra en lov in till badrummet och min lov fick tillfällig gymnastik. Jag roade mig med att kolla upp i SAOL hur många betydelser som finns för ordet lov och jag snickrade ihop ovanstående mening med de olika varianterna; lov-beröm, lov-ledig, lov-tillåtelse, lov-gir,sväng, lov-(hand)lov. Dessutom finns ett stort antal sammansatta ord varav ett var för mig helt obekant nämligen lovbardun, men som varande landkrabba tillhör det inte vardagsspråket. Det är namnet på en flyttbar stötta som har sin plats på lovarts sida så nu har mitt ordförråd ökat. Frågan är väl om jag vare sig kommer ihåg det någon längre tid eller över huvud taget kommer att använda det.

Nu har man ju kommit in i en årstidsstädning som inte går hoppa över, den heliga julstädningen! Jag började så sakteliga med badrummet och hann med en del av tvättstugan också. Väggar, skåp och golv fick sin beskärda del av skurvattnet och allt avslutades med nygamla julgardiner som kom på plats. I badrummet hittade jag en del av mitt borttappade hår och jag önskade att det gått återanvända. Jag har under sensommaren fällt hår i mängder, tycker det verkar som halva mitt innehav försvunnit. Det hände när jag duschade att jag tyckte mig få munnen full av hår och till slut inhandlade jag en förpackning Silicea på apoteket och har snart käkat upp den, jag tror  jag kör en omgång till när jag ändå håller på. Hos frissan kompletterade jag med ett specialschampo som skulle vara verkningsfullt så jag får väl se vad som händer. Jag kan väl tycka att det inte har slutat falla helt men perukhotet känns inte lika påtagligt nu. Då jag inte kan hitta på någon anledning så skyller jag på stress. Men förhoppningsvis blir den plågan mindre vad tiden lider,. Jag ser faktiskt med spänning framtiden an.

Det ser nästan ut som om vi kan få lite mer vinter nu, snön som fallit under natten, ligger faktiskt fortfarande kvar både på gräsmattor och gator

Höstens första, riktiga snö

 Så milt som det ändå är blir de ju aningen slaskigt men hellre det än en snabb temperatursänkning, då har vi halka som ett brev på posten. Mera snö om jag får be, som ligger kvar och packar sig till ett fast och fint vinterväglag.

Nu har jag fått mig en snabb och enkel middag, köttbullar och färsk fettuccine smaksatt med tomat, inte helt fel men en liten höjdare finns i kylen,en saffranssemla  väntar på att få komma ut! Sen blir det en tidig kväll eftersom jag måste gå upp i svinotten för att bli klar att äntra den tidiga lokalbussen kl 05.15. Kan bara hoppas att Lila håller tiden och väcker sin vana trogen vid fyratiden.. Hennes väckningsmetod är synnerligen effektiv, hon buffar eller egentligen stångar med all sin kraft sitt lilla huvud på min käke ända till jag vaknar och pratar med henne. Då ger hon sig och kryper ner  hos mig och somnar till och med en stund innan nästa attack kommer. Troligtvis less  att vänta på mat, hon mjölktrampar för fulla muggar högt spinnande och då är det bara att gå upp och servera drottningen frukost. Den varianten blir troligen inte aktuell i morgon.

SÖNDAG GRÅ OCH KALL

Efter en intensiv dag i går känns det dessutom lite dagen efter, lite trött och avslagen.

