UTMANINGAR

Nu har jag äntligen gjort det, alltså gått  min vanliga promenadrunda och det med mina Bungypump, och inte släpade jag dem heller en enda gång även om det bara blev minipumpar! 

Tiden blev en timme eller noga räknat 59 minuter och nu är min egen utmaning att komma ner ca 10 min vilket då motsvarar min tidigare normaltid. Det ska nog gå bra, tar kanske ett tag men kunde Kalla ta in 25 sekunder på sin mil så ska jag också kunna fixa det fast å andra sidan har jag  bara ungefär halva sträckan !!  Det var skönt promenadväder, solen som strax innan jag gick visade sig ett kort ögonblick skymdes av molnen men det är fullt dagsljus redan  tidigt på dagen och dessutom bara någon enda minusgrad.  Kom hem varm och belåten med mig själv, eftersvettningen bekräftade promenadens nytta, fast det kan vara lite besvärligt hålla uppe takten när man går utan sällskap, får liksom hela tiden mana på mig själv. Det finns ju en liten tävlingsviskare inom mig; rör på bena, sakta inte av, mera kan du, gå fortare och jag lyssnar lydigt till upp-/utmaningen.

Natten som gick sov jag i omgångar, varvade med läsning, det blev följaktligen en något senare morgon som kändes lite seg. Och vad hade jag kunnat vänta mig om inte just detta, jag hade under gårdagen trevligt besök av en nära bekant och naturligtvis rörde sig samtalet delvis om Börjes bortgång och saknaden efter honom. Vi tittade tillsammans igenom minnesalbumen och jag tycker att det känns skönt att även kunna dela  minnena från begravningsdagen, som blev så värdig och ljus med oväntat många deltagande gäster. Men......återigen, trots att jag är så tacksam över sådana lugna och stillsamma samtal, rör det mig djupt inombords. Tidigare under veckan när  det efter gympapasset var dags för avslappning la jag mig vinn om att lyssna noga och leva mig in i den lugna rösten som ledde oss, och vad hände? Jo istället för att ligga lugn och rofylld utan besvärande tankar kom det jag minst av allt anade. Bilden av sjukhussängen med en stilla Börje, utan hjärtslag, utan andetag, oåtkomlig och det kan jag inte acceptera. Mitt hjärta och min hjärna saknar tydligen den nödvändiga kontakten, jag vet ju att han definitivt är borta men inom mig...............
Upplevelsen överraskade och jag inser att det också är en utmaning, att fullt ut kunna sammanföra känsla och verklighet. 

För övrigt var jag väl alltså inte i sk rätt läge för att roas av Leif GW:s bok, tänkte mer att han fyllde på kassakistan med dravel och gammal unken polisjargong, han skriver ju i princip som han talar och då kan han ju visserligen vara både slagfärdig och roande men med den här boken är det åtminstone hittills tveksamt.

Fler utmaningar finns och hur jag än skruvat mig och hittat annat att göra så nu finns ingen återvändo, inser mig nu vara vid deadline. Det är rumsgardinerna som hetsar mig, men nu är fållarna pressade och symaskinen står beredd. Aldrig  någonsin har jag varit så svårstartad när det handlat om att sy, jag hittar hela tiden någonting nödvändigare! som jag kan göra och om inte annat så går det väldigt bra titta på OS och då rinner ju också tiden iväg rätt bra för att skjuta upp projektet. Mañana!!! I TV-soffan är jag, förutom tittandet, ivrigt upptagen av att göra slut på garnet jag inhandlade under Stockholmsresan. Även de allra minsta små sockorna försöker jag få lite knorr på och det har blivit flera upprepningar innan jag blir nöjd med resultatet och det kan också ses som en utmaning, visserligen enbart rolig men jag går med stort nöje in för den. 

Tiden har runnit iväg!!! Nu blir det en utmaning att få till en något försenad lunch. Sedan OS, dagens korsord och så den där symaskinsträffen som väntar. I kväll är det dessutom dags för ett gympapass, och vid mina fötter står en hungrig katt som manar på mig att servera hennes lunch, så nu hopar det sig ;)