TVIVLANDE

Inget samband med rubriken!

Eftersom jag regelbundet stiger upp i arla morgonstund för att sen ha en lång, lugn och avspänd morgon, blir det många gånger då som det känns bra att skriva. Det som egentligen fattas är de "kloka" tankarna som oftast ev kan komma längre fram under dagen, och dagarna liknar ju varann nära nog till enformighet. Följden blir att jag inte tycker det finns något skrivvärt. Den egna censuren är oförsonlig som jag skrev till en av mina bloggvänner med liknande erfarenhet. 

Den gångna veckan gick i stort till att sortera och ordna upp papper, en stor del rensas bort, en del fynd görs och jag måste ju få till en nyordning som gäller i min fortsatta tillvaro. Det är egentligen ett riktigt tungt arbete, känns bittert städa bort spåren av en annan människa t o m när det är fråga om det som finns i pärmarna.  Vi respekterade varandras hobby- och övriga intressen och mycket fick vara alldeles privat. Nästa steg, att börja avveckla alla maskiner, ger liknande tankar, men tack vare en god vän har jag dock fått en liten start på den processen. Det behöver ju inte heller forceras fram men mitt huvud säger mig att det är ett absolut måste. Känslan är däremot att jag börjar riva upp och förinta allt det som gav honom en sån stor glädje, att kunna hålla sitt stora intresse levande för att utveckla idéer och konstruera och möjlighet att förverkliga sina planer. Allt detta är för mig oerhört tröttande. Men .... det är en gången tid om än svårt att inse.

Under veckan fick jag också ordning på nya datorn och vi börjar väl ha bekantat oss rätt bra inklusive paddan som oftast finns vid min sida. Dessutom blev det en mindre omflyttning av möblerna, men det brukar ju vara en fortgående historia innan allt landat på sk rätt plats. Beträffande allrummet har jag också en idé om förändring men den ligger längre fram i tiden, andra saker måste först göras för att det ska gå genomföra. 

Det var också sorggruppsträff denna vecka och det var med en märklig känsla jag gick därifrån. Samtalet hade gått på delvis andra vägar, inte så mycket om den förlust vi alla drabbats av utan mer om något som jag skulle kunna kalla vardagsminnen, en del komiska, stämningen var lättare och vi skrattade faktiskt en hel del. Efteråt kom mina tankar av tvivel på vad det handlar om, är det flykt från verkligheten, är det förnekelse eller börjar den förlamande chocken lätta så att tanke och känsla närmar sig varandra.  Det som besvärar mig är funderingar om jag omedvetet förtränger den svåra förlusten samtidigt som jag hela tiden försöker vara i nuet med varje cell och fiber i kroppen, huvudet är den mest svårhanterliga delen! Jag är en tvivlare.

Det är inte heller lätt att återta de goda vanorna eller ska jag säga de gamla vanorna jag har haft. I första hand motionen, de dagliga långpromenaderna. Det är lättare att hitta undanflykter än att klä på sig och gå ut, som tur är har jag min promenadgrupp att träffa varje vecka och det är ju både motion och till stor glädje. Jag går dessutom åtminstone en gång i veckan på må-bra-gympan men nu pågår den bara en månad till, sen är det sommarlov! 

Ännu en veckomatsedel har också kommit till och jag har handlat för de måltiderna, det är faktiskt inte alls svårt hålla sig till den när jag skrivit ner allt på papper. Jag kanske ska vara glad för de små framstegen, förhoppningsvis kommer mera.


Kvällarna boar jag in mig i soffhörnet med virknålar, stickor och garn, det senaste på gång är en "bläckfisk" och sen ett spännande långtidsprojekt som jag inte kan föreställa mig om det blir bra eller dåligt och om det alls blir till belåtenhet.
Det är ju faktiskt inte alltid jag blir nöjd med mina idéer när de har blivit verklighet men vägen fram till det är alltid lika rolig.





 Dessutom har jag lyckligtvis kommit mig igenom Leif G W Perssons bok, starkt tvivlande om jag ska läsa någon fler, det kommer i vilket fall att dröja. Har nu börjat med Khaled Hosseinis Och bergen svarade, den läsupplevelsen tvivlar jag inte på!

Dessutom, just nu längtar jag allra mest på att få träffa min nya, veckogamle granne, lille Zigge!