Jag gav mig av hemifrån redan strax efter klockan åtta i går morse för att delta i en temadag kring ämnet DNA som verktyg i släktforskningen. Jo jag har nog snöat in lite i den fållan nu och tog därför chansen att höra och lära mer på det området. Då jag dessutom går en kurs i samma ämne kändes det som en bra komplettering och jag går dessutom i spänd väntan på testresultatet på det prov jag själv skickat in. Testresultatet var planerat att skickas ut i dagarna men det har blivit fördröjt ca 14 dagar, men då startar den spännande sökningen efter sk matchningar och när i tiden man kan hitta en gemensam ana, dvs om det går. Hur som helst spännande blir det.  Föreläsningen var också fängslande intressant, jag blev smått imponerad av mig själv som inte tappade focus på hela dan. Med huvudet fullt av funderingar drog jag hemåt vid 15-tiden, tänkte väl att jag somnar säkert när jag slappnar av men det blev tvärtom egentligen, så jag följde även förvecklingarna på Downton Abbey, läste några sidor i den pågående boken innan jag släckte lampan för gott. 

Under sensommar och höst har jag fått ett par trevliga kontakter via min forskning. Dels genom den kvinna som ringde och efter presentationen ställde några frågor om min familj och konstaterade att ; jamen då är vi släkt! Samtalet slutade med att hon rekommenderade mig att ringa hennes far vilket jag lovade göra senare under hösten och för ca tre veckor sen var det äntligen  dags men då jag inte fick något svar ringde jag istället till henne igen. Beskedet då var att fadern just den dagen åkt in akut på sjukhuset och hur det kunde gå för honom var ovisst. Men sa hon då att jag kunde ringa hennes faster som nog hade en del att berätta. Sent på eftermiddagen som det var tänkte jag att det passar kanske passar bättre ringa tidigare på dan. Efter ett par dagar gör jag det, kvinnan-fasterns man svarar och när jag talat om mitt ärende och bett att få tala med henne får jag ett minst olycksbådande svar. Hon var inte hemma utan hade samma dag hjärtopererats! Tablå. Vad är det för familjehemligheter som jag inte får ta del av kan man ju undra eftersom någon makt styr över händelserna till min nackdel.Nåja, jag gör ett nytt försök om drygt en vecka igen, förhoppningsvis med bättre resultat. För övrigt famlar jag mig fram genom kyrkböckerna utan nya fynd som kan ge ljus över historien. Största fördelen hittills är att tiden blir aldrig lång, möjligen glömmer jag mig kvar alltför länge på kvällarna. Att dessutom handskas med en fortsatt trilskande dator gör mig smått frustrerad, jag måste tillbaka till datafirman igen för det här eländet tar bort en del av glädjen.  

Idag när det ändå är så mulet och grått och hela världen smått förlamad efter Paris-dåden gjorde jag mig en skön söndagsförmiddag som startade med frukost i vanlig ordning och sen placerade jag mig i soffan under en pläd och fortsatte läsningen av min bok. Författarinnan har en nästan kuslig förmåga att skriva så att man tycker sig komma huvudperson nära inpå livet och i synnerhet lida med i svårigheterna. Glädjescenerna är inte lika ingående beskrivna, eller jag kan inte leva mig in i dessa lika intensivt. 

De tre senast lästa romanerna har fängslat på olika sätt men Sandra Browns Vittnet var en kuslig läsning som nästan inte gick att ta sig igenom. Oförsonligheten hos Ku Klux Klan har en skrämmande likhet med en del händelser i vår tid. Hur kan ondskan och våldet vinna terräng, ingen människa föds ond och hur kan det fåtal korrumperande maktelitisterna tillåtas fortsätta dra i trådarna. Var finns motpolerna som avväpnar?

Apropå böcker har jag en liten diktbok liggande framme, placerad i kläm mellan Sorgegondolen av Thomas Tranströmer och Dan Anderssons Vackra visor. Diktarens namn är inte lika brett känt men mycket har flödat ur hans penna och jag hoppas familjen förlåter att jag dristar mig till att citera en av dikterna

MIN ARVEDEL

Min arvedel, en vandring är emot en soluppgång
Var morgon när jag startar den, känns vägen betryggande lång

När målet skyms av molnens flykt så finns det ändå där
Något närmare än i går, i ovisshetens sfär

Att dröja något, vänta, vila, stanna till
Sekunderna de blir till år emot det jag icke vill

Men målet syns ju fjärran än, var morgon långt, långt bort
Men vägen mot en soluppgång kan måhända ändå vara kort

Den gamle mannen har nått sin soluppgång, en personlighet som gått ur tiden och hemmahörande i byn Önnesmark där han levt och verkat under sitt liv.
Vila i frid Henry Lindgren.

