VAR SAK HAR SIN TID

Förebud om kommande värme och efterlängtad vår?

Dessutom kan jag emellanåt undra var tiden tar vägen! Får rådfråga Bodil Jönssons tidslexikon Vad är tid. 

Ett påstående som ofta hörs är att det tycks finnas en speciell pensionärstid som är riktigt nedslående nämligen att tiden räcker till endast en aktivitet - sak - arbete - förnöjelse per dag. Den vecka som passerat verkar ändå vara det sanna beviset. Att jag nu börjar veckan med skrivande är på sitt sätt ett resultat av den tidsbrist som uppstod föregående vecka.

En vecka som fylldes av ett jätteutbud av aktiviteter under Berättarfestivalen som pågick och som 10-årsjubilerade med många tillfällen  till underhållning. För min del blev det två heldagar på muséet/teatern.

Min uppväxtkommun var vald till årets berättarkommun och hade sin dag i onsdags. Promenerade i solskenet till Nordanå där akttiviterna pågick. Lyssnade bland annat till Fia Kaddik som med stor inlevelse berättade under rubriken Levande samisk kultur. 

Hon avslutade med en joik till sin dotter (eller kanske det var ett barnbarn) och jag blev så glad att lyssna till ett framförande som kändes riktigt och ursprungligt. Det var mycket starkt och  den form av joik som jag minns från min mormor som ofta joikade när hon i slutet av sin levnad var på väg in i en annan värld där hon levde sitt oåtkomliga liv. 

Sorsele poesisällskap hade tid på scenen under eftermiddagen och gjorde ett utomordentligt snyggt framträdande, proffsigt och med avspända aktörer. Det hela kompletterades av musik där den fiolspelande kvinnan imponerade stort.

I bakgrunden projicerades konst av Lligo Matson vilket gjorde föreställningen komplett. De medverkande vittnade om den stora glädje som genomsyrat förberedelseperioden vilket också fanns med i uppträdandet. All heder åt de medverkande och tack för beviset att i en liten 'utrotningshotad' kommun finns stor inspiration och företagsamhet. 

Jag träffade helt klart bekanta, bland annat en barndomsvän och vi fick tillfälle att både äta lunch och ta en fika tillsammans. Som alltid tycks de många årens uppehåll vara som bortblåsta när man träffas och vi hade fina samtal med varandra. Men jag glömde påminna om den midsommar när vi åkte iväg till logdans i Nedre Sandsele och det som hände på hemvägen. Jag väljer att berätta nu istället. I den ljusa sommarnatten när vi startat hemresan, hon körde sin VW, blev vi pinknödiga och stannade vid ett vägskäl där ingen annan syntes till, satte oss bakom bilen, gjorde våra behov och åkte vidare. Första dagen efter midsommar fick jag på jobbet höra hur poliserna berättade sin historia! De hade varit ut på trafikkontroll midsommarnatten och när det äntligen kom en bil, en VW, gjorde de sig beredda att stanna den. Men ..... bilen stannade självmant och ut kom två flickor osv..... De hade inte hjärta att slå till utan lät dem åka vidare. Erkände jag delaktigheten? Nej naturligtvis inte!

På lördagen var det dags för en ny vandring ner till stan. Då stod för min del en föreställning på Nordanåtatern  på programmet. Det var en musikalisk berättelse om en familjs öden och äventyr genom generationerna, nybyggare i en kärv tillvaro med umbäranden, kärlek och stora tragedier. Miljön var näraliggande och de medverkande gjorde ett känslosamt och fint framträdande som arrangerades av Jazzklubben Boston. Jag hade avsiktligt gått iväg för att hinna äta lunch på caféet, fick som extra plus ett trevligt samtal med bordsgrannarna. Efter att ha lyssnat på berättelsen och följt med tre musiker på En musikalisk roadtrip genom Nordamerika var min dag på muséet nästan över, tog dock en fika och förgyllde dagen med en Budapestbakelse. Lycka!

På lördagarna är det en hel timme mellan lokalbussarna och när det var hela tre kvart kvar til nästa buss började jag vandringen hem, tänkte att jag kommer nog hem ungefär samtidigt som bussen och vädret var skönt vackert. Min planering stämde nästan, bussen hann före med någon minut.

I slutet av vandringen såg jag en pappa som kom bärande sin tydligen alldeles nyfödda baby i famnen och tanken som kom farande var ett tidsperspektiv. Det slog mig att när detta lilla barn uppnått samma ålder som min idag är det redan på gränsen till år 2100 och hur kan det då vara i världen. Lägger jag dessutom till att min mormor föddes 1869 och dog ett halvår innan sin 90-årsdag blir perspektivet svindlande. Så lite vi egentligen vet om människorna och deras liv genom generationerna, det gäller inte bara nära släkt utan helt allmänt. Där är det en stor nödvändighet att berättartraditionen hålls vid liv. En dopgåva som kanske vore värdefull för alla är ett tidsdokument till den nyfödde.   

En gisten portfölj fylld med minnen

Det är väl få som kan berätta vad som hände, vad och vem som fanns, vad som pågick  i hur många avseenden som helst under sitt födelseår. För mig låter det mäktigt att få en berättelse i ord och handling tillgänglig.

Till sist - hur många har fått ett handslag som tack för att man betalar sitt fika?Jag har! Det krånglade med Swishen när jag skulle betala onsdagen eftermiddagsfika, servern var tydligen överbelastad för tillfället men jag fick beskedet att ta mitt fika och försöka om en stund. Stunden gick förbi och själv gick jag också. På väg till bussen slog tanken till, jag hade smitit från betalningen. Förargligt pinsamt. Nåväl när jag stod vid kassan på lördag kom ägaren, som jag handlar med i onsdags, förbi och jag bekände min slarvighet och att jag nu skulle göra rätt för mig. Det var då handslaget kom med påståendet att han INTE hade drömt elaka drömmar om mig, i motsats till mig där det skavt i samvetet.

