LJUSARE TIDER

Försiktigt optimistisk redan  vid dagens början och jag får bara hoppas att känslan växer i kapp med att dagen går. 

För, som jag antog skulle måndagens TVÅ aktiviteter kräva stor del av mig, men att det nästan skulle ta kål på mig kunde jag inte ana. En fördubbling av dagsprogrammet är mer än vad en pensionär  i allmänhet utsätter sig för, i synnerhet inte jag själv i nuvarande situation. Idag fem månader sen min Börje somnade in, jag kan inte förstå att det hände och det är omöjligt att acceptera. Efter träffen med sorggruppen, när jag satt på bussen hem kände jag hur urlakad  jag var, riktigt illamående, och tänkte när jag klev av bussen på hemmahållplatsen, att jag orkar inte gå de få stegen hem. 

Det blev så att säga en lugn kväll och jag avstod utan ånger från gympan. I går morse hade jag fortfarande inte vilat tillbaka mina krafter men promenadgruppen är inte något man skippar i första hand, så jag gick iväg, men nog blev det både en kortare och en lugnare runda än vanligt. Eftermiddagen höll jag mig stilla, stilla och vilade men det var först sent på kvällen jag kände mig någorlunda återställd och har sovit gott. Idag känner jag mig något mer balanserad.

Jag skyndar mig att skriva några rader nu eftersom det är mitt avsked till min gamla dator. Den har trilskats med mig från och till under en längre tid, eller är det kanske jag själv som misshandlat den. I vilket fall så gick jag till min datahandlare i lördags och bestämde mig för ett nytt paket och nu på förmiddagen får jag nyheterna inmonterade och förhoppningsvis ställer jag inte till någon oreda genast. Däremot har jag insett att jag nog har en hel del städjobb bland allt innehåll men det kan ju bli riktigt roligt också. En hel del är ju dessutom avslutat kapitel. Som lite smågodis följer en padda med !!

Eftermiddagen kommer jag nog att ägna mig åt att bekanta mig med den nye, det är ju naturligtvis nytt operativsystem att utforska. Stackars mig. Men det var värre förr, åtminstone när vi för 16-17 år sen skaffade första datorn och  utan erfarenhet alls skulle börja trycka på knapparna. Det blev datakurser för att nöjaktigt lära sig hanteringen men frågan är väl om det inte är på tiden att bygga på kunskapen lite mer, den är alldeles för minimal upplever jag. Framtidsprojekt göder livsgnistan.

Med tack till den gamle avslutar jag den här harangen, inlägget är mitt etthundraförsta. Nästa gång jag skriver är det via en ny fräsch kanal, skillnaden märker jag nog bara själv och det känns dessutom spännande. (Data)Framtiden är här!

VÅR I ANTÅGANDE

.....och var har vintern tagit vägen? Senaste natten har det inte varit kallare än 4-5 plusgrader och större och större fläckar gräsmatta blir synliga.

Påskliljorna spirar 

  

Däremot är det på andra ställen på tomten långt till vår. En av mina FB-vänner skrev om knoppande rabarber och därav syns intet här. Under den här snön döljer sig faktiskt ett rabarberstånd som tar lite mer tid på sig










 I lördags när jag gjorde en liten stadstur kunde jag gå på helt snöfria gator och förresten fanns inte mycket synlig snö heller. Det kändes vår i luften, och det var vårvindar så friska att det var svårt hålla balansen. Uppmuntrad av det sköna vädret beslutade jag att ta en långpromenad hem. Nu är det bara så att vårt bostadsområde ligger norr om själva stadskärnan och på betydligt högre höjd och det kan synas som vi bor i en annan klimatzon. Ju högre upp jag kom desto mer snö. För att slippa blåsten - trodde jag - tog jag en genväg över kyrkogården, men kan man tala om felval så nog blev det följden. Det var inte bara snön utan alla gångvägar var is och halka och under snön vid sidan  fanns vatten. Så småningom närmade jag mig sköna hemmet men jag hoppas att ingen såg mig sista biten på trottoaren som förutom att luta åt två håll var täckt av blankis och jag hasade mig fram närmast de häckar som fanns och tog stöd för att hålla mig kvar på fötterna. Lättad hojtade jag ÄNTLIGEN när jag kom in på garageuppfarten som lyckligtvis är isfri. 