PÅ MORGONKVISTEN

Stilla hav

Vy från badstranden

Nu blev det alldeles för tidig morgon med åtföljande frukost och jag kände att sömnen pockade efter tidningsläsningen så jag drog mig tillbaka till sovrummet!!!!, kröp ner under täcket med katten och den pågående boken. Tror nästan att ögonen var slutna längre tid än jag läste. Varför jag skriver om detta är därför att min inställning är att i sängen sover man eller ligger där när jag är febersjuk vilket i mitt fall tacksamt nog är synnerligen sällsynt. Å andra sidan vid sådana tillfällen vill jag bara dra mig tillbaka som ett skadat djur och gömma mig tills allt är över. Det verkar det som jag regrederar, har ett omättligt behov av omsorg och inte verkar det särskilt vuxet men jag kan anse det som moget att erkänna. Boken då, ja den är ryslig, handlar om Ku Klux Klan och jag har faktiskt försökt lägga bort den, men fortsätter läsa trots allt. Mörkrets makter är svåra att tacklas med.

Det har gått cirka en vecka sen jag fick tillbaka min uppfräschade dator, håller på att bekanta mig med Windows 10 men har fortfarande vissa tveksamheter. Jag hoppas dock att mailen ska fungera i fortsättningen, jag vet inte hur mycket som försvunnit hittills under året men jag vet med bestämdhet att en del gjort det, bara det är väldigt otryggt. Inte vet jag var problemet ligger men det är inte särskilt kul när vänner undrar vad som blivit av en eller tror att jag struntar i att besvara mail. 

Jag har nu på allvar sparkat igång min släktforskning och kör för fullt, försöker tyda skriften i gamla kyrkböcker, inte helt enkelt särskilt som det är stor skillnad mellan olika skrivare. Dessutom går jag en kurs i DNA-forskning för släktforskare och har t o m skickat in ett eget prov för test och väntar med spänning på resultatet. Det jag med säkerhet vet är att om jag inte tar mig i kragen kommer all min vakna tid att kunna tillbringas vid datorn.

Den där kragen har jag dessutom ändå varit tvingad att ta tag i senaste veckan. Jag har under en tid känt mig väldigt moloken, tycker inte att jag kan se meningen med och i tillvaron, delvis på grund av att jag inte har hittat någon riktig öppning på problemet jag försöker lösa. Tömningen av snickarboden! Det känns som jag stångar huvudet mot en mur av svikna löften och brustna förhoppningar, blir alldeles handlingsförlamad och dränerad på initiativkraft. Fast ibland kan också det komma stimulans på oväntat sätt, ett långt och stillsamt telefonsamtal från en god vän i söndags var förlösande. Vi talade helt kravlöst om sånt som vardagen består av, utan vare sig överdrifter eller märkvärdigheter men ändå storslaget och samtidigt  förtroligt  med stor värme. 

Hjalmar Gullbergs dikt säger allt

Människors möte

Om i ödslig skog

ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.

Giva om vägen besked,
därpå skiljas ifred:
sådant var främlingars möte
enligt uråldrig sed.

Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.

Det såddes ett frö av lugn och jag kunde förmå mig till börja dra i en liten tråd som lyckligtvis födde mer aktivitet. Jag vet ju att jag måste göra saker och ting omedelbart, att lägga på hög blir till slut ohanterligt. Det bygger i onödan på den inre stress som jag hela tiden känner, som jag helst vill bli av med eller åtminstone minska, inte cementera. Nu har jag en svag förhoppning om en öppning under den närmaste tiden.

