FÅFÄNGA, ÅLDERSNOJA, KAOS

Det är fullkomligt ofattbart att tiden gått så fort, nästan en hel månad sen mitt senaste inlägg, men som bekännelse får väl min seghet sägas bero på idétorka, kvardröjande trötthet efter den där förfärliga hostan liksom alla tankar i samband med mina försök att rensa i skrymslen och vrår.

Små minnen från en svunnen tid

Men nu måste jag koncentrera mig på att skriva några splittrade rader i hopp att min nedstämdhet ska försvinna och att min tankevärld befrias från den tillfälliga låsningen.

Allt detta låter lite väl kryptiskt men jag tror på skrivandet som förlösande faktor, tankarna tvingas in på andra vägar. Jag kommer att fästa min uppmärksamhet på små händelser från de gångna veckorna, som vanligt finns inga revolutionerande inslag i det dagliga livet om jag bortser från det senaste dygnet som närmast kan beskrivas som labilt. 

Jag har inte besökt vare sig Filmstudion och Jazzcaféet efter jul av olika anledningar, konkurrerande intressen, isande kyla  eller bara onormalt trött. Däremot iPad-kursen en dag i veckan, jag skolkade en gång p g a hostan som också fick mig att avstå från några gympapass och en stickcafékväll. Min pågående stickning har också fått fullständig vila på kvällarna under lång tid. Men i måndags var det i alla fall dags igen och det är så trevligt att träffas. Mycket prat och skratt förgyller timmarna och den här gången blev det något av vrålfika då vi var tre som kom med fikabröd.

Silviakaka

Det blev goda frallor med ost, blåbärskaka med vaniljvisp, saffranskaka och min Silviakaka. Det blev också ett gympapass förra veckan, inga svårligheter att hänga med nu då orken kommit åter. Den testade jag för övrigt en söndag när jag blivit 'hostfri'  och de nästan 11000 stegen på 110 minuter inte på något sätt bekom mig. Underbart, både det soliga vädret och känslan! Nu är det också ljust ute igen både när jag går till och hem från gympan. 

Däremot verkar det som snön vill inte sluta falla, snöhögarna är mycket höga nu, Balderskolans snödjupdiagram visar 75 cm, och  viss oro för SM-veckan finns med hänsyn till att 2004 när SM senast gick här kom 35 cm blötsnö, förödande när det gäller skidåkning! Kylan har också varit stark och ihållande, idag ca 12 minusgrader vilket dock känns ganska skönt och risken är faktiskt att nu kan man till och med bylta på sig för mycket kläder. Nu måste jag nog också tillkalla min snöslungeman igen.

Måndag en vecka tillbaka blev det ett trevligt besök i Kopparnäs utanför Piteå, åkte buss dit, enkelt och bekvämt. Min kära väninna ifrån Sollentuna tillsammans med döttrar och barnbarn på besök i Luleå och tyckte att det skulle vara trevligt om vi kunde ses. Det passade bra för mig som också längtade att träffa alla och vi hade en gemytlig och trivsam dag tillsammans, god mat och avspänt umgänge kändes gott och varmt inombords.

Rubrikens fåfänga grundar sig i en liten händelse  en gång när jag stod i kassakön på MAXI. Jag såg en man som höll på att plocka ihop sina varor från bandet och till punkt och pricka påminde om min bortgången käre sambo, kroppshållning och storlek liksom profil och rörelser. När jag blev varse om min fixering flyttade jag blicken till en annan person som höll på att betala, också en man. Dock med annat utseende och kroppskonstitution men med den sen någon tid  populära lilla knuten. Hjässan var kal men den lilla hårkransen runt huvudet hade fått växa ut och satt samlad i en knut i nacken. Det om något tyckte jag låg inom fåfängans revir samtidigt som jag inte vill eliminera manlig fåfänglighet, det är väl i stället så att, vi. både kvinnor och män. kan få socka tillvaron med egna företeelser utan att det blir en belastning.

Detta blev en direkt övergång till mitt andra rubrikord; åldersnoja. Jag vill påstå  att själv inte är nojig över min ålder, snarare tvärtom. Under största delen av mitt liv då jag aldrig höll reda på min egen ålder och när  frågan  någon gång ställdes var tvungen att 'räkna på fingrarna'. Det där ändrades en smula när jag fyllde 80 år, då jag för övrigt tillät mig fira eller firas i en hel vecka vilket verkligen satte sig i mitt minne. Allt ifrån kräftskivan i Göteborg, kryssningen mellan Köpenhamn och Oslo, en heldag i Stockholms centrum med Museeibesök, Sven-Harrys, Slusch uppe på Gondolen, och promenad till Kajplats 15 för middagskryssning till Vaxholm. Veckan avslutades på Österskär med min härliga familj där,  uppvaktning, presenter och utsökt fin middag. Så där börjar min tideräkning kan man säga! Men det som gör mig nojig är yttranden som att i den åldern får man räkna med, i den åldern kommer det ena och det andra, i den åldern kan man inte eller ännu värre ska man inte. Min inställning är att leva livet i den tid man är utan att belasta eller skylla det ena eller andra på ålder, det är som en undanflykt från själva livshändelserna tycker jag. Alltså en omvänd nojighet.  Lite que sera sera om man vill alltså.

Det är också så jag får söka tänka om gårdagens händelser som till stor del handlar om min planerade förändring för mitt framtida boende.  Tiden som går vill jag gärna förkorta, vet av erfarenhet att större förändringar av livsvillkoren tar mycket längre tid än man anar och nu drabbas jag egentligen av en sorts åldersnoja, jag har inte all tid i världen att hantera, jag vill med varje fiber i kroppen känna mig tillfreds med de val jag gör och inte minst; någon fler flyttning blir det inte fråga om såvitt jag kan bedöma. Det blir den 19:e och förhoppningsvis sista adressen jag kommer att ha efter att jag lämnat min nuvarande adress jag haft längst hittills i mitt liv, 22 år.

Nu har jag promenerat runt i mina tankar på små irrvägar men tänker avsluta inlägget med lite stöd som jag hittar bland olika skrifter, till att börja med underbara, underfundiga Bodil Jönssons bok Vad är tid; 
Fråga 82 
Vad gör din förväntan för skillnad? 
Kort svar: Ibland all skillnad i Världen!

Ur Olle Carlssons Just idag, 365 tankar för sinnesro, den 7 mars; 

Just idag ska släpper jag taget om andra.
Något av det viktigaste vi kan göra för att åervända till livet efter en kris eller ett nederlag är att släppa taget om vår bitterhet och skam över hur allt blivit. I klartext handlar det om att jag ger upp försöken att förändra någon annan människa än mig själv och få det gjorda ogjort.

Avslutningsvis Bodil Jönsson igen: 
Fråga 68
Vad händer när tiden är inne?
Kort svar: Något fantastiskt. Eller något fruktansvärt. Eller bara att tåget kom när det skulle .

Något kan ha hänt med min blogg som lär se annorlunda ut nu, dessutom misslyckas jag överföra bilder så det får bli bildlöst till vidare. Men allt ordnar sig, till sist kom även bilderna igenom!