Ska försöka knyta ihop den här storyn och ta upp tråden jag kastade ut i början. Med de här dagarna plus en heldag på folkhögskolan och tisdagsvandring med åtföljande veckohandling så fanns varken tid eller kraft kvar för någon städning här hemma. Det blev i stället söndagsnöjet med åtföljande soffhäng på kvällen i sällskap med sticknålarna där en ny socka kom till världen. Provade sticka från tån och uppåt.  

Socka nr 2 på gång

En aktivitet per dag uppfylld, eller hur? 

Knytblus på er alla!

VÅREN DRÖJER

Påskhararna på besök 

Ja så borde det väl egentligen inte vara nu, men det räcker med att titta ut genom fönstren för att konstatera att snötäcket är både heltäckande  - och djupt. Den här dagen börjar mulen och enligt prognos ska det dessutom komma mer snö på eftermiddagen och snöfallet tycks ska fortsätta för att på fredag bli ymnigt men nästa vecka, då kommer solen - och värmen. Läser man in det dåliga vädret i prognosen så får väl det vackra i än högre grad komma med. 

Den här väderbetraktelsen påminner mig om ett av Mark Lewengoods alltid lika humoristiskt allvarliga och träffande kåserier som handlade om svenskarnas besatthet av väder som dessutom ganska snart avslöjar nationaliteten när svensken befinner sig utomlands. Hans tanke var att om solen lyser kan man kanske förutsätta att den lyser på alla eller om snön faller kanske samma förhållande gäller medmänniskan ävensom att mängden är ungefär densamma. Inte kan väl den fallande snön bli en personlig kunskap och möjlighet att säga sig veta mer?

Själv kan jag bara hålla med, samtalsutbyten om väder och vind kan ibland bli rena fäktningsmatchen om vem som kan komma med den mest målande beskrivningen av vädersituationen. Kan bara tycka att vi alla kanske förhåller sig på ett eget och ganska privat sätt, antingen får vädret stå skott för missnöje och en evig klagan eller så väljer man att vara i nuet. Själv kan jag ha en speciell och lite udda känsla för riktig låg kyla, blir lite triggad och uppåt, bara man byltar på sig tillräckligt med varma kläder. Det kändes på ett sätt befriande när jag en gång hörde en person som i radion berättande om en liknande reaktion, kände mig tacksamt bekräftad i mitt annars så ifrågasatta uttalande.

Igår var den regelbundna gängprommenaden och som månadens första tisdag dags för lunch på annat matställe än kyrkans café, det blev Rinkside, hockeyborgens restaurang. När jag hämtade tidningen på morgonen såg jag att gatan utanför var en enda lång isbana som glänste i fullmånens sken.

Isgata

Promenaden gick oväntat smärtfritt om än svettigt, själv var jag försedd med mina Ice-bugs, flitigt använda så fort jag går utanför bron. Stavarna följde inte med, de kändes  bara bli i vägen när  jag efter lunchen skulle fortsätta ner till centrum för inköp av teaterbiljetter  till sommarens utomhusföreställning. Jag fick tag i de önskade biljetterna samtidigt som det var glädjande se hur mycket som redan sålts. Föreställningen, ja det är Rickard Lejonhjärta. som spelas i den naturskäna miljön vid Medlefors Folkhögskola.

På väg hem i bussen läste jag om Lill-Babs bortgång, det kändes overkligt på något sätt, hon är och har varit en så stor del av vårt artistliv och alltid funnits där, skulle liksom vara bestående. Jag råkade surfa in på sista avsnittet av Bonusfamiljen kvällen innan, har inte följt serien, och såg hela avsnittet. Överraskad av hennes övertygande insats, verkade lika naturligt som för övrigt hennes uppträdanden alltid verkade vara.

Det var också dags för Filmstudions filmkväll  och jag hoppade över veckohandlingen, vilade lite, åt middag och gav mig iväg ner till centrum igen, denna gång bussåkandes. Filmen som visades var Den syriska förlovningsringen, bra och trevlig film som visade på motsättningar mellan människor med ett konserverat hat till den andra sidans människor, allt och alla över en kam. 

Det kom mig att tänka på min nyss och äntligen utlästa bok Snö, som bl a har samma tema. Den boken är en av det mest intressanta och 'svårlästa' böcker jag kommit kontakt med. Läsningen har tagit oerhört lång tid och ibland avbruten av andra mer lättillgängliga böcker, hela tiden har jag i stort sett regelbundet repeterat senast lästa sidan för att fånga kärnan, meningen som dolde sig i texten.

Äntligen avslutad

Den kommer helt klart att ligga öppen för en omläsning. Ordet snö är i boken magiskt, förekom i stort sett på varje sida i oändligt många beskrivningar, dessutom titeln på huvudpersonens, poetens, sista diktsamling. Miljön är en liten stad i Turkiet och beskrivningen av det turkiska tankesättet oerhört ingående, med känslan av total oförståelse för omvärlden.

Nu har jag för första gången tagit tag i Sara Lidman, Nabots sten, och hon är inte heller särskilt lättillgänglig, mest beroende på språkrytmen och meningsbyggandet. Jag hör hela tiden för mitt inre hennes högläsning och tror nästan att boken skulle vara lämplig för just det för att bättre kunna förstå. Spännande är det dialektlexikon som finns i bokens slut, många ord behöver verkligen sin förklaring/översättning.

Påskhelgen rann förbi, vädret var verkligen ett riktigt önskeväder, sol från klar himmel och någon plusgrad mitt på dagen. Jag har nog aldrig längtat så intensivt ut till stugan som detta år. Det är i år trettio år sen jag för första gången var där, en påskhelg då det var mycket snö, som nu, vackert väder och luften tidiga morgnar fylld av orrspel. Istäcket var kraftigt och lämpligt för långa promenader. Vi hade satt på värmen en vecka tidigare i gamla stugan så det var varmt och skönt att komma dit. Det fanns ingen upplogad väg ända fram, och vi t o m drog dit teven på en snökälke. Min gamla katt Emma var också med och eftersom det när stugan stängts hösten innan satts ut råttfällor ville jag ta bort dem. De var orörda och jag tänkte att katten kunde råka illa ut om hon ville inspektera. Börje hade större bekymmer för att någon råtta kunde komma på besök. Jag litade mer på kattens jaktinstinkt och kontrade med att om något jaktbyte dök upp skulle hon säkert slå till. Jag vann! På morgonen efter låg ett villebråd nedanför Börjes säng som om hon ville tala om att 'jag gjorde jobbet'!