Under tiden jag inte hade datorn tillgänglig hade jag tänkt skriva om sista gångerna jag var i stugan för säsongen, ena helgen fick jag vattnet avstängt och helgen därpå stängde jag butiken för gott inför vintern. Båda tillfällen i ett helt otroligt fint senhöstväder. Det blev helt naturligt att dela upp arbetet på två tillfällen eftersom jag var bjuden till Önnesmark på surströmmingskalas den senare helgen. Då åkte jag ner på lördag morgon med avsikt att bara ha en skön dag innan kalaset så när jag kom ner började jag med att tända en brasa och äta lunch. Sen blev det en timmeslång promenad i det underbara vädret, havet låg nästan helt stilla och så gott som alla stugor var tomma på folk.

Dags hala vimpeln 

 Jag blev lovad hämtning eftersom jag ogärna eller egentligen inte alls kör bil när det mörknat. Det var så fint dukat och ordnat i byastugan, kalaset jättetrevligt och tiden gick jättefort. Rätt vad det var var det dags för mig att bryta upp. Tusen tack till alla som bjöd på denna varma gemenskap och till min chaufför som så välvilligt ställde upp. Ni anar inte hur stor betydelse allt har för mig och jag är så glad att ni finns.

Vissnad kärleksört

Lågvatten

Vissen fägring

Långa skuggor

Höstvädret har hittills varit helt otroligt vackert, inte en enda snöflinga har visat sig, visserligen några kalla nätter, jag tror jag sett bortåt åtta minusgrader men idag är det "säcken", mulet, fuktigt dis-regn och lätt dimma. Riktigt sorgeväder som kan gå över till snöblask om det vill sig illa. Min dag lär jag ändå kunna fylla med någon form av aktivitet vid datorn!  Det tycks vara det enda jag har i huvudet just nu, mina handarbeten har fått vila länge nu och jag känner mig inte helller i stånd att sätta mig ner varken med en stickning eller virkning. Det är den här stressen som hindrar mig nu, kan inte förmå mig känna ro och avslappning. Det enda positiva är att det kan bara bli bättre tider så småningom.

Våran playa nästan tom .......

.......så när som på de sista entusiasterna (20:e oktober)

LJUSTÄNDNING

frostiga fönster

Frostiga stenar och.........

Hej alla, nu är jag tillbaka "på banan" igen, det tycks vara 19 dagar sen mitt senaste inlägg och nästan hela tiden har min dator i princip varit inlagd på sjukan! Den har konstrat ända från början för ett och ett halvt år sedan, varit in  på kontroll - utan anmärkning - ja att CD spelaren var väck var ju egentligen inte datorns fel men problem var det också och allt blev till sist ohållbart och jag själv blev smått hysterisk. Det ändade i att en tekniker kom hem för att på plats kolla läget och upptäckte! att det var fel på datorn, tog in den igen för genomgång och igår var så dags för ny inmontering och test. Nu hoppas jag bara att det går bra i fortsättningen för det har verkligen varit påfrestande, mail har försvunnit och till slut gick det överhuvud inte skicka något heller. Jag gick nästan sönder själv också, jag kände mig till slut alldeles tillintetgjord.  Det bästa av allt var egentligen att teknikern försäkrade att det var absolut inte mitt fel det som hänt för egentligen var jag ju lite osäker på mig själv, jag menar en desperat kvinnas handlingar kan skena iväg. Dessutom kan jag absolut inte tänka mig att vara helt utan dator heller, jag gillar faktiskt den samvaron. Nog om detta, nu ska här skrivas.