Tidigare under veckan har jag ett par dagar haft en del praktiska saker att ta itu med, saker som rört Börjes bortgång och måste ordnas. Det är i och för sig oundvikligt och kan kännas befriande när det är gjort fastän jättejobbigt och jag känner mig nästan helt kraftlös efteråt samtidigt som jag också tagit ännu ett steg. 

Det som verkligen har stärkt mig är att jag har kunnat hålla mig till min bestämda matsedel för veckan. När jag skulle veckohandla hände det som man brukar raljera över ibland, jag säger bara minneslappen! Jag hade skrivit en sådan och när jag skulle stoppa den i min handväska upptäckte jag min mobil som låg bredvid, kollade den, fann den nästan urladdad och satte den på laddning. Gjorde mig så i ordning och gick iväg till MAXI, väl där skulle jag ta upp min minneslapp ur väskan. Borta, fanns inte där! Det var bara att gå köprundan och plocka ur minnet det som skulle handlas och hoppas att jag inte glömde något väsentligt. Rena minnestestet alltså. Väl hemma kunde jag konstatera att förutom att minneslappen låg kvar på skrivbordet, fattades det en burk bambuskott, som jag visserligen stått och hållit i utan att lägga i korgen och det var bara den färska ingefäran jag totalt glömt bort. Nåväl det kändes tillfredsställande  och det som inte fanns med hem kunde jag ju köpa senare eftersom det var till lördagens middag det skulle användas. Den dagen  gick jag återigen till MAXI för att komplettera och hade skrivit en ny minneslapp. När jag plockade upp den, trodde jag, var det inte rätt lapp utan den tidigare kvarglömda! Tablå!  Lite galen kände jag mig men skrattade ändå mest åt eländet. Vad har en minneslapp att göra i mitt liv,  egentligen?!!

Vad jag åt under veckan efter fettisdagens frosseri kan väl också nämnas, jag kan ju också se att en veckas matlagning räcker åtminstone för två veckor fram i tiden med tanke på antalet portioner jag lagar. Det blev ett par dagar med Clam Chowder (musselsoppa), pastagratäng  och mikrad tidigare lagad mat. Lördagens middag Indonesisk köttgryta och på söndag var det bekvämt med lite tjälknöl från frysen och färdigköpt potatissallad. För den kommande veckan behövdes väldigt lite handling - utan minneslapp - och desto mer  från frysen, så det blir en enkel match.

Idag har jag med god hjälp gjort en första genomgång - inventering av utrustningen i snickarboa. Vi kunde bara konstatera, förutom allt som fanns där, vilken utomordetligt klurig och uppfinningsrik person som härskat där. Skillnaden mellan yrke och hobby var nog hårfin, han var till minst etthundra procent konstruktör som ofta hade geniala lösningar på praktiska problem. På eftermiddagen är ett nytt möte med sorggruppen och jag anar att  jag kommer att känna av dagens övningar på ett och annat sätt.  

FETTISDAG

Mulet och grått men lyckligtvis promenaddag med glada gänget. Eftersom det är första tisdagen i månaden lyxar vi till lunchen och "går ut" och äter d v s vi byter ut den vanliga  lunchen på Café Banjamin. Idag vandrar vi ner till Skellefteå Kraft Arena och restaurang Rinkside där det bl a serveras stekt fläsk med raggmunkar och bruna bönor, naturligtvis dessutom semlor. Rejäl husmanskost så det föreslår, krävs nog att man inte satsar på närmaste promenadvägen hem eller kanske ännu hellre, en extra runda senare under dagen, men gott blir det sannerligen.Skulle tro att den ugnsbakade fisk med potatismos som också finns på menyn inte kan konkurrera!