På Påskaftonen kom Börjes far på besök och han gladdes åt att se vår sysselsättning just då, vi båda sittande vid köksbordet jag med ett handarbete och Börje täljde i trä, en fågel. En örn som sedermera blev dekoration på väggklockorna han tillverkade. Efter att ha framställt en gjutform gjöt han fåglar i ett material han fått tips om av museet. Pappan hade med sig godis och en veckotidning till mig, en tidning som jag av nostalgiska skäl aldrig gjort mig av med.

Symbol för nostalgi, allt hänger ihop som hjärtan på en tråd

Detta med nostalgi är till viss del förödande, men det som väcker minnen och tankar kan också vara synnerligen värdefullt. Jag är ju nu den mesta tiden  sysselsatt med att gå igenom allt som sparats i åratal och som delvis är totalt bortglömt eller som nu senast obekant. Det har funnits en portfölj med innehåll från mitt föräldrahem som jag bävat för att öppna, varför kan jag inte sätta fingret på, men den har stått uppe på vinden helt orörd. På annandagen tog jag mod till mig, hämtade den för genomgång, som allt annat rensande är nödvändigt. Innehållet var synnerligen intressant då det bl a fanns tillhörigheter i form av brev från min morfars tid och några få från min farmor med en del tillägg av mina fastrar. Morfars brev var från hans två yngsta barn, min moster och morbror, som enligt min morfars mening inte var någon tillgång som hjälp i jordbruket på gården och fick åka iväg på utbildning. Min moster blev barnmorska och min morbror slöjdlärare, mostern i Göteborg och morbrodern i en förberedande finsnickarutbildning i Västervik. Han hade innan det gått en handelsutbildning vid Karlskoga Praktiska läroverk, men som han sa 'Nån kamrer ville jag inte bli'.

Så intressant läsa, dels glädjen i utbildningssituationen dels de ständigt närvarande penningbehoven. Antingen var det pengar till terminskostnader eller nödvändiga kläder. Bl a mosterns vita förkläden som slets hårt i tvätten och eleverna rekommenderades att skaffa sig många.  Morbroderns dröm om en ny kostym, 'det fanns så många fina i affärerna' en vädjan som han upprepade i ett par brev. De var ju unga då, mostern fyllde 29 och morbrodern var ca 25, tiden mitten av 1930-talet. Arbetet på respektive skolor var hårt och ansträngande men glädjen lyser igenom när mostern berättar om när hon för första gången  på eget ansvar  fick förlösa en kvinna, eller morbrodern berättar om inköp av träsnidarverktyg och jobbet med examensarbetet, en silverkista med många utskärningar. Men det fanns ändå tid för nöjen, bio- och cafébesök eller morbroderns beskrivning av den kommande julfesten på skolan, där han bl a skulle sjunga. Han berättar också att han lär sin rumskamrat att dansa.  Ungdomsglädjen är rolig att förnimma, jag är så glad över att  ha fått behålla en nära kontakt med båda under hela deras livstid. Uppskattar också att min mor behöll allt detta, mycket har ändå förlorat främst av min morfars omfattande korrespondens.

Den gamla portföljen blev till sist en riktig glädjekälla som höll mig sysselsatt långt ut på kvällen, men ska jag ägna så mycket tid åt alla tillhörigheter tar den här utrensningen alldeles för mycket av min tid. Jag springer på upprepade lägenhetsvisningar, som ständig trea i kön får jag finna mig i att åtråvärda lägenheter glider mig ur handen men jag önskar verkligen att jag hittar min pärla snart. Dels vill jag ha ett reellt mål att arbeta mot, just nu känns det som att famla i stort vakum, dels vill jag helst av allt få hela detta jobb, rensning, försäljning, flytt och allt som hör ihop med hela processen avklarat under sommaren innan hösten är här.

Nu har jag trots allt ändå förbrukat en stor del av dagen till skrivande, på något sätt en normaliserande handling, jag stannar upp, ordnar tankarna och känner mig på något sätt befriad. Apropå gårdagens gående så blev resultatet till slut icke föraktliga ca 13000 steg och snudd på en mil!  Det var inte illa med tanke på underlaget, ishalka, ojämnt och fruset här uppe där jag bor, inne i centrum med snö-och isfria uppvärma gator inga problem, i utkanten slask och tövatten som dock kan vara lurigt. 

I mitt sökande efter visdomsord fastnar jag idag för lite kattpoesi om kattens arbetet: Det sägs att ett dygn har tjugofyra timmar men jag är bara vaken tre och två av dem är övertid.

Skulle jag tillägna mig den tanken går allt överstyr. Som motvikt får jag se till att dra igång dagens aktivitet - genast!

Tackar för denna Påskhelg

OMDEFINIERAT MÅL

Påskkaktus med vårkänslor

Rubriken grundar sig på ett uttryck som för ett tag sedan fanns i min almanacka 'Herre Gud och Co' . Där finns många godbitar att suga på, tänkvärda, ibland träffande, och alltid med en humoristisk knorr som gör en glad. 

Ofta tycker jag att vardagen segar sig fram, får inte något vettigt uträttat stressad som jag är över en för tillfället gränslös tillvaro. Med det menar jag att jag vet vad jag högst av allt vill ska bli av men däremot inte när och var, fast jag vet min innersta önskan. Jag behöver ha det konkreta målet klart helt enkelt för att få den nödvändiga energipuffen för att åstadkomma nödvändigt arbete, tycks närapå som jag befinner mig i limbo. Jag skulle verkligen inte önska vara där särskilt länge till.  

Gårdagen blev på sätt och vis ett kärt avbrott i rastlösheten. Mitt handarbetande har gått på sparlåga ända sedan i höstas så jag var orimligt trött och somnade i princip så fort jag satte mig i soffan och inte blev det många varv på sticknålarna som jag ändå krampaktigt höll i mina händer. Trots det hade jag ett par saker liggande som behövde färdigställas och till min stora förvåning tog jag mig med glädje? an det allra tråkigaste arbete jag vet, nämligen att fästa trådar och montera det jag stickat.