Jag kan ju inte skriva om tiden som varit, det får väl komma små inslag framöver, utan jag gör som det ofta rekommenderas; gräv där du står. Alltså hade jag planerat att åka ner till Lövånger för att tänsa ljus på gravarna där, och begav mig iväg vid 10-tiden i morse. Det var inte kanonväder så att säga , dimmigt och frostigt, men så småningom kunde solen trassla sig fram genom molnen och det blev riktigt vacker väder till slut. I Lövånger började jag med att äta lunch på Hemgården, morotssoppa och kladdkaka till efterrätt. Sen jag tänt ljusen åkte jag upp till stugan, dels för att hälla glykol i vattenlåsen, eftersom jag inte hade någon tillgänglig när jag stängde för vintern, och dels lämna det jag tagit hem tidigare för tvätta.

Igenbommat för vintern....

 Allt gick som en dans, men lite vemodigt var det att åka ifrån stugan efter ett så kort besök.

..... men Kalle vaktar!

 Hemma igen vid 3-tiden och då hade jag under min gravrunda tänt åtta ljus, sju för nära och kära och det åttonde för alla mer eller mindre bekanta som gått bort under året, först och främst för väninnan som begravdes för en vecka sen. Det börjar kännas som om det är alldeles för många som lämnar jordelivet nu. 

Vid den här tiden på året så kommer många tankar kring liv och död, det är nu två år sen min Börje så oväntat gick bort och frågan är om jag fortfarande helt har tagit det till mig. Ibland tänker jag att sorgen suddas ut lite i kanten allt eftersom men saknaden den är fortfarande ofattbar och stor. Jag hade för ett tag sen en känsla att under en nanosekund kunna tänka på dödsögonblicket men det gick inte, en massiv dörr stängde effektivt av mitt medvetande inför den tanken. Vilket i sin tur förklarar varför jag till fullo inte heller kan förstå. Där kommer kanske den barmhärtiga tiden att göra sitt. En bidragande orsak just nu är väninnans bortgång tror jag, den begravningen var i sig en skön upplevelse också. Att tillsammans med vänner förenas i psalmsång och bön i saknanden  efter en uppskattad och god vän kändes  tryggt och meningsfullt.

Nu har det redan mörknat och det börjar bli dags för middagsmat som idag blir bakad potatis med någon slags röra, sliskig efterrätt har jag ju redan ätit i dag så det får väl bli frukt i en skön blandning. 

Inga bilder idag, jag har ju till råga på allt uppgraderat till Windows 10 och fixar inte det här med bilderna, jag har fått in dem i datorn i en app, men sen då? Nästa steg får jag väl lista ut så småningom.  Har mycket att lära än förstår jag!

Tillägg den 4 november; äntligen har jag lyckats med bildöverföring också!

GRÄVANDE

Eller ännu närmare verkligheten, dags snart att gå i ide! Nätterna blir oundvikligen kyligare och kyligare och frosten ligger kvar långt in på förmiddagen. Idag kan jag bara visuellt anta vilken temperatur det varit, det verkar vara dags byta batteri i termometern men gräsmattorna är ostört gröna idag och man får väl hoppas att det fortsätter så ett tag. Jag rensade nyss telefonen från en massa gamla foton och såg då att första snön i fjol kom tydligen 20 oktober och det är inget önskemål att det ska upprepas.

Rubriken kanske ändå kräver en närmare förklaring, jag gräver i den jämtländska myllan så att säga. Släktforskningen får mig sakteliga i ett allt starkare grepp och jag vet inte om jag ska kalla mig jordbrukare eller dödgrävare. Det är ju bland bondebefolkningen i socknarna Revsund, Sundsjö och Bodsjö jag befinner mig, men eftersom jag rör mig bland människor som är döda sen ungefär 300 år eller åtminstone föddes då, så är väl den senare benämningen mer rättvisande. I det här skedet har jag i alla fall stor beundran för de stackars människor som lärde sig skriva då, bokstäverna ser i det närmaste ut som slingrande maskar och dessutom skrevs vissa anteckningar på latin, och då kan jag ju säga att det är tämligen kört.  Sysselsättningsproblem obefintliga, tidsbrist kan vara ett resultat! Det blir i alla fall spännande se vart det hela leder.

