KALLA FÖTTER, HETA HÄNDER!

Julens sista blomma

Kan det verkligen vara så att jag hamnat i upp och nervända världen helt oväntat? Anledningen till den frågan är att jag inte vaknade förrän strax före 08.00 i morse och när det inträffade senast vete gudarna. Visserligen hade min älskvärda katt buffat och stångat mig vaken tidigt på natten men efter att ha talat henne tillrätta kröp hon snällt ner under täcket och spann mig till sömns. I boken som jag tagit i nävarna för säkerhets skull blev bara ett par sidor lästa. När jag äntligen steg upp var det nästan redan fullt dagsljus men då talade hon, Lila, verkligen om för mig att hon troligen inte skulle överleva särskilt länge till så utsvulten som hon sa sig vara.  I stället har hon nu sovit över lunchen , får väl se hur länge till.

Men ...... sömnen kanske var följd av min intensiva gårdag. Jag började dagen med flera timmar vid datorn, bygger ett släktträd och då det är för mig okända och stora familjer som jag vill förteckna är långa pass en fördel. För att få ett nödvändigt avbrott tog jag efter lunch fram en tygbit som var inköpt till gardin i det nya förrådet. I onsdags s fick jag nämligen hjälp med några små detaljer som återstod att göra och jag kan äntligen ta mig an lite pyntgörat. Utrymmet är tänkt att förutom en förvaringsdel - walk-in-closet om man så vill - också fungera som övernattningsrum för nattgäster. Den tidigare snickarboden är inte att känna igen nu, förvandlingen har varit en långvarig process. Till att börja med ett svårt och känslomässigt tungt beslut om än nödvändigt med många hinder på vägen. bl a lång väntan på snickare som blev betydligt längre upptagen än planerat och när till slut min tur närmade sig dog han helt oväntat. Ny väntan, ny snickare osv.  Men nu är det klart så när som det sammetsdraperi som ska fullborda en mer ombonad känsla. Den närmaste tiden kommer jag ändå att använda utrymmet till en helt nödvändig sortering av allt som finns förvarat på vinden sen lång tid tillbaka.

Gårdagens avslutning  blev i soffan framför teven  dock inte mellon. Lördagarna ser jag oftast på tvåan, så även igår när hela kultursjoket ägnades Ingmar Bergman, först en lång intervju om hans musikpassion och sen............Trollflöjten som jag har en liten förkärlek för. Vid tiden då den var aktuell på sjuttiotalet hade jag en jämn födelsedag och fick LPn av mina arbetskamrater. Håkan Hagegård blev en idol för mig och jag kommer särskilt ihåg en gång när jag satt på Arlanda och väntade på ett flyg. En lång mansperson kom gående iklädd svart  paletå och en Stenmarksmössa djupt neddragen över ögonbrynen. Han ställde sin väska vid kortändan av soffan jag satt på och jag kunde läsa Håkan Hagegård på adresslappen. Naturligtvis satt jag kvar så länge jag överhuvud kunde Jag satt ju intill idolens väska, haha!! Men tänk bara att då kunde man helt utan vidare ställa ifrån sig sitt bagage något som väl ingen ens kan tänka sig göra i dagens läge. 

Min beundran för Hagegård delades inte till någon del av min så småningom blivande sambo. Jag fortsatte under årens lopp följa hans uppträdanden i teven men sambon, som hade ett utmärkt gehör, hade ingen förståelse för min beundran.  Men man är väl inte sämre än att man kan ändra sig och nu inser jag att det var nog den pojkaktiga charmen som gick genom rutan och tog större plats. Förresten lyssnar jag just nu på reprisen, musiken är lättsam, behaglig och välgörande för sinnet - tror jag.

Ett annat minne som också gäller Mozart-musik poppar upp. I 20-årsåldern såg jag film om och med Benny Goodman som bl spelade Mozart. I samma veva flyttade jag till ett litet samhälle som för övrigt var helt obekant för mig och jag kände inte heller någon  förutom bokhandlaren och hans familj som tidigare varit våra närmsta grannar hemmavid. Eftersom filmmusiken, Mozarts klarinettkonsert och klarinettkvintett, fanns på platta gick jag in på bokhandeln och beställde den. Efter en dryg vecka fick jag hämta LPn och bokhandlarens ord glömmer jag aldrig: 'Han (skivan) är stor som e' logolv' Golvet i en rundloge var väl den största runda yta han kände till och frågan är väl om han hade kommit i kontakt med någon LP-skiva tidigare. Denna skiva blev i alla fall mycket älskad, det första jag gjorde varje morgon var att sätta igång skivspelaren och lyssna medan jag gjorde mig i ordning för att gå till jobbet. Skivan finns fortfarande kvar, däremot inte någon skivspelare längre.

Nåväl, efter den sena morgonen lyssnade jag på söndagsintervjun på radion och bestämde mig för att fortsätta med en långpromenad. Många minus till trots men klädde mig varv på varv och drog iväg. Vad jag inte räknatmed var att skorna inte kunde hålla mina fötter varma och ändå plockade jag fram vinterkängorna som jag trodde skulle hålla måttet. Det var säkert ullsockorna som fattades. Däremot kunde jag gott och väl hålla händerna varma fastän jag gick med stavar.

Gamla godingar

Ett par handskar som stått emot alla vårstädningar och fått ligga kvar blev räddningen. Det blev ändå pinsamt kallt och promenaden blev bara hälften så lång som jag tänkt men knaprade ändå ihop drygt 5000 steg. 

På snöfronten intet nytt men tillräckligt andå

Dags att avsluta dessa rader, jag hör slutapplåderna i teven efter föreställningen, och har dessutom inte så mycket mer att komma med för den här gången. Och än sover katten!

Jag  väljer ett citat ur Bodil Jönssons bok 'Vad är tid' nämligen: 

Varför är ordningen i tid så viktig? 
Det korta svaret kan man suga på: Väldigt ofta utgör det som är "före" orsaken till det som kommer "efter". 

 Det sambandet ser jag bl a  klart i den omskrivna förvandlingen av snickarbod till den nya funktionen.