Egentligen skulle jag väl skriva inlägg vid dagens slut men för mig känns det bra att i stället göra det i på morgonen, som ett sätt att väcka livsandarna. Samtidigt är det ganska svårt att kunna påminna sig vad den gångna dagen innehöll, men jag skriver ju inte heller en ren dagbok utan det blir en splittrad kompott och då spelar det inte någon roll vilken tid på dagen det är. Som bekant kan det ju t o m gå veckor mellan mina inlägg, men det kan väl vara så att om jag svamlar fram något varje dag så blir det till slut en vana också. 

Igår fyllde jag dagen med massor av telefonsamtal till bl a TSV, försäkringsbolag, banker, bokade tider och betade av en hel del nödvändiga åtgärder. Så ....... nu är bl a bilen registrerad i mitt namn, återstår bara det allra värsta; att få ut den ur garaget och sätta sig i förarsätet, trycka på knappen och rulla iväg. Fy, fy, fy vad jag gruvar mig, men första hjälpen kommer jag att ha av en förträfflig ung man som jag har full tillit till. Jag skulle väl inte behöva känna så här inför bilkörningen men faktum är att det är över fyra år sen jag satt vid ratten senast och dessutom är det en ny bil. Anledningen har varit att jag tyckte mig inte se tillräckligt bra, ett glasögonbyte i somras gjorde susen och synen kändes återställd, något som inte stämde på tidigare glasen antar jag. Jag lyckades dock skjuta upp att börja om att köra igen och så var det ju detta med den nya bilen och dess nymodigheter. Men, som alltid, man ska inte lämna saker och ting ogjorda, en dag kan det bli oåterkalleligen för sent.

Allt pappersarbete tog mycket tid - och ork - från gårdagen inklusive att jag lagade både lunch och middag, fortfarande inget avancerat men det blev först egengjorda hamburgare och sen en soppa till middag gjord på vitlök, broccoli och potatis, god med lite överströdd parmesan och creme fraiche. Efter dagens matorgie blir det nog bara en tallrik uppvärmd soppa till middag, nån måtta får det lov att vara på njutningarna!

Jag hann aldrig till mina handarbeten igår, energin räckte inte så långt. Efter gympan, dit vi gick-klafsade fram-i riktigt slaskföre slappade jag i soffan med en kopp te och det var de hele för den dagen.

SNÖ - IGEN

Ny vecka, måndagmorgon, ny planering och - nysnö. Under natten har det snöat och ett tunt, vitt och än så länge vackert lager ligger på marken. Eftersom temperaturen under natten legat endast drygt en grad under noll och redan är på plus kommer det vita säkert att förvandlas till grått, slaskigt och mindre vackert under dagen. Det får ju förstås gärna bli klart väder också men tyvärr har inte meteorologen kunnat lova det.

Mina planer för dagen klara, nu en del praktiska saker som jag äntligen kan ta itu med, nästa steg i min nya tillvaro så att säga. Dessutom har jag under morgonen totat ihop en veckomatsedel för första gången på många, många veckor. Den senaste gällde vecka 42, men redan vecka 41 sprack allt planerat och jag har sedan dess famlat nästan i blindo, åtminstone har det i stort sett blivit ur hand i mun. Ambitionen är att nu göra ett allvarligt försök att också hålla mig till planeringen, och jag vet ju efter alla år hur bekvämt det är att ha det så.. Dessutom blir jag bara förvirrad av att hela tiden fundera över vad som nästa måltid ska ligga på tallriken.