Apropå kyligare väder så fick jag lite kalla fötter i tisdags när det andra natten varit en bit under noll och efter en titt på kommande prognos bestämde jag i all hast att åka ner till stugan. Grannen som lovat hjälpa mig med avstängningen av vattnet fanns också där och efter torsdagen fanns inget vatten i kranen till stor förtret för Lila som MÅSTE drick rinnande vatten genast efter frukost. Hon slickade intensivt vattenkranen utan resultat men fick hålla tillgodo med en hel sjö, en hink vatten stod till hennes förfogande i diskhon. Men nog sjunker standarden betydligt i det läget även för mig!

Lägsta nattemperaturen därute hade varit -4,5 men blomlådorna med margueriterna stod nästan lika fräscha som tidigare, deadline var dock bestämd  så de tömdes och placerades inomhus för vinterförvar.

Jag hade sköna och mysiga kvällar i stugan och eldade för skön värme. Det magiska skådespelet på himlen fick jag dock inte uppleva, det var tyvärr molnigt så inget norrsken var synligt. Jag hade trott att skulle bli något alldeles extra eftersom mörkret var så kompakt, det var bara i min lilla stuga det lyste. I stället fick jag hålla tillgodo med magiska soluppgångar.

8/10 kl 07.02

9/10 kl 07.05

Det var soliga och fina höstdagar och jag längtade absolut inte att åka hem men hade heller inte nåt mer att sysselsätta mig med där så något vemodig lämnade jag stugan på fredag förmiddag.



Vemodig hade jag också känt mig när jag kom dit ner och det fanns anledning. Min väninnas bortgång fanns i mina tankar, och det kändes som om ännu en del av mitt liv försvunnit. På kvällen i min ensamhet blev också saknaden efter så Börje påtaglig, det är fortfarande nästan ofattbart att han inte finns längre annat än i mina tankar. I morgon är det på dagen två sen chockbeskedet kom.

Jag avslutade också då den bok jag senast läst, Danielle Steel Ljus och skugga. En av bokens huvudpersoner blir allvarligt sjuk  med dödlig utgång. Hela sjukdomsförloppet, familjens reaktioner både under tiden och efteråt, är mycket ingående skildrat och berörde mig djupt. Det förstärkte min vemodskänsla, jag kände faktiskt igen en del egna reaktioner som jag i det närmaste betraktat som oförståeliga. Jag har också gått och begravt näsan i garderobens kläder!!!


En ny bok ligger nu på mitt nattduksbord Jean-Christophe Grangé I djävulens spår, och den utlovar spänning till sista bokstaven. Jag försöker varva olika kategorier av böckerna, och i den senaste  utspelade sig en kärlekshistoria utan gräns i ett par omgångar. Det är också spännande att genom böckerna nosa på olika miljöer, Den senaste boken utspelade sig i New York och San Fransisco och nu ska jag nog befinna mig i Paris ett tag. I boken dessförinnan var jag i Canada så livet är ett evigt nomadiserande. I verkligheten ska jag nu under några månader i stort sett hålla mig på plats hemmavid, ja med några planerade utflykter förstås!

Inte vet jag vad som händer men just nu kan jag inte lägga in bilder i inlägget. Jag väljer att publicera och kollar senare om problemet går att lösa. Jag är inte så pigg på att trassla för mycket med risk att jag ännu en gång raderar ett inlägg, jag kan inte med nån större belåtenhet upprepa mig igen.

LIVETS GÅNG, MINNEN, SAKNAD

En dag då många tankar och återblickar trängts i mitt huvud, en dag då jag fick kännedom att en av mina allra äldsta väninnor gått ur tiden. Äldst både med hänsyn till fysisk ålder och vänskapens längd, vänskap av allra högsta kvalitet, trofast och rejäl.  Det var inte helt överraskande, senaste gången vi sågs fick jag en aning om att sista fasen i livet i viss grad hade börjat för hennes del, hon var svag, trött och gav ett skört intryck och det var smärtsamt att se. 