Överraskningssjalen

En sjal som var jättekul att sticka men garnet jag valt räckte inte långt och inget mer fanns att köpa.Fann i mina gömmor ett annat garn som gick att kombinera men inte heller det räckte så det fick bli ännu ett udda garn. Sjalen blev inte som mönstret visade, det blev min egen personliga variant som jag i slutändan försåg med små tofsar. Det blev det  för dagen omdefinierade målet!

Inspekterat och godkänt?

När jag hade fått upp andan blev det tofflornas tur. Jag hade stickat ett par jättestora sockar för tovning.

Jättesockar innan behandling

Det blev mitt första försök att göra en planerad tovning, annat som genom åren tovats i tvättmaskinen har ju varit oförlåtliga misstag! Viss försiktighet iakttogs, körde både i tvättmaskinen och torktumlaren med fortfarande var resultatet i storlek för elefantfötter. Det krävdes ytterligare en körning i tvättmaskinen med högre värme och ut plockade jag ett par små, ganska hårda knölar. Det såg ut som ännu ett misslyckande som jag med möda drog på fötterna. 

Det färdiga resultatet

De sitter fortfarande kvar för att formas efter min egen fot, jag känner mig nästan som Sally! Ja i TV-serien med samma namn   där hon jobbade med att gå in skor åt kunderna i pappans skobutik. Serien var en pärla och Maria Lundqvist var lysande liksom Sven Wolter.

Jag blev glad i sinnet av att koncentrerat hålla på med lite handarbete en heldag, inspirationen kom på besök och jag startade en ny sockstickning, ska bli något som i mönstret kallas Lapplandssockar  plus ännu ett par sockar i miniformat efter ett mönster som ett tag gått som en löpeld i FB-gruperna för stickning. Så rolig och så värdefull dag.

Nu är det återigen en gråmulen dag, solen lär knappast orka titta fram, under morgonen kraftig blåst  som avtar och dagstemperaturen stiger till plusgrader mitt under dagen, hotet i väderleksrapporten var 4-5. Ingen nederbörd men våt luft ändå eller hur man ska tolka 1003-4 hPa  som inte tyder på helt torrt väder.  Våren är efterlängtad eller åtminstone solvärme som tinar bort snön. snövallarna är på tok för höga den här tiden på året. Tar nog ändå en långpromenad under dagen.

Jag älskar att hitta citat, kloka ord  och tankestöd i alla former och de ställen som jag ett längre tag använt är förutom almanackan Herre Gud & Co, Bodil Jönssons Bok Vad är tid?  och Olle Carlssons Just idag 365 Tankar för sinnesro. I alla källorna hittar jag alltid en tanke, ett ord som känns dagsaktuellt. 

I Bodil Jönssons bok fastnade jag i dag för frågan 

Vad är Prenässansen?

Det korta svaret lyder:
Att ta ut saker i förskott (Pre-nässens = före födelsen):

I det långa svaret sägs bl a att vi i vår tid  försöker ta upp kontakten med framtiden och göra det som om framtiden redan vore här men till avvigsidan av det hör bristande utrymme för visioner och längtansutrymme. Den saknade tiden gör tillvaron torftig och insikten bör vara att framtiden ska inte vara här nu. Den ska vara framme , precis om själva ordet säger.

Och slutligen; i 365 tankar dagens mycket tänkvärda ord:

Just idag tror jag på livets inneboende godhet.

Nu har himlen ljusnat och vinden tycks ha avtagit så en långpromenad gör säkert min dag men först lunch, Lila har just hoppat upp på min axel och talat, hon anser att det är hög tid för mat nu efter förmiddagspasset i sängen.

OMTUMLANDE DAGAR

Dagens promenad

Senaste inlägget skrevs i ett bedrövligt sinnelag vilket behärskade mig totalt men som jag anade, det  var just skrivandet som var till god hjälp att lätta på trycket.....tankarna koncentrerades på att finna orden och in på andra tankebanor. 

Jag måste säga att inte minns jag så detaljerat hur den dagen masade sig fram, skrivandet fick ta all den tid jag behövde och efter en lättlunch packade jag 'dramaten' med tidningar och annat småskräp och gick iväg till återvinningsstället, en lagom promenad. Det blev en tidig kväll, nattsömnen infann sig och höll sig kvar tillräckligt länge. Bestämde redan på morgonen därpå att distrahera tankarna genom att göra en grundlig städning av vardagsrummet och det höll mig i jobb hela dagen. Som alltid när man fullföljer en planerad aktivitet kändes det tillfredsställande att kolla resultatet. Dessutom hade jag haft en inre dialog med mig själv att inte hänga upp mina tankar på det inträffade, inser att det blir ett energiutflöde som inte har något gott med sig. Och som jag inte heller har råd med, i den här processen behöver jag all energi att koncentrera mig. Tanken slog mig ändå att följderna av det inträffade påminner om ett minisorgarbete, samtidigt en erfarenhet rikare. Det sedvanliga torsdagsbadet på eftermiddagen, sen väntade sängen ganska snart där god sömn tillhandahölls!

Dagen därpå fortsatte städningen, mitt beting var lite större än bara vardagsrummet, men när lunchen närmade sig tog all min ork totalt slut, jag vinglade mig fram till soffan för ett par timmars vila, och sen väntade snöskottning. Garageuppfarten började likna en upptrampad stig och killen med snöslungan kunde inte komma eftersom han var upptagen av en weekend med jobbet. Det gick galant men min axel protesterade, inflammationen är tydligen inte helt över  än. Kände samtidigt att något annat hände inombords, en vändning om man så säger, och troligen fick både ansträngningen och koncentrationen endorfinerna att spinna loss med belöningen - känslan av välbefinnande!

Den känslan förstärktes av det besök jag fick strax därefter. En skön fikastund med bästa varianten av det goda samtalet och dagen som helhet kändes värdefull.