Som mellanstick under dagen ska jag försöka ägna mig åt ett bland de tråkigaste jag kan ta mig för, nämligen fästa trådar i mina handarbeten. Nu har jag en hög med saker som ligger och väntar att bli klara och dessutom ska jag tova en höna!!?? Inget mer avslöjas i nuläget, men jag lovar att om allt går som det är tänkt kommer en bild, är fortfarande tveksam till monstret men meningen är att en omgång i tvättmaskinen ska göra susen. 

Jag vill ha undan de här oavslutade arbetena nu så att jag kan fortsätta med nästa påbörjade, som är en stickad hund. Den tillhör också avdelningen märkliga saker som jag håller på med, kan också bli rätt läcker om jag lyckas. Det är ändå så att jag upplever en så otrolig avkoppling och vila när jag försvinner in i soffhörnan bland alla garnnystan och obegränsat släpper iväg fantasin. TVn går  hela tiden och jag kan samtidigt titta om det är något som intresserar. I lördags avstod jag helt och hållet från mellon, på annan kanal visades samtidigt en konsert med 150 venezuelanska ungdomssynfoniker. Den glädje som alla, musiker, publik och inte minst dirigenten, strålade av gick oerhört starkt ut genom rutan. Avslutningsnumret - Land of Hope and Glory - helt i klass med The Royal Albert Hall. Feelgood om något!

Om man kan tala om vårtecken efter en obliven! vinter så tycker jag att det är när man kan börja hänga tvätt utomhus, och nu sitter årets första omgång ute under verandataket. Finns det något som doftar bättre än lufttorkade kläder? Absolut oslagbart!

Ett visdomsord från ordspråkssamlingen: 

Vi ler inte därför att det har inte hänt något bra, däremot händer det något bra när vi ler (Japan)

MORGONSTUND

...och inte guld i mund åtminstone vädermässigt, helmulet och ynka 1,3 minus som lägst under natten. 

Uppe med tuppen idag, Lila började väcka redan vid femtiden och det gick inte tala henne till rätta, hon bara skulle ha sin mat för att sedan kunna kura ihop sig och sova vidare. Själv fick jag en tidig frukost lyssnande på radions P2, tidiga mornar är det en lisa för själen. Nu ska jag som förberedelse till Vasaloppet ta tag i min något misshandlade blogg. Det blir ojämnt med inläggen men oftast tycker jag inte att jag har något att skriva om eller också har jag glömt de under mina promenader memorerade inläggen, tankar och reflexioner som kommit och gått. 

- Och Vasaloppsstarten är lika fascinerande varje år, liknar myrornas krig i verkligheten, alla tusentals människor som bara rinner iväg genom rutan - amazing!

För att nu ta det där med promenaderna, i förra inlägget nämnde jag att jag kommit igång och redan avverkat någon runda och jag har fortsatt, visserligen inte varje dag, det har ju återigen blivit en osannolik halka. Fast i måndags var väglaget det allra bästa jag kunde nöjt konstatera att jag tog mig runt på en tid fyra minuter kortare än veckan innan.Senare under dagen var det återigen träff med sorggruppen, som redan tappat en deltagare. Själv är jag fortfarande tveksam om värdet men det är väl heller inte fel att delta och samtala med andra.

På tisdagen var det promenadgruppsdags och då var halkan förfärlig men jag och kompisen Yvonne fegade inte utan drog iväg hela rundan och så snabbt vi överhuvud kunde, och jag kan försäkra att åsynen av kyrkan och tanken på den hägrande lunchen har aldrig varit mer välkommen. Jag var ordentligt trött!  Och inte vet jag om det berodde på att jag tömt mina resurser, men på onsdag var jag fortfarande trött, riktigt trött alltså, och efter jag ätit lunch föll jag till föga. Jag gick och la mig i sängen, drog täcket över huvudet - och somnade. Bortåt tre timmar senare, närmare bestämt kl 16.45, vaknade jag, återställd! Om någon undrar, jag kan bara försäkra att jag också natten efteråt sov gott. Men det hela var nog resultatet av ett visst övermod, tanken på Ikaros kändes inte så främmande! Förresten fann jag i ett tidningsuppslag med ordspråk från hela världen detta: Även den mäktigaste örn kommer ner till en trädtopp för att vila, och viss uppmuntran i följande: Där en örn inte kan fortsätta hittar en fluga fortfarande tio vägar! 

I fredags hade jag klipptid hos frissan tidigt på dagen och stannade mig kvar på stan ett par timmar extra bl a för bokrean och inköp av ett par handarbetsböcker jag sett ut. Det är ändå märkligt vilken uppsjö av sådana böcker det finns, används de som bilderböcker eller handarbetar folk verkligen i den utsträckningen? 







Erfarenheten från tidigare hantverksutställningar är den att försäljningen gick trögare och trögare för alla kategorier. Jag själv har ju alltid något objekt i händerna, antingen drabbar mina alster någon som present eller så har jag numer börjat planera att ägna mig åt sådant som 
det kan finnas behov av och skänka till olika hjälporganisationer. Tanken att det kan komma till användning känns bättre än att bara fylla byrålådorna. Försäljning är inte  my cup of tea, min bristande självkänsla hindrar mig.

Ett annat steg som jag tagit i veckan, och det är stort för mig åtminstone. Jag har lagat mat, och då menar jag verkligen lagat och inte bara hittat nåt i frysen att mikra eller annat enklast möjliga. Nåja lagat och lagat, inte alltför invecklat, började med en löksoppa som faktiskt är en liten favorit, ugnspannkaka med broccoli och getost och därefter en stark chili. Fjärde maträtten för veckan blev en enkel kycklinggryta igår. Lite knepigt är det att laga bara en portion, det måste bli fler åt gången som hamnar i frysen, mikrad mat går nog inte undvika. En av föresatserna när jag slutade jobba var att varje dag äta nylagad mat. Det var för mig vardagslyx, trött som jag var  att göra storkok för veckornas behov, matlådor och ha middagsmat färdig i frysen. Tvärt emot vad många tycker om att hacka, skära och förbereda grönsaker, rotfrukter och vad det än kan vara, så tycker jag att det är rena terapin, man får ju gratis "tanketid" eftersom handen med kniven går av sig själv!  

-------------------

Har gjort en liten paus och fått iväg 14377 optimistiska Vasaloppslöpare, det såg tjockt ut, för att klara vattnet som tränger in hade man smalat in en del  av spårområdet till endast 12 spår mot normalt 52, så den siste startande tog det lugnt eftersom han insåg att han ändå skulle få stå och vänta längre fram och ambitionen var att komma fram till Mora i sinom tid.

Jag gick på gympan bara en gång under veckan, hann faktiskt inte hem från stan i måndags, och som alltid är det väldigt skönt komma hem efter passet, och att alls ha kommit sig iväg. Den livslust jag börjat känna av håller i sig, det känns om om jag kunnat börja tänka lite framtid också om än omöjlig att föreställa sig. Vad är jag och hur är jag utan Börje vid min sida? Jag googlade lite på Kristina Lugn och fann bl a en strof som på ett ungefär var "jag saknar den jag var tillsammans med honom". Jag hoppas kunna behålla den känslan och inställningen jag hade då, den som kom från min innersta kärna.

Avslutar med ytterligare ett ordspråk som också är en knäpp på axeln: Små fåglar som sjunger för tidigt, råkar ut för kattens klor! Men .... idag ska jag gå på kaffekalas och doppa födelsedagstårta och det är riktig söndagsbonus!

UTMANINGAR

Nu har jag äntligen gjort det, alltså gått  min vanliga promenadrunda och det med mina Bungypump, och inte släpade jag dem heller en enda gång även om det bara blev minipumpar! 

Tiden blev en timme eller noga räknat 59 minuter och nu är min egen utmaning att komma ner ca 10 min vilket då motsvarar min tidigare normaltid. Det ska nog gå bra, tar kanske ett tag men kunde Kalla ta in 25 sekunder på sin mil så ska jag också kunna fixa det fast å andra sidan har jag  bara ungefär halva sträckan !!  Det var skönt promenadväder, solen som strax innan jag gick visade sig ett kort ögonblick skymdes av molnen men det är fullt dagsljus redan  tidigt på dagen och dessutom bara någon enda minusgrad.  Kom hem varm och belåten med mig själv, eftersvettningen bekräftade promenadens nytta, fast det kan vara lite besvärligt hålla uppe takten när man går utan sällskap, får liksom hela tiden mana på mig själv. Det finns ju en liten tävlingsviskare inom mig; rör på bena, sakta inte av, mera kan du, gå fortare och jag lyssnar lydigt till upp-/utmaningen.

Natten som gick sov jag i omgångar, varvade med läsning, det blev följaktligen en något senare morgon som kändes lite seg. Och vad hade jag kunnat vänta mig om inte just detta, jag hade under gårdagen trevligt besök av en nära bekant och naturligtvis rörde sig samtalet delvis om Börjes bortgång och saknaden efter honom. Vi tittade tillsammans igenom minnesalbumen och jag tycker att det känns skönt att även kunna dela  minnena från begravningsdagen, som blev så värdig och ljus med oväntat många deltagande gäster. Men......återigen, trots att jag är så tacksam över sådana lugna och stillsamma samtal, rör det mig djupt inombords. Tidigare under veckan när  det efter gympapasset var dags för avslappning la jag mig vinn om att lyssna noga och leva mig in i den lugna rösten som ledde oss, och vad hände? Jo istället för att ligga lugn och rofylld utan besvärande tankar kom det jag minst av allt anade. Bilden av sjukhussängen med en stilla Börje, utan hjärtslag, utan andetag, oåtkomlig och det kan jag inte acceptera. Mitt hjärta och min hjärna saknar tydligen den nödvändiga kontakten, jag vet ju att han definitivt är borta men inom mig...............
Upplevelsen överraskade och jag inser att det också är en utmaning, att fullt ut kunna sammanföra känsla och verklighet. 

För övrigt var jag väl alltså inte i sk rätt läge för att roas av Leif GW:s bok, tänkte mer att han fyllde på kassakistan med dravel och gammal unken polisjargong, han skriver ju i princip som han talar och då kan han ju visserligen vara både slagfärdig och roande men med den här boken är det åtminstone hittills tveksamt.

Fler utmaningar finns och hur jag än skruvat mig och hittat annat att göra så nu finns ingen återvändo, inser mig nu vara vid deadline. Det är rumsgardinerna som hetsar mig, men nu är fållarna pressade och symaskinen står beredd. Aldrig  någonsin har jag varit så svårstartad när det handlat om att sy, jag hittar hela tiden någonting nödvändigare! som jag kan göra och om inte annat så går det väldigt bra titta på OS och då rinner ju också tiden iväg rätt bra för att skjuta upp projektet. Mañana!!! I TV-soffan är jag, förutom tittandet, ivrigt upptagen av att göra slut på garnet jag inhandlade under Stockholmsresan. Även de allra minsta små sockorna försöker jag få lite knorr på och det har blivit flera upprepningar innan jag blir nöjd med resultatet och det kan också ses som en utmaning, visserligen enbart rolig men jag går med stort nöje in för den. 

Tiden har runnit iväg!!! Nu blir det en utmaning att få till en något försenad lunch. Sedan OS, dagens korsord och så den där symaskinsträffen som väntar. I kväll är det dessutom dags för ett gympapass, och vid mina fötter står en hungrig katt som manar på mig att servera hennes lunch, så nu hopar det sig ;)

PÅ GÅNG

Ska jag verkligen tro att någonting händer nu och kan det i så fall bland annat vara följden av Stockholmsbesöket, det känns som det bokstavligen blivit lättare andas, känner energi att företa mig saker och ting och någonting som liknar livslust. Det har liksom varit dåligt beställt med den känslan, trögt och glädjelöst, men det var till och med roligt ta sig an köket idag som mer eller mindre försummats vilket tydligt märktes  på dammiga olje- och vinägerflaskor som fått stå oanvända under lång tid. Det har varit si och så med matlagning också, för att inte uppriktigt säga att det har inte förekommit någon matlagning alls annat än enklast möjliga. Ätit har jag, menyn har varit spartansk men jag har i alla fall suttit ner vid matbordet och ätit min mat till skillnad från det jag hörde om någon som under mer än ett halvt års tid stått vid diskbänken och ätit. Sorgens ansikte varierar! Jag tror säkert att jag ska komma tillbaka till min vana med planerade måltider och varierad mat, det tar bara tid att återhämta det regelbundna vardagslivet samtidigt som det måste kännas rätt och naturligt - och jag ska orka . Men just nu känner jag mig verkligen tillfreds med min lust.

Däremot så är min koncentrationsförmåga skör, efter den lilla svackan jag märkte av i slutet av januari har jag haft problem att läsa igen, jag läser ett stycke och upptäcker att jag vet inte alls vad jag läst och får ta om det igen och igen. Det stör mig eftersom jag tyckte mig kommit igång med läsningen på ett bra sätt och faktiskt läst ut den bok jag började första dagarna i oktober.

Den här boken passade alldeles utmärkt att läsa med sina tänkvärda noveller, varje ord tycks vara vägd på guldvåg innan det fått ta plats i berättelsen. Tursamt för mig ligger fler böcker av Munro på bordet och väntar på att  läsas. Kanske lämplig sommarläsning!

Igår var jag ner till Akademibokhandeln och bytte till en ny bok i Låna och läs abonnemanget, Det blev Den sanna historien om Pinocchios näsa av Leif G W Persson. Han skriver ett lättläst språk så det borde gå bra komma igång med den. 

Då det var Alla hjärtans dag igår tänkte jag att jag skulle passa på att med lite blommor visa tacksamhet och uppskattning till mina goda vänner som på ett alldeles makalöst sätt varit ett stort stöd för mig de här svåra månaderna .....och det slutade med att jag blev bjuden stanna kvar på middag. Så trevligt med en stunds avspänt umgänge, och min tänkta middagsmat finns ju kvar till dagens måltid. 

En som tog det lugnt under gårdagen var Lila, månne trött efter nattpasset och hon vilade ut på mattes kudde!

 Själv såg jag bara hjärtan överallt t o m på lunchmackan!

Om någon lyssnade på Spanarna i radions P1 kanske ni uppmärksammade Jessica Gedins spaning Tala är silver, teckna är guld där hon nämnde ett konstverk på Liljevalchs Vårsalong av Linnea Dudley (reservation för stavningen) Ompaketering av ett SMS.

Jag råkade ta en bild av det av en lite mer privat anledning, men hon (Gedin) såg och talade om ett annat raffinerat budskap, lyssna gärna på inslaget.

Sen har ju dagen bjudit på otroligt spännande OS-rapportering. Damstafetten ofattbar det gick absolut inte sitta tyst när Kalla drog fram på treans växel nästan hela loppet och knäckte allt motstånd. Hur kan människan åka in mer än 25 sekunder på bara en mil? Ooootroligt starkt! och efter kom hockeyn med straffläggningen i matchen USA-Ryssland. Det var i och för sig det enda jag såg av den matchen men det räckte i alla fall för spänningen som blev på topp - igen. 

Nu återstår dagens middag och sen blir det stickningen, TV-soffan och OS kanske, mer tveksam om Melodifestivalstittande. 

Molnet av Prins Eugén