När vi lärde känna varann var jag nyss fyllda tjugo år, jag hade ännu inte träffat min blivande man och det hade inte hon heller. Kort därefter blev jag bekant med killen som jag kom att fastna för och han hade en kompis. Det som hände var att så småningom blev kompisen och väninnan ett par. Vi trivdes bra tillsammans och vänskapen växte, så mycket att när vi gifte oss samma år med en månads mellanrum åkte vi tillsammans för första gången i livet utomlands, kan väl kalla det för bröllopsresa. Fjorton dagar i Rumänien i Constanza vid Svarta havskusten, som var stor upplevelse för oss. Besöket i Bukarest, dit vi åkte tåg där salongsvagnen hade säten med vinröd (välnött) sammetsklädsel  och vi blev bjudna på solmogna tomater av ett par medpassagerare. Den enklare delen av tåget hade träbänkar och var fullpackad med folk som medförde allehanda varor t o m levande fjäderfän. Besöket på den fina skivbutiken där det fanns ett speciellt lyssningsrum med stora öronlappsfåtöljer i läder med inbyggda högtalare. Besöket på Casinot i Constanza där rumänska specialitéer serverades, bl a fårhjärna!!!! Den stora behållningen var ett musikuppträdande, en till synes gammal man som till sin skepnad i högsta grad påminde om självaste tomtefar och spelade panflöjt, Nai, på ett hänförande sätt. Då kvittrade skogens alla fåglar från scenen inklusive alla andra toner han fick fram ur det enkla instrumentet. Långt om länge fick man dessvärre kännedom om att den stora förväntan på den blivande nye ledaren som fanns hos folket skulle bli en ofattbart stor tragedi.

Efter den resan blev det om ett tiotal år, en annan resa som också var speciell på sitt sätt. Vi åkte till Portugal, till bad- och jetsetorten Caiscais utanför Lissabon. Jag fyllde 40 år och själva födelsedagsmiddagen åt vi på Casinot med både fantastiskt god mat och förnämlig service, både vinkypare och andra kypare, det var storstilat. Efter middagen höjdes golvet i mitten av restaurangen och vi fick se en internationell floorshow som inte heller gick av för hackor. Som om inte det var nog avslutade vi kvällen på nattklubben som bjöd på en alldeles utsökt striptizshow. Det kanske låter avancerat men jämfört med dagens många gånger vulgära uttryck så var det mycket vackert. Det börjar ju närma sig 40 år sen, men nog var man ute i stora världen då. Det fanns dock ett litet aber. På nedresan blev hälften av passagerarna på planet matförgiftade, av oss fyra var det bara jag som höll mig på benen och kunde besöka Farmacia för att få tag på passande läkemedel. Det var stor skandal,  omnämndes i pressen och det var dagliga besök av sjukvårdspersonal på hotellet. Det gick inte heller över så fort, symptomen fanns fortfarande kvar efter hemkomsten. 

De båda var mycket trofasta vänner och vi umgicks flitigt och trivdes bra i varandras sällskap. Och jag har nog aldrig varken förr eller senare haft så många och läckra bikinis som medan hon hade sin underklädesshop, hon var en mycket bra säljare och jag nappade gärna på hennes beten! Hon var lågmäld och försiktig på alla sätt men utrustad med en mycket god känsla för det vackra. stilsäker som få.  Med tiden kommer förändringar som man inte räknar med, min man gick ur tiden och jag blev ensam, vi fortsatte umgås som de goda vänner de var för mig. Det blev dock med tiden inte lika tätt umgänge när jag träffade min kommande sambo, som alltid är det fråga om kemi för att man ska hitta en gemensam nämnare. Kontakten har ändå aldrig varit helt bruten bara mer sporadisk om man så säger.

 Jag och den efterlämnade mannen har i dag pratat länge och ingående i telefon, kontakten är ju inrotad sen så lång tid att det känns så okomplicerat att prata med varann. Jag känner djupt för hans smärta nu, det är en svår väg att ta sig fram på men med stöd av goda vänner går det steg för steg. Saknaden kommer man väl aldrig över men så småningom tränger sig det pågående livet på, stegvis  känns det också naturligt att det får släppas in.

RIP Gullan!

GOD MORGON

Sitter och tittar ut genom fönstren, ja där jag sitter har jag ett fönster som vätter norrut och det andra mot söder, och ser två olika himlar. Ljusare på norra sidan men i söder växer en mörkt blå skugga upp, månne vad den innehåller. Enligt dagens prognos halvklart men med kraftiga vindar och blåsten har redan börjat vad jag kan se.  Men etter värre är att detta tycks vara de sista soliga dagarna på ett tag, med redan tidig snö i fjälltrakterna och framöver betydligt lägre temperaturer i kustlandet. 

Då är det akut läge att ta de sista fönstren en omgång och göra lite mer utearbete medan tid är. Äppelträdet blir nog av med sina sista frukter nu i blåsten och i går kom min hjälpsamma granne och lastade traktorskopan med fyra säckar fallfrukt. I år har jag inte gjort en enda burk äppelmos, jag har konstaterat att åtgången är obetydlig och jag har fortfarande kvar en burk av fjolårets mos. Det är absolut inte gott längre och jag tror mig kunna köpa den lilla mängd jag gör av med. 

Dessvärre tycks det också vara dags att göra avslut för säsongen i stugan, åtminstone stänga av vattnet. Någon enstaka dag går ändå vara där om vädret är på topp, det går ju ha med vattendunkar, men i och med att dagarna blir kortare och kortare, faller det sig till slut naturligt att stänga dörren för gott till det våras igen.

En dag när energin tog över lite i överkant såg jag över komposthäckarna som står väl gömda i hörnet av tomten. komposten som fått vila i fred många år, såg både övervuxen och risig ut så jag skottade om hela alltet och i botten fann jag fin jord som kommer väl till pass när en gång vårarbetet kommer igång. Då ska häcken få sig en näringschock. Det ser frisk och fin ut redan  nu, efter total nedsågning förra sommaren fick den i år behålla tio centimeter mer och så blir det nästa år också. Så småningom ska den bli både högre och tätare är det tänkt. Nu går jag också och ältar frågan om total nedsågning av några buskar som verkar vilja ta över här men men min tvekan beror delvis på om de ska få stå kvar på sin plats även i fortsättningen och om inte, var ska i så fall deras nya plats bli. Man löser inte världsproblem på ett enda ögonblick så att säga. 

Det har väldigt god lust bli långbänk av mina beslut, ska jag eller ska jag inte ställer jag mot varann när det blir fråga om förändringar eller ska jag kalla det förbättringar kanske. Jag saknar verkligen ett bollplank i min närhet som jag kunde vända och vrida på saker och ting med, som kunde belysa mina funderingar från en annan synvinkel. Det är penibelt att när ett projekt gått i mål konstatera hur fel det blev! Det mesta hänger ofta upp sig på problemet snickarboa! Dessa stora maskiner som jag vill ha ut ur huset, det rör sig om ca 15 olika objekt, och det verkar omöjligt få kontakt med någon som kan ta sig an det hela och tiden bara går. Själv känner jag mig mer och mer stressad av att inte få respons från vidtalade personer.

Snart dags att göra sig klar för ett besök hos frissan men nu har jag under ett tag tappat så mycket hår så jag vet inte om hon får så mycket att klippa egentligen. Det är väl inte så att jag sliter mitt hår i bekymmer om framtiden men tanken kommer att det bland annat kan vara anledning till att det händer. Nu har jag ändå köpt Silicea som ska hjälpa håret att växa tillbaka så får väl se framåt jul om jag fått nya pigga strån på skalpen.