Jag känner att det är på sin plats att jag lyfter på det sk skynket och efter alla kryptiska antydningar  berättar vad som pågår. Det hela började egentligen vid hemfärden från Valborgsmässofirandet i fjol. Genomfrusen efter att i snögloppen lyssnat på sången och ett vårtal som nästan frös inne. Min väninna och jag passerade ett äldreboende och kom så att prata om hur och var vi kunde tänka oss att så småningom bo. Ett ganska ingående samtal som kom i rättan tid. Jag hade under senare delen av det år som gått anat att den tunga sorgen avklingade och tanken på min framtid började ta form. Jag kände att nu var jag beredd för den boendeförändring jag medvetet inte velat forcera  fram. Vägen från tanke till handling var kort, redan veckan därpå anmälde jag mig till första lägenhetsvisningen. Jag köar i det kommunala bostadsbolaget och hade en bestämd uppfattning att jag skulle bo i centrala stan, Jag fick inte den aktuella lägenheten som var en riktig pärla och nu hade jag fått blodad tand. Valde noggrant bland lediga lägenheter med tanke på att den kommande bostaden skulle bli mitt hem för all min framtid. 

Kontaktade mäklare för förberedande åtgärder, tanken är att den dag jag hittar den bostad jag känner att jag vill bo i, ska försäljningen dras igång. Fram till dess är också min mening att jag ska försöka röja, sortera och kassera men med det otydliga målet  vill det riktiga drivet inte vill infinna sig - och dessutom tröttar det så ofattbart mycket, tror att den psykiska ansträngningen spelar mig sitt spratt. Den sysslan skulle vi ha varit båda två att genomföra.

Nå så kom då en lockande lägenhet ut, som dessvärre inte låg centralt utan här på det bostadsområde där jag bor sen 22 år tillbaka - efter att under åtta år som 'baglady' varit här i tid och otid. En annan följd av att den bedövande sorgen börjat lätta är att jag så sakteliga tar mig ut bland folk och hittar egna, nya oaser och därtill många vänner, jag känner tillhörighet i ett sammanhang. Det är, kunde jag också konstatera, betydligt värdefullare än att ha stadens utbud runt hörnet och att då samtidigt hitta nya sammanhang är inte heller gjort i brådrasket. Allt tar sin tid. I den vevan råkade en person yttra något i stil med att om du flyttar härifrån vad ska det då bli av dig! Avgjort, Jag anmälde mig till lägenhetsvisningen här på området och låg som köetta till någon dag innan anmälningstiden gick ut vilket kändes hoppfullt fram till de allra sista timmarna då en intressent dök upp med många fler poäng än jag har. Inte kul alls. 

Visningsdagen kom  och jag pratade med en bekant i kön som visade sig vara den som hade flest poäng men som samtidigt sa att de inte var de intresserade av denna lägenhet utan det egentligen fanns en annan som de hellre ville ha och skulle gå på visning någon dag senare. Det lät ju uppmuntrande för mig och förhoppningen att jag ev kunde få lägenheten steg. Den motsvarade på alla punkter mina förväntningar, såg för mitt inre det potentiella hem jag skulle bo och trivas i framdeles. Vetskapen om hur lång tid en flyttning tar, d v s innan man vant sig, innan man hittat balans och harmoni i hemmet,  gör att jag börjar få lite bråttom, jag har inte all tid i världen på mig skulle jag tro. Jag lämnade visningen fylld av hopp och med stor förväntan som dock krossades totalt av det telefonsamtal som kom under kvällen. De andra spekulanterna hade plötsligt ändrat sig och talade om att de skulle tacka ja till lägenheten. Falluckan stod på vid gavel, jag hade svårt hålla kontroll på rösten, ville att samtalet skulle ta slut fortast möjligt och då kom det stora tårflödet. Nattsvart, nattsömnen infann sig aldrig och resten är historia. 

Jag erinrar mig att i just den dagens tidning fanns en lång artikel om vad man skulle tänka på vid en visning - det gällde köp av lägenhet - och där poängterades att man skulle gå i sin egen bubbla och inte lyssna till kommentarer från andra besökare. Det goda rådet hade jag tyvärr inte tagit till mig.

Med tanke på tidsbegränsningen jag nämnde har jag lämnat den här incidenten bakom mig (fast det skaver och jag känner mig inte tillfreds med det som hände) men jag vet var jag har mitt fokus. 

Lördagarna hålls regelbundna Jazzcaféer som jag försöker besöka men efter jul har det verkligen gått snett för mig beträffande den vanan. I lördags kändes det som det var precis vad jag behövde och parvlade mig iväg dit. Promenaden tar bortåt en timme men det var skönt väder om än inte helt utan nederbörd, Det uppvägdes fullständigt med råge av musiken, mjuk,skön och harmonisk och jag gick därifrån med verklig feel-good känsla. 

Ben Paterson

Neal Miner

Erik Söderlind

Jag sa till min bordsgranne att det var så fint att det kändes som en söndag lördagen till trots. Den amerikanske pianisten Ben Paterson hade dessutom svenskt påbrå genom sin mor från Kälarne i Östjämtland. 

Ett länk tips https:/ https://www.youtube.com/watch?v=87-B6s2oflQ

Idag ännu en långpromenad som höll på att knäcka mig, den vanliga rundan tog hela 20 minuter längre tid än vanligt. Långa sträckor var ordentligt moddiga och det var tungt att gå, men stegräknaren upplyste om att jag presterat nästan 11000 steg. Inte så illa! Däremot att mikra en wokad rätt är matdestruktion men, men,  det fick ändå duga. Sen soffan och lördagskrysset, skön vila och avspänning.Middagsmaten blev en klass högre med bl a ungsrostade rotsaker, potatis, morötter, palsternacka och rödbetor.

Tilläggas kan att min terapi också innehållit ganska många timmar vid datorn i släktforskningens tjänst. Också värdefullt då får man får lov hålla tungan rätt i mun och tänka på det man håller på med, fallgroparna är många om man inte koncentrerar sig och att rätta till misstagen är ett onödigt tidsödande.



When I grow too old to dream
I’ll have you to remember
When I grow too old to dream
Your love will live in my heart
So kiss me my sweet
And so let us part
And when I grow too old to dream
That kiss will live in my heart  
When I grow too old to dream
I’ll have you to remember
When I grow too old to dream
Your love will live in my heart
So kiss, kiss me my sweet
And so let us part
And when I grow too old to dream

That kiss will live in my heart









W

FÅFÄNGA, ÅLDERSNOJA, KAOS

Det är fullkomligt ofattbart att tiden gått så fort, nästan en hel månad sen mitt senaste inlägg, men som bekännelse får väl min seghet sägas bero på idétorka, kvardröjande trötthet efter den där förfärliga hostan liksom alla tankar i samband med mina försök att rensa i skrymslen och vrår.

Små minnen från en svunnen tid

Men nu måste jag koncentrera mig på att skriva några splittrade rader i hopp att min nedstämdhet ska försvinna och att min tankevärld befrias från den tillfälliga låsningen.

Allt detta låter lite väl kryptiskt men jag tror på skrivandet som förlösande faktor, tankarna tvingas in på andra vägar. Jag kommer att fästa min uppmärksamhet på små händelser från de gångna veckorna, som vanligt finns inga revolutionerande inslag i det dagliga livet om jag bortser från det senaste dygnet som närmast kan beskrivas som labilt. 

Jag har inte besökt vare sig Filmstudion och Jazzcaféet efter jul av olika anledningar, konkurrerande intressen, isande kyla  eller bara onormalt trött. Däremot iPad-kursen en dag i veckan, jag skolkade en gång p g a hostan som också fick mig att avstå från några gympapass och en stickcafékväll. Min pågående stickning har också fått fullständig vila på kvällarna under lång tid. Men i måndags var det i alla fall dags igen och det är så trevligt att träffas. Mycket prat och skratt förgyller timmarna och den här gången blev det något av vrålfika då vi var tre som kom med fikabröd.

Silviakaka

Det blev goda frallor med ost, blåbärskaka med vaniljvisp, saffranskaka och min Silviakaka. Det blev också ett gympapass förra veckan, inga svårligheter att hänga med nu då orken kommit åter. Den testade jag för övrigt en söndag när jag blivit 'hostfri'  och de nästan 11000 stegen på 110 minuter inte på något sätt bekom mig. Underbart, både det soliga vädret och känslan! Nu är det också ljust ute igen både när jag går till och hem från gympan. 

Däremot verkar det som snön vill inte sluta falla, snöhögarna är mycket höga nu, Balderskolans snödjupdiagram visar 75 cm, och  viss oro för SM-veckan finns med hänsyn till att 2004 när SM senast gick här kom 35 cm blötsnö, förödande när det gäller skidåkning! Kylan har också varit stark och ihållande, idag ca 12 minusgrader vilket dock känns ganska skönt och risken är faktiskt att nu kan man till och med bylta på sig för mycket kläder. Nu måste jag nog också tillkalla min snöslungeman igen.

Måndag en vecka tillbaka blev det ett trevligt besök i Kopparnäs utanför Piteå, åkte buss dit, enkelt och bekvämt. Min kära väninna ifrån Sollentuna tillsammans med döttrar och barnbarn på besök i Luleå och tyckte att det skulle vara trevligt om vi kunde ses. Det passade bra för mig som också längtade att träffa alla och vi hade en gemytlig och trivsam dag tillsammans, god mat och avspänt umgänge kändes gott och varmt inombords.

Rubrikens fåfänga grundar sig i en liten händelse  en gång när jag stod i kassakön på MAXI. Jag såg en man som höll på att plocka ihop sina varor från bandet och till punkt och pricka påminde om min bortgången käre sambo, kroppshållning och storlek liksom profil och rörelser. När jag blev varse om min fixering flyttade jag blicken till en annan person som höll på att betala, också en man. Dock med annat utseende och kroppskonstitution men med den sen någon tid  populära lilla knuten. Hjässan var kal men den lilla hårkransen runt huvudet hade fått växa ut och satt samlad i en knut i nacken. Det om något tyckte jag låg inom fåfängans revir samtidigt som jag inte vill eliminera manlig fåfänglighet, det är väl i stället så att, vi. både kvinnor och män. kan få socka tillvaron med egna företeelser utan att det blir en belastning.

Detta blev en direkt övergång till mitt andra rubrikord; åldersnoja. Jag vill påstå  att själv inte är nojig över min ålder, snarare tvärtom. Under största delen av mitt liv då jag aldrig höll reda på min egen ålder och när  frågan  någon gång ställdes var tvungen att 'räkna på fingrarna'. Det där ändrades en smula när jag fyllde 80 år, då jag för övrigt tillät mig fira eller firas i en hel vecka vilket verkligen satte sig i mitt minne. Allt ifrån kräftskivan i Göteborg, kryssningen mellan Köpenhamn och Oslo, en heldag i Stockholms centrum med Museeibesök, Sven-Harrys, Slusch uppe på Gondolen, och promenad till Kajplats 15 för middagskryssning till Vaxholm. Veckan avslutades på Österskär med min härliga familj där,  uppvaktning, presenter och utsökt fin middag. Så där börjar min tideräkning kan man säga! Men det som gör mig nojig är yttranden som att i den åldern får man räkna med, i den åldern kommer det ena och det andra, i den åldern kan man inte eller ännu värre ska man inte. Min inställning är att leva livet i den tid man är utan att belasta eller skylla det ena eller andra på ålder, det är som en undanflykt från själva livshändelserna tycker jag. Alltså en omvänd nojighet.  Lite que sera sera om man vill alltså.

Det är också så jag får söka tänka om gårdagens händelser som till stor del handlar om min planerade förändring för mitt framtida boende.  Tiden som går vill jag gärna förkorta, vet av erfarenhet att större förändringar av livsvillkoren tar mycket längre tid än man anar och nu drabbas jag egentligen av en sorts åldersnoja, jag har inte all tid i världen att hantera, jag vill med varje fiber i kroppen känna mig tillfreds med de val jag gör och inte minst; någon fler flyttning blir det inte fråga om såvitt jag kan bedöma. Det blir den 19:e och förhoppningsvis sista adressen jag kommer att ha efter att jag lämnat min nuvarande adress jag haft längst hittills i mitt liv, 22 år.

Nu har jag promenerat runt i mina tankar på små irrvägar men tänker avsluta inlägget med lite stöd som jag hittar bland olika skrifter, till att börja med underbara, underfundiga Bodil Jönssons bok Vad är tid; 
Fråga 82 
Vad gör din förväntan för skillnad? 
Kort svar: Ibland all skillnad i Världen!

Ur Olle Carlssons Just idag, 365 tankar för sinnesro, den 7 mars; 

Just idag ska släpper jag taget om andra.
Något av det viktigaste vi kan göra för att åervända till livet efter en kris eller ett nederlag är att släppa taget om vår bitterhet och skam över hur allt blivit. I klartext handlar det om att jag ger upp försöken att förändra någon annan människa än mig själv och få det gjorda ogjort.

Avslutningsvis Bodil Jönsson igen: 
Fråga 68
Vad händer när tiden är inne?
Kort svar: Något fantastiskt. Eller något fruktansvärt. Eller bara att tåget kom när det skulle .

Något kan ha hänt med min blogg som lär se annorlunda ut nu, dessutom misslyckas jag överföra bilder så det får bli bildlöst till vidare. Men allt ordnar sig, till sist kom även bilderna igenom!

GLÖDEN SOM SLOCKNADE

Det jag inte visste när förra inlägget avslutades var vad som komma skulle. Gick till sängs i godan tro och rätt så nöjd med tillvaron, somnade och sov bara några korta timmar innan eländet började. Eländet  - hostan - var torr, skrällig och ihållande, till slut var det bara att sätta sig upp för att få någon liten paus. Följden blev flytt från sängen till soffan framför den påslagna teven. Sittandes där slumrade jag någon liten stund emellanåt men det var inte bekvämt eller gav inte heller någon vila. Som tur var anade jag inte att så skulle jag få tillbringa resten av veckan .

I mitt synnerligen begränsade hemmaapotek fanns heller inte något användbart, tror mig inte ha köpt mer än en förpackning Alvedon de senaste tre-fyra åren, det fanns bara två ynka tabletter som inte tillförde någon lindring. Den fick varmt honungsvatten stå för och till sist var även honungsburken tom. 

Till råga på allt upptäckte jag att jag bara hade tillgång till de marksända TV-kanalerna, nåt hade tydligen hänt när jag slog av teven senaste gången. Orkade dock inte börja kolla  men fann som tur var en Discoverykanal som sände oupphörligt någorlunda korta, fristående program. Det fick duga även om det stort bara handlade om elände, misshandel, mord och andra tveksamma beteenden, det gick dock bra att slumra ett tag emellanåt. Ett avsnitt, lite mer humoristiskt lättsamt, Judge Rinder, handlade om korta rättegångar av ekonomisk art. Domaren var enväldig, med sträng disciplin i rättssalen och med inriktning att rättvisa skulle skipas. Han vidhöll bestämt för de instämda att hålla sig till sanningen eftersom han kunde känna doften av en lögn lika väl som 'en fis i en hiss'!! Dessutom mimade han emellanåt 'stupid' när någon uttalade en tveksamhet. Jag tror dock inte att jag kommer att träffa Judge Rinder mer!!

Ja så gick den ena dagen efter den andra, hostande, trött, allmänt i risig form, utan aptit, en normal frukost tog mer än halva dagen att knapra i sig, men allt har sin ände, varje dag tänkte jag att i morgon slutar hostan och faktiskt; efter i fredags morse kom attackerna mer sällan och i går tog jag efter moget övervägande och stor självövervinnelse en promenad i solskenet upp till MAXI. Dels för lite kompl till kylskåpet och dels för införskaffande av medikamenter, hostmeddicin och Iprensa.  Dagen fulländades med riktig mat till middag, sent i säng och en lång sovnatt. Vaknade utsövd med nytt perspektiv för ögonen, vanlig frukost och veckans första kaffemugg, känslan av att nu är livet på gång igen. 

Äntligen tillräckligt klar i knoppen för att ta tag i den falerande teve-tillgängligheten. Min gamla TV kompletteras av en digitalbox som inte var kontaktbar. Den hade hängt sig i OFF-läge och en sk norsk omstart var vad som behövdes för att den skulle gå igång igen, så nu kan jag t o m titta på OS-sändningarna i den mån jag kommer på den tanken. Jag saknade dock att inte kunna se på invigningen i fredags. 

Efter att också fått ihop detta inlägg känns det som jag håller på att ha återanpassat mig. Med tanke på att dessa dagar som gått inte har haft några fasta tider utan att hela dygnet varit en flytande, sammanhängande tid utan avbrott tar jag än en gång fasta på en fråga ur Bodil Jönssons bok. nämligen 

"Varför heter det måltid?"

Det korta svaret: 
Ordet är en kvarleva från den tid då det var maten som angav tiden och rytmen i dagen, veckan och året, ja till och med i livet . 

Ett litet förtydligande av ordet 'måltid' finns i det långa svaret. Det är att mattiderna tidigare var en markör och att maten fungerade som den viktigaste klockan. Det var den och inte 12-slaget som markerade skillnaden mellan före och efter och skilde förmiddag från eftermiddag.

Förklarar också för mig varför tiden under dessa dagar tycktes så lång och framför allt tråkig, enahanda. Inga fasta måltider, ingen dagsrytm, allt en enda oändlig räcka. som nästan fick mig att tappa tidsorienteringen. Jag tror till och med att katten påverkades alldenstund hon inte heller åt sina måltider, präglad  som hon är av min måltidsrytm. Idag har hon varit ovanligt matsugen hela dagen men att hon dessutom kör sommartid året om är en annan historia, kanske sammanfallande med hennes biologiska klocka. 

Som synes finns en del man kan filosofera över och i ödmjukhet tänka på i de flesta sammanhang. Nu ska jag snart se till att laga mat i normal middagstid i min ambition att återta kontrollen över dygnet. Detta trots att oväntade hostattacker kommer men mycket mer sällan och inte alltför störande.

KALLA FÖTTER, HETA HÄNDER!

Julens sista blomma

Kan det verkligen vara så att jag hamnat i upp och nervända världen helt oväntat? Anledningen till den frågan är att jag inte vaknade förrän strax före 08.00 i morse och när det inträffade senast vete gudarna. Visserligen hade min älskvärda katt buffat och stångat mig vaken tidigt på natten men efter att ha talat henne tillrätta kröp hon snällt ner under täcket och spann mig till sömns. I boken som jag tagit i nävarna för säkerhets skull blev bara ett par sidor lästa. När jag äntligen steg upp var det nästan redan fullt dagsljus men då talade hon, Lila, verkligen om för mig att hon troligen inte skulle överleva särskilt länge till så utsvulten som hon sa sig vara.  I stället har hon nu sovit över lunchen , får väl se hur länge till.

Men ...... sömnen kanske var följd av min intensiva gårdag. Jag började dagen med flera timmar vid datorn, bygger ett släktträd och då det är för mig okända och stora familjer som jag vill förteckna är långa pass en fördel. För att få ett nödvändigt avbrott tog jag efter lunch fram en tygbit som var inköpt till gardin i det nya förrådet. I onsdags s fick jag nämligen hjälp med några små detaljer som återstod att göra och jag kan äntligen ta mig an lite pyntgörat. Utrymmet är tänkt att förutom en förvaringsdel - walk-in-closet om man så vill - också fungera som övernattningsrum för nattgäster. Den tidigare snickarboden är inte att känna igen nu, förvandlingen har varit en långvarig process. Till att börja med ett svårt och känslomässigt tungt beslut om än nödvändigt med många hinder på vägen. bl a lång väntan på snickare som blev betydligt längre upptagen än planerat och när till slut min tur närmade sig dog han helt oväntat. Ny väntan, ny snickare osv.  Men nu är det klart så när som det sammetsdraperi som ska fullborda en mer ombonad känsla. Den närmaste tiden kommer jag ändå att använda utrymmet till en helt nödvändig sortering av allt som finns förvarat på vinden sen lång tid tillbaka.

Gårdagens avslutning  blev i soffan framför teven  dock inte mellon. Lördagarna ser jag oftast på tvåan, så även igår när hela kultursjoket ägnades Ingmar Bergman, först en lång intervju om hans musikpassion och sen............Trollflöjten som jag har en liten förkärlek för. Vid tiden då den var aktuell på sjuttiotalet hade jag en jämn födelsedag och fick LPn av mina arbetskamrater. Håkan Hagegård blev en idol för mig och jag kommer särskilt ihåg en gång när jag satt på Arlanda och väntade på ett flyg. En lång mansperson kom gående iklädd svart  paletå och en Stenmarksmössa djupt neddragen över ögonbrynen. Han ställde sin väska vid kortändan av soffan jag satt på och jag kunde läsa Håkan Hagegård på adresslappen. Naturligtvis satt jag kvar så länge jag överhuvud kunde Jag satt ju intill idolens väska, haha!! Men tänk bara att då kunde man helt utan vidare ställa ifrån sig sitt bagage något som väl ingen ens kan tänka sig göra i dagens läge. 

Min beundran för Hagegård delades inte till någon del av min så småningom blivande sambo. Jag fortsatte under årens lopp följa hans uppträdanden i teven men sambon, som hade ett utmärkt gehör, hade ingen förståelse för min beundran.  Men man är väl inte sämre än att man kan ändra sig och nu inser jag att det var nog den pojkaktiga charmen som gick genom rutan och tog större plats. Förresten lyssnar jag just nu på reprisen, musiken är lättsam, behaglig och välgörande för sinnet - tror jag.

Ett annat minne som också gäller Mozart-musik poppar upp. I 20-årsåldern såg jag film om och med Benny Goodman som bl spelade Mozart. I samma veva flyttade jag till ett litet samhälle som för övrigt var helt obekant för mig och jag kände inte heller någon  förutom bokhandlaren och hans familj som tidigare varit våra närmsta grannar hemmavid. Eftersom filmmusiken, Mozarts klarinettkonsert och klarinettkvintett, fanns på platta gick jag in på bokhandeln och beställde den. Efter en dryg vecka fick jag hämta LPn och bokhandlarens ord glömmer jag aldrig: 'Han (skivan) är stor som e' logolv' Golvet i en rundloge var väl den största runda yta han kände till och frågan är väl om han hade kommit i kontakt med någon LP-skiva tidigare. Denna skiva blev i alla fall mycket älskad, det första jag gjorde varje morgon var att sätta igång skivspelaren och lyssna medan jag gjorde mig i ordning för att gå till jobbet. Skivan finns fortfarande kvar, däremot inte någon skivspelare längre.

Nåväl, efter den sena morgonen lyssnade jag på söndagsintervjun på radion och bestämde mig för att fortsätta med en långpromenad. Många minus till trots men klädde mig varv på varv och drog iväg. Vad jag inte räknatmed var att skorna inte kunde hålla mina fötter varma och ändå plockade jag fram vinterkängorna som jag trodde skulle hålla måttet. Det var säkert ullsockorna som fattades. Däremot kunde jag gott och väl hålla händerna varma fastän jag gick med stavar.

Gamla godingar

Ett par handskar som stått emot alla vårstädningar och fått ligga kvar blev räddningen. Det blev ändå pinsamt kallt och promenaden blev bara hälften så lång som jag tänkt men knaprade ändå ihop drygt 5000 steg. 

På snöfronten intet nytt men tillräckligt andå

Dags att avsluta dessa rader, jag hör slutapplåderna i teven efter föreställningen, och har dessutom inte så mycket mer att komma med för den här gången. Och än sover katten!

Jag  väljer ett citat ur Bodil Jönssons bok 'Vad är tid' nämligen: 

Varför är ordningen i tid så viktig? 
Det korta svaret kan man suga på: Väldigt ofta utgör det som är "före" orsaken till det som kommer "efter". 

 Det sambandet ser jag bl a  klart i den omskrivna förvandlingen av snickarbod till den nya